Politik

Jacques Chirac har blivit gammal. Nästa år  fyller han 80. Han går lite illa, hör dåligt. I kretsen kring hans efterträdare Nicolas Sarkozy vill många säga att han också är senil. Några säger det gärna sedan den förre presidenten bland kinesiska skålar på ett museum  i regionen Corrèze tydligt så alla kunde höra det uttalade vem han såg som sin personliga favorit i nästa presidentval: En av socialistpartiets två toppkandidater i de stundande primärvalen, Francois Hollande.

Ett litet skämt, en lustighet som ingen kan ta på allvar, säger andra i majoritetspartiet UMP och en del journalister. Visst lär inte Chirac med sitt högst informella uttalande under en promenad i muséet och direkt till Francois Hollande som gick bredvid honom mena riktigt allvar. Han kommer förmodligen inte att rösta på en socialist i nästa val. Men han vill säkert tala om att han är högst missnöjd med sin efterträdare. Han vill säkert också genom sitt uttalande försvåra för Sarkozy att samla ihop de väljare inom högern som denne behöver för att vinna nästa år.

Det finns en gammal personlig spänning mellan Chirac och Sarkozy. Sarkozy förrådde honom genom att byta sida och stödja en annan presidentkandidat på högerkanten, Edouard Balladur,  inför valet 1995. Chirac vann till slut nomineringen inom högern och också presidentmakten. Sarkozy befann sig genom sveket i kylan i sju år och deras ansträngda relation har  bestått.

Jacques Chirac och Nicolas Sarkozy representerar också två olika riktningar inom den franska högern. Chirac följer en linje i rakt nedstigande led från General de Gaulle. Chirac är en klassisk gaullist, antiliberal, social, försvarare av den franska civilisationen till den grad att han aldrig skulle fira semester i USA som Sarkozy gjorde direkt efter sin valseger. Sarkozy är mer förtjust i pengar än fransk kultur. Han öppnar för starkare relationer med den anglosaxiska världen även om han som fransman alltid håller en viss distans till USA och Storbritannien.

Francois Hollande är i vissa avseenden en mer tilltalande politikertyp för Chirac än Sarkozy. Hollande är ingen internationalist. President Hollande skulle vårda de republikanska värdena lika bra som Chirac och han skulle inte utmana medborgarna med bling bling och brista i värdighet i sin framtoning i officiella sammanhang.

Ett förfluget ord som nog inte var så förfluget i ett inofficiellt ögonblick i en liten stad långt från Paris visar på politiska spänningar inom högern. Sarkozy och hans kampanjmakare rasar eftersom de vet att det nu blir ännu svårare att övertyga den gaullistiska högern inom väljarkåren om att Sarkozy är deras man i valet och att han är så mycket bättre än vilken annan presidentkandidat som helst. Hollande får inga fler röster men Sarkozy riskerar att få färre än han tänkt sig.

Juni månad är en het politisk månad i Paris. De flesta politiker och tjänstemän vid förvaltningarna och alla tidnings- och teveredaktioner håller åtminstone ut fram till nationaldagen den 14 juli. Det är mycket att hinna med innan sommarstiltjen lägger sig under augusti. I år handlar det mindre om konkreta politiska beslut utan om skandaler och värderingar. Samtidigt börjar allt fler att fundera på valrörelsen 2012. Vem vinner det valet? Nicolas Sarkozy!

Affären Dominique Strauss-Kahn har utvecklats till en smärtsam process hos det franska folket om relationen man och kvinna på ett politiskt plan och på ett privat. Allt fler inser att denne politikers agerande inte är en enskild sexmissbrukares snedsteg utan speglar en kultur i landet och att Frankrike även på detta område halkat efter i utvecklingen i västvärlden. Frankrike har svårt med senmoderniteten. Pinsamma uttalanden från mäktiga män inom politik och media visar att så lite hänt i fråga om maktdelning. Det gäller i detta fall relationen mellan män och kvinnor men det gäller i lika hög grad för invandrare och för minoriteter som HBTQ. Förslag om en lag som skulle tillåta samkönade äktenskap stoppas i år igen av högermajoriteten i parlamentet.

