Tomas Lindbom

Fransk politik handlar inte bara om sakfrågor. Den handlar i stor utsträckning om ständigt återkommande mutaffärer som politiker ägnar sig åt och som förr eller senare brukar avslöjas men däremot sällan leder till fällande domar. Det är för humorprogram på tv och satirtidningar en källa till ständigt nya inslag och artiklar.

Den senaste i raden av alla affärer handlar om 20 miljoner dollar som påstås ha hamnat i förre presidenten Jacques Chiracs fickor i form av utbetalning av fem afrikanska statschefer och som använts för valkampanjer. Jacques Chirac var borgmästare i Paris 1976 till 1995 och därefter Frankrikes president fram till 2007. Han segrade eller förlorade i en lång rad val och hann med att göra av med mycket kampanjpengar, både öppet redovisade och i smyg. Han använde också staden Paris pengar för samma ändamål och står nu i höst åtalade för den senare skumraskaffären. Som president var han skyddad av statschefens immunitet. Nu är han däremot så gammal och påstås av läkarna så dement att han inte klarar en rättsprocess.

Chirac har alltså varit en mästare i att trassla sig igenom olika affärer och har ännu inte dömts för någon av dem. Hans premiärminister under de sista presidentåren, Dominique de Villepin, är medanklagad för anklagelserna om oegentligheter med de afrikanska pengarna. Chirac och han är förstås upprörda och stämmer i sin tur upphovsmannen till avslöjandena, den tidigare chefen i Elyséepalatset för relationerna med Afrika, Robert Bourgi. De rättsvårdande myndigheterna har inlett en förundersökning men den kommer förmodligen att ta sådan tid att Chirac är död och de Villepin lika dement som Chirac är i dag.

Dominique de Villepin har precis friats från straff i den så kallade Clearstreamaffären där han misstänkts för att på felaktiga grunder pekat ut Nicolas Sarkozy för olagliga peningtransaktioner. Den affären har skapat underlag för en av nutida fransk politiks största hatrelationer, den mellan Sarkozy och de Villepin. Både sökte presidentmakten efter Jacques Chirac 2007. Chirac stödde de Villepin men som bekant segrade Sarkozy i den maktkampen.

Nicolas Sarkozy är förstås också inblandad i flera affärer. Den mest berömda handlar om mutaffären med pengar till partiet UMP från den stormrika Lilian Bettencourt i samband med valrörelsen 2007. Det talas till och med om att Sarkozy själv tagit emot pengar i kuvert från henne vid ett av hans besök i hennes hem. Den som vid tiden var ansvarig för UMP:s valrörelsepengar, Eric Woerth, tvingades avgå ur regeringen som en följd av denna affär men någon dom har inte avkunnats mot honom. Han avgick helt enkelt av politiska skäl. Mediatrycket blev alltför besvärande för regeringen.

Det går att fortsätta att berätta om politiska skandaler inom fransk politik. Det mesta handlar alltså om pengar och särskilt mutor. Ibland handlar det om sex och den största av dem alla 2011 rör givetvis affären DSK. Även här har ingen dom fallit ännu. DSK står inför en civil domstolsförhandling i New York och rättegångar i Paris i anledning av affären med journalisten Tristan Banon. Sex blir en laddad fråga när det handlar om våldtäkt. En simpel otrohet är inget som skapar uppmärksamhet, bara lite skvaller i de franska salongerna.

Politik är en konst och det gäller att överleva som politiker. De stora politikerna klarar sig alltid

Ikväll har Dominique Strauss-Kahn talat. För första gången gav han sin version av händelserna på ett hotellrum i New York för fyra månader sedan – händelser som gav IMF en ny chef och en annan president än han själv i Frankrike. Hans uttalande skedde i en intervju i nyheterna i den privata franska tv-kanalen tf 1. Som väntat bedyrade han sin oskuld över brottsanklagelserna.

