april 2013

”En oförsonlig egoist” Så stod det först i det franska socialistpartiets nya dokument om Europa. Den sylvassa kommentaren var riktad mot Angela Merkel. Tyskland fick klä skott i en påfallande aggressiv text. Texten justerades efter påtryckningar uppifrån, förmodligen från President Hollande. Men dokumentet har ändå skakat om i de redan kylslagna relationerna mellan Berlin och Paris och hotar indirekt Francois Hollande.

Texten var författad av Jean-Christophe Cambadélis som annars är känd för att positionera sig till höger i  partiet. Denne förlorade förra året valet om posten som partiets generalsekreterare till Harlem Désir och möjligen ser han nu en chans att stärka sina positioner genom att liera sig med vänstern inom PS. Det råder ingen tvekan om att vänsterfalangen nu på allvar börjar frondera mot den rigorösa politik som regeringen för. Vänsterfalangen tror inte på de hårda sparkrav som EU ställer mot länderna i Sydeuropa och som den anser att regeringen medverkar till. Vänsterfalangen kritiserar Tyskland för att driva denna åtstramningspolitik för att själv dra fördel av den.

Vänsterfalangen inom PS känner inte igen partiet som fram till för några år sedan byggde sin identitet på en expansiv ekonomisk politik. Staten ska stimulera ekonomin genom att stimulera konsumtionen. Nu handlar regeringen betydligt mer stramt med åtstramningar inom den offentliga sektorn för att skapa balans i budgeten.

Francois Hollande försökte i början av sin mandatperiod ta stöd av Mario Monti i Italien men han lyckades inte förändra inriktningen på EU:s eknomiska politik mer än i marginalen. Han är helt enkelt oförmögen att betvinga Tyskland som styr EU lika påtagligt i dag som under Sarkozys år vid makten i Frankrike. Hollande inser i dag än starkare än i valrörelsen att han måste gå försiktigt fram i relation till Berlin. Men hans vänsterflygel i partiet bryr sig allt mindre om det. Den ser hur partiets väljare känner en stark antipati mot Hollandes politik. Stödet för regeringen minskar nu också påtagligt i de egna väljarleden.

Socialistpartiet är känt för oförsonliga inre strider. Under åren före och efter 2007 års val var kampen hård mellan olika falanger. Det skedde när Ségolène Royal var partiets presidentkandidat. Nu finns faran att partiet hamnar i nya besvärliga falangstrider. Francois Hollande tvingas förmodligen till viss anpassning till sin vänsterfalang men det innebär ökade spänningar i relationen till Berlin. Hans trovärdighet som president naggas då också i kanten. Driver han en konsekvent linje som president eller påverkas han av kastvindarna inom sitt eget parti?

Flera bedömare menar också att upproret inom PS mot regeringens ekonomiska politik visar att Francois Hollande har tappat greppet om sin egen majoritet. Vänsterpartiet Front de gauche under Jean-Luc Mélanchons ledning är nu öppet i opposition. De gröna drar sig också allt längre från regeringens linje. Och nu vänsterflygeln inom det egna partiet. Situationen är besvärlig.

Jean-Luc Mélanchon är den franska politikens enfant terrible. Med svenska mått mätt är han en osannolik person och fullständigt omöjlig att lansera för vilket parti som helst. Fransmännen tar emot profilerade politiker med öppna armar. Igår kväll var Mélanchon huvudgäst i det politiska programmet Ord och handling som pågår i tre timmar  utan uppehåll. En uppvisning i politik som roar och retar på samma gång som den väcker djupa tankar till liv.

Jag är storkonsument av franska politiska debatter men tittar bara delvis och pliktskyldigt på Agenda. Orsakerna är främst två. Det finns ingen nåd i den svenska opinionen för avvikande tankar hos svenska politiker. Dagens svenska politiker har avlats fram ur en kultur som hyllar principen om praktiska nytta för medborgarna som den enda som räknas. I Frankrike är utvecklingen på väg åt samma håll. Francois Hollande kan göra fransk politik blodfattigare genom sin räddhågade hållning i mitten.

Demokrati kräver också galningar för att överleva. Det går inte att tiga ihjäl extremism och förtryckande strukturer. Jean-Luc Mélanchon hyllar jakobinisten Maximilien de Robespierre som bland annat yttrade i rättegången mot kung Ludvig XVI: ”Ludvig måste dö så att nationen kan leva”. Och så giljotinerades kungen. Mélanchon ser Robespierre som en sann upplysningsman med sina filosofiska rötter hos Rousseau. Han drev som ledare i välfärdsutskottet igenom 1793 års deklaration om de mänskliga rättigheterna, han införde obligatorisk och gratis skolgång och han avskaffade slaveriet. Han ser Robespierre som fadern till dagens franska republik. Och han blundar för alla grymheterna under revolutionsåren – till stor del regisserade av Robespierre.

