Monthly Archives :

november 2015

En värdig minneshögtid i Invalides och sedan…
En värdig minneshögtid i Invalides och sedan… 150 150 Tomas Lindbom

Det var mäktigt att se tv-bilderna från minneshögtiden inne på Invalides gård i Paris två veckor efter attentaten i östra Paris och utanför Stade de France i Seine Saint Denis. Namnen på alla döda lästes upp. en liten orkester spelade Brel och President Hollande talade värdigt och fint om ett Frankrike som sörjer de döda och deras anhöriga och försvarar de mänskliga.  värdena.

Frankrike visar här upp en sida som i varje fall vid ett första betraktelse pekar på enighet. I landet säljs franska flaggan som aldrig förr. Många hänger upp den på balkonger eller låter den hänga utanför fönstren i bostäder och på arbetsplatser. Precis som efter attentaten i januari verkar enigheten stärkas bland människor. Medier beskriver hur många samlas utanför de platser i Paris där offren skördades den 13 november. Vittnen beskriver det fasansfulla. Andra uttrycker i ord sin solidaritet och talar om hur republikens värderingar och nationens historiska paroller om frihet och broderskap måste försvaras till varje pris. Rädslan får inte ta över. Nu ska vi våga leva i den öppenhet som alltid präglat det franska samhället. De onda krafterna ska inte få skrämma oss och ta över. Det är den inre samling som alla talar om.

Den andra sidan som står i centrum just nu i Frankrike är kriget mot terrorismen. Om det talar framförallt politikerna och beskedet är kristallklart. Kriget mot terrorismen måste vinnas. Nu åker President Hollande runt i världen för att få stöd för en kraftigare krigsinsats mot Daesh. Han lyckas väl bara bitvis. Amerikanarna är inte så pigga på att plötsligt glömma bort vilken ondskefull ledare som styr Syrien. Tysklands Angela Merkel har inga trupper att sätta in och vill säkert heller inte. Engelsmännen är ett bräckligt stöd och ryssarna ett politiskt riskabelt stöd.

Det är imponerande att se den franska sammanhållningen som manifesteras efter dessa attentat. Det som inte kommer i dagen är två mycket besvärande faktorer som hotar denna enighet. För det första har Frankrike misskött sin invandringspolitik sedan 60-talet. Den är misskött också i andra länder men det är knappast någon förmildrande orsak. Det har inte saknats reformer och ekonomiska satsningar för att hjälpa invandrare med bostäder, skolor och jobb. Det har ändå hjälpt föga. Frankrike är ju av tradition det land som framställer sig som centrum för de mänskliga rättigheterna i världen. Dess historia är uppbyggd kring det. Från upplysningstiden, över revolutionsåren fram till våra dagar. Nationen Frankrike är något mer än människor samlade på en plats. Eller som författaren och akademiledamoten Jean d´Ormesson har uttryckt det: “Mer än någon annan nation i världen är Frankrike präglat av en ambition att vara universell med sina värderingar.” Självbilden har varit att Frankrike helt enkelt är  bäst  i världen på mänskliga rättigheter och människor i övriga världen förväntar sig också, enligt denna självbild, att Frankrike tar tätplatsen när dessa värden hotas. Nu hotas dem inne i landet och det är en problematik som skaver och är svår för landets ledning att lösa.

Kriget mot Daesh och den starka viljan att skapa en inre samling är följden av att denna självbild dels är så viktig men dels också hotas av verkligheten. Invandrarna är inte assimilerade till det franska samhället som de borde. De har inte sagt ja till den franska universella lösningen på hur mänskliga rättigheter ska levas. Muslimerna känner sig utanför med sin kultur, sin religion och nu radikaliseras många ungdomar i förorterna där Frankrikes republikanska värderingar ofta känns långt borta.