DSK är utan tvivel en mäktig person. Han fyller rutan med sin kropp och han dompterar den skickligaste journalist med sin utstrålning, sin verbala förmåga och sitt skarpa intellekt. Socialistpartiet har i honom förlorat den man som väl framme i de slutliga debatterna inför valet 2012 utan tvekan hade kunnat lyfta Nicolas Sarkozy från presidentfåtöljen i Elyséepalatset.

DSK erkände sitt moraliska brott men förnekade alla anklagelser om våld. Han inriktade sitt försvar på att istället påstå att hans motpart, hotellstäderskan Nafissatou Diallo genomgående ägnat sig åt lögner. Ingenting i brottsanklagelserna var sanna, enligt DSK. Han drev också samma linje i fallet med den franska journalisten Tristane Banon.

Det var en väntad försvarslinje. Den är rimlig ur PR-synpunkt men den kan förstås också vara sann rent faktiskt. DSK är ändå, det faktum kvarstår, en man som i ett antal sammanhang varit inblandad i kvinnoaffärer av tydlig manschauvinistisk karaktär. Det räcker att konstatera det för att han ska vara en tvivelaktig förebild för en nation som består av människor i både överordnad och underordnad ställning. Det är särskilt svårt för en socialistpolitiker i en tid när en trovärdig vänster måste ha en genomtänkt feministisk hållning, både i offentliga lagstiftningssammanhang och i det privata livet som politiker.

DSK hann också beröra frågan om sin egen politiska framtid. Han kommer inte att stödja någon av kandidaterna i det socialistiska primärvalet och ännu mindre ge sig in i något försök att kandidera som presidentkandidat 2012. Däremot var redan hans framträdande i tv ikväll ett tecken på att han tänker sig en nystart med tunga uppdrag som internationell politisk aktör eller som rådgivare av något slag i det franska offentliga livet. ”On verra” var hans slutord. ”Vi får se”.

Fransk politik handlar om att skilja mellan det offentliga och det privata. Är han inte dömd i domstol kan han också bli accepterad i princip för vilken post som helst. Det är inte bara formellt möjligt utan även reellt. Den som kan sköta Frankrikes affärer behöver inte vara ett moraliskt föredöme. Den uppfattningen har politikerna men också en stor del av medborgarna. Frågan är hur stor. DSK själv vill tillbaka. Det var egentligen det enda viktiga budskap han lämnade ikväll.

En och annan parisare dröjer sig fortfarande kvar några dagar i värmen i sydfrankrike men i veckan börjar skolor och universitet sitt arbete och arbetsplatserna fylls på nytt av dem som i dessa arbetslöshetstider har ett jobb att gå till. Hösten har kommit också till Frankrike och därmed de politiska aktiviteterna.

Det pirrar redan i alla som med passion deltar eller följer den inrikespolitiska debatten. Den 22 april 2012, fjorton dagar efter påskdagen, genomförs den första valomgången till nästa presidentval. De två bäst placerade går vidare till en andra valomgång. Den 6 maj avgörs vem som blir Frankrikes president för en kommande femårsperiod. I anslutning till presidentvalet, den 10 och 17 juni, genomförs också val till nationalförsamlingen, den direktvalda kammaren i det franska parlamentet, en motsvarighet till den andra kammaren i den gamla  svenska riksdagsordningen. Den nyvalda presidenten utser själv premiärminister och, i samråd med honom eller henne, regeringsledamöterna.

Fransk politik är oförutsägbar. Det enda vi observatörer vet är att det inte  blir som vi tror. Det var länge osäkert om dramat kring Dominique Strauss-Kahn skulle förändra planeringen av socialisternas primärval i höst och de olika affärerna runt President Sarkozy kan alltid leda till oväntade förändringar kring hans person och deltagande i nästa val.

