Monthly Archives :

september 2011

Bok som avslöjar Sarkozy
Bok som avslöjar Sarkozy 150 150 Tomas Lindbom

“Monsieur le Président” Så tilltalas landets högsta politiska ledare i officiella sammanhang och det är också titeln på en bok som nyligen kommit ut i Frankrike, på bokförlaget Flammarion. Den är skriven av en välkänd journalist, Franz-Olivier Giesbert. Författaren är vän – eller var möjligen – till Nicolas Sarkozy men det märks bara delvis i boken som är en vidräkning med alla presidentens svaga sidor. Och de är många, inte minst på det personliga planet.

Nicolas Sarkozy är en person som svårligen infångas i något enkelt schema vare sig som person eller som politisk företrädare. Det är ändå värt ett försök och Giesbert har verkligen försökt. En av hans intressantare hypoteser är att Sarkozy saknar det som Sigmund Freud kallar överjag. Han har helt enkelt ingen kontroll på sin egen megamaloniska självbild. Han ser sig själv som allseende och allsmäktig och omvärlden, däribland hans ministrar och närmaste medarbetare, som mer eller mindre värdelösa i sina uppdrag. I Giesberts möten med Sarkozy får han höra de mest chockerande sågningar av de egna. Om premiärminister Francois Fillon som han ändå låtit sitta kvar under hela mandatperioden säger han bland annat: “När Fillon träder in i intet så känner han sig hemma”. Eller en annan: “Han existerar inte. Ingen har någonsin  träffat honom”.

Den allsmäktige och föraktfulle Sarkozy är förstås inte någon angenäm chef att ha ett förhållande till. Den kritiserade Fillon står pall trots de föraktfulla kommentarerna och sin beskurna roll. När Mitterand och Chirac släppte stora delar av inrikespolitiken åt sina premiärministrar finns Sarkozy överallt och ska bestämma. Fillon säger själv till Giesbert i ett personligt samtal dem emellan att det är jobbigt men tillägger att “jag får ändå göra vissa saker” “Vilka saker då?” frågar Giesbert. “Det som blir över.”

Nicolas Sarkozy känner själv att han mognadsmässigt stannat i växten. Vid ett tillfälle säger han till Giesbert. “Jag är fortfarande inte vuxen, kanske 18 år.” Giesberts kommentar i boken är: “Jag anser att han mognadsmässigt inte kommit förbi 14 år”

Sarkozy växte upp i det fashionabla västra Paris med en bakgrund som han själv uppfattade som invandrarens. Hans pappa var ungrare och visserligen inte fattig men frånvarande. Hans mamma slet hårt för att klara försörjningen av sig och sina söner och stödet för den blivande presidenten fanns hos dennes morfar, läkare och boende i de kvarter där de gamla aristokratiska och högborgerliga familjerna dominerade.Sarkozy drömde om att bli en av dem, ja, besegra dem. Han var uppkomlingen som drömde om makt och pengar och aldrig skulle ge sig förrän han stod på toppen och hade alla andra under sig. Så blev det och det förklarar kanske delvis att han kan kalla sin premiärminister för likbärare och hålla sina vänner kort medan han ständigt försöker vinna sina motståndare med all charm och övertalningsförmåga som han besitter. Att få in alla socialistiska ledarna i sin regering vore för honom en större seger än att skapa ett bra arbetsklimat i regeringen med sina egna politiska vänner.

Sarkozys relation till pengar är också mycket avgörande. Giesbert ägnar en stor del av boken kring detta ämne. I valrörelsen 2007 talade han sig varm för vanliga människors rätt till bättre ekonomiska villkor. Han vann förmodligen valet på detta. Han blev kandidaten för alla fransmän som steg upp tidigt på morgonen och var beredda för att arbeta mer och då kunna tjäna en extra slant och därmed ge lite guldkant på tillvaron. Timmarna efter segern i valet satt han på lyxrestaurangen Fouquet´s på Champs Elysées och frotterade sig med Frankrikes rikaste män och några dagar senare tog han semester på en av sina vänners lyxyacht i Medelhavet.