Enigheten är en enighet hos många fransmän men det skaver i hörnen. När invandrande fransmän från Nordafrika hellre sjunger den algeriska nationalsången än den franska före fotbollslandskamper dessa båda länder emellan är detta ett stort misslyckande och en skam för det traditionella Frankrike. Assimileringen har misslyckats. Vad gör landet nu? Bäst är att tiga om detta. Vilken tv-kanal vill i dessa dagar åka ut till en marginaliserad förort och fråga människorna som bor där om de vill hissa trikoloren på hustaken? De allra flesta känner oro och skräck inför terroristerna men de känner sig heller inte inkluderade i det franska samhället. De är alltså inte assimilerade som de borde vara, trots statliga pengar och en skolgång där republikens värderingar och den franska flaggans symboliska innebörd poängteras.

En utlänning i Paris kan inte annat än känna sig berörd, glad och tacksam över den solidaritet som uttrycks av människor efter de svåra attentaten. Vi, även jag, känner folk som drabbats av de grymma dåden den 13 november. Ändå måste frågorna om Frankrikes inre liv med skiftande kulturer tas upp på ett helt annat sätt än under de senaste decennierna. Front National är ett bevis på att ansvariga politiker, skolledare, media och många andra i det etablerade Frankrike inte lyckats. Frankrikes själ mår inte bra.

Dominique de Villepin analyserar kriget mot terrorism
Dominique de Villepin analyserar kriget mot terrorism 150 150 Tomas Lindbom

Det är tydligt att den politiska klassen i Frankrike sedan länge övergått från ett inkluderande och mänskligt språk till alltmer av krigiska termer i sin retorik till medborgarna. Det förefaller som denna övergång skett under perioden efter den 11 september 2001. Samtidigt har straff blivit en naturligare form av politiska insatser än förebyggande sociala åtgärder. Efter den 13 november tävlar alla partiföreträdare från Socialistpartiet till Nationella fronten om att ligga i täten när det gäller att visa musklerna både i ord och handling. Det är inga veka kärringar som styr. Det är tuffa grabbar med stål i blicken som styr landet eller som har aspirationer om att ta över makten och genomföra ännu hårdare tag.

Därför är det en befrielse att höra en och annan mer nyanserad röst i diskussionen. De finns också, lyckligtvis. Ett klipp ifrån förra året med förre utrikes- och premiärministern Dominique de Villepin inger visst hopp. Några minns kanske hans starka tal i FN mot USA:s invasion i Irak 2003. Han tillhör den falang inom fransk höger som i gaullistisk tradtion motsätter sig samma messianska syn på utrikespolitik som företräds av USA med en tydlig fiende i omvärlden som ska bekämpas. Han är framförallt en företrädare för motståndet mot USA i General de Gaulles efterföljd. Den franska utrikespolitiken efter honom, det vill säga efter Jacques  Chiracs ämbetsperiod som president och som slutade 2007, har anpassat sig till USA. Förändringen skedde under Nicolas Sarkozys tid och fullföljs nu av Francois Hollande.

Dominique de Villepin gjorde ett sju minuter långt inlägg i ett panelsamtal hos den kände journalisten Frédéric Taddei i den statliga, stora tv-kanalen France 2 en fredagkväll förra hösten. Sju minuter utan att bli avbruten i fransk tv visar hur sällsynt starkt och imponerande hans inlägg var. Ingen kunde helt enkelt avbryta honom. Det var geopolitisk analys kring terrorism och bekämpningen av densamma på högsta internationella nivå. Man kände de andra debattdeltagarnas absoluta koncentration. Varje ord gick fram.

“Kriget mot terrorismen kan inte vinnas”, konstaterade de Villepin. “Terrorismen är ett osynligt ansikte som ständigt rör sig och är helt opportunistiskt till sin karaktär. Den kan bara bekämpas med en politisk strategi.”

Han konstaterade vidare  att ett krig mot terrorism också bara kan skydda den västerländska angriparen om den är helt inordnad i ett säkerhetstänkande. Han antydde  att ett land som Frankrike inte har den bunkerliknande ordning som är nödvändig om ett västland ska gå i krig mot Daesh. Han menade då, fyra månader före Charlie Hebdo och attentatet mot kosherbutiken i Vincennes, att Frankrike inte hade beredskapen för att klara terroristangreppen. Han pekade på USA och Israel som länder som har anpassat sin egen värld till att kunna försvara sig mot terroristangrepp som blir följden av att ett västland utmanar en grupp som Daesh.