Nu verkar dessa frågetecken ha rätats ut. Socialisterna genomför sitt primärval i två omgångar, den 9 och 16 oktober och med sex kandidater varav en representerar en vänsterliberal gruppering utanför socialistpartiet. Ingen betvivlar att Nicolas Sarkozy avstår från att kandidera. Ingen kommer heller att utmana honom. De högerpolitiker som drömmer om presidentmakten bidar sin tid och ställer in sig på valet 2017 då normalt Sarkozy, efter två valperioder,  inte kan ställa upp.

I dagsläget står striden mellan tre block: socialisterna, UMP (=regeringsmajoriteten) och Nationella fronten med Marine Le Pen som ledare. Företrädare för andra grupperingar som de gröna, olika vänstergrupperingar och centerns kandidater kommer rimligen att slås ut i första valomgången och får välja att stödja en annan kandidat i den andra valomgången.

Osvuret är ändå bäst. Nicolas Sarkozy är personligen orolig för  Jean-Louis Borloo, ledare för det radikala partiet och tidigare miljöminister i hans regering. Borloo kandiderar som ett borgerligt mittenalternativ. Sarkozy lär inte tro att Borloo går vidare till andra valomgången men han kan genom sin position i mitten plocka tillräckligt med röster för att försvaga Sarkozys ställning i valet  och  bana väg för Marine Le Pen. Det vore förstås en kandidat om Le Pen och inte Sarkozy går vidare till en andra valomgång.

Inom UMP råder i dag en nervös stämning. Persongrälen avlöser varandra. Presidenten lär vara mer än vanligt stingslig. Hans kontrollbehov är uppenbarligen enormt och han straffar medarbetare som inte dansar efter hans pipa.

De senaste två åren har han också rensat ut många av sina gamla regeringsledamöter och det har nästan uteslutande rört sig om dem som ligger politiskt mer  i mitten. De tidigare vänsterpolitikerna som utrikesminister Bernard Kouchner och Fadela Amara, minstern för förorterna, har lämnat liksom Rama Yade, en ung, begåvad men bångstyrig minister som nu istället slutit upp bakom Jean-Louis Borloo. Sarkozy har inte kunnat bibehålla bredden i sin regering. Amara och Yade har båda invandrarbakgrund och de har offrats. Rachida Dati, sprungen ur en fattig algerisk familj, var justitieminister men har också lämnat regeringen. Däremot har Claude Guéant utnämnts till inrikesminister. Guéant anses representera den hårdföra högern inom UMP. Som inrikesminister med polisfrågorna som en av de viktigaste uppgifterna, garanterar han en hårdför linje gentemot de marginaliserade förorterna. Det räcker med att se hans blick på fotografierna för att förstå att han inte använder silkesvantar för att ta itu med brottsligheten. Den förre inrikesministern, Brice Hortefeux är nu placerad i presidentpalatset som ansvarig för valrörelsen. Sarkozys egen knähund tillhör också högerflygeln inom UMP.

I socialistpartiets ledning råder också nervositet. Primärvalskampanjen mellan främst tre kandidater, Francois Hollande, Martine Aubry och Ségolène Royal, riskerar att leda till uppslitande strider som försvårar uppslutningen kring den som till slut segrar. Francois Hollande leder i mätningarna och får därför ta emot knivhugg i ryggen från de andra kandidaterna. Ségolène Royal och Martine Aubry frågar båda retoriskt om någon minns en enda fråga där han spelat en viktig politisk roll under sina trettio år  av politisk verksamhet, bland annat tio år som generalsekreterare för Parti Socialiste.

En politisk höst av primärval och uppladdning hos alla partier och kandidater kommer att följas av en nervig vinter och en garanterat het vår när valrörelsen drar igång på allvar. Fransk politik är som sagt oförutsägbar. Vad kommer Marine Le Pen att göra? Kan de grönas kandidat Eva Joly skaka om i balansen mellan UMP och socialisterna? Och så förstås – vad gör DSK?