Båda sidorna är säkert sanna. Sarkozy känner sig som en underdog. Han kan tala ärligt om att arbeta mer för att tjäna mer. Har han någonsin gjort något annat själv? Men alla fabriksjobbare, vinarbetare och järnvägstjänstemän kan inte efter dagens arbete dricka champagne med släkten Bettencourt på en lyxrestaurang i Paris. Någonstans här tappar Sarkozy kontakt med vanligt folk. Han blir i fransmännens ögon en cynisk lyxlirare. Ingen kan riktigt följa med när han ständigt skryter över hur mycket han tjänar, stolt som en liten pojke visar upp sin nya fina och dyra klocka och inte kan hålla inne sin lycka när den rike Bill Gates besöker honom i Elyséepalatset. “Det är en kille som verkligen har tjänat pengar”, anförtror han sig åt en medarbetare.

Nicolas Sarkozy är samtidigt den starkaste, den mest karismatiske av alla politiska ledare i dag. Han har i många avseenden rätt när han ser sig som nummer ett. Han är särskilt bra i kriser, menar Giesbert. Hans brist på överjag och – med en annan freudiansk formulering – hans överkompensatoriska behov gör honom närmast oövervinnlig. Han tror på sig själv, han arbetar mer än de flesta och han har en charm som i kombination med makt och hänsynslöshet gör en svårbesegrad ledare. Det är svårt att se att någon kan besegra honom 2012 när fransmännen får möta honom i full aktion månaderna före valet. Jag tror han vinner. Det gör säkert Franz-Olivier Giesbert och jag tror han kommer att rösta på honom också. Trots att han under senaste åren blivit vidrigt utskälld av presidenten vid flera tillfällen.

Sista kapitlet i Giesberts bok beskriver hans sista möte innan boken trycks, den 14 februari i år. Författaren möter en president som går värdigare, fjärran från den juvenila stil han brukar inta med charm och duande blandat med vulgära oförskämdheter. Sarkozy talar litteratur. Han som tidigare bara kunde analysera två seriösa litterära verk – ett katastrofalt lågt antal i det kultursnobbiga Frankrike – börjar nu tala böcker och visar en insikt som imponerar på den bildade intervjuaren.

“Jag ville inte tro att det var sant det jag hörde men hans kunskap om olika litterära verk var inte bara en papegojas utan djupare förankrad”, konstaterar Giesbert. Han medger också hur svårt det är att få grepp om en person och särskilt en så mångfassetterad och begåvad person som Nicolas Sarkozy. Hur vidrig han än kan vara måste man också förstå att han bär på många intressanta sidor.

För mig framstår Sarkozy, trots mina starka invändningar, ändå som en av de stora ledarna i världen idag, oavsett Frankrikes traditionella inflytande i världspolitiken. Kanske också en typ av ledare som når mer framgång i vår idélösa  tid. Macchiavellisk och medial. Sjukligt självsäker och egocentrisk. En man som dessutom hatar och åter hatar att förlora.

Karachiaffären stör Sarkozys uppladdning inför valet
Karachiaffären stör Sarkozys uppladdning inför valet 150 150 Tomas Lindbom

Jag hann knappt lägga ut gårdagens bloggartikel om olagliga affärer bland franska politiker förrän en annan nygammal skandal började toppa franska mediers nyhetspresentationer. En historia från valrörelsen 1995 ser ut att förmörka bilden för President Sarkozy och kan påverka hans möjligheter att återta terräng i opinionen.

Affären för dagen handlar återigen om pengar som på olagliga vägar hamnat i en presidentkandidats fickor under en valrörelse. Edouard Balladur var premiärminister under Francois Mitterands sista presidentår fram till valet 1995. Högern hade vunnit ett parlamentsval mitt under Mitterands andra valperiod och Balladur ledde en högerregering med Nicolas Sarkozy som budgetminister.