Mélanchon är redan här diskvalificerad som politiker i ett svenskt sammanhang. Jämför med den svenska debatten om Lars Ohly och kommunismen. I studion igår kväll sitter journalister och politiker av alla schatteringar. De angriper Mélanchon men de respekterar honom. Politiska och filosofiska reflektioner  måste vidgas utanför de ramar som bestäms av personen som gör dem. Motsatsen leder till att ingen tanke får prövas som inte formuleras av en person som moraliskt kan försvaras på alla punkter.

Mélanchon gör en nyttig analys av den åtstramningspolitik som förs av de flesta europeiska regeringar. Han är starkt kritisk också mot den franska regeringen. Han kallar finansminister Moscovici för en skitstövel som inte hårdare försvarar Sydeuropas arbetslösa och fattiga. Han tror att Frankrike kan hota övriga Europa genom att sluta betala av lånen. Det ska göra att hela EU släpper sin restriktiva politik med budgetbalans. Vem vill ha en sådan man som premiärminister?

I gårdagens debatt med Frankrikes mest briljanta ekonom, Jacques Attali, fick han trots allt stöd. Den senare delade för analysen att åtstramningspolitiken aldrig leder till ökad tillväxt och aldrig blir lösningen på Europas ekonomiska kris. Mélanchon fäktar med armarna och vräker ständigt ur sig otidigheter mot sina motståndare. Ändå tas han på allvar. När han säger att Europa måste släppa upp inflationen för att bekämpa arbetslösheten lyssnar franska folket. Hans analyser är modiga och de leder den franska debatten framåt.

Ord och handling igår kväll borde visas oavkortat i en svensk tevekanal som ett inlägg i debatten kring Omar Mustafa. Den skulle visa hur det är möjligt att släppa upp alla motsättningar utan att skämmas. En debatt borde handla om vad människor tycker och inte bör tycka. Jean-Luc Mélanchon blir aldrig premiärminister i Frankrike men han ställer de kritiska frågorna, utmanar invanda föreställningar och belönas för det med ett begränsat stöd i valen.

Är det så farligt  att Mélanchon hyllar revolutionären Robespierre? Han tänker inte och kommer aldrig att iscensätta terrordåd och avrättningar i dagens Frankrike. Det förstår alla fransmän och därför låter de sig inspireras av denne udda politiker. Skratta åt hans skämt och ta hans skarpa analyser på allvar. Samt avvisa hans förslag till politiska lösningar.

En tevereporter sticker fram mikrofonen mot en liten pojke på 5-6 år som går i demonstrationståget mot lagen om äktenskap för alla. ”Varför går du i tåget?” frågar han. Pojken får lite hjälp av mamma och så svarar han som han lärt sig: ”Det är bra att ha en mamma och en pappa”. Demonstrationerna mot regeringens lag fortsätter på gatorna in i det sista. Frågan har stötts och blötts i senaten och nationalförsamlingen under tre månader och nu i dagarna har äntligen lagen godkänts.

Det konservativa Frankrike har verkligen nått framgångar tack vare denna lag som i andra länder röstats igenom smärtfritt och ofta även av center- och högerpartier. Frågan har trots nederlaget i parlamentet stärkt högerns ställning och förenat dess olika åsiktsriktningar i en mer värdekonservativ gemenskap.

Det intensiva motståndet mot lagen har delat Frankrike i två delar. Den heterosexuella kärnfamiljen, lika hotad och upplöst i detta land som i de flesta europeiska länder, får stå som symbol för gamla borgerliga värden. Den får symbolisera kampen mot upplösning och dekadens, mot den urbana människans osedlighet, mot kulturradikalism och postmodernism och en allmän upplösning av det traditionella auktoritära franska samhället.

Naturligtvis förnekar alla dessa hundratusentals människor som marscherat på Paris gator vid upprepade tillfällen under vintern och våren att det rör sig om homofobi. Det är för dem inte homofobi att neka homosexuella en rättighet som de själva har, nämligen att gifta sig. Det är, menar de, naturvidrigt att bögar och lesbiska lever i par och skaffar barn. Det är inte homofobi att förneka en grupp i samhället samma mänskliga rättigheter. Det är förstås heller ingen form av homofobi att genom sitt motstånd ge de mer hatiska grupperna i samhället en ökad  legitimitet att utveckla våldsamheter mot enskilda homosexuella. Våldsbrott i dessa sammanhang förekommer förstås i Frankrike som i andra länder men nu blir även möjligheten än mer begränsad för homosexuella att visa sin kärlek. Inte minst kommer katolska kyrkan att skrämma bort merparten av de kristna homosexuella.