En sådan krigisk terrorbekämpning är ändå dömd att misslyckas. Under dessa sju minuter beskrev han hur Mellanösterns muslimska värld lever i svår kris. En kris kring ländernas modernisering. En kris av konflikter mellan olika minoriteter. En social kris där både medelklassen och de fattiga är utsatta. Han påpekade också hur Daesh i stor utsträckning rekryterar sina anhängare ur denna medelklass.

“Med dessa krig mot terrorismen sätter vi igång en process av än mer destruktivitet och hat i dessa länder. Hat skapar hat, krig föder nya krig”

Det finns verkligen anledning att begrunda Dominique de Villepins ord som är profetiska i meningen att de uttalades före det mörka året 2015.  Han avslöjar det kortsiktiga i den ryggmärgsmässigt repressiva krigspolitik som Frankrike men också andra västländer nu sätter i verket. Politiker som tror att hårda muskler är det enda medlet att lösa konflikter och vinna väljare. Dominique de Villepin är en Frankrikes mest inflytelserika politiker på senare år. Han har också visat att det går att säga nej till krig, som det i Irak 2003. Och som han konstaterade i sitt inlägg att detta krig och flera andra som följt i mellanöstern under det senaste decenniet inte lett till fred och försoning utan tvärtom till mer våld, mer terrorism och en flyktingvåg som nu skakar Europa. Hans inlägg i tv-programmet delas nu flitigt av fransmän som ganska tysta ändå avvisar den ensidigt krigiska politiken som Hollande och hans regering för.

En promenad i östra Paris
En promenad i östra Paris 150 150 Tomas Lindbom

Igår eftermiddag promenerade jag runt i området i östra Paris där terrordåden genomfördes  tio dagar tidigare. Jag stannade till vid restaurant L´Écumoir på Rue Saint Sabin för att hälsa på ägaren. Här har jag ätit några gånger och så sent som i april hade jag med mig en grupp svenska journalister som tillbringade en glad kväll i hennes lilla restaurang.

Jag knackar på fönsterrutan och hon kommer och öppnar.

– Så blev vi drabbade igen, suckar hon. Hennes restaurang ligger mitt emellan Charlie Hebdos lokaler och Bataclan.

– Jag stängde restaurangen med alla gästerna när de började skjuta, berättar hon. Här satt vi sedan till midnatt när alla gick hem. Det fanns en väg att komma ut ur området medan alla andra gator var avspärrade.

Hon berättar om folk hon känner som blivit vittne till skjutandet och nu lever med psykisk stress. Och restaurangen går dåligt efter attentaten. Vem känner lust att äta middag ett stenkast från dramat den 13 november?

– Folk säger att livet måste gå vidare och att de inte är rädda. Men vi är alla rädda. För att inte tala om turisterna. Hotellen runtomkring här har förlorat mer än hälften av sina bokningar.

Jag fortsätter min promenad och går in på Rue Saint Sébastien som leder bort mot Bataclan. På en liten tvärgata ligger en skola för små barn. Pappor och mammor är där för att hämta dem. Vad tänker de? Livet måste gå vidare.Vi får inte vara rädda.

Gatorna är  trånga i detta område, gamla arbetarkvarter som fått en ny profil under de senaste tjugo, tjugofem åren. Charmen med gatorna mellan Place de la Bastille och Place de la République är blandningen av människor och öppenheten. Här vimlar det av små affärer. Jag går förbi skomakaren som säkert funnits där i alla tider, den lilla mataffären, skolor som ligger insprängda mellan vanliga bostadshus. Sida vid sida lever det enkla matstället med lokaler som byggts om för en ny publik, den välmående medelklassen som finns i Paris lika mycket som i andra storstäder och som dras hit för att äta och dricka på kvällarna men också för att köpa en lägenhet. Jag tittar in i den designade vinbaren där  några unga män i väldressade kostymer sitter och smuttar på ett glas vin.

Det blir så uppenbart att det är ett kulturkrig som terroristerna för mot detta kvarter. Jag möter också många muslimer på min vandring genom gatorna. En kvinna jag möter bär slöja. Hon lever mitt i ett kvarter med grannar som varken avstår sitt glas vin eller tillber Allah. De har sina barn i skolor där lärarna är sekulariserade och barnens kamrater är både muslimer, kristna, judar eller helt sekulariserade. Så är vår bild av ett gott samhälle. Så ser inte terroristernas samhällsmodell ut.