Balladur hade höga opinionssiffror och sågs som den starkaste kandidaten till att bli president i Frankrike. Han utmanade den ledare som i ett decennium setts som högerns okrönte kung, Jacques Chirac. Sarkozy bedömde att Balladur skulle vinna, övergav sin mentor Chirac och blev högst aktiv i valkampanjen. Dagens motsättningar inom högern – till exempel mellan de Villepin och Sarkozy – kan hänföras till Sarkozys så kallade svek mot Chirac 1994-95. Tragiskt för Sarkozy stod så småningom Jacques Chirac som slutlig segrare och ny president i landet. Sarkozy genomled därefter en politisk ökenvandring som sträckte sig fram till 2002.

Regeringen Balladur sålde u-båtar för militära ändamål till Pakistan och vapen till Saudi Arabien. Ersättningen betalades delvis ut som en form av kommission. Affärerna sköttes av två män, Nicolas Bazire och Thierry Gaubert, premiärminister Balladur högsta tjänstemän vid den tiden och av den ansvarige ministern, Nicolas Sarkozy. Anklagelsen, som förefaller rimligt styrkt och nu utreds närmare av polisen, är formulerad så att dessa två chefstjänstemän låtit delar av denna ersättning för Frankrikes försäljning av militärutrustning och u-båtar gå direkt till att bekosta Balladurs presidentvalkampanj 1995. Det handlar enligt uppgifter om stora belopp som betalats ut kontant.

Ingen dom har fallit men Bazire och Gaubert är nu  föremål för grundliga förhör av polisen. Alla väntar nu på att också Balladur och presidenten också utsätts för förhör. Vad visste de? Gav de godkännande till transaktionerna som skedde i lönndom?

Den så kallade Karachiaffären kan komma att besvära Nicolas Sarkozy i valrörelsen 2012. Allt beror på hur affären utvecklas. Detta är ännu en affär som smutsar ner bilden av franska politiker. Väljarna har generellt en mycket låg uppfattning om politikers moral och den uppfattningen gör ingen skillnad mellan höger och vänster. Det är möjligen också en tröst för den sittande presidenten att bilden av politiker är så nedsmutsad att ytterligare en eller annan affär knappast förändrar läget.

Oppositionen attackerar nu presidenten för ohederlighet. I dag har både förre premiärministern Laurent Fabius och en av kandidaterna i primärvalet, Ségolène Royal, uttryckt harm över det som de tror har skett. Socialisterna måste samtidigt iaktta måttfullhet i sin kritik. Vilken dag som helst drar pressen fram en ny affär där strålkastarljuset riktas mot någon inom vänsteroppositionen.

Affärer, affärer, affärer…
Affärer, affärer, affärer… 150 150 Tomas Lindbom

Fransk politik handlar inte bara om sakfrågor. Den handlar i stor utsträckning om ständigt återkommande mutaffärer som politiker ägnar sig åt och som förr eller senare brukar avslöjas men däremot sällan leder till fällande domar. Det är för humorprogram på tv och satirtidningar en källa till ständigt nya inslag och artiklar.

Den senaste i raden av alla affärer handlar om 20 miljoner dollar som påstås ha hamnat i förre presidenten Jacques Chiracs fickor i form av utbetalning av fem afrikanska statschefer och som använts för valkampanjer. Jacques Chirac var borgmästare i Paris 1976 till 1995 och därefter Frankrikes president fram till 2007. Han segrade eller förlorade i en lång rad val och hann med att göra av med mycket kampanjpengar, både öppet redovisade och i smyg. Han använde också staden Paris pengar för samma ändamål och står nu i höst åtalade för den senare skumraskaffären. Som president var han skyddad av statschefens immunitet. Nu är han däremot så gammal och påstås av läkarna så dement att han inte klarar en rättsprocess.