Socialistpartiet befinner sig i läget att ha förlorat sin mest karismatiske aspirant för uppdraget att bli partiets presidentkandidat nästa år. Flera kandidater anmäler sig nu för ett primärval som ska hållas i höst. De två mest trovärdiga är för det första Francois Hollande, tidigare generalsekreterare i partiet och exmake till Ségolène Royal. Han är en habil politiker men tämligen färglös. Martine Aubry är den andra som kan komma i fråga men hon har ännu inte definitivt anmält sin kandidatur. Martine Aubry är den nuvarande generalsekreteraren och mest känd för förslaget om 35-timmarsvecka. Vad många glömt är att förslaget först väcktes av – Dominique Strauss-Kahn.

Högern sluter upp kring Nicolas Sarkozy. Han har fortfarande usla opinionssiffror men de flesta bedömare ger honom ändå stora chanser att bli omvald. Han är lika tunn på genomtänkta politiska värderingar som vänsterns kandidater men uppenbart skickligare i det politiska rävspelet. Ett bra exempel är valkampanjen 2007. Han lyckades övertyga många av den lägre medelklassens väljare om att han var deras vän. Han talade enkelt – om god arbetsmoral och att det skulle löna sig att arbeta. Redan på valnatten samlade han Frankrikes rikaste och mest glamorösa elit runt mat och dryck på Fouquet´s, en av Paris mest mondäna restauranger. Några dagar senare steg han ombord på en annan väns lyxyacht för att vila upp sig efter valrörelsen.

Nicolas Sarkozy kan i denna måttliga konkurrens göra om samma bravurnummer och samla tillräckligt många väljare kring sin kandidatur för att vinna 2012. Han kommer inte heller denna gång att äta på Fouquet´s före valnatten. Istället kommer han att ses med sitt barn som Carla Bruni föder lagom till valrörelsen.

Frågan om jämställdhet är het för ögonblicket i samtalen fransmän emellan. Det finns ändå inga kanaler att för närvarande inom politiken kanalisera en annan och modernare syn på rättvisa mellan könen. De gamla partierna med deras ledare är i allmänhet helt cementerade av konservativa värderingar. Reflexmässigt röstar franska folket fortfarande utifrån kandidaternas löften om förändringar i den sociala och ekonomiska vardagen. Socialisterna har en viss good will av tradition på detta område men är befläckade av att tillhöra eliten i samhället. En socialisterna närstående tankesmedja har för övrigt nyligen konstaterat att socialistpartiet inte längre ska satsa på att vinna arbetarklassen. Arbetarna är för alltid förlorade för detta parti.

Den lägre medelklassen är i allmänhet mycket missnöjd med Sarkozy. Dock finns det en potential för honom bland dessa väljare om han kan återvinna en del av den trovärdighet som han åtnjöt före valet 2007. Han kan återerövra väljare om han kan visa igen att han representerar  en öppenhet mot en ny tid med mer frihet för företagande och lägre skatter för att stimulera till individuellt ansvarstagande. Han kan också genom en mer protektionistisk industripolitik få stöd av en hel del löntagare som kan kallas arbetare eller lägre tjänstemän.

Sarkozy kan förstås också räkna med de rikaste väljargrupperna. De kan kritisera honom för att vara en löjlig uppkomling eller, som i den katolska överklassen, för ett alltför utsvävande liv. Till slut kommer överklassen ändå att ge honom sin röst.

Stora väljargrupper, därav en stor del av arbetarklassen, lockas av invandrarfientliga budskap vilket ger stöd till Marine Le Pen men också till Sarkozy. Vid sidan om den sociala och ekonomiska frågan är verkligen invandrarfrågan och den nationella identiteten de stora ämnena i den kommande valrörelsen.

Mittenpolitikerna är som vanligt klämda mellan socialister och höger. Deras program kan ofta se lockande ut. Klokt, balanserat. Väljarna tycker det men röstar av tradition ändå vänster eller höger. Därför kan Marine Le Pen komma att visa sig farligare för både socialistkandidaten och för Sarkozy än den kandidat som framträder som huvudperson inom ett mittenalternativ.