Det blir alltmer tydligt att denna attack mot östra Paris var en attack mot det multikulturella. Ändå kan nästa attentat drabba ett kvarter i den mondäna västra delen av Paris eller någon annanstans. Inget är förutsägbart men denna gång går det inte att ta fel på budskapet. Östra Paris är ett rött skynke för Daesh. De vet var de sätter in giftpilarna.

En splittrad höger efter attentaten i Paris
En splittrad höger efter attentaten i Paris 150 150 Tomas Lindbom

Polisens och militärens ansträngningar att bekämpa Daesh inom och utom landets gränser fortsätter. Landet har sörjt i tre dagar och lever vidare med  undantagstillstånd. Tungt bevåpnade specialstyrkor patrullerar på torg, i shoppingcentra, i tunnelbana och pendeltåg och på flygplatser.

Jag stod häromdagen på pendeltågsstationen Chatelet och nio polismän med tunga vapen färdiga för strid marscherar framför mig. Oavsiktligt vakar jag över mina rörelser. Vill inte sticka ut och ändå har jag knappast utseende för en typisk terrorist. Men ändå, laddningen i luften går inte att komma ifrån. Det råder allvarsstämning i Paris. Människor väntar på nästa attentat.

Landets president och regering lever under stark press. Ytterligare ett attentat och ingen vet vilka reaktioner som är att vänta från befolkningen och landets ansvariga. Det finns också en påtaglig partipolitisk aspekt på vad som händer. Den socialistiska regeringen agerar i ett läge där terroristerna är det stora hotet men där den också måste ta hänsyn till hur medborgarna reagerar och hur oppositionen till höger tänker utnyttja situationen för sina syften.

Det finns hos alla partiföreträdare en ambition att visa upp en gemensam och solidarisk hållning gentemot terroristerna. Det gällde dagen efter attentaten också hos Nationella frontens ledare, Marine Le Pen. Men hennes parti och även stora delar av den så kallade republikanska högern har samtidigt svårt att inte spela på människors rädsla och för deras upprördhet över att inte staten kunnat hindra attentaten i förväg.

Francois Hollande och hans premiärminister Manuel Valls handlar med fasthet. Omedelbart efter dåden la regeringen ett förslag på ytterligare en miljard euro i satsningen på att stärka polis och militär. Det är pengar som kommer att skaffas fram med lånade pengar. Trots att det nu bara talas  om pengar till åtgärder som ska stärka de instiutioner som bekämpar våld med våld så är naturligtvis inte Nationella fronten nöjd. Men även delar av den republikanska högern visar sitt missnöje och har svårt att helhjärtat ställa upp bakom regeringen, ens den första veckan efter dessa fasansfulla dåd.

Den som har svårast att sitta still i båten är som vanligt Nicolas Sarkozy som framför allt attackerar Hollande för att inte ha satsat mer pengar på den inre säkerheten i landet före dessa attentat. Sarkozy sneglar på regionalvalen som genomförs den 6 och 13 december. Han är livrädd att händelserna den 13 november kommer att innebära segrar för Nationella fronten i flera, upp till tre av tretton, regioner på hans partis bekostnad. När Sarkozy slår mot Hollande är det för att visa alla de väljare som nu ropar på betydligt hårdare tag och som kommer att rösta på FN om inte Sarko visar musklerna på riktigt.

Men Les Républicains (Sarkos parti) är splittrat och visade upp det senast i debatten i nationalförsamlingen häromdagen. Sarkozy konkurrent om posten som partiets presidentkandidat i valen 2017 ställer sig i stort sett bakom Hollande vilket föranleder Sarkozy att fräsa till mot Juppé: “Du försvarar socialistregeringen men bryter enigheten inom ditt eget parti”

Denna jakt mot ännu mer av repression delas inte av hela folket. Många inser att våld inte bara löses med våld. Den allt intensivare jakten på terrorister och attacken i Syrien liksom samverkan med USA och Ryssland – hur märkligt det än kan te sig – kan vara försvarbart på kort sikt. Men det piskas upp en stämning i landet av rop på våld som inte på längre sikt är bra vare sig för människorna som bor  i landet, för muslimerna som vill leva i harmoni med alla andra medborgare i Frankrike och inte heller för att lösa problemet med rekryteringen av ungdomar till Daesh och andra terroristorganisationer.