Chirac har alltså varit en mästare i att trassla sig igenom olika affärer och har ännu inte dömts för någon av dem. Hans premiärminister under de sista presidentåren, Dominique de Villepin, är medanklagad för anklagelserna om oegentligheter med de afrikanska pengarna. Chirac och han är förstås upprörda och stämmer i sin tur upphovsmannen till avslöjandena, den tidigare chefen i Elyséepalatset för relationerna med Afrika, Robert Bourgi. De rättsvårdande myndigheterna har inlett en förundersökning men den kommer förmodligen att ta sådan tid att Chirac är död och de Villepin lika dement som Chirac är i dag.

Dominique de Villepin har precis friats från straff i den så kallade Clearstreamaffären där han misstänkts för att på felaktiga grunder pekat ut Nicolas Sarkozy för olagliga peningtransaktioner. Den affären har skapat underlag för en av nutida fransk politiks största hatrelationer, den mellan Sarkozy och de Villepin. Både sökte presidentmakten efter Jacques Chirac 2007. Chirac stödde de Villepin men som bekant segrade Sarkozy i den maktkampen.

Nicolas Sarkozy är förstås också inblandad i flera affärer. Den mest berömda handlar om mutaffären med pengar till partiet UMP från den stormrika Lilian Bettencourt i samband med valrörelsen 2007. Det talas till och med om att Sarkozy själv tagit emot pengar i kuvert från henne vid ett av hans besök i hennes hem. Den som vid tiden var ansvarig för UMP:s valrörelsepengar, Eric Woerth, tvingades avgå ur regeringen som en följd av denna affär men någon dom har inte avkunnats mot honom. Han avgick helt enkelt av politiska skäl. Mediatrycket blev alltför besvärande för regeringen.

Det går att fortsätta att berätta om politiska skandaler inom fransk politik. Det mesta handlar alltså om pengar och särskilt mutor. Ibland handlar det om sex och den största av dem alla 2011 rör givetvis affären DSK. Även här har ingen dom fallit ännu. DSK står inför en civil domstolsförhandling i New York och rättegångar i Paris i anledning av affären med journalisten Tristan Banon. Sex blir en laddad fråga när det handlar om våldtäkt. En simpel otrohet är inget som skapar uppmärksamhet, bara lite skvaller i de franska salongerna.

Politik är en konst och det gäller att överleva som politiker. De stora politikerna klarar sig alltid

DSK talar i tv igen
DSK talar i tv igen 150 150 Tomas Lindbom

Ikväll har Dominique Strauss-Kahn talat. För första gången gav han sin version av händelserna på ett hotellrum i New York för fyra månader sedan – händelser som gav IMF en ny chef och en annan president än han själv i Frankrike. Hans uttalande skedde i en intervju i nyheterna i den privata franska tv-kanalen tf 1. Som väntat bedyrade han sin oskuld över brottsanklagelserna.

DSK är utan tvivel en mäktig person. Han fyller rutan med sin kropp och han dompterar den skickligaste journalist med sin utstrålning, sin verbala förmåga och sitt skarpa intellekt. Socialistpartiet har i honom förlorat den man som väl framme i de slutliga debatterna inför valet 2012 utan tvekan hade kunnat lyfta Nicolas Sarkozy från presidentfåtöljen i Elyséepalatset.

DSK erkände sitt moraliska brott men förnekade alla anklagelser om våld. Han inriktade sitt försvar på att istället påstå att hans motpart, hotellstäderskan Nafissatou Diallo genomgående ägnat sig åt lögner. Ingenting i brottsanklagelserna var sanna, enligt DSK. Han drev också samma linje i fallet med den franska journalisten Tristane Banon.