Scenariot för 2012 är förstås inte på något sätt tydligt. En preliminär gissning – verkligen preliminär – lyder: Sarkozy, Le Pen och Aubry blir de tre tunga kandidaterna. De tre får ungefär samma procentandel av väljarrna i den första valomgången där Aubry vinner knappt före Sarkozy. I den andra omgången, där de två bäst placerade kandidaterna från den första valomgången möts,  vinner Sarkozy. Han uppfattas som mer presidentlik och kommer fram till valnatten att ha gjort en bättre kampanj än sin socialistiska motspelare. Tillräckligt många mittenväljare värderar erfarenhet och röstar på den sittande presidenten. Många av Le Pens väljare – men inte alla – stöder också Sarkozy.

Det har nu brutit ut en väldig debatt i Frankrike kring främst relationen mellan framgångsrika män med makt och kvinnor  i olika beroendeställning till dem. Debatten är nymornad och förvirrad men också hoppingivande.

Frankrike lever officiellt i föreställningen att kön och könsroller hänger ihop och att detta i viss mening är kulturellt men ändå i grunden biologiskt betingat. Män förför och kvinnor blir förförda. Vad som sker i denna genom sekler nedärvda och självklara form av relation mellan könen påverkar inte jämställdheten i samhället. Kvinnor i Frankrike har samma möjligheter som män att göra sin röst hörd och ta plats i det offentliga livet. Så säger i alla fall den elit som formar samhällsordningen. Så tänker i grunden säkert också en majoritet av befolkningen. Möjligen oreflekterat men väl integrerat i den vanlige fransmannens och fransyskans sätt att förhålla sig i detta sammanhang.

Något händer ändå i spåren av DSK-affären. En fråga som nu ligger som artikel på första sidan i Le Mondes nätupplaga är relationen mellan manliga politiker och kvinnliga journalister. Det visar sig inte oväntat att dessa relationer ansträngs av sexistiskt beteenden från en del av de manliga politikerna. Problemet är enligt tidningen inte att en del män gör sexistiska utspel utan att kvinnliga journalister som till exempel intervjuat någon som bedöms som ”en tung förförare” inte tas på allvar. Kollegor och läsare kan ha anledning att misstänka  att den kvinnliga journalisten inte gjort ett hedervärt jobb. Hon har möjligen låtit sig duperas,  förförts både fysiskt och intellektuellt av den manliga politikern. Mannen utnyttjar sitt övertag i makthierarkin genom att göra sexistiska utspel men ansvaret kommer i efterhand att läggas på den kvinnliga journalisten som inte är trovärdig och objektiv i sin yrkesroll.

Tydligare än så kan väl inte ett manligt maktövertag beskrivas. Fortfarande hävdar de flesta i Frankrike att det offentliga och det privata är åtskilda. Det som sker i sängkammaren har inget att göra med det som sägs och görs i politiska rum. Denna strikta uppdelning ger skydd åt de män som vill utnyttja sin maktställning mot journalister, sekreterare eller varför inte hotellstäderskor. Exemplet från Le Monde visar att denna uppdelning inte går att upprätthålla om viljan finns att möten mellan män och kvinnor i det offentliga rummet ska ske på jämställd grund.

Händelserna kring Dominique Strauss-Kahn lär få stora konsekvenser för fransmännens syn på manlig makt, i varje fall på hög nivå inom staten. Nu är diskussionerna igång och en hel del av männen med makt har faktiskt börjat problematisera  traditionella värderingar på området. Det gäller glädjande nog en del manliga journalister.

Vad säger då kvinnorna själva? Vad säger de kvinnliga journalisterna? Den som följer den offentliga debatten i tv eller i tidningar kan inte svara på frågan. Jag ägnar mig åt lite enkel statistik. I ett program i tv-kanalen France 2 i tisdags kring ämnet bestod panelen av fyra män och en manlig programledare. Ingen kvinna. I tv-kanalen France 5 går ett timslångt program varje eftermiddag med titeln C´est dans l´air. Jag har sett två av dem som specifikt tog upp affären DSK. En manlig programledare och fyra män i det ena programmet. Fyra andra män och samma manliga programledare i det andra. Ingen kvinna. Jag har också sett ett  annat längre kvällsprogram i France 2 kring ämnet DSK. Programmet pågick i tre timmar. Vissa debattörer kom och gick under programmets gång. Jag räknade till nio eller tio deltagare. Alla var män utom två, Den ena av kvinnorna var journalist på The Guardian men hon fick mycket lite talartid, högst ett par minuter. Den andra kvinnan hade uppenbarligen bjudits in för att berätta om sina egna erfarenheter av sexuellt ofredande. Men modet svek henne. Trots följdfråga från programledaren vek hon undan och talade bara i allmänna ordalag.

