Vart tog Socialistpartiet vägen?

Vart tog Socialistpartiet vägen? 150 150 Tomas Lindbom

Kanske frågar sig någon svensk läsare av denna blogg vart Socialistpartiet (PS) tagit vägen inom fransk politik. Jag har haft anledning att skriva en del om vänsterns ställningstaganden i frågan om president Macrons pensionsförslag men sällan nämnt PS. Det finns en anledning. Partiet befinner sig i ett prekärt läge. Många skulle hävda att dess existens är hotad.

Det franska politiska landskapet har helt förändrats. Fram till 2017 års val hade landet en form av tvåpartisystem. Antingen styrdes det av en socialist (François Mitterrand 1981-95 och François Hollande (2012-17) eller av mer konservativa politiker (Jacques Chirac 1995-2007 och Nicolas Sarkozy 2007-12). Valet av Emmanuel Macron 2017 ändrade spelplanen. Han lyckades erövra röster från både vänster och höger. Socialistpartiets ledare som tillhörde den socialdemokratiska falangen anslöt sig till honom eller lämnade politiken. En del av Republikanernas mer moderata del anslöt sig också till Macron.

Ingenting tyder på att de två gamla stabila regeringspartierna återuppstår och åter blir dominerande i politiken. Allra mest problematiskt är det för PS. I samband med valet till nationalförsamlingen (den direktvalda kammaren i parlamentet) i juni månad förra året lyckades det vänsterradikala socialistpartiet Det okuvade Frankrike genom sin ledare Jean Luc Mélenchon rycka åt sig initiativet och bli den dominerande kraften inom hela vänstern. Mélenchon hade stor framgång i presidentvalen trots att han inte gick till den andra, avgörande valomgången och kunde göra ett viktigt utspel. Han gav sig själv rollen av att vara en naturlig premiärminister – Macron hade då nyss blivit vald till president – och lyckades förena sitt parti med de gröna, socialisterna och med kommunisterna i en löslig union kallad Nupes. Han hade trumf på hand. Han visste att de andra tre partierna hade små chanser att vinna stöd hos väljarna utan en union med honom som inofficiell ledare och han visste också att många bland vänsterns väljare drömde om en stark och enad vänsterkraft.

I ett slag lyckades Mélenchon ta över ledningen för hela vänstern och radikalisera den. Det okuvade Frankrike har också satt en stark prägel på arbetsformerna i den nya nationalförsamlingen. Populismen har blivit ett utmärkande drag för vänstern. Debatten om pensionsreformen är ett bra exempel på det vilket jag rapporterat om i tidigare blogginlägg.

Socialistpartiets ledare Olivier Faure är för närvarande utmanad om sin roll som generalsekreterare. Han anses svag och vinglig i sin politiska hållning. Han har valt att underordna sig Mélenchon och dennes parti för att rädda kvar Socialistpartiet i nationalförsamlingen. Genom sin samverkan i Nupes fick partiet ändå ett antal mandat. Samtidigt försvagades dess profil ytterligare. Ingen vet vad det står för i dag. Efter förlustvalet 2017 försökte det att profilera sig kring begreppen social och ekologisk men utan att fylla dessa med ett begripligt innehåll.

François Hollandes regering 2012-17 innehöll trots allt en rad duktiga politiker. Ingen av dem återfinns i ledningen för partiet i dag. Hollandes regering drev en realistisk politik. Problemet uppstod när Macron utmanade socialisterna med ett program som attraherade alltför många av Socialistpartiets mer mittenorienterade väljare. De är nu förlorade till Macron och den radikala franska vänsterväljaren är mer contestataire, ett franskt ord som kan översättas med oppositionellt samhällskritisk men också innefattar begrepp som populism och revoltör.

Det är svårt att i dag se hur ett mer sansat och regeringsdugligt socialistparti kan återuppstå. Partiet måste befria sig från Det okuvade Frankrike, formulera ett eget politiskt program som är begripligt för väljarna och dessutom uppfattas som ett tydligt alternativ till den mitten som nu skapats runt Macron, hans förre premiärminister Édouard Philippe och flera andra. Det finns en stark vänsterrörelse i Frankrike men den präglas av den mentalitet som nu dominerar inom Nupes. Inte bara Mélenchons parti står för denna populistiska linje. Det gröna partiet har erövrats av sin vänsterfalang. Kommunisterna är mer sansade men de är trots allt kommunister. Och PS är i dag innesluten i denna vänsterrörelse där hjärtan och hjärnor brinner av storslagna visioner men där genomtänkta reformförslag lyser med sin frånvaro.

1 comment
  • Alain

    Hej Tomas.
    Den rätta frågan vore: vart har Socialistpartiet (PS) väljarna tagit vägen?
    Svaret är: PS-väljare gick till Marine Le Pen (national samlingen).
    Och varför ?
    Eftersom det Socialistpartiet, som rekommenderas tankesmedjan Terra nova, har övergett arbetarklasserna och djupa Frankrike.
    PS föredrog att vända sig till befolkningar och ungdomar med invandrarbakgrund i de nya dynamiska stadskärnorna.
    Detta var ett allvarligt misstag, eftersom arbetarna hade flytt från stadskärnorna, som hade blivit för dyra, och de inre förorterna hade blivit för osäkra på grund av invandringen. Dessa fransmän gick därför till Marine Le Pen.

    PS har därför förlorat sina väljare, som aldrig kommer tillbaka. Om inte, som i Skandinavien, det Socialistpartiet överger sin pro-invandringsideologi.

    NUPES presenterar sig som det första oppositionspartiet, vilket är falskt! Det första oppositionspartiet blev RN, med cirka 40% av rösterna. Det är sant att man med mer än 50 % nedlagd röst i presidentvalet undrar var rösterna skulle ta vägen om väljarna röstade?

    Inte nödvändigtvis till socialisterna som övergav dem, inte heller till det Okuvade Frankrike, som enligt mig är en osannolik församling av förmögna ”nya fransmän”, småborgare från stadskärnorna och showbiz-personligheter…

    Och de rödgröna, som tillhör denna samlingen, som inte bryr sig aldrig av miljön, men bara för att ta in fler och fler invandrare, eller för att reta bönderna, eller för att importera quinoa eller till och med för att mata oss med insekter, ”för det är bra för planeten”… illustrerar väl tendensen i NUPES samtidigt hos Mélanchons Okuvade Frankrike som inte kommer att överleva försvinnande av ledare Mélanchon (Han är redan gammal och internt vill de unga vargarna ha hans hud… han är skyldig sin överlevnad endast tack vare sin karisma och sin vältalighet)…

    Socialisterna skulle fortfarande ha ett kort att spela i Frankrike om de återvände till sunt förnuft som är fallet i era nordliga länder där socialdemokraterna trots ideologin slutade med att lyssna på vanliga folket…
    Man kan tyvärr drömma … Frankrike trots förhoppningarna från det senaste parlamentsvalet aldrig har varit ett land med samförstånd…
    Jag ångrar det…
    Hjärtligt.
    Alan.

Leave a Reply

Your email address will not be published.