Tomas Lindbom

Frankrikes inrikesminister Claude Guéant är en pålitlig man av invandrarfientliga åsikter. Han vill inte införa rösträtt för invandrare i lokala val och hans skäl är avslöjande.

I en intervju i dag i Le Monde konstaterar han att han motsätter sig socialisternas förslag om rösträtt för invandrare i lokala val. Det är en fråga som skiljer vänster från höger i valrörelsen. Guéants motivering är att Frankrike då riskerar att i vissa kommuner få en majoritet av invandrade lokalpolitiker. Dessa skulle välja att rösta igenom förordningar om att tillåta halalkött i skolbespisningarna och införa förbud för flickor och pojkar att bada tillsammans i de kommunala badhusen.

Claude Guéant ser  rösträtt för invandrare som ett steg mot kommunitarism – ett ord som får alla rättrogna franska republikaner att rysa. Frågan är förstås om han gör en riktig tolkning av ordet. Skulle halalkött i en bespisning vara mer kommunitaristiskt än kött från traditionellt europeiska slaktmetoder för  icke-muslimska barn. Och vad ska man säga om att servera det traditionella köttet i en skola där majoriteten är muslimer?

Naturligtvis bygger Claude Guéants resonemang på  diskriminerande värderingar. Han har också i andra sammanhang hävdat att vissa kulturer står högre än andra. Hans nya utspel är ett konkret exempel på vad han menar med det.

Nicolas Sarkozy värderar Claude Guéant mycket högt. Han var tidigare särskild rådgivare åt presidenten i Elyséepalatset. Sedan ett år tillbaka är han inrikesminister och ansvarar för polisen. Det är han som styr över alla de aktioner som riktas mot att utvisa romer och de papperslösa.  Hans politik och uttalanden spelar en viktig roll i presidentkandidaten Nicolas Sarkozys intensiva kampanj för att vinna över så många som möjligt av Nationella frontens väljare till den första valomgången den 22 april. En hänsynslös politik som försvårar livet för många fransmän med muslimsk tro och tradition.

Jag lämnar i dag ett Frankrike som nu går in i det mest intensiva skedet i valrörelsen. Men för presidenten Nicolas Sarkozy ser det på nytt mörkt ut. Hollande leder i senaste mätningen med 29 procent mot 25,5.

Den senaste veckan präglas av Francois Hollandes utspel att beskatta inkomster över 1 miljon euro per år med en marginalskatt på 75 procent. Detta är ett förslag som han – vid en valseger –  måste justera utan att erkänna att han övergivit det. Utspelet har ändå givit Hollande en skjuts framåt igen. Taktiskt verkar det ha givit resultat. Franska folket är i allmänhet misstänksamt mot eliten och då även alla ekonomiska analytiker i teve som dömer ut förslaget som antingen konfiskatoriskt eller för att det motverkar sina syften.

Sarkozy har det återigen tungt i opinionen efter några veckors uppgång. Han får ingen fart på kampanjen trots att han är erkänt duktig på att med sin personlighet skapa bra valmöten. Uppenbart är franska folkets flertal hjärtligt trötta på fem år med Sarkozy.

De nya sifforna pekar på en stor seger för den socialistiska kandidaten. Nu börjar de flesta bedömare tro på seger för Hollande. Men, men… Det är långt kvar och vi har ännu inte sett alla skandaler. Häromdagen utsattes Sarkozy för upplopp mot honom vid ett valmöte. Han anklagade omedelbart socialisterna för att ha iscensatt detta. Ett upplopp mot honom kan likaväl vara iscensatt av Sarkozys kampanjmakare för att kunna skylla på socialisterna. Vi får räkna med allt smutsigare metoder. Nu är högerregeringen och UMP så pressad och folket runt Sarkozy så oroade över att förlora sina maktprivilegier att allt kan hända. Valrörelsen kan bli riktigt obehaglig när den sittande presidenten ska försöka med alla medel att vända ett närmast förutbestämt nederlag till seger.

Francois Hollande gjorde ett överraskande utspel om ekonomin i fransk teve på måndagskvällen. Han föreslog en skatt på 75 procent av inkomster över 1 miljon euro om året. Det är ett utspel som redan fått stor uppmärksamhet och som säkert tagits emot välvilligt av stora delar av befolkningen. Regeringen däremot ser utspelet som oansvarigt med tanke på att den typen av hårda tag mot de rika snarare lockar fler att flytta ut sitt kapital och sin verksamhet utomlands och att effekterna rent budgetmässigt blir oerhört små.

Francois Hollande behöver inte alltid tänka på de långsiktiga effekterna utan måste visa att han och socialisterna står på de vanliga fransmännens sida. Det finns en uppenbar risk att Nationella fronten fångar in alltför många av arbetarväljarna som lockas av Marine Le Pens aggressiva attacker mot storkapitalet och den besuttna eliten i Paris. Hollandes mer realistiska och  ansvarsfulla politiska linje riskerar annars att  leda till lägre opinionssiffror och en förlust i valet.

