Tomas Lindbom

Vi minns franska manliga politiker från förr. Det räcker med att gå tio år tillbaka i tiden. Dominique Strauss-Kahn, fransk politiker och chef för Internationella valutafonden, ertappades av polis i New York efter sexuellt utnyttjande av en städerska på ett hotell. Det sas då att detta är den extrema yttringen av franska mäktiga män patriarkala beteende. Opinionen reagerade till slut och det blev inledningen till en snabb förändring av synen på mäns och kvinnors förhållande inom politiken. Sedan dess är regeringarna jämställda. Lika många kvinnor som män innehar ministerposter. Det offentliga samtalet kring politik i medierna har också förändrats. Kvinnorna är fortfarande i klar minoritet men har en betydligt mer framskjuten ställning än för tio år sedan. Däremot är kvinnorna fler bland politiska journalister och det märks på frågeställningarna kring jämställdhet och sexuellt utnyttjande av kvinnor. Det finns också en växande feministisk rörelse i landet. Den hörs alltmer och den är pockande och krävande och använder de metoder som finns tillgängliga för att attackera män som på något sätt förtrycker eller förnedrar kvinnor. Å andra sidan saknas inte heller andra aspekter på jämställdhetsfrågorna och en rad principer i ämnet prövas från olika moraliska och juridiska utgångspunkter.

I höst har frågan om mäns våld mot kvinnor aktualiserats genom två affärer. Båda rör politiker på vänsterkanten. Adrien Quantennens tillhör det vänsterradikala Det okuvade Frankrike vars ledare är Jean-Luc Mélenchon. Det okuvade Frankrike är det största och dominerande partiet i koalitionen Nupes som också innefattar Socialistpartiet, De gröna och Kommunistpartiet. Quantennens roll i nationalförsamlingen har varit att samordna styrkorna i de fyra partierna i Nupes. Det framkom för några veckor sedan att han i samband med skilsmässan från sin sambo givit henne en örfil. Han har erkänt detta och självmant lämnat sin post som samordnare mellan partierna.

Den andra affären rör Julien Bayou som efter valet till nationalförsamlingen i juni utsågs till ledare för det gröna partiet. Han har också helt nyligen gått igenom en skilsmässa från sin sambo som nu anklagar honom för moraliskt förtryck. Detta har blivit föremål för en intern granskningsgrupp inom partiet. Det framgår inte vad dessa anklagelser handlar om men partiets starka kvinna, Sandrine Rousseau, har konstaterat att det finns anledning att ta ex-sambons anklagelser på allvar och att det är viktigt för henne men också principiellt ur feministisk synvinkel. Kvinnan ska, enligt Sandrine Rousseau, några veckor efter uppbrottet ha genomfört ett självmordsförsök. Bayou anser sig inte veta vilka anklagelser som riktats mot honom men valde att avgå på grund av de rykten som florerade och som störde hans arbete som ledare för partiet.

Båda dessa affärer har inte lett till någon rättslig prövning. Debatten i Frankrike rör i hög grad just detta. Ska kvinnors anklagelser mot mäns våld eller verbala överträdelser anses rättfärdiga att dessa män tvingas avgå? Eller finns det skäl att vara orolig för att detta skapar rättsosäkerhet.

Nu har Frankrike på tio år gått från att tillåta män att obekymrat förföra kvinnor som ofta kan befinna sig i en underordnad situation till att uppleva hur flera män tvingas bort från ledande politiska positioner utan någon form av juridisk process. För Sandrine Rousseau och andra feminister med hennes agenda är detta sannolikt en övergångsfas. Om några år har männen lärt sig och den jämställda harmonin inställer sig. Frågan är hur många affärer fransmännen klarar med så okontrollerade spelregler innan en våldsam motreaktion inställer sig?

Emmanuel Macron är i det nya politiska läget i nationalförsamlingen tvungen att söka samarbetspartner utanför sin egen partigrupp för att få igenom sin politik. Pensionsreformen är ett exempel på hur svårt det nu blir för honom att få igenom en reform som han lovat i flera år.

Macron ägnade delar av sin första mandatperiod åt att snickra ihop en pensionsreform som skulle minska det offentligas kostnader och ge någon form av rättvisa åt de äldre medborgarna. Det nuvarande systemet är som ett lapptäcke där vissa grupper, särskilt inom den offentliga sektorn, är gynnade. Macron har skruvat och ändrat på sin egen reform och inget har hänt. Inte heller efter presidentval och val till nationalförsamlingen i våras har han kunnat presentera ett färdigt förslag genom sin premiärminister Elisabeth Borne och hennes regering.

