Litteratur

Bernard Pivot och litteratur på tv
Bernard Pivot och litteratur på tv 150 150 Tomas Lindbom

Det fanns en tid i Frankrike när landet stod i det närmaste still på fredagskvällarna. Det handlade inte om schlagertävlingar eller finaler i fotbollscuper utan om ett litteraturprogram på tv. Bernard Pivot var under åren 1975-90 programledare för Apostrophes och samlade den tidens stora författare, några per vecka, runt ett studiobord och talade om deras böcker om om livet. Miljoner tittare och köer i boklådorna på lördagen när människor ville köpa de böcker som diskuterats kvällen före. Pivot har nu givit ut sina minnen –  i bokform förstås. Les Mots de ma vie på förlaget  Albin Michel.

Bernard Pivot var en man som lite på ett bananskal gled in i en tv-studio och närmast paniskt rädd genomförde sin första sändning med Apostrophes en januarikväll 1975. Trots sin oerhörda nervositet visade det sig att hans blick och gester gick igenom rutan och in i fransmännens hem. Han blev snart smakdomaren nummer 1 i Frankrike när det  gällde litteratur, särskilt skönlitteratur. Det gick så långt att de stora författarna ville umgås med honom. Marguerite Duras ringde honom  till och med klockan 2 på natten för att få sin nyskrivna text bedömd av honom.

Pivot sökte aldrig flärden i umgänget med författarna. Istället lyckades han fortsätta sitt vanliga liv för att dyka upp på fredagskvällen i rutan med nya gäster och med nya frågor. Han var mannen som la ner det mesta av sin tid på att läsa böcker och fundera över dem. Han blev så uppskattad därför att han var så påläst. Han kändes som den gymnasielärare i litteratur som alla hade velat få men få fick. Han var beläst, kändes lite förläst men det bjöd alla tittare på. Han var trovärdig i sin egen stil. Hans kostymer blev snyggare med åren men aldrig så där perfekt måttsydda som vissa andra tv-profilers. Och framförallt snobbade han aldrig med läderbyxor eller höga stövlar. Han var och förblev den lärde lektorn från Lyon.

Fransk tv har alltid haft ambitiösa litteraturprogram på tv. De finns även i dag. Men ingen programledare har kommit i närheten av den lyskraft som Bernard Pivot hade. Det var en annan epok och konkurrensen var mindre. Men frågan är om han inte slagit alla  andra med hästlängder även om han gjort sin debut nu, 2011. Pivot var och är unik. Äkthet brukar till slut vinna över falskhet. Det är förtröstansfullt

Foucault i sin stora Parisvåning
Foucault i sin stora Parisvåning 150 150 Tomas Lindbom

I en våning på Rue de Vaugirard bor filosofen Michel Foucault. Våningen är magnifik. Han bor högst upp med magnifik utsikt genom sina stora perspektivfönster. Stor balkong. Salongen är tio meter lång och fortsätter i fil till nästa rum som kallas biblioteket och som är nästan lika stort. När hans unga vänner är på besök händer det att de kastar frisbee i salongen. En fransk filosof har det gott ställt, särskilt om han är världsberömd och guru. Professor och föreläsare vid Collège de France. Under de sista levnadsåren ständigt på resa till USA.

Jag var inte där. Den som berättar är Mathieu Lindon, son till den berömde Jerome Lindon, förlagschef på Minuit, ett unikt och mycket exklusivt förlag som på den tiden gav ut Samuel Becket och Marguerite Duras bland andra. Sonen Mathieu växte upp med dessa litterära celebriteter.

Michel Foucault gav aldrig ut någon av sina böcker på Minuit. Mathieu Lindon träffade honom genom sina tidiga bekantskaper i Paris gayvärld som han tillhörde. Foucault omgav sig med unga män som tidvis bodde hos honom eller i hans lilla enrummare vägg i vägg med den stora våningen. Mathieu bodde där i perioder i sex år fram till den store filosofens död i aids 1984.

Mathieu Lindons Ce qu´aimer veut dire är en av flera märkliga böcker som skrivits av söner om fäder i vinter. Han är romanförfattare med en flitig utgivning men denna bok är mer av en litterär biografi. Vi får inblickar i det litterära och kulturella livet under 70-talet. En period av läsande och skrivande men också en form av drönande tillvaro där dag och natt verkar upplösta i formerna. Liksom mycket annat. Drogerna spelar en central roll. Där sitter Lindon med Foucault i salongens så kallade Gustav Mahler-hörna och lyssnar på symfonierna samtidigt som de tar sina LSD-trippar.

Poststrukturalismen firar triumfer på alla plan. Det är en intressant bok att fördjupa sig i och en väg till att förstå lite mer om sambandet mellan Foucaults filosofi och hans egen livshållning.