Det var en väntad försvarslinje. Den är rimlig ur PR-synpunkt men den kan förstås också vara sann rent faktiskt. DSK är ändå, det faktum kvarstår, en man som i ett antal sammanhang varit inblandad i kvinnoaffärer av tydlig manschauvinistisk karaktär. Det räcker att konstatera det för att han ska vara en tvivelaktig förebild för en nation som består av människor i både överordnad och underordnad ställning. Det är särskilt svårt för en socialistpolitiker i en tid när en trovärdig vänster måste ha en genomtänkt feministisk hållning, både i offentliga lagstiftningssammanhang och i det privata livet som politiker.

DSK hann också beröra frågan om sin egen politiska framtid. Han kommer inte att stödja någon av kandidaterna i det socialistiska primärvalet och ännu mindre ge sig in i något försök att kandidera som presidentkandidat 2012. Däremot var redan hans framträdande i tv ikväll ett tecken på att han tänker sig en nystart med tunga uppdrag som internationell politisk aktör eller som rådgivare av något slag i det franska offentliga livet. “On verra” var hans slutord. “Vi får se”.

Fransk politik handlar om att skilja mellan det offentliga och det privata. Är han inte dömd i domstol kan han också bli accepterad i princip för vilken post som helst. Det är inte bara formellt möjligt utan även reellt. Den som kan sköta Frankrikes affärer behöver inte vara ett moraliskt föredöme. Den uppfattningen har politikerna men också en stor del av medborgarna. Frågan är hur stor. DSK själv vill tillbaka. Det var egentligen det enda viktiga budskap han lämnade ikväll.

Politisk höst i Paris
Politisk höst i Paris 150 150 Tomas Lindbom

En och annan parisare dröjer sig fortfarande kvar några dagar i värmen i sydfrankrike men i veckan börjar skolor och universitet sitt arbete och arbetsplatserna fylls på nytt av dem som i dessa arbetslöshetstider har ett jobb att gå till. Hösten har kommit också till Frankrike och därmed de politiska aktiviteterna.

Det pirrar redan i alla som med passion deltar eller följer den inrikespolitiska debatten. Den 22 april 2012, fjorton dagar efter påskdagen, genomförs den första valomgången till nästa presidentval. De två bäst placerade går vidare till en andra valomgång. Den 6 maj avgörs vem som blir Frankrikes president för en kommande femårsperiod. I anslutning till presidentvalet, den 10 och 17 juni, genomförs också val till nationalförsamlingen, den direktvalda kammaren i det franska parlamentet, en motsvarighet till den andra kammaren i den gamla  svenska riksdagsordningen. Den nyvalda presidenten utser själv premiärminister och, i samråd med honom eller henne, regeringsledamöterna.

Fransk politik är oförutsägbar. Det enda vi observatörer vet är att det inte  blir som vi tror. Det var länge osäkert om dramat kring Dominique Strauss-Kahn skulle förändra planeringen av socialisternas primärval i höst och de olika affärerna runt President Sarkozy kan alltid leda till oväntade förändringar kring hans person och deltagande i nästa val.

Nu verkar dessa frågetecken ha rätats ut. Socialisterna genomför sitt primärval i två omgångar, den 9 och 16 oktober och med sex kandidater varav en representerar en vänsterliberal gruppering utanför socialistpartiet. Ingen betvivlar att Nicolas Sarkozy avstår från att kandidera. Ingen kommer heller att utmana honom. De högerpolitiker som drömmer om presidentmakten bidar sin tid och ställer in sig på valet 2017 då normalt Sarkozy, efter två valperioder,  inte kan ställa upp.

I dagsläget står striden mellan tre block: socialisterna, UMP (=regeringsmajoriteten) och Nationella fronten med Marine Le Pen som ledare. Företrädare för andra grupperingar som de gröna, olika vänstergrupperingar och centerns kandidater kommer rimligen att slås ut i första valomgången och får välja att stödja en annan kandidat i den andra valomgången.