Slutligen läser jag den vänsterorienterade veckotidningen Le Nouvel Observateurs senaste nummer. Flera bra artklar och fyra signerade politiska krönikor. Alla krönikor är skrivna av män. Det är för övrigt inget unikt för detta nummer av tidningen. Det förekommer i princip aldrig en kvinna som kolumnist i den tidningen.

Frankrike har  verkligen en resa att göra. Bara att lyckas öppna sina ögon och börja revidera sin självbild.  Ändå tror jag att DSK-affären har fått stenen att börja rulla. Det kan inte bli sämre. Det kommer att bli bättre.

Inget är sig likt efter de händelser som inträffat eller inte inträffat på Sofitel på Manhattan för tio dagar sedan. Dominique Strauss-Kahn har lämnat IMF och han är inte längre påtänkt som socialisternas kandidat till presidentposten 2012. Vad händer nu?

Färska opinionssiffror visar att partiets generalsekreterare Martine Aubry blivit hetare men att Francois Hollande, partiets förra generalsekreterare och tidigare make till Ségolène Royal, på kort sikt dragit ännu större fördel av att DSK inte längre är med i striden om den åtråvärda presidentkandidatposten.

Martine Aubry är en slipad politiker som likt svenska socialdemokrater föredrar att bli föremål för böner, tjat och mycket övertalning av sina fans innan hon accepterar en högre position i partiet. Många vill nu se henne som partiets kandidat i primärvalen.

Hennes chanser kan bedömas som stora. Hon har ett stort nätverk i partiet, hon är målmedveten och slug taktiskt sett. Hon representerar också en mittfåra inom PS. Radikalare än Strauss-Kahn och Hollande och högst trovärdig som resultatpolitiker. Ofta vinner den som inte deklarerat sitt intresse i förtid. Aubry väntar på läget att meddela sin kandidatur. Hon kan också luta sig mot en överenskommelse som träffades för ett år sedan mellan henne och DSK. Den som ligger bäst till ska kandidera och om någon avstår så ställer den andre(a) upp. DSK är ute ur leken. Nu väntar många på Aubry.

Uppladdningen inför ett presidentval är en komplicerad och noga analyserad procedur i alla partier utom möjligen det parti som redan innehar makten och där presidenten kan ställa upp för omval. Brevbäraren och trotskisten Olivier Besancenot har meddelat att han inte ställer upp. Mittenkandidaterna Jean-Louis Borloo, tills nyligen miljöminister i Sarkozys regering, och Dominique de Villepin, lär ställa upp och även Francois Bayrou, ledaren för Modem, en annan centergrupp. Aubry har möjligheter att profilera sig tillräckligt mot dessa kandidater.

Marine Le Pen kommer att kandidera. Hon har fömodligen förlorat på att Dominique Strauss-Kahn inte ställer upp. Han representerade den vänster som hon enklast kunde attackera; förmögen med ett utsvävande privatliv och en hängiven vän av EU och av den globala jetsetvärlden med rika staters ledande politiker och med företrädare för de tyngsta finansgrupperna. Martine Aubry lär  bli en svårare nöt att knäcka. Hon kan inte attackeras för utsvävande liv, inte för omoral, inte för brist på medkänsla för de svagare i samhället.

Nicolas Sarkozy kan fortfarande besegras även om det kommer att bli oerhört mycket svårare än hans svaga opinionssiffror i dagsläget visar. Francois Hollande lär väga för lätt och är för oprofilerad. Mittenpolitikerna brukar nästan aldrig vinna. Det har hänt en gång under femte republikens historia, det vill säga sedan 1958. Han hette Valéry Giscard d ´Estaing och var visserligen lite mer liberal än den gaullistiska högern men en överklasspojke som förmodligen aldrig åkt tunnelbana. De gröna kommer inte heller att kunna knipa presidentposten. De har ingen tillräckligt stark kandidat.

Läget ljusnar alltså för Martine Aubry. Hon kan kandidera och göra ett bra