Francois Hollande har i grunden ett förhålandevis radikalt ekonomiskt program. Han föreslår en lag som på allvar ska minska statsskulden som nu närmar sig 90 procent av BNP. Han vill beskatta kapital lika hårt som arbete. Han kommer att skärpa förmögenhetsskatten. Den socialistiske kandidaten vill också skärpa progressiviteten i skatteskalorna. Utspelet igår kväll om en 75-procentig skatt på de högsta inkomsterna är ett led i denna strävan.

Det går en tydlig skiljelinje mellan Hollandes ekonomiska program och Sarkozys ekonomiska politik under de gångna fem åren. Sarkozy har gynnat höginkomsttagarna och en av hans reformer att sätta ett tak för progressiviteten i skatteskalorna har väckt mycket ont blod – så mycket att han delvis backade och reformerade lagen i mer utjämnande riktning häromåret. Den sittande presidentens utspel i valrörelsen vänder sig till betydligt bredare grupper i samhället än hans politik under mandatperioden. Få litar ändå på honom när det gäller hans ekonomiska politik. Spåren förskräcker. Hollande har därför en stor möjlighet att faktiskt besegra Sarkozy i valet om valrörelsen kommer att handla om skatter och välfärdsfrågor. Hans ekonomiska program bör tilltala tillräckligt många av väljarna.

Nicolas Sarkozy är nu officiell kandidat till presidentvalet. Han har börjat resa intensivt runt i landet. Han besöker industrier och bondgårdar. Arbetare  och bönder är grupper som ingen seriös presidentkandidat kan strunta i. Men han lägger också ständigt nya politiska förslag för att komma ifatt sin motståndare Francois Hollande som fortfarande leder i opinionsmätningarna. Ett av förslagen är att han – om han blir omvald – ska börja genomföra folkomröstningar i landet.

Folkomröstningar är en viktig beståndsdel i den femte republikens konstitution, signerad General de Gaulle som blev landets president 1958. Folkomröstningar – men också andra grundlagar – ger presidenten en unik maktposition. Han eller hon kan gå direkt till folket med ett lagförslag och försvagar därmed parlamentets position.

Nicolas Sarkozy har inte använt sig av folkomröstningsinstrumentet under sin första mandatperiod men nu tycks han vilja ändra på det. Om han vinner valet tänker han fråga folket både om invandrarnas ställning och hur kraven kan höjas på de arbetslösa för att de ska få behålla sina ersättningar.

Sarkozys ambition är att strama åt villkoren för dessa utsatta grupper men han låter folket få säga sin mening. Med tanke på stämningarna i stora grupper i landet är det taktiskt rätt för en högerpolitiker att använda folkomröstningsinstrumentet. Han stryker en viss folklig opinion medhårs. Le Pens väljare och även många andra fransmän upprörs över folkets ringa makt att säga sin mening. Här ges detta folk en möjlighet att i några hjärtefrågor få bestämma mer.

Det finns andra frågor som skulle kunna underställas en folkomröstning: EU-avtalet som Sarkozy snickrat ihop med den tyska förbundskanslern är en. En rad frågor kring den ekonomiska politiken som rör skattelättnader för de välbeställda skulle kunna vara ett annat område. Självfallet kommer de frågorna aldrig att underställas folket om Sarkozy får bestämma.

Förtroendet för den sittande presidenten är lågt. En kommentator sa i teve häromdagen: ”Det märkliga är att vi har en presidentkandidat (Sarkozy)  som varit president i fem år men i hela sin uppenbarelse är en oppositionsman och en annan kandidat (Hollande) som uppträder som om han redan var president.”

Sarkozy är inte den person som förmår bygga förtroende som landsfader. Alltfler kommentatorer oroar sig istället för att staben kring honom kommer att använda de riktiga smutsiga metoderna för att vända underläget i opinionen till seger. Pierre Moscovici som är Hollandes kampanjchef varnade i ett tal häromdagen för det. ”Vi måste vara beredda på en riktigt smutsig valkampanj där allt är tillåtet” Men han tilla att socialisterna inte får dras in i den sortens politiska strider.

Genom löften om folkomröstningar i populistiska ämnen kan Sarkozy vinna röster. Han blir presidenten som ger vissa missnöjda väljargrupper  möjligheten att hota lagstiftarna till mer högerradikala lösningar. Däremot kommer han aldrig att bli trovärdig som hela folkets president.

Franska politiska debatter är aldrig tråkiga och ofta oförutsägbara. Ofta uppstår storgräl men det finns märkliga varianter också. Senast igår kväll vägrade Marine Le Pen debattera med Jean-Luc Mélanchon.

I valrörelsen till senaste EU-valet utvecklade sig slutdebatten till en kakafoni och lustiga byten av plats i studion. Tjugo minuter före slutet lämnade Martine Aubry studion utan att ange någon särskild anledning. Daniel Cohn-Bendit, kandidat för de gröna, tyckte att Aubrys plats vid bordet var bättre – han slapp då sitta bredvid de högerextrema kandidaterna – och satte sig på Aubrys gamla plats. Debatten slutade i ett tumult när chefen för ett av de stora oberoende undersökningsföretagen presenterade den senaste väljarbarometern. Den visade på framgångar för regeringkoalitionen. Det föranledde Marine Le Pen att skrika rakt ut att undersökningen var köpt av Nicolas Sarkozy. Därefter kunde ingen tevetittare höra vad någon kandidat sa och debatten avbröts i allmänt skrik.