Nutid med Stendhals ögon
Nutid med Stendhals ögon 150 150 Tomas Lindbom

Jag hittar en liten litterär reflektion i senaste numret av Le Nouvel Observateur. Philippe Sollers skriver och han låter 1800-talsförfattaren Stendhal se på Frankrike i dag. Stendhal som var realisten under det svärmiska nittonde seklet. Han som skrev Rött och svart 1831 och flera andra samhällskritiska romaner och reseskildringar i opposition mot de reaktionära strömningarna som gjorde sig breda efter revolutionsåren.

Det är Philippe Sollers som lånar Stendhal när han vill se på nutiden. En eländig tid i Frankrike. Lika eländig som 1830-talet. Stendhal kommer att gäspa när han läser nutidens romaner, tror Sollers. Stendhal blir förvånad när han ser hur hans egen barndoms stillsamma men grå Grenoble nu är ett av Frankrikes centra för brottslighet. Sollers döljer knappast hur han använder Stendhal för att få sucka över tidens elände genom en berömd historisk gestalt.

Philippe Sollers klagar över litteraturens svaga roll i dagens Frankrike. Själv var han vän med Roland Barthes och de flesta av de stora filosoferna på 60-talet. Han har alltid varit utmanande och chockerat omvärlden både med sitt uppträdande och sina tankar. Den tid i TV:s barndom när ingen visste vad som skulle hända under de litterära och filosofiska programmen. När rökande författare och filosofer – inte så få på lyset – brottades med sina idéer och inga ståndpunkter ansågs olämpliga att framföra. Och mitt i denna mediala tummelplats fanns Sollers. I dag handlar Frankrike enligt honom om ”upphetsning kring lag och ordning”  där människor är deprimerade, söker sin identitet och där klyftorna ökar i samhället.

Stendhal kan på 1800-talsmanér tala om sitt älskade Bordeaux där kärlek råder. Människorna är förtjusande och inget är tråkigt och trist. Vem har lust att säga det om någon fransk stad i dag?

Philippe Sollers har också lugnat sig. Han svarar snällt på programledarnas insnirklade frågor i de allt tamare litterära programmen på TV. Han är över 70 år men det handlar nog mindre om ålder och mer om tidsandan. Allt är rätt grått och vem kan riktigt bry sig. Frankrike är alldeles för nergånget. Visionerna är för få. Det finns inget att slåss för. Inte med pennan som vapen i alla fall.

Sartre bryter med Camus
Sartre bryter med Camus 150 150 Tomas Lindbom

Bilden av fransk filosofi och litteratur åren efter andra världskriget kretsar främst kring två män, Albert Camus och Jean-Paul Sartre. Båda framställs som existentialister och i det bleknade minnet av den tiden kvarstår dessa som vänner eller åtminstone sida vid sida i den tidens kamp mot gaullism och kommunism. I själva verket var det tvärtom och brytningen i början av 50-talet var brutal. Det är i alla fall bilden som framträder i Annie Cohen-Solals utmärkta biografi ”Sartre – ett liv” som jag nu långsamt begår.

Sartre och Camus umgicks i samma kretsar och det är riktigt att de också stöttade varandra under krigsåren och de närmast åren därefter. Sartre skrev pjäsen ”Inför lyckta dörrar” för att Camus skulle både medverka i den som skådespelare och regissera föreställningen. De agerade också gemensamt i den politiska kampen åren efter kriget. Strax innan Sartre blev kommunist 1952 bröts den vänskap som aldrig varit befäst utan ständigt hotades, inte minst av de starka behov av självhävdelse som båda hade.

Hösten 1951 gav Camus ut essän ”Människans revolt”. Sartre tyckte inte om den och ansåg att hans tidning Les Temps Modernes inte borde nämna den. Han blev dock övertalad men ville inte själv recensera den. En mindre namnkunnig recensent tog sin an den uppgiften och sågade essän längs med fotknölarna. Detta upprörde Camus som i ett brev till Sartre anklagade honom för att inte ha skrivit om den och spelade upp en scen av sårad stolthet. Sartre gav i ett öppet svarsbrev en nedsabling som blev det årets främsta samtalsämne i den tidens litterära och politiska värld.

Sartre skräder inte orden i brevet: ”Er blandning av dyster självgodhet och sårbarhet har alltid avhållit mig från att säga er osminkade sanningar…Herregud, Camus, vad ni är seriös och för att använda ett av era egna ord, vad ni är ytlig! Och tänk om ni har fel? Tänk om er bok helt enkelt vittnar om er filosofiska inkompetens? Om den består av lånegods som ni rafsat ner i all hast?…

Det brukar sägas att Camus var mer författare och mindre politisk filosof än Sartre. Det stämmer säkert. Cohen-Solal pekar också på de klassmässiga skillnaderna. Sartre växte upp i en förhållandevis burgen och välutbildad miljö. Camus kom från enkla förhållanden. Sartre fanns i Paris redan som barn. Camus flyttade upp från Alger. Camus hade ett starkt behov av att framhäva sig själv, delvis på grund av ett sämre självförtroende och han kunde inte riktigt dölja sin beundran för sin rival. Sartre tvekade aldrig om sin egen förträfflighet och behövde inte alls den bekräftelse på sin storhet som Camus suktade efter.