Dominique Strauss-Kahn återvände häromdagen till sin magnifika våning vid Place des Vosges i Paris. Han möttes på flygplatsen Charles de Gaulle av ett stort uppbåd journalsiter och fans till honom och sedan kördes han i bil med tutande sirener och motorcykeleskorter mot huvudstaden. Det råder ingen tvekan om att DSK inte har tänkt att leva i det fördolda efter händelsen i New York. Han har större ambitioner än så. Nervositeten i det socialistiska högkvarteret på Rue Solférino är begriplig. Går det att tukta DSK och vad händer om han ger sig in i valrörelsen och börjar dela ut ros och ris till de olika kandidaterna. Eller än värre: Börjar ställa krav på egen medverkan!

Fransk politik är oförutsägbar.

Vänstern brukar skilja ut sig från liberala och konservativa grupper  genom att framhäva jämlikheten som den bärande kraften i den politiska filosofin. Jämlikheten har en betydelse som går bortom att endast sträva efter minskade klyftor. Det menar Pierre Rosanvallon som nyligen kommit ut med en tredje bok – La Société des égaux –  i sin serie om modern demokrati. Rosanvallon är professor i modern historia vid anrika Collège de France och grundare av République des Idées, en radikal fransk tankesmedja som regelbundet ger ut omfångsrikt tunna men innehållsligt laddade skrifter om skilda politiska sakområden. I senaste numret av Le Nouvel Observateur intervjuas han och förklarar sin syn på demokrati och jämlikhet.

Rosanvallon har i sina tre böcker studerat demokratin som fenomen och definierat den som ett uttryck för folkviljan men också som en samhällsordning där jämlikheten är i centrum. Den ger demokratin en särskild styrka för denna samhällsordnings förmåga att skapa en god gemenskap mellan dess medborgare. En gemenskap som riktar udden mot vissa människors privilegier, mot en överordning hos vissa medborgare och som ger alla samma möjligheter till inflytande.

I Frankrike har klyftorna sedan ett halvsekel ökat kraftigt mellan ett fåtal rika och övriga medborgare. Rosanvallon konstaterar att detta följer på en period från 20-talet och fram till ett par decennier efter andra världskriget  där klyftorna hela tiden minskade. Detta är ett fenomen som gäller i princip alla länder i västvärlden. I Frankrike har klyftorna accelererat under det senaste decenniet. Rosanvallon visar hur den mest välbetalda procenten medborgare har ökat sin lön med 14 procent mellan 19998 och 2006 medan de 90 procenten längst ner på löneskalan fått en höjning på bara 4 procent. Han tillägger att den högst betalda hundradelen av befolkningen fått en höjning på 100 procent. Siffror som mäter kapital ger indikationer i samma riktning.

Pierre Rosanvallon menar att även vänstern generellt i dag bara förmår föra en verbal kamp mot de ökande klyftorna men klarar inte av att visa vilka fördelar ett jämlikt samhälle i sig har för människorna. Vänstern har blivit en rörelse för att distribuera rikedom på ett annat sätt och försvara individuella mänskliga rättigheter. Inget fel i det, säger Rosanvallon men tillägger: ”Vänstern måste försöka proklamera det jämlika samhället  som en alternativ samhällsordning”.  Han säger att jämlikhet är en politisk uppfattning om samhället mer än ett sätt att betrakta skillnader i inkomst och kapital mellan individer. Jämlikhet handlar lika mycket om gemenskap som om individuell rättvisa.

Pierre Rosanvallon varnar för ett samhälle där människor alltmer stänger in sig i sina respektive små ghetton. Marknadstänkandet är en bidragande orsak till detta. Marknaden måste inte bara regleras utan även begränsas i spridning inom ett samhälle. Den publika sfären måste utvidgas. Den ekologiska idén bör, menar han, samspela med den socialistiska för ett samhälle som mer formuleras i termer av att människor är i ett samhälle i högre utsträckning än har.

Den fråga som Pierre Rosanvallon uppenbarligen väcker i sin böcker om demokrati är hur medborgarskapet ska formuleras i en ny tid när ett starkt liberalt och individualistiskt samhälle delar samhällen i små klaner som knappast på sikt kan leva isolerade. Jämlikheten är en stark kraft för ett demokratiskt samhälle. Hur ska – och där väntar vi nog även på ett svar från Rosanvallon – ska det allmänna byggas i en tid när den traditionella staten inte förmår annat än att administrativt sköta vissa grundläggande funktioner och förlorat sin betydelse som bärare av det gemensamma. Hur skapas de marknadsfria zoner som denne forskare talar om? Vilka politiker förmår lyfta blicken och ge visionerna om det gemensamma goda bortom konsumtionen som gynnar vissa individer och slår ut andra? Det är förmodligen en av  århundradets stora samhällsfrågor och det finns än så länge bara några tänkare som har snuddat vid svaren – utan att konkret visa en framkomlig väg. Men reflektionerna behövs. Inte minst sommarens nya bevis på den nuvarande ekonomiska ordningens brister visar väl på detta.

I dag öppnar socialistpartiets sommaruniversitet i La Rochelle. Tanken är att partiets aktiva ska sätta sig på skolbänken och förkovra sig i politisk teori och i de aktuella sakfrågorna som kommer att dominera i den stundande valrörelsen. Erfarenhet från tidigare sommaruniversitet visar tvärtemot att ränksmideri är den viktigaste sysselsättningen under dessa studiedagar. Nya oväntade kärleksband knyts mellan olika ledare medan andra ratas och får sitta ensamma och försmådda på ett kafé och på avstånd betrakta sina gamla flammor, nu i politisk parningslek med några andra. En av kandidaterna till socialisternas primärval är för dagen het: Francois Hollande. Frågan är bara om han ens överlever La Rochelle.

Undersökningsinsitutet Ipsos (källa: Le Monde) har mätt populariteten för de olika kandidaterna hos franska folket och även tagit reda på hur många som  tänker rösta i det öppna socialistiska primärvalet. När det gäller röstbenägenheten pekar den på förvånande höga siffror. Totalt kommer närmare 4 miljoner fransmän att delta eller 9 procent av väljarna. Siffran är förmodligen för hög men redan en miljon primärvalsväljare är ett positivt resultat för PS. Av dessa säger sig 71 procent sympatisera med PS, 12 procent med kommunisterna och så kallad extremvänster. Mitten- och högerväljare finns bland de kommande primärvalsväljarna. Sammanlagt är det 8 procent som enligt svensk terminologi skulle kallas borgerliga eller extremhöger (Nationella Fronten). Undersökningen visar också att pensionärer är klart överrepresenterade bland primärvalsväljarna och de unga underrepresenterade.

Francois Hollande leder. Han är särskilt stark i den första valomgången där alla sex kandidaterna deltar. Där får han 42 procent mot 31 för Martine Aubry. I en andra valomgång där  bara dessa två ställs mot varandra vinner Hollande med 53-47. Merparten av Ségolène Royals väljare säger sig stödja Aubry i en andra valomgång.

Det är svårt att se några tydliga skillnader i det politiska programmet mellan de båda. I juli gick Aubry ut och krävde en ökad satsning på mellan 30 och 50 procent på statens kulturbudget. Hollande har profilerat sig med en större försiktighet och manar till balans i statens finanser redan 2014. Krisen som framförallt blivit uppenbar för väljarna i augusti kan ha bidragit till att den försiktige Hollande nu har ett klart försprång. Han anses också enligt undersökningen vara den person som väljarna litar mest på när det gäller att lösa ekonomiska och internationella kriser .

I dag har förre ordföranden i  Europakommissionen, Jacques Delors offentligt uttalat sitt stöd för sin dotter Martine Aubry. ”Hon är bäst och därför bör man stödja henne”, är hans kanske något subjektiva inlägg i primärvalsdebatten.