Fransmännen känner skam och ilska

• oktober 18, 2025
• Tomas Lindbom
• no comments

Avståndet mellan det etablerade samhället och vanliga fransmän har länge varit stort och allt tyder på att folks misstro mot den politiska makten ökat ytterligare på den senaste tiden. Det blir påtagligt för en utomstående iakttagare när väljarundersökningar ställs mot hur politiker och politiska experter och kommentatorer resonerar.

Franska folket ser inte nådigt på hur de senaste regeringarna skött sig. En intressant opinionsmätning kom igår. Den har låtit väljarna ta ställning till ett antal värdeord för att beskriva hur de ser på politikernas sätt att sköta sig för närvarande. Respondenterna fick välja upp till tre ord på en lista. Svaren är avslöjande:

Skam (53 procent) följt av ilska (49 procent), hopplöshet (39 procent), trötthet (35 procent), sorg (21 procent), rädsla (18 procent) och likgiltighet (9 procent). Långt ner, med en eller ett par procent, kom ord som förväntan eller glädje men de orden kan mycket väl tolkas som uttryck för sarkasm. Det råder uppenbarligen samstämmighet bland alla väljare, oavsett partitillhörighet, att läget är katastrofalt och att Frankrike befinner sig i en djup politisk kris.

Respondenterna har också i samma undersökning fått ta ställning till frågan om nationalförsamlingen bör upplösas och om även presidenter bör avgå. Det kan inom parentes sägas att hela den turbulens kring de senaste dagarnas turbulens kring regeringens budgetförslag och misstroendevotum har sin huvudsakliga grund i att president Macron söker hitta de lösningar som håller honom kvar i Elyséepalatset fram till ordinarie val 2027. Här är siffrorna inte lika tydliga. Drygt en tredjedel vill att nationalförsamlingen utan nyval söker driva igenom en budget men endast 12 procent av de svarande har valt alternativet att regeringen bör försöka sitta kvar till nästa val. Drygt var tredje väljare vill se ett omedelbart nyval till president och 12 procent önskar ett omedelbart nyval till nationalförsamlingen.

Nästan varannan väljare vill enligt undersökningen ha någon form av omedelbart nyval. Det är svårt att tolka svaren på frågorna på något annat sätt än att det franska folket tar mycket starkt avstånd från den politiska ledningen och de politiska partierna men att, ställd inför konkreta frågor om framtida politiska lösningar, delar sig mellan viljan att låta dem själva få rösta i nya val eller att regeringen trots allt måste få fortsätta regera.

Väljarnas starka negativa reaktioner på politikerna och dess agerande förklaras i hög grad av det taktiska spel som avslöjas hos alla partier. Jag nämnde hur president Macron främst drivs av att söka behålla makten till varje pris. Alla partier, även hans egen partiordöfrande, kritiserar hans agerande. Men andra partier och främst deras ledare agerar lika egoistiskt. Fulspelet är så uppenbart att ingen kan undgå att se det. Socialistpartiet har utnyttjat premiärministerns prekära situation av att vara en minoritet i nationalförsamlingen till att tvinga fram en reträtt i pensionsfrågan. Republikanerna har i sin taktiska förvirring kring relationen till regeringen – ska de fälla den eller inte – hamnat i ett läge där partiet nu är kluvet i två delar och partiordföranden och ledaren för den republikanska partigruppen i nationalförsamlingen inte längre talar med varandra. Nationell Samling och Det okuvade Frankrike har visserligen varit mer konsekventa i sina ställningstaganden men drivs förstås också av taktiska överväganden och vill blidka de väljargrupper som utgör deras stöd. Deras ekonomisk-politiska förslag saknar verklighetsanknytning.

Förmågan att kompromissa saknas. Den kultur som präglar den franska politiken bygger på personvalens stora betydelse. Det hindrar ofta partier från att ingå överenskommelser med varandra och med regeringarna därför att deras företrädare – och regeringens ministrar – tänker på sina positioner, inte minst i sina valkretsar inför kommande val.

Nu har S&P idag sänkt förtroendet för Frankrikes förmåga att lösa budgetkrisen. Regeringens kovändning i pensionsfrågan och några andra reformer i budgeten spär på underskottet och gör omvärlden än mer skeptisk. Ur kaos brukar ordning uppstå. Det är en sanning åtminstone i Frankrike och alla hoppas att det sker också denna gång. De som oroar sig – och de är många inte bara hos vanliga väljare – hoppas att ordningen återställs utan att krisen förvärras mycket mer än vad som är fallet nu. Det är redan illa nog.