Svårigheterna att få igenom en pensionsreform är uppenbara. Hans eget parti och två samarbetspartier har inte längre majoritet i nationalförsamlingen. Dessutom har denna församling numera två starka och polariserande partier i Det okuvade Frankrike med sin vänsterkoalition Nupes och Nationell Samling, Marine Le Pens parti, med en historiskt stark grupp. Både vänstern och ytterhögern vänder sig starkt emot Macrons försök att höja pensionsåldern. Tidigare föreslog han 65 år. Nu ligger förslaget på 64. Det verkar inte så skräckinjagande för en svensk men både vänstern och Nationell Samling sätter klackarna i backen och tänker inte medverka till en höjd pensionsålder över huvud taget. Det innebär att de håller fast vid 60 år.

Föga förvånande får dessa båda partier stöd av en majoritet av befolkningen. Högerväljarna är lite mer böjliga, särskilt de som röstar med det traditionella högerpartiet Republikanerna. Men det folkliga Frankrike säger i princip nej.

Fransmännen vägrar att anpassa sig till de reformförsök som regeringar och presidenter i Paris söker genomdriva och som har till syfte att spara pengar eller privatisera. Istället vill fortfarande en majoritet fransmän slå vakt kring sitt offentligt finansierade välfärdssamhälle. Och förklaringen är att så många faktiskt lever med ytterst små marginaler.

Motståndet mot Macrons pensionsreform hänger ihop med motstånd mot en rad andra mer liberala reformer. Nu är Macron pressad ekonomiskt, särskilt i en tid när det behövs statligt stöd i tider av galopperande elpriser. Och samtidigt vet han att folk i allmänhet är oroade över sin framtid och känner än mindre lust att acceptera försämringar på ett så viktigt område som pensionerna. Macron menar förstås att folk inte kommer att få det sämre men det är inga löften som människor litar på. En höjd pensionsålder från 60 till 64 år verkar tala sitt tydliga språk

Lagom till bokmässan i Göteborg i veckan lanseras min senaste bok om fransk politik och samhällsliv, Macron och hans missnöjda folk. Den ges ut på Santérus förlag och kommer att finnas i den fysiska bokhandeln men förstås också i nätbokhandeln som Bokus och Adlibris. Boken har som tema de sociala, politiska och kulturella spänningar som råder i Frankrike men vill också ge en bild av det franska politiska livet för närvarande med en beskrivning av de viktigaste kandidaterna i det presidentvalet vi upplevt under våren. Jag försöker mig också på vågspelet att skissa lite lätt på hur framtiden möjligen kan te sig.

Vi vet att Frankrike ständigt präglas av konflikter. Hur många gånger har jag inte på denna blogg återvänt till det temat. Frågan är om inte spänningen i någon mening är än starkare och att motsättningarna förändras under dessa år som vi nu upplever. Den gamla, seglivade höger-vänster-konflikten kring arbete och kapital viker undan även i Frankrike. Kulturkonflikten mellan en liberal sida och en konservativ ökar i betydelse. Men konflikten mellan dessa krafter är inte heller den enda. Arbetarklassen och den lägre medelklassen är i hög grad präglad av vrede mot centralmakten oavsett om denna samhällsgrupp (eller samhällsgrupper) röstar högernationellt eller stöder en profilerad vänster. Mitt i detta står Emmanuel Macron och hans parti som numera kallas Renaissance. Jag utmanar läsaren i boken med att påstå att Macron är mer vänster än höger och det gäller just i kulturkonflikten mellan liberalt och konservativt. Men han är förstås traditionella högerliberal i vissa avseenden, i ekonomiska frågor men delvis också i synen på att bekämpa islamismen. Frågan är bara var hans övertygelse slutar och hans strategiska utgångspunkter tar över hans politiska positioner.

I min blogg fortsätter jag att följa fransk politik under Macrons andra mandatperiod och med extra fokus på de frågor jag ställt i slutet av min bok. Vilka allianser skapas under perioden 2022-2027 och kring vilka grundläggande politiskt-filosofiska – och sakpolitiska – ställningstaganden. Jag kommer att följa det som händer också socialt. Nya strejker och upplopp som vi kan förvänta oss under närmaste åren, till följd av den ekonomiska utsatthet som många fransmän tyngs under.

Nu på fredag den 23 september kl 15 intervjuas jag på bokmässan i Göteborg om min bok och säljer den vid monter B05:70. Om någon av mina läsare av denna blogg råkar befinna sig på där vid den tiden vore det verkligen roligt att träffas.

