Film

DSK – en litterär figur
DSK – en litterär figur 150 150 Tomas Lindbom

Dominique Strauss-Kahn går alltmer över från att ha varit en reell person till en litterär figur. Lika snabbt som han en gång klättrade i makt och inflytande, lika dramatiskt föll han ner till ett tillstånd där han utsattes för spott och spe. Nu är han alltså huvudkaraktär både i en bok och i en film.

Abel Ferrara har sedan länge planerat för inspelning av en långfilm kring förhållandet mellan DSK och hans förra fru Anne Sinclair med tyngdpunkten lagd på händelserna i Sofitel i New York och tiden därefter. Det var också klart att rollen som DSK skulle spelas av Gérard Dépardieu och rollen som Anne Sinclair av Isabelle Adjani. Nu visar det sig att den omsusade och mångfaldigt prisbelönta skådespelerskan dragit sig ur projektet. Hon var länge entusiastisk. Nu finner hon projektet tvivelaktigt, inte i sig utan beroende på hur DSK:s liv behandlats i andra sammanhang. Främst rör det sig om flera händelser som under senare tid gjort hela berättelsen om DSK alltmer destruktiv och spekulativ; i synnerhet bordellhärvan som DSK är inblandad i. Fördmodligen blev den oerhört märkliga nyhet som nådde fransmännen häromdagen droppen som kom bägaren att rinna över för Isabelle Adjani;  romanen om DSK skriven av hans älskarinna under förra året, Marcela Iacub, har släppts och blivit en skandalhistoria på alla sätt.

Marcela Iacub är jurist men med ambitioner att skriva. Hon har redan givit ut flera böcker kring juridiska spärsmål med en högst populärvetenskaplig inriktning. Hon medarbetar i vänstertidningen Libération med krönikor. Hon tog uppenbarligen själv kontakt med DSK efter dennes skilsmässa efter skandalerna i New York och runt bordellhärvan i Lille och inledde en relation som varade under delar av 2012. Resultatet: en nyckelroman som inte verkar ha lämnat en minsta del av snaskigheterna kring hans person åt sidan. Romanen handlar helt naket om hennes relation med DSK, om hans personliga karaktär och om hans förra fru. Boken är utgiven på Stock förlag med titeln Belle et Bête. Belle betyer vacker och bête som betyder dumbom men också odjur.  Skönheten och odjuret heter på franska La belle et la bête.

Veckotidningen Le Nouvel Observateur har denna vecka publicerat några utdrag ur boken. Marcela Iacub beskriver DSK som ett svin. Han är inte bara grov mot människor. Han väljer också det fula. Hon konstaterar att han i valet mellan en sexuell relation med Angelina Jolie och en ful kvinna skulle välja den senare. Denna upplysning är uppenbarligen en av de mer diskreta i boken om man får tro en och annan person som fått möjlighet att läsa romanen.

Romanen känns redan av de korta utdragen i Le Nouvel Observateur i sig som ett svinaktigt projekt utan minsta finess eller litterära ambitioner. Det går inte att uppfatta det som något annat än ren spekulation. DSK som betett sig svinaktigt i åratal har nu blivit föremål för ett svinaktigt angrepp. En kvinna blir hans älskarinna, bryter  med honom och kommer snart därefter ut med en bok som sågar honom som människa. En bok som  i sina beskrivningar är så förnedrande för honom att den förmodligen snarare förbättrar hans image.

DSK har inte oväntat stämt Marcela Iacub för förtal. Det ansedda förlaget känner sig besvärat av reaktionerna på boken som ännu inte kommit ut i handeln. Kanske kan DSK:s advokater stoppa publiceringen. Den 48-åriga Marcela Iacub har i alla händelser dödat sin egen karriär.

DSK kan snart se framemot en rättegång för sin inblandning i bordellhärvan kring hotell Carlton i Lille. Han är anklagad för koppleri och riskerar flera års fängelse. Det förefaller som dessa domar alltmer kommer i bakgrunden för de berättelser i bokform och på filmduken som tar över. DSK är en dömd man och totalt utslagen i det verkliga livet. Utan möjlighet att komma tillbaka i karriären och som respekterad människa i samhället och kanske inte ens i den trängre kretsen av vänner och släktingar. Det är en dom som övergår vad en människa faktiskt ska behöva uppleva trots allt.

Nu verkar det som om DSK som fiktiv gestalt kommer att leva ännu längre och plåga den verkliga DSK för lång tid. Vem kommer nu förresten att spela Anne Sinclair i filmen?

Deneuve och Dépardieu i charmig komedi
Deneuve och Dépardieu i charmig komedi 150 150 Tomas Lindbom

I dag har Potiche premiär i Stockholm. En ny film av Francois Ozon som bland annat regisserat 8 kvinnor. En ljuvlig komedi som driver med  könsroller och klasskampen à la francaise

Potiche är en film som utspelar sig i slutet av 70-talet då den liberale presidenten Valéry Giscard  d ´Estaing regerar och infört laglig abort i ett land som fortfarande präglas av konservativa värderingar, unken kvinnosyn och en stark och upprorisk arbetarklass, ivrigt påhejad av ett starkt kommunistparti som styrs från Moskva.