Den partipolitiska högern har spelat en viktig roll under de senaste månadernas demonstrationer och den har tack vare motståndet mot lagen hjälpligt kunnat enas i ett skede när de inre personkonflikterna varit starka. Den yttersta högern har tack vare denna fråga fått öka legitimitet som ett framtida regeringsparti. Demonstrationerna har ett blandat inslag; av vanliga borgerliga katoliker, extrema katolska grupper, vanliga högerpolitiker, personer med koppling till Nationella fronten och till grupper ännu längre ut i extremismens utmarker.

Högern har under vintern tagit över gatorna. Det har hänt tidigare. På 1980-talet demonstrerade också närmare en miljon människor mot President Mitterands förslag om begränsningar av privatskolarnas ställning. Nu förefaller demonstrationerna ha gått längre. De har varit fler och leder nu även till att en ny politisk kraft byggs i landet.

Organisationen Manif pour tous kommer att ställa upp med listor till kommunalvalen nästa år. Rörelsen leds av Frigide Barjot (en lek med namnet Brigitte Bardot). Egentligen heter hon Virginie Tellenne och kommer från en välbärgad familj i Lyon. Pappan var god vän med Jean-Marie Le Pen. Hon är i dag en femtioårig artist och krönikör med utrerade högeråsikter. Hon har tidigare gjort sig känd för att ha stött den förre påvens kamp mot kondomer som ett försök att bromsa aidsspridningen i Afrika.Hon kallar sig också för Jesu pressekreterare efter att ha mött Gud vid en pilgrimsfärd till Lourdes 2004.

Manif pour tous har blivit en vitamininjektion för högern. Den har tillsammans med högerpolitikerna lyckats knäcka glädjen och stoltheten i vänstern över reformen med äktenskap för alla. En vänster som redan splittrats kring lösningen av den ekonomiska krisen. I demonstrationerna blandas slagorden mot Hollande  med trosvissa paroller om fördelarna med heterosexuella äktenskap. Familjer med pappa, mamma och barn fortsätter att vifta med sina flaggor. Regeringen, vänstern och hela det kulturradikala Frankrike gömmer sig i sorg och  förtvivlan denna vår; bara ett år efter socialisternas stora valseger.

Stora filurer har mycket att lära oss som är lite mindre förslagna. Jérôme Cahuzac får räknas till de stora. Nu har han också talat ut i teve efter skandalen med skattekontot i Schweiz, fyllt med hans oskattade förmögenhet.

Häromkvällen satt Jérôme Cahuzac i nyhetskanalen BFM TV, en fransk kanal av typen CNN. Det var en uppvisning i att lägga till rätta och ta det första steget tillbaka till offentligheten. Ett första steg som kommer att följas av flera. Så småningom kommer de följande stegen. Det kommer att dröja för det ska dröja om man gör allting rätt. Och jag tror att Cahuzac vet hur saker och ting bör göras rätt. Taktiskt rätt, förstås, Inte moraliskt.

Han hade valt en respekterad tevekanal som BFM TV. Den är en renodlad nyhetskanal och viktiga inslag därifrån klipps in i alla de stora kanalerna. Han hade valt tiden, klockan 18. Då hinner de stora kanalerna som sänder klockan 20 redigera och ta fram kommentarer om utfrågningen. Han fick 25 minuter i BFM TV. Det hade han aldrig fått i TF 1, France 2 eller France 3. Dominique Strauss-Kahn ställde upp i TF 1 -motsvarigheten till TV4 i Sverige – för samma botgörande intervju. Han fick cirka 5 minuter kl 20.

Jérôme Cahuzac visste att han behövde 25 minuter för att kunna ägna sig åt den sköna konsten att upprepa det han vill lyfta fram. Hans ursäkter fick en extra kraft när han kunde uttala dem med lite olika formuleringar fem, sex gånger. Han kunde också förklara varför han var ångerfull.

Han fick också chansen att lite försåtligt plantera en och annan besvärande fråga som gällde presidentens agerande. Han sa till exempel att han inte berättat sanningen för Hollande men lät också förstå att han inte visste vad Hollande visste. Alltså: Hade kanske ändå Hollande ett ansvar i denna affär eftersom han inte gått ordentligt på djupet med frågor. Kanske var också Hollande taktisk och ville skydda sig själv genom att inte gräva fram sanningen om Cahuzacs skattekonton. Kanske är det så att inte bara Cahuzac är skyldig.Kanske är det så att alla politiker är mer eller mindre benägna att i vissa lägen dölja sanningen. Varför då döma Cahuzac så hårt när andra politiker går fria?