Osvuret är ändå bäst. Nicolas Sarkozy är personligen orolig för  Jean-Louis Borloo, ledare för det radikala partiet och tidigare miljöminister i hans regering. Borloo kandiderar som ett borgerligt mittenalternativ. Sarkozy lär inte tro att Borloo går vidare till andra valomgången men han kan genom sin position i mitten plocka tillräckligt med röster för att försvaga Sarkozys ställning i valet  och  bana väg för Marine Le Pen. Det vore förstås en kandidat om Le Pen och inte Sarkozy går vidare till en andra valomgång.

Inom UMP råder i dag en nervös stämning. Persongrälen avlöser varandra. Presidenten lär vara mer än vanligt stingslig. Hans kontrollbehov är uppenbarligen enormt och han straffar medarbetare som inte dansar efter hans pipa.

De senaste två åren har han också rensat ut många av sina gamla regeringsledamöter och det har nästan uteslutande rört sig om dem som ligger politiskt mer  i mitten. De tidigare vänsterpolitikerna som utrikesminister Bernard Kouchner och Fadela Amara, minstern för förorterna, har lämnat liksom Rama Yade, en ung, begåvad men bångstyrig minister som nu istället slutit upp bakom Jean-Louis Borloo. Sarkozy har inte kunnat bibehålla bredden i sin regering. Amara och Yade har båda invandrarbakgrund och de har offrats. Rachida Dati, sprungen ur en fattig algerisk familj, var justitieminister men har också lämnat regeringen. Däremot har Claude Guéant utnämnts till inrikesminister. Guéant anses representera den hårdföra högern inom UMP. Som inrikesminister med polisfrågorna som en av de viktigaste uppgifterna, garanterar han en hårdför linje gentemot de marginaliserade förorterna. Det räcker med att se hans blick på fotografierna för att förstå att han inte använder silkesvantar för att ta itu med brottsligheten. Den förre inrikesministern, Brice Hortefeux är nu placerad i presidentpalatset som ansvarig för valrörelsen. Sarkozys egen knähund tillhör också högerflygeln inom UMP.

I socialistpartiets ledning råder också nervositet. Primärvalskampanjen mellan främst tre kandidater, Francois Hollande, Martine Aubry och Ségolène Royal, riskerar att leda till uppslitande strider som försvårar uppslutningen kring den som till slut segrar. Francois Hollande leder i mätningarna och får därför ta emot knivhugg i ryggen från de andra kandidaterna. Ségolène Royal och Martine Aubry frågar båda retoriskt om någon minns en enda fråga där han spelat en viktig politisk roll under sina trettio år  av politisk verksamhet, bland annat tio år som generalsekreterare för Parti Socialiste.

En politisk höst av primärval och uppladdning hos alla partier och kandidater kommer att följas av en nervig vinter och en garanterat het vår när valrörelsen drar igång på allvar. Fransk politik är som sagt oförutsägbar. Vad kommer Marine Le Pen att göra? Kan de grönas kandidat Eva Joly skaka om i balansen mellan UMP och socialisterna? Och så förstås – vad gör DSK?

Dominique Strauss-Kahn återvände häromdagen till sin magnifika våning vid Place des Vosges i Paris. Han möttes på flygplatsen Charles de Gaulle av ett stort uppbåd journalsiter och fans till honom och sedan kördes han i bil med tutande sirener och motorcykeleskorter mot huvudstaden. Det råder ingen tvekan om att DSK inte har tänkt att leva i det fördolda efter händelsen i New York. Han har större ambitioner än så. Nervositeten i det socialistiska högkvarteret på Rue Solférino är begriplig. Går det att tukta DSK och vad händer om han ger sig in i valrörelsen och börjar dela ut ros och ris till de olika kandidaterna. Eller än värre: Börjar ställa krav på egen medverkan!

Fransk politik är oförutsägbar.

  • 1
  • 2