Litterär kanon på franska

• april 3, 2026
• Tomas Lindbom
• no comments

Jag blir ibland påmind om en ny svensk företeelse. Det handlar om den kulturkanon som forskaren och kulturprofilen Lars Trädgårdh värkte fram under åren 2023-25. Ett försök att lyfta kulturfrågorna i vårt land. Ett försök att intressera svenska folket för kultur som sträcker sig tillbaka till början av 1900-taIet. Ett hisnande tidsperspektiv. I Frankrike lyfts kulturarvet varje dag och perspektiven går  till medeltiden och än längre tillbaka.

En fransk skolelev kan inte undgå att lära känna sina konstnärer, författare och musiker. Lärarna har en kursplan att följa och i den ligger namn och verk nedlagda på ett så tydligt sätt att det inte går att runda dem. Eleverna vågar inte ens sucka när de presenteras uppgiften att läsa Racine, Stendhal eller Camus. Det går inte att säga att böcker eller konstverk före 1945 eller ens före 1900 saknar betydelse i ett modernt samhälle. Det går inte att påstå att historien inte har något att lära nutidsmänniskan.

Jag följer mina barnbarn som går i det som kallas college och som ungefär kan jämföras med grundskolans klass 6-9. Jag nämnde häromveckan namnen Voltaire och Rousseau för 12-åringen som omedelbart replikerade att hon precis studerat dessa filosofer i sin klass.

Det verkar som om den franska skolan vårdar sitt kulturarv och lämnar över det till nästa generation. Hur är det möjligt att fortfarande hävda att kulturpersonligheter från tidigare sekler har relevans för dagens människor? I Pantheon  i femte arrondissemanget i Paris ligger dessa gamla filosofer begravda tillsammans med så många andra som präglat dagens Frankrike. Dit vallfärdar skolklasser och vuxna fransmän. Detta sekulära tempel besöks också av turister från andra länder.

Hur har svenska politiker och ansvariga myndighetspersoner så fulständigt lyckats kväva kulturarvet i detta land i höga nord? Jag minns ändå från 1960-talets gymnasium att vi läste korta stycken av de stora författarna från medeltiden och framåt. Det gick inte att ta studenten utan att åtminstone känna till något litet om Stagnelius, Tegnér och Geijer. Det var redan ett odlande av kulturarv i miniatyr men namnen på våra stora författare från tidigare sekler förekom fortfarande i undervisningen.

I fransk tv presenteras klassikerna i särskilda litteraturprogram. De presenteras både med personbeskrivningar, tidsberättelser och innehållet i texterna. Programmen är intressanta och går att se på nätet. De visas utan ursäkter. Det är alldeles självklart att fransmännen, unga som gamla, ska ta emot det som presenteras och det presenteras i utan förenklingar.