Fabrice Luchini är en kolerisk direktör för en paraplyfabrik. Han avvisar alla krav från arbetarna på bättre villkor på jobbet. Hans hustru spelas av Catherine Deneuve, en roll som utvecklas från en klassisk hemmafru med ungdomshistorierna och livskraften helt undanträngd i det fördolda till att ta över makten över både familj och företag.

Catherine Deneuve är lysande i sin lätt absurda roll som ändå känns verklig. Visst har borgarklassen levt som hon – och en del gör det fortfarande. Hon känns igen med de små löpturerna på morgonen och det  chica anteckningsblocket  där hon med sin vackra guldpenna skriver ner sina oförargliga tankar som aldrig är avsedda att leda till handling. Maken dundrar och utövar makt men är förstås en löjlig figur som mest ägnar sig åt att förföra sin sekreterare och gå på sexklubb med sina kunder. Arbetarna rasar över denne direktörs motbjudande ledarskap. Strejk utbryter och så börjar händelsekedjan som bara kan sluta på ett sätt. Kvinnan får sin revansch men inte helt enkelt. I dramat finns också den kommunistiske borgmästaren, spelad av Gérard Dépardieu. Och kärleken har sökt sig vägar som ingen först vågat tro.

Filmen kommer lägligt till Sverige i svallvågorna efter affären med Dominique Strauss-Kahn. Flera repliker känns också igen från det verkliga politiska livet i Frankrike. Sarkozys slogan från valrörelsen 2007 om att arbeta mer för att tjäna mer pengar ligger väl i den domderande maken/direktörens mun.

Det är också en charmig film. Francois Ozon kan verkligen göra satir av dagens Frankrike med hjälp av en historia från 1978. Hustrun tar sin rätt i egna händer och ändå bryr hon sig fortfarande om denne drummel till make. Det värmer  alltid när den irrationella mänskligheten får plats i livet.

Serge Gainsbourg på film
Serge Gainsbourg på film 150 150 Tomas Lindbom

Eric Elmosnino heter en relativt okänd fransk skådespelare. Han är påfallande lik Serge Gainsbourg och det hjälpte förmodligen rejält när komikern och författaren Joann Sfor ville göra en film av sin bok om rebellen och folkförföraren nummer ett i modern tid i Frankrike.

Filmen går nu i Sverige och är lyckad. Det är svårt att göra spelfilm av en biografi men Sfor har lyckats över förväntan. Eric Elmosnino är inte bara lik Gainsbourg. Han spelar bra och trovärdigt. Det är en resa genom sex, skandaler och fylla. Men också en hel del nostalgi med Gainsbourgs musik och en del komik kring relationen till hans föräldrar som blir alldeles till sig i trasorna när de får chansen att möta en av deras sons tidigare älskarinnor, Brigitte Bardot.

En av mina favoritscener är ändå när en ung Gainsbourg gör en nattlig visit hos Juliette Gréco i hennes våning i Saint-Germain des Près. Gréco sätter igång en långsam förförelseakt som håller på att skrämma livet ur Gainsbourg. Plötsligt står hans fru i dörren och räddar maken från en skrämmande fortsättning på kvällen.

Se Truffauts filmer
Se Truffauts filmer 150 150 Tomas Lindbom

Upptäckte häromdagen en box med fem av Francois Truffauts bästa filmer. En av galjonsfigurerna kring den nya vågen av franska regissörer på 50- och 60-talen med filmer som De 400 slagen och Julies och Jim.

Det enda som behövs är att gå in i en välsorterad videobutik och hyra boxen, ta sig hem på de isiga trottoarerna och njuta av de svartvita filmerna på sin TV. Ibland är det en njutning att ägna sig åt nostalgi.

En film att må bra av
En film att må bra av 150 150 Tomas Lindbom

En film som handlar om fantastisk fransk mat, om Paris och har Meryl Streep i huvudrollen måste bli förförisk. Särskilt som den är gjord för att biobesökaren ska må bra. Det är också väldigt läcker.

Filmen har titeln Julie&Julia och har två parallella historier i två skilda tidsepoker. Dels 50-talets Paris där Meryl Streep som den amerikanska diplomathustrun Julia Child med oförbrukad energi kommer in på livsspåret att laga fransk mat och så småningom skriver en kokbok Och det med lyckat resultat förstås. Parallellt en historia från Queens på 2000-talet där en frustrerad oförlöst ung författare, spelad av Amy Adams, hittar till Julia Childs kokbok och börjar blogga om hur hon lagar alla rätterna i kokboken. Filmstoryn har en verklig bakgrund vilket inte gör filmen sämre.

En charmig historia om drömmar och om rädslor, inte minst över att våga bryta nacken av en hummer eller bestycka en anka. Gå och se den om ni kan! En perfekt förströelse under den lata julhelgen. I Stockholm går Julie&Julia just nu på Saga på Kungsgatan.