Det är svårt i dessa tider att hävda budskap om försoning och strävan till att överbrygga misstro och klyftor mellan människor från olika kulturer. Allt sådant tal låter som naivt och töntigt. Men att inte se att ett land kan splittras och skapa förutsättningar för än mer hat med en politik som ensidigt satsar på våldsbekämpning med våld kan bli ett ödesdigert misstag.

Hollande talar till kongressen om kriget mot Daesh
Hollande talar till kongressen om kriget mot Daesh 150 150 Tomas Lindbom

Tonen var allvarstyngd när President Francois Hollande i dag talade till kongressens båda kamrar, senaten och nationalförsamlingen, som samlades i Versailles. Stridskrafter från luften har redan i natt bombat anläggningar och områden som tillhör Daesh i Syrien. Hollande presenterade i sitt tal till kongressen ett helt program för att bekämpa fienden och detta program innefattar konstitutionella förändringar och en rad åtgärder för att stärka säkerheten och jaga fienden också inom landet.

Attacken i fredags kräver motåtgärder från den franska statens sida. Kritik har redan kommit om att presidenten och regeringen inte varit tillräckligt offensiva i sin jakt på islamister inom landet. Vi vet  att flera attentat stoppats av den franska säkerhetstjänsten under 2015 men de tillslag som gjordes i natt mot olika Daeshcentra i landet med gott resultat  borde ha skett tidigare. Det är förstås enkelt att vara efterklok men behövde landet uppleva denna katastrof för att vakna?

Säkert är det så att staten  genom tragedin fick en opinionsmässig legitimitet att  genomföra de radikala konstitutionella förändringar som gav nödvändiga och ökade befogenheter. Genom undantagstillståndet som enkelt kunde genomdrivas efter händelserna i fredags kan nu staten med större beslutsamhet gripa misstänkta . Det faktum att Hollande också nu kunnat införa undantagstillstånd och förlänga detta undantagstillstånd ger staten helt andra befogenheter såväl militärt som polisiärt.

De flesta politiker och experter talar dessa dagar om krig. Men, som en politolog konstaterade i tv i dag på eftermiddagen, så är kriget mot terrorism av annat slag. Det är uppenbart för alla att de militära insatserna, bombningarna, har en ännu mindre verkan än de hade i tidigare, traditionella krig, land mot land. Det handlar i stor utsträckning om en att bekämpa en modern bataljon av femtekolonnare, fransmän som lever i sitt eget land, men bedriver krig mot sina landsmän. Hur vinner en nation ett sådant krig?

Kanske kommer vi att behöva en ny terminologi för vår tids kamp för att skydda de västliga demokratierna. Hollande kommer snart med konstitutionella förändringar som tar hänsyn till de nya förutsättningarna på detta område. Det ska bli intressant att se vad dessa lagförslag innebär.

Tidningar och tv-kanaler sysselsätter sig dygnen runt bara med  denna fråga. Människor som möts på arbetsplatser, på gator och torg, på alla kaféer i Paris talar också om samma sak. Efter Charlie Hebdo och attentatet mot kosherbutiken i januari fanns främst behovet att visa enighet. Nu finns självfallet samma behov av att ställa upp för varandra och tillsammans försvara sitt land mot terrorismen. Men det har tillkommit ett annat behov; att försöka förstå terrorismens funktion och dess konsekvenser för nationen. Insikten om det nya säkerhetshotet har nu  drabbat alla fransmän som ett klubbslag. Människor inser på allvar att deras nation är utsatt för ett dödligt hot från en fiende som uppehåller sig nästan lika mycket i sitt eget land som på andra ställen i världen. Hotet har länge varit reellt men nu går det absolut inte längre att förneka det. Fredagens attentat har definitivt vänt blad i den moderna franska historien. Dessvärre måste vi inse att vi får vända blad också i andra länders historieböcker.