Igår kväll bjöd France 2 – den stora statliga tevekanalen – in Marine Le Pen som kvällens gäst i valrörelsen i programserien Ord och handlingar som leds av den kände programledaren David Pujadas. Programmet pågår i närmare tre timmar och innehåller en rad analyser och konfrontationer mellan kvällens gäst å ena sidan och  experter, politiska kommentatorer och politiker av annan färg å den andra.

Marine Le Pen är en missnöjespolitiker som aldrig missar ett tillfälle att visa hur hon och hennes väljare missgynnas av en elit som sitter i Paris och som bland annat behärskar makten i mediabolagen. Hon tar varje möjlighet att försöka visa på dolda agendor. Hon vill till exempel  påskina att David Pujadas spelar under täcket med regeringen eller med etablerade journalister som representerar UMPS (Le Pens namn på högerpartiet UMP och socialistpartiet PS som enligt henne egentligen hänger ihop i ett parti, har samma mål i politiken och tillhör samma etablissemang).

En ekonomijournalist, visserligen med liberala perspektiv, försökte ändå visa på konkreta oklarheter i Nationella frontens ekonomiska program men möttes mest med argumenten att han gick specifika politiska ärenden. Debatten med presidentens teoretiske rådgivare och talskrivare, den eftertänksamme Henri Guiano, förlöpte trots allt ganska lugnt. Guiano är en lugn och balanserad man som låter andra debattörer ta plats och det gillade förstås Marine Le Pen. Dessutom är hans grundhållning i invandringsfrågan besläktad med hennes. Det blev en debatt där båda visade en viss respekt för varandra.

Programmet tog en dramatisk vändning när klockan passerat 23 på kvällen och tittarna, som fortfarande satt kvar vid teveapparaterna, sett programmet i närmare 2 1/2 timme utan avbrott. Kandidaten för Front de gauche, vänstersocialisten Jean-Luc Mélanchon, kom in i studion. Han inledde med att ifrågasätta Marine Le Pens påstående tidigare under kvällen att hon pläderade för ökad jämställdhet mellan könen. Istället för att svara på kritiken vände hon sig till programledaren och kritiserade upplägget av programmet. Hon förklarade att hon var en av de tre tunga kandidaterna och att hon därför inte ville diskutera med en så obetydlig kandidat som Mélanchon. Det var alltså en medveten strategi från France 2 att förminska Marine Le Pen genom att ta in Mélanchon som motdebattör och inte Francois Hollande. Därefter förklarade hon att Mélanchon inte var en riktig kandidat eftersom han redan förklarat sig stödja Hollande i en andra valomgång om han själv inte gick vidare från den första valomgången. För det tredje menade Le Pen att Mélanchon var oförskämd, hade uttalat sig nedlåtande om henne i olika tal och skickat uppviglare till hennes politiska möten.

Mélanchon svarade genom långa tirader av attacker mot henne och hennes politik. Han är en sällsynt begåvad retoriker men hade ändå svårt att framstå som riktigt övertygande i sina verbala utbrott alltmedan Nationella frontens kandidat satt och bläddrade i sina papper och låtsades strunta i allt han sa.

Det blev ingen debatt. Bara några fler attacker från Le Pen mot teveledningen och David Pujadas och några ytterligare retoriska utspel från Front de gauches ledare.

Med svenska ögon förefaller detta vara en politisk pinsamhet som knappast skulle stärka någon kandidats ställning. Båda två framstår som extrema och föga lämpade att leda ett land. För fransmännen är det delvis annorlunda. Många skakar på huvudet men det vitaliserar samtidigt. Politik ska vara känslor och nu fick alla tevetittare se två aktörer visa känslor, bära sig illa åt och skapa politisk teater på bästa sändningstid. Omedelbart efteråt gjorde den erkände journalisten Franz Olivier Giesbert tummen upp för denna antidebatt. Härligt och givande, tyckte han.

Marine Le Pen tappar nu i opinionsmätningarna. Hon tänker säkert att hon behöver skärpa sin profil. Hon måste använda sig mer av sin roll som offer. Hon vädjar till den vita franska befolkningens känsla av utanförskap. Alla som störs av den välutbildade eliten och som tror mer på utvisning av invandrare för att lösa de sociala problemen än att driva en ekonomisk utjämningspolitik och minska den sociala segregationen.Hon kan ha fått sympatisörer när hon manifesterade sin missnöjespolitik mot Mélanchon men förmodligen förlorade hon fler. Sarkozy håller på att plocka fler och fler av Le Pens väljare och hennes möjlighet att på allvar utmana honom i första valomgången är troligen inte längre realistiskt att tro på.