Båda ville ensamma inta scenen som Frankrikes främsta intellektuella. Det fanns inte plats för båda. I varje fall kunde de inte själva tänka sig att dela på förstaplatsen. Så gick det som det gick. Sartre erkände efter Camus död i bilolyckan 1960 att de umgåtts och att de haft roligt ihop men så långt som till att erkänna Camus storhet kunde inte Sartre ens göra efter dennes tragiska död.

Om Sartre och det kulturradikala
Om Sartre och det kulturradikala 150 150 Tomas Lindbom

Jag hittar en biografi från mitten av 80-talet i ett antikvariat på Drottninggatan, skriven av Annie Cohen-Solal, fransk litteraturvetare med rötter i Algeriet och under senare år verksam som lärare och forskare bland annat i New York. Den har titeln ”Sartre – ett liv”. Jag läser ur den så fort jag kommer åt. Sällan har en biografi beskrivit huvudpersonens barn och ungdom på ett så medryckande sätt. Sällan har jag läst om en man eller kvinna som haft ett lika  frustande engagemang i litterära och politiska frågor. Aldrig har jag läst om någon som förenat detta med en så djup kulturradikal övertygelse. Det är 40-tal och nu randas en ny tid. Modernismen bryter igenom och vem kan tävla med Jean Paul Sartre om att ge den nya tiden ett ansikte. Auktoriteter faller och värdesystem krossas och trampas ner med en sällsynt ilska och kraft.

Sartre blir inte berömd förrän i slutet av 30-talet. La Nausée (Äcklet) kommer ut 1938 och då är han 33 år. Trettiotalet är ett harvande i det traditionella läroverket i Le Havre och en period i Berlin strax efter Hitlers maktövertagande  då han stänger ute politiken och istället förjupar sig i fenomenologin.

Ändå är 30-talet viktigt för Sartre. Han konsoliderar sig som nytänkande filosof och skaffar sig en otrolig bildning genom att konsumera gigantiska mängder vetenskap och skönlitteratur och genom att konfrontera sig med andra unga intellektuella i Paris. När berömmelsen kommer 1938 är han väl förberedd att gå in i rollen som spjutspetsen för en ny tid. Misslyckad som politisk aktivist under krigets första år men med pennan som vapen är han lysande.

Annie Cohen-Solal skriver en hel del också om Sartres umgänge med sina gymnasister i filosofi först vid läroverket i Le Havre och sedan i Neuilly utanför Paris. Två borgerliga städer där han inför en helt ny pedagogik eller rättare sagt förhållningssätt till eleverna. Han talar inte till dem utan med dem. Han umgås med dem i klassrummet men minst lika mycket på kaféer. Han går till stranden med dem och simmar och han upptäcker boxningen. Han boxas med sina elever. Eftersom Sartre är så kort har han problem med räckvidden. En av eleverna är 40 cm längre än han.

Sartre river hela tiden ner murarna, ifrågasätter konventioner och skapar ett nytt förhållande mellan lärare och elever. Han lyckas genom sin briljans skapa ett lärande som ingen annan klarar av. Han blir i sitt kamratskap med eleverna en ledare som sätter djupa spår i många av dem. En del av Neuillyeleveran går vidare till universitetet vid Sorbonne och kallas för ”de små Sartres”.

Stora samhällsförändringar sker sannolikt genom sociala och ekonomiska förändringar som inte kan kopplas till en enda individ. Men om någon skulle kunna sägas ha förändrat debattklimatet och värderingarna i den tidiga efterkrigstidens Paris och Frankrike så var det Jean-Paul Sartre. Han inkarnerade en förändring men genom sin fenomenala viljekraft och dominanta begåvning såg han till att också driva på förändringen. Han lyckas inte förändra pedagogiken i de franska skolorna. Den kommer att förbli lika stel och traditionell in i våra dagar men åtminstone har han visat att en lärares personlighet och hans eller hennes mänskliga intresse för sina elever är avgörande för om lärandet ska leda framåt och bidra till deras personlighetsutveckling. Det är befriande att läsa om kulturradikalen Jean-Paul Sartre. Och i sällskap av en tolkare av Sartre som Annie Cohen-Solal är det väldigt stimulerande och även roande.