Macron fick en örfil

Macron fick en örfil 150 150 Tomas Lindbom

Det hände sig häromdagen i en liten by utanför staden Valence i sydöstra Frankrike. President Macron befann sig där under en politisk turné. Helt oberedd fick han en örfil av en person i en grupp av nyfikna ortsbor som väntade för att se en glimt av honom. En president är en celebritet i Frankrike. Han är så mycket mer än en politiker, så mycket mer än vi svenskar kan ana. Vem väntar i timmar bakom ett staket för att få en glimt av Stefan Löfvén?

Nu kom han mot gruppen som väntade. Ja, han sprang mot dem och livvakterna hade svårt att hinna med och skydda honom som de ska; en framför presidenten, en på var sida och en bakom. Minst fyra i en livvaktsstyrka på nästan åttio personer som bara ha till uppgift att skydda honom. Macron stannade vid stängslet som når upp till brösthöjd på folk. Då slog en man till med en örfil som knappt träffade innan presidenten fångades in av en vakt och där flera andra kastade sig över stängslet och tog fast gärningsmannen.

Frankrike är nu i chock. Hela den politiska eliten fördömer dådet. Det är, som premiärminister Jean Castex sa, “ett angrepp på republiken.” Presidenten är den som inkarnerar den franska republiken. Ett angrepp mot honom är minst lika mycket en symbolisk handling av uppror mot nationen som det är ett fysiskt angrepp.

Macron har ändå kritiserats för att inte följa reglerna som gäller för en högt uppsatt politiker. Han hade lösgjort sig från sina livvakter, sprungit mot människorna som väntade. Han ville sannolikt visa hur han alltid prioriterar samtal med vanligt folk i helt fria sammanhang. Och han är bra på det. Det händer att han slänger ur sig en elak kommentar mot någon som irriterar honom men i allmänhet sköter han dessa små, korta samtal väldigt bra. Det är ett sätt att på monarkiskt vis tala direkt från maktens högsta nivå till den enkla medborgaren. Och presidenten i Frankrike, vald av folket i direkta val, är som en monark.

Det händer att det blir fel. Nu tog han sig friheter som kunde ha lett till något ännu värre. Som någon kommentator sa: “Tänk om mannen haft en kniv!” Franska presidenter råkar ut för den här typen av attacker. President Hollande fick en säck mjöl över sig av någon som var ilsken på hans jordbrukspolitik. Sarkozy blev också fysiskt attackerad  i möten med folk ute på gatan. Ändå fortsätter presidenterna att ge sig ut bland människorna. De måste. Annars växer avståndet mellan folket och dess regent.

De politiska programmen i tv vänder och vrider i all oändlighet på denna händelse. En reflektion är intressant. Dagens uppror, som det gestaltat sig under de senaste åren, är mindre grundat i en viss ideologi eller ett sakpolitiskt formulerat raseri. Det är mer av ett vagt men ändå aggressivt raseri mot makten. Denne man som utdelade örfilen har ingen tydlig politisk agenda. Och han är inte ensam. Även den stora revolten, gula västarna, var inte tydlig rent politiskt. Den saknade inte bara politisk hemvist. Särskilt i början var motiven dunkla. Det fanns inga ledare och kraven var många men inte särskilt precisa. Gula västarna uttryckte en allmän frustration med tillvaron i stort. Människor som sökte sig till rörelsen var missnöjda med mycket men preciserade inte missnöjet, vare sig ideologiskt eller sakpolitiskt.

President Macron är i dag en populär president. En helt färsk opinionsmätning visar att 50 procent av fransmännen gillar honom. Det är en mycket hög siffra. Men samtidigt uttrycker 30 procent en hatisk inställning till samma person. Han väcker starka känslor, kanske särskilt  bland dem som är negativa.

 

Leave a Reply

Your email address will not be published.