Pandemin och Rysslands anfallskrig mot Ukraina har sannolikt haft en lugnande effekt på den polariserande tendens som funnits i Frankrike under senare år. Det har påtagligt visat sig att människor från olika samhällsklasser och med olika värderingar kunnat förenas hyggligt i en kristid. Motståndet mot vaccination mot covid- 19 har varit ganska stort och visst finns det en kritik mot Nato och ett försvar av Ryssland som skapat nya motsättningar också sedan februari månad i år men i stort sett har de riktigt såriga konflikterna minskat under en period.

President Macron är inte den enande mittenpolitiker som han gärna skulle vilja vara. Han representerar den framåtsträvande medelklassen som tror på framsteget och dragit fördelar av det alltmer liberala samhället.. Han försöker och lyckas ibland förena mer extrema ståndpunkter som att till exempel inta en ”lagom” hård hållning i brottsbekämpningen. Hans politiska ställningstaganden är emellertid bara en av flera positioner på en politisk karta som inte enbart är linjär, från höger till vänster. Viktiga populistiska partier som Det okuvade Frankrike till vänster och Nationell Samling till höger är båda nationella, Nationell Samling i betydligt högre grad dock, och båda är mer orienterade mot en stark stat. Det så kallade kulturkriget delar däremot landet i en höger-vänster-skala. Konservativa i samhällsdebatten och Marine Le Pen med hennes parti använder mycket tid till att kritisera wokekulturen. Den nye utbildningsministern Pap Ndiaye har utsatts för extremt mycket kritik för att vilja skada den franska filosofiska grundbulten om ett universellt samhälle som avvisar minoriteters särintressen. Vänstern och Macron intar här en mer progressiv hållning och har lättare att förenas.

Det är ett faktum att även Frankrike i sin polarisering alltmer hamnar i kulturkonflikter och mindre i ekonomiska klasskonflikter. Länge var vänstern socialistisk och högern försvarare av hävdvunna privilegier, om än dolda i en demokratisk struktur. Det ser inte ut så längre, inte lika påtagligt. Det går att vara höger och välbeställd och rösta på Macron och bejaka moderniteten till fullo med både marknadsekonomi och försvar för fri abort och homosexuellas rättigheter. Det går att vara vänster och lägga all kraft på kulturkriget men inte bekymra sig påfallande mycket över alla de väljare som lever under fattigdomsstrecket. Marine Le Pen har lyckats bli taleskvinna för stora delar av de fransmän som inte får pengarna att räcka hela månaden medan Macron aldrig når dem utan istället den mer välbeställda medelklassen i städerna.

Frankrike skiljer sig alltså mindre i dag från de anglosaxiska länderna och Sverige. Frågan blir hur polariseringen kommer att uttryckas i de kommande öppna konflikterna i det franska samhället. Vad händer i de utsatta förorterna? Hur reagerar den opinion som formade de gula västarna?  Kommer dessa grupper att ånyo starta demonstrationer och uppror? Och hur kommer en vänsteropinion inom medelklassen och i städerna att reagera? Får vi öppna revolter även där men frågan är  i deras fall på vilka partier och politiska ledare de senare kommer att lägga sitt stöd i kommande demokratiska val?

Det finns stora likheter mellan fransk och svensk politik. Ett påstående som nog får en och annan att lyfta på ögonbrynen. Det kan vara närmast stötande att uttrycka sig så. Frankrike är ett land med stora populistpartier, sämre ordning på ekonomin, mer främlingsfientlighet och dessutom ett styrelseskick som ger presidenten stor – alltför stor – makt.

Eller? Nu har sannolikt den svenska självbilden krackelerat en aning sedan förra valet. Få länder har haft en så stökig parlamentarisk situation som Sverige. Dessutom har vi nu börjat uppfatta att vår välfärd inte till alla delar är perfekt. En och annan börjar också undra över hur vår kultur utvecklas, hur skolan fungerar eller hur rättsväsendet hanterar en ökad brottslighet.

Nåja, det var inte riktigt det jag tänkte på när jag jämförde Sverige och Frankrike. Landet mitt i Europa klarar sig på flera sätt bättre än Sverige i dessa avseenden. Jag tänkte på de politiska partiernas positionering och hur det blir möjligt att skapa ett fungerande regeringsunderlag.

Emmanuel Macron står inför en svår uppgift under sin andra mandatperiod. Var ska han söka stöd för att få igenom sina lagförslag i parlamentet? Var befinner han sig egentligen på den politiska skalan? Är han höger eller vänster? Min uppfattning är att han befinner sig där alltfler politiker men också väljare i dag hittar sin stödjepunkt; en alltigenom liberal position. Och han söker stöd i en alltmer växande medelklass. Liberal i allt som den västeuropeiska medelklassen önskar sig; marknadsekonomi, fri rörlighet och individuella rättigheter som ger alla särintressen inom kultur och samlevnad så stort spelrum som möjligt. Men också en viss form av statlig styrning för att rädda en gemensam välfärd och en hotande klimatkris. Fienden är populismen, särskilt till höger, inom och utom landet.

Macron har fiender i form av Nationell Samling och Det okuvade Frankrike. Det är partier som trots framgångar i väljarkåren ändå inte når majoritet. Nationell Samling bygger på ett folkligt missnöje som är brett men inte tillräckligt omfattande för att kunna vinna ett val – för närvarande i alla fall. Det okuvade Frankrike med Jean-Luc Mélenchon i spetsen tar sitt stöd bland de utsatta grupperna med en vänsterretorik som lockar många, inte minst invandrare, men det räcker inte heller för att kasta den sittande presidenten ur sadeln.

Medelklassen tar hem spelet även om det i Frankrike verkligen är en strid på kniven mot andra intressegrupperingar och sociala klasser. I Sverige förefaller situationen vara rätt lik den franska men med vissa skillnader. Den stora likheten är att medelklassen och medelklassens värderingar är ännu starkare i Sverige än i Frankrike. Fattigdomen är inte lika påträngande. Arbetarklassen har inte kvar mycket av sin klassmässiga stolthet. Det finns inte heller samma konservativa elit som intellektuellt kan utmana den liberala medelklassen. Men i stora drag påminner länderna om varandra när det gäller uppdelningen i en folklig frustrerande arbetarklass och lägre medelklass å ena sidan och den något mer välbeställda medelklassen å den andra.

Det finns skillnader. Vänstern verkar ha tappat arbetarklassen i Sverige. Vänsterpartiet försöker nu erövra röster från de manliga industriarbetarna men det verkar gå trögt. Mélenchon får ett helt annat gehör för sin mycket aggressiva retorik. Hatet mot etablissemanget når helt andra nivåer i Frankrike.

I Sverige har vi fortfarande en uppfattning om att huvudstriden står mellan vänster och höger med Moderaterna som dominerande parti på högerkanten. Den bilden sprack i Frankrike 2017 när Macron tog makten. Hans uttryck ”varken vänster eller höger” uttryckte inget annat än att han ville erövra den moderna medelklassen som försvarar marknadsekonomi och individuella fri- och rättigheter, det vill säga de rättigheter som fungerar i ett samhälle styrt av en modern och alltmer urban medelklass. Han har lyckats till stor del med sin ansats.

Den svenska debatten har legat ett halvt decennium efter den franska. Nu anar vi vad som komma skall. Det blir inget högerblock i regeringsställning oavsett vilket block som vinner på söndag. Förr eller senare – det blir säkert jobbiga förhandlingar och kanske nyval dessförinnan – kommer en stor del av borgerligheten att ge upp den beteckningen och kalla sig liberal eller mitten. Magdalena Andersson blir Sveriges Macron och regerar med Centerpartiet och andra delar av den gamla alliansen. Sverigedemokraterna ställs utanför som ett icke-liberalt parti liksom Vänsterpartiet. De får ingen makt men kan istället hoppas på att som oppositionspartier växa i folkopinionen och på sikt skaffa sig inflytande.

Macron har redan gjort detta. Han tycks visserligen skakad i dag av valresultatet. Men den politiska mitten med stöd av en stark liberal medelklass släpper inte taget. Det blir fortsatt spänning mellan fattigt folk och de välutbildade i städerna också framöver. Mélenchon och Le Pen kan fortsätta att tala om folket och eliten. Inte utan bärande argument.

Jag sticker alltså ut hakan och antar att svensk politik efter valet 2022 går i fransk riktning. Vi får fortsätta med Magdalena Andersson, oavsett vem av blocken som vinner. Någon Macron är hon inte men hon är tillräckligt stark för att styra en svensk mittenregering på socialliberal grund. Tråkigt för Annie Lööf att hennes parti är så litet att det bara kan bli ett stödparti till Socialdemokraterna. Och ännu mer synd om Moderaterna som får återgå till en mer marginell position i svensk politik. Förslagsvis får de göra ett studiebesök hos Republikanerna i deras högkvarter i Paris. Där får de veta allt om ett parti som på tio år gått från att leda landet genom Nicolas Sarkozy till 5 procent i senaste presidentvalet. Ett parti som är mindre än Nationell Samling och som tappar politiker och medlemmar i lika delar till en populistisk och ultrakonservativ höger och till en mittenkonstellation som styr landet.