Politik

Premiärminister Francois Fillon presenterade i dag en ny tuff sparplan för att minska skulden i de offentliga finanserna med 65 miljarder euro fram till 2016. Under nästa år ska regeringen spara 7-8 miljarder euro. Högre skatter och minskade statliga utgifter är receptet.

Den franska regeringen  har ett hot som vilar över den. Deras kreditvärdighet kan sänkas inom en eller ett par månader av de självständiga amerikanska kreditvärderingsinstiuten. En sådan sänkning skulle få katastrofala följder dels för Frankrike men också för Europa, mitt i en svårartad ekonomisk kris. Frankrike kan fortfarande tala med auktoritet mot sina bröder och systrar i södra Europa som avkrävs stora uppoffringar. Det är helt uppenbart att Frankrike förlorar den auktoriteten om kreditbetyget sänks. Därför agerar nu regeringen på ett sätt som den förstås skulle ha gjort för flera decennier sedan.

Samtidigt finns det anledning att fråga sig vad detta åtstramningspaket får för konsekvenser för landets förmåga att öka den tillväxt som nu är mycket svag, enligt beräkningar runt 1 procent för 2012. Regeringen höjer ett antal skatter på konsumtionen som moms på restauranger men också en åtstramning av sjukvårdsförsäkringarna och en höjning av inkomstskatten genom att skatteskalorna fryses och bara delvis anpassas efter inflationen

Regeringen föreslår också en snabbare omläggning av pensionssystemet. Det innebär att vissa åldersgrupper tidigare än planerat kommer att avkrävas fler månader i arbetslivet innan de kan lösa ut sin pension.

Oppositionen kritiserar paketet. Orättvist och ineffektivt, menar socialisternas presidentkandidat Francois Hollande. Han och alla övriga presidentkandidater menar att förslagen slår hårt mot de svaga grupperna. Den fackliga organisationen CGT har redan gått ut och fördömt förslaget. Det är rimligt att anta att Frankrike kommer att få uppleva en vinter med många demonstrationer och strejker.

Åtstramningspaket delar alltid Frankrike i två delar. Borgerligheten och den mer välbeställda medelklassen i de stora städerna tar det hela med ro. Som en restaurangbesökare i Paris innerstad konstaterade om momshöjningen på en dryg procent. ”Det märks knappt.” Däremot kommer stora grupper av lägre medelklass och arbetare att se detta förslag som ännu ett exempel på hur en regering beskattar vanligt folk medan banker och finansbolag klarar sig.

Nicolas Sarkozy och hans regering har inte haft något val. Risken att kreditvärderingsinstituten sänker kreditbetygen är ett större hot än strejker och demonstrationer hemma i Frankrike. Bankerna skulle heller inte acceptera om staten underlåter att spara på sina utgifter i ett läge där Sarkozy och Merkel ställer stora krav på dem att ställa upp för den grekiska och italienska staten. Sarkozy har att välja mellan två dåliga alternativ. Han väljer det för honom minst dåliga. Han vill ju i maj 2012 försöka bli omvald som president. Han kommer aldrig att bli återvald om han bidrar till att dra ner landets kreditbetyg och dessutom inte klarar den ekonomiska krisen inom eurozonen på ett acceptabelt sätt. Han har i alla händelser en svettig vinter framför sig.

Igår kväll sände de största tevekanalerna en gemensam utfrågning av USA:s president Barack Obama och hans motsvarighet i Frankrike, Nicolas Sarkozy. Det var en pinsam föreställning i underdånig journalistik.

Franska tevejournalister är vana att krypa inför makten. Statsmän och politiker är i regel starkare än journalisterna. En fransk president har möjligheter att påverka utformningen av politiska program på ett sätt som inte den anglosaxiska världen känner. Under President Sarkozys tid har både tevechefer och journalister bytts ut för att det passat den politiska maktens män och kvinnor.