Den förre budgetministern hade en snygg mörkblå kostym, vit skjorta men ingen slips. Det var första gången någon sett honom i officiella sammanhang utan slips. Han höll ihop sina händer och lät dem ligga fast mot bordet under i stort sett hela intervjun. Hans blick var fast och  hela tiden riktad mot intervjuaren. Han talade lugnt och verkade helt uppriktig. Inte en sekund skulle han slingra sig, visa att han dolde något. Hela hans kroppsspråk var inriktat på att berätta sanningen och att ta på sig skulden.

Jérôme Cahuzac kommer inte tillbaka till nationalförsamlingen där han formellt har en plats. Han gav inga svar på frågan om sin framtid. Han kommer att bida sin tid och förstås känna av opinionen. Han kommer att låta sig intervjuas igen men knappast inom överskådlig tid. Om han gör allting rätt kommer han först att skriva en bok. Det blir nästa steg och den boken kommer också att vara ärlig på samma sätt som teveintervjun. Kanske kommer han i den boken att sticka in ännu en liten nål i Hollandes hud. Kanske skrapa lite med nålen och möjligen låta en liten blodsdroppe  tränga ut ur presidentens kropp. Vi får se och lära. Cahuzac verkar veta mycket om hur media ska tämjas och en opinion vinnas.

Affären med den skattefifflande budgetministern Jérôme Cahuzac tär ytterligare på Francois Hollandes förtroende bland väljarna. Eftersom presidenten i grunden förefaller vara en moraliskt högst förträfflig person och vill framstå som sådan med hela sin regering är förstås den senaste veckans skandal ett svårt bakslag för honom. Nu lanserar han förändringar som ska öka transparensen på den högsta politiska nivån. Samtidigt förbereder sig Cahuzac på att eventuellt återvända till sin plats i nationalförsamlingen.

I morse talade Hollande genom teve rakt till nationen om sina nya reformer för ökad transparens. En ny myndighet med självständig befogenhet att granska ekonomiska tvivelaktigheter hos politiker ska grundas. Han kommer också att driva igenom en lag som fordrar att alla ministrar även offentligt redovisar sina ekonomiska förehavanden. Hittills har detta skett men inte öppet inför allmänheten.

Oppositionen är inte imponerad. Alla ministrar i den nu sittande regeringen har granskats före utnämningarna men det har uppenbart inte hjälpt. Vilken skillnad gör det om allmänheten får samma information som presidenten? Hur ska allmänheten kunna gräva bättre efter skattebrott? Media har redan en effektiv roll i att avslöja misshälligheter vilket Cahuzacaffären visat. Den oberoende bolaget Mediapart kan ta åt sig äran av att att kommit Cahuzac på spåren liksom flera tidigare skumraskaffärer i den politiska ledningen.

En effektivare väg att gå är att bekämpa skatteparadisen och öppna informationen mellan länderna inom EU. Frankrike driver nu på att få länder som Luxemburg att lämna all nödvändig  information om placering av utländska banker i dessa skatteparadis. Sannolikt kommer Cahuzacaffären att leda till ökad öppenhet mellan EU:s länder och på sikt också mellan EUoch länder i övriga världen där uppenbarligen en del rika européer döljer sina oskattade förmögenheter.

Hollande verkar för ögonblicket ha lugnat den värsta stormen kring hans person efter avslöjandena med den avgångne budgetministern. För att lyckas krävdes det två omgångar med lagförslag  med två åtföljande presskonferenser. Hollande tycks också ha avväpnat oppositionens olika krav på avgång för hela eller delar av regeringen. Finansminister Pierre Moscovici har legat illa till. Han var Cahuzacs chef och borde, menar oppositionen, ha vetat mer och ingripit tidigare. Nu har han sin presidents stöd och det förefaller som om hoten om nya misstroendeförklaringar i parlamentet för tillfället i alla fall har avvärjts.

Jérôme Cahuzac verkar inte riktigt ha förstått vad han ställt till med eller också tror han att han kan komma tillbaka och gottgöra sina synder. Han funderar på allvar att återta sin plats i nationalförsamlingen som han enligt lag har rätt till. Han valdes ju faktiskt som ledamot i parlamentsvalet förra året. Han har uteslutits ur partiet och han är avrådd av nationalförsamlingens talman att återvända. Trots det funderar han fortfarande på det men måste ge besked till talmannen senast den 19 april. Han kommer i så fall sitta som politisk vilde och bara fram till dessa att en eventuell dom faller. Det går trots allt inte att samtidigt sitta i fängelse och i nationalförsamlingen.