Close
Enter your
text here
Posts By :

Tomas Lindbom

EU:s nya ledning blek och inkompetent
 EU:s nya ledning blek och inkompetent 150 150 Tomas Lindbom
By:

Catherine Ashton heter EU:s nya utrikesminister. Vem har hört talas om henne? Pierre Moscovici, tidigare minister för europafrågor i Lionel Jospins socialistiska regering 1997-2002 och en presidentvalskandidaterna för vänstern i franska valet 2012 säger vad han tycker. ”Hon är helt inkompetent”, konstaterar han och är inte heller särskilt nådig mot den belgiske ordföranden i EU. Han konstaterar också syrligt att Nicolas Sarkozy är förtjust över utnämningarna, uppenbarligen mest av omsorg om sin egen ställning i Europa även om EU:s utveckling och ställning bromsas av svaga ledare i organisationen.

Det franska socialistpartiet bryr sig om Europa och tar fajten för starka ledare. Den svenska socialdemokratin – anar man – är fortfarande kritisk till ett federalt Europa och bevakar ängsligt nationalstaternas bibehållna makt. Fredrik Reinfeldt får därmed ett tyst godkännande  av Mona Sahlin för hans högst tvivelaktiga bidrag i dessa utnämningsärenden.

Camus efter 50 år
 Camus efter 50 år 150 150 Tomas Lindbom
By:

Snart är det 50 år sedan Albert Camus dog i en trafikolycka, bara 43 år gammal. Ändå hann han under sin korta livstid – och ännu mer efter sin död – prägla så många européer.

Camus var i grunden optimist. Existentialismen, som han tillhörde om än med viss distans, lär ut en positiv människosyn. Eländet i världen kan bara bekämpas av människan själv. Det blir vad vi gör det till.

Camus var en stor berättare. Han genombrottsroman L ´Etranger (Främlingen) har jag haft på näthinnan hela mitt liv sedan jag läste den som ung student. jag ser Meursault röra sig på stranden under den heta algeriska solen. Jag har efter läsningen av den romanen alltid längtat till detta land, så svårt att besöka av politiska skäl. Tyvärr!

Det vilar ett skimmer över existentialismen. Över Camus och över Sartre och de Beauvoir. Deras intellektuella sökande efter sanningen. Över en tid då människans skapande förmåga sågs som en förutsättning för liv och framsteg. Det finns faktiskt en del att återerövra från efterkrigstidens politiska och kulturella kamp. Sådant som vi kan åstadkomma utan att  alltid söka bara den materiella lyckan.

Chirac i regnbågens alla färger
 Chirac i regnbågens alla färger 150 150 Tomas Lindbom
By:

Förre presidenten Jasques Chirac har kommit ut med sina memoarer. Veckotidningen Le Nouvel Observateur har parallellt tillåtit sig att berätta den historia om honom som författaren själv undvikit att gå in på. En del intressant stoff finns att förtälja.

Chirac började på 50-talet som socialist, fascinerad av den då unge Michel Rocard, senare premiärminister hos Mitterand. Chirac tyckte så småningom att socialisterna var för högervridna så han blev kommunist. I slutet av femtiotalet befann han sig i Algeriet och engagerade sig för ett fransk Algeriet och tvekade länge innan han anslöt sig till de Gaulles linje att göra Algeriet självständigt.

Alla dessa turer hindrade honom inte att bli de Gaulles  premiärminister Georges Pompidous nära förbundne redan 1962. Enligt tidningen kunde också Chirac inta två positioner, en i Paris där han var mer konservativ och en i sin valkrets där det fordrades en mer vänsterorienterad hållning.

Chirac började som antieuropé för att sedan svänga. Han stödde först den liberale presidenten Valéry  Giscard d´Estaing och blev hans premiärminister 1974 vid 41 års ålder. Två år senare bröt de med varandra. Chirac och Giscard har sedan dess varit dödsfiender.

Under 80-talet hade Chirac några år som överygad (?) nyliberal och påverkad av Edouard Balladur som sedan blev fiende eftersom de båda konkurrerade om presidentposten 1995. I det läget kom Chirac också att börja bekämpa Sarkozy som stödde Balladur i presidentvalskampanjen det året. Om Sarkozy säger Chirac: ”Sarkozy måste man trampa på. Dels för att det är det enda tilltalssättet som han förstår och dels för att det leder till framgång.”

Inför presidentvalet 1995 anslöt sig nu Chirac till den mer socialt inriktade grenen av borgerligheten. Under sina sista år hann han också med att bli miljövan och till dels stödja antiglobala strömningar genom att förorda Tobinskatt.

Jacques Chirac är och har alltid varit en fullblodspolitiker. Vad kan man lära av en sådan livsberättelse som varit så framgångsrik ur ett maktperspektiv?

Franskt och amerikanskt
 Franskt och amerikanskt 150 150 Tomas Lindbom
By:

Har precis återvänt från två veckors resa till Kalifornien. Europa har känts långt borta men jag söker alltid efter det franska, även när jag besöker en liten coffeeshop utanför San Diego.

USA är en federation av kulturer. Den franska finns där också vid sidan om den mexikanska, den vietnamesiska eller den indiska. När Europa söker skapa en identitet kring en majoritetskultur och förmå minoriteterna att anpassa sig försöker den amerikanska hitta en gemensam värdegrund för alla.

Jag tittar en del på nyhetsprogrammen på TV. Behovet av identitet uttrycks i att ”vårt land”, det vill säga USA, måste hävda sin position i världen. Hotbilder målas hela tiden upp av antidemokrater eller rena terrorister som har som ambition att skada det amerikanska samhället och amerikanarna. Den amerikanska demokratin måste försvaras av alla och den som tvekar kan riskera att bli stämplad som fosterlandsförrädare.

Jag lyssnar på vissa republikaner och blir rätt förskräckt. De driver detta synsätt så mycket längre. Amerikanism är för dem att ständigt misstänka fiender, skydda sig och gå till attack mot verkliga eller konstruerade fiender. Propagandan från dessa personer sköljer över mig varje dag. Hoten mot landets frihet är ständigt närvarande och håller alla på helspänn. Nya exempel på människor som kan hota friheten presenteras dagligen. Trots det är alla godkända amerikaner ändå amerikaner. Även hos de flesta republikaner görs ingen skillnad mellan etniska grupper förutom en extra vaksamhet riktad mot muslimer. Den federala staten i Washington ska inte få för stora resurser för att genomföra sociala reformer men landet måste istället driva en aggressiv utrikes- och rättspolitik för att skydda de goda patriotiska amerikanarna från inre och yttre fiender.

Den franska identiteten bygger på att den sekulära traditionen från 1700-talet bibehålls. (la laïcité) Kommunitarismen i amerikansk tappning fördöms men det har visat sig problematiskt eftersom nya invandrade grupper i Frankrike inte omedelbart kan uppge sina egna kulturer. Den franska staten är inte bara en överbyggnad för alla grupper i landet utan tar i praktiken ställning för dem som har bott länge i landet och för vilka upplysningstidens värderingar är självklara.

Varje del av världen har sina traditioner som är svåra att ändra på. Den franska tanken med laïcité kommer att leva vidare länge än liksom den amerikanska kommunitarismen. Som så ofta annars handlar det om samspelet mellan stat, nation och medborgarna.

Fransyskor pa vift i USA
 Fransyskor pa vift i USA 150 150 Tomas Lindbom
By:

Jag star tillsammans med min dotter och vantar pa bussen utanfor det stora musiekomplexet vid Golden gate-parken i San Fransisco. Tva aldre fransyskor dyker upp. Det lyser kultur ur bade ogon och kropp pa dem och den ena har till och med kvar den lilla klisterlappen pa jackan dar det framgar att hon betalat intrade pa ett av museerna.

Ett samtal utspinner sig sedan den ena av damerna upptackt att dottern och jag ar fransktalande. Jag prickar av fransk kulturdams reaktioner pa Kalifornien.

Det ar inte sant att fransk kulturdam ar sa chauvinistisk som manga svenskar sager. ”Amerikanarna ar fantastiska pa service och tillmotesgaende,” forklarar hon. Det ar hela tiden damen med klisterlappen som talar. Den andra star nagra steg bakom. ”I Frankrike ar vi zero”, sager hon och gor en ring av tumme och pekfinger.

Kulturdamen med klisterlappen fortsatter: ”Amerikanarna ar mycket trevligare an fransmannen. Hennes attack pa sina landsman ar sa stark att jag kanner mig forpliktigad att intervenera till franska folkets forsvar. ”Det har anda blivit battre”, forsoker jag men utan att fa nagot patagligt stod.

”Det ar manga hemlosa pa gatorna” fortsatter hon. I Frankrike har vi en fin valfardspolitik som vi inte alltid uppskattar sa mycket som vi borde”. Nu kom det anda till slut en snyting mot USA och den var inte svar att forutse. Hon namner hotellets namn dar de bor och min dotter som lever  i San Fransisco forklarar senare for mig att damerna hamnat i det absolut fattigaste omradet i hela San Fransisco.

Damen med klisterlappen hinner ocksa tydliggora att hon ar europe innan vi skiljs inne i bussen. Hon valdigt nojd over att ha fatt lufta sina uppfattningar om skillnaden mellan Frankrike och USA.

Tank vad vi behover vara klicheer for att tolka varlden. Vem skulle kunna skilja denna fransyska fran en svenska i samma situation? Skepsis mot amerikansk kapitalism och varnandet om var valfard. Och sa bilden av den standigt leende amerikanen. Vad sager amerikanarna om oss? ”Ni i Europa med era krokiga gator”