Ofta slås man som tittare av hur lätt en politiker kan dominera en utfrågning. Journalisten klarar inte av att få svar på sina frågor. Politikern väljer sin vinkel och låter sig inte avbrytas. Det är precis tvärtemot en intervju i till exempel Agenda i Sveriges Television där politikerna får acceptera att dansa efter journalisternas pipa.

Gårdagskvällens utfrågning av presidenterna var sällsynt pinsam  i detta avseende. Både Obama och Sarkozy tilläts i ungefär tjugo minuter berätta om hur mycket de tyckte om varandra. Ingen av de två franska journalisterna gjorde ens vaga försök att pressa de båda statsmännen på de klena resultat som kommit ut ur G20-mötet. Obama öste lovord över sin franska kollega men gav inget konkret stöd till Europa i den kris kontinenten befinner sig i. Om det senare sas ingenting i utfrågningen.

Nicolas Sarkozy slickade förtjust i sig berömmet från Obama. Han tänkte förstås att detta kommer att ge utslag i nästa opinionsmätning hemma i Frankrike. Journalisterna verkade lika glada över att USA:s ledare var så vänlig mot deras president och också mot deras land. Obama förklarade vilken respekt amerikanarna har för Frankrike och dess folk. Har han glömt vad de tyckte efter Frankrikes modiga nej till USA:s Irakinvasion. När french fries fick ett nytt namn: freedom fries. Det påpekade förstås inte heller de franska journalisterna.

Fransk politisk journalistik kan vara lysande i sin intellektuella fördjupning. Det gäller så länge makten inte hotas. När Elyséepalatset upprörs av en analys i media eller av impertinenta frågor då viker sig  journalisterna. Igår kväll behövde Sarkozy inte ens höja rösten mot sina utfrågare. En skolklass hade ställt tuffare frågor än dessa båda stjärnjournalister.

Det går inte längre att ensidigt positionera sig politiskt utefter en höger-vänsterskala. Det anser fransmännen i en studie som nyligen utförts av undersökningsföretaget Ipsos. Det finns andra mått att mäta människors värderingar om samhällsfrågor.

Den franska sociologen Pascal Perrineau har formulerat begreppen öppen respektive sluten och det mäts på områden som globalisering, invandring och lag och ordning. De människor som beskrivs som slutna tilltalas av begrepp som ordning, nation, kompetens medan de öppna attraheras av ord som tolerans, solidaritet och en sekulär stat. Det visar sig att de slutna till stor del röstar höger (51 procent mot 17 procent vänster) medan de öppna har en viss tendens att välja ett vänsterparti (42 procent mot 35 procent av denna grupp som röstar höger).

Det är viktigt att också notera hur olika socioekonomiska grupper eller sociala klasser röstar. Arbetarklassen och den lägre  medelklassen, som på franska kallas  milieux populaires och som består av 13 miljoner väljare, är en förhållandevis homogen grupp som drömmer sig tillbaka till en gången tid och som i konsekvens därmed också röstar höger i stor utsträckning. En stor del av dessa drömmer inte bara utan sätter ner foten och röstar på Nationella Fronten.

Uppenbart har vänstern oerhört svårt att hantera arbetarklassen och den lägre medelklassens politiska inställning i dag. Socialistpartiet tillhör de republikanska partier, tillsammans med centern och den moderata högern, som vill utveckla landet, bli en del av Europa och världen, kämpa mot inskränkt nationalism och protektionism men möts med skepsis av sina traditionella väljargrupper – de väljare som faktiskt tar stryk också av den högerregering som nu styr landet.

En annan tydlig grupp som tillhör de slutna är pensionärerna. De har också traditionellt röstat höger i Frankrike. De var 9 miljoner när Mitterand valdes till president 1981 men är nu 15 miljoner. De äldre har definitivt påverkat de senare valen i riktning högerut. De äldre värderar begreppet moral mycket högt medan de yngre (under 35 år) istället lyfter fram ordet solidaritet.

Det är inte fel att också mäta politiken i Frankrike i termer av vänster och höger och partierna själva talar ständigt om dessa begrepp. Däremot visar det sig nu väldigt tydligt att vänstern inte stöds av de folkliga grupperna och högern av de välsituerade. Det är snarare tvärtom. Jag har tidigare skrivit om klyftan mellan eliten och folket. Förenklat skulle det innebära att de republikanska partierna, PS; centergrupperna och Sarkozys UMP står mot yttersta vänstern och yttersta högern som också kan kallas för missnöjespartier. Det är ingen fullständig beskrivning men den är bättre än att påstå att väljare med lägre inkomster röstar vänster och de välbärgade röstar höger. Den tiden tycks definitivt vara förbi. För vänstern är detta plågsamt och många väljer att inte se situationen i vitögat. Det gäller naturligtvis också för Sverige. Den våg av nationalism, främlingshat och repression i skola och inom polis- och kriminalvård har säkert företrädare i Neuilly och Östermalm men det är inte främst runt matsalsborden i de högborgerliga hemmen som den typen av reaktionära tankar dryftas

Reaktionerna på den grekiske premiärministerns Papandreoús beslut att utlysa en folkomröstning kring EU-förslaget om stödåtgärder har i Sverige och Tyskland skapat oro och förstämning. Utvecklingen har varit negativ i dag på de europeiska börserna. I Frankrike är uppfattningarna däremot delade men Sarkozy agerar tillsammans med Angela Merkel.

Grekland står i tacksamhetsskuld till EU och bör rätta in sig i ledet, godkänna EU:s och IMF:s krav och tacksamt ta emot de stödåtgärder som erbjuds. Den socialistiske grekiske premiärministern har samtidigt att ta hänsyn till en folkopinion som är öppet fientlig till nedskärningarna och som känt sig maktlösa. Det grekiska och internationella etablissemanget bär ansvaret för krisen, säger flertalet av grekerna, inte vi.

Nicolas Sarkozy har i dag på eftermiddagen krävt att stödåtgärderna ändå ska genomföras. Han agerar tillsammans med Angela Merkel. I Paris menar många bedömare att Sarkozy nu går i ledband bakom den tyska kanslern. Grekland och det grekiska folket ska tvingas till att acceptera åtgärderna om de inte självmant ställer upp på dem.

Den franska oppositionen talar förmodligen ur hjärtat och mer i takt med hur också många fransmän ser på läget. De störs av de tyska moraliska fördömandena och upplever att marknaden och hänsynslösa banker och långivare bär en större del av skulden.

Hela vänstern visar förståelse för beslutet att utlysa en folkomröstning och det gör också Marine Le Pen. Det är inte rätt att tvinga ett folk till eftergifter som de inte själva vill gå med på. En regering måste ha sitt folk med sig och kraven i alla de senaste grekiska demonstrationerna har varit att få genomföra en folkomröstning om sitt eget lands ekonomiska framtid. Alla beslut har hittills fattats över deras huvuden. Nu har äntligen, menar grekerna, deras regeringschef lyssnat på dem.

Den franska oppositionen både till höger och vänster kan vinna politiska poäng på en antitysk hållning. Sarkozy har inte råd med sådant. Han måste in i kaklet driva sin linje att samarbeta med Angela Merkel. Han är frustrerad över det samarbetet men har inget val. Ett avsteg nu och han framstår som en vindflöjel kring hela EU-projektet. Han vet också att risken har ökat att euron inte längre förblir en gemensam valuta och att vi får leva med en svårartad ekonomisk kris i Europa i flera år framåt. Samtidigt, som oppositionen tycks mena, kommer inte Grekland  under några omständigheter  att på sikt att kunna hålla sig kvar inom eurosamarbetet. Bättre då att låta dem fatta sitt eget självständiga och demokratiska beslut och göra det nu.

Lyckas Sarkozy driva igenom stödpaketet – hur det nu ska ske när folkomröstningen är planerad att genomföras först i januari – kommer han att ha trumf på hand i valrörelsen mot en vänster som i högerns ögon nu framstår som oansvarig. Men lyckas han inte – vilket är troligare – lär han ha folket emot sig ännu mer i vår än nu. Då kommer han under inga omständigheter att kunna väljas om för en ny femårsperiod.

Det går inte att ta miste på att frågan om Europas framtid bränner på ett helt annat sätt i Frankrike än i Sverige. Människor talar om den. Tidningar och teve och bloggar är fulla av denna ödesfråga. I dag ska det avgöras. Eller…kommer frågan att återigen skjutas upp för beslut om några dagar? Eller aldrig?

Spänningen mellan Frankrike och Tyskland dominerar bevakningen i franska medier. Den franska uppfattningen är att den internationella finansmarknaden bär det största ansvaret. En kritik av kapitalismens girighet och maktfullkomlighet. Tyskland riktar kritiken, menar fransmännen, mot  Greklands och de andra sydeuropeiska ländernas sätt att handskas med sina ekonomier. En välkänd journalist i Le Monde, Arnaud Leparmentier, skriver till exempel att tyskarna är präglade av sin protestantiska etik och förvaltar sin ekonomi som en god familjefar och på det sättet skyddar sin valuta.

Det är lätt att luta sig mot etniska och kulturella förklaringar i dessa tider. Fransmännen och den franska regeringen vet om sitt eget prekära läge. Kreditbetyget AAA hänger på en skör tråd. Tysk ekonomi är mycket starkare och makten att få sista ordet i de pågående förhandlingarna tillhör Angela Merkel, inte Nicolas Sarkozy. Kritiken mot regeringen kommer – om än i mindre hätska ordalag än vanligt – från den socialistiska oppositionen. Francois Hollande konstaterade ändå i nationalförsamlingen häromdagen hur illa ställt det är med den franska ekonomin. Han pekade på några siffror: 700 miljarder euro i statsskuld, 135 miljarder i underskott i den sociala budgeten för sjukförsäkringar med mera, 75 miljarder euro i underskott i handelsbalansen och en tillväxt på mindre än 1 procent.

Frankrike har redan backat i de avgörande frågorna. Det som fransmännen kallar för tysk puritanism mot krisländerna i södra Europa segrar. Mer krav på extraordinära åtgärder i krisländerna än vad Frankrike egentligen önskar. Men Frankrike har lättare att sätta sig in i det prekära läge som Grekland, Spanien, Portugal och Italien befinner sig i. Frankrike är bara en liten bit bättre. Steget mellan Paris och Rom eller Madrid är i skötseln av de offentliga medlen är historiskt sett mindre än mellan Paris och Berlin.

Nicolas Sarkozy måste tänka på valet nästa vår. Hans förmåga att uppfylla de inrikespolitiska löftena har visat sig svag. Många politiska bedömare förutsåg detta redan inför valet 2007. Presidenten lämnar sin första mandatperiod med fler ekonomiska problem, svagare tillväxt och ingen ökad köpkraft för människor i allmänhet. En del kan skyllas på kriserna i världen, 2008 och nu i år. Men en regering döms på sina resultat. Hans möjlighet att bli återvald kan nu ligga i att visa handlingskraft under EU-krisen. Det räcker att ha fått till stånd en uppgörelse som tryggar det egna landets ekonomi för överskådlig tid, i alla fall fram till maj 2012. Om överenskommelsen är skriven av Tyskland gör nog mindre. Ett sammanbrott nu för valutan och det ekonomiska samarbetet inom EU skulle förmodligen vara den avgörande spiken i Sarkozys likkista. Då har han ingenting att visa väljarna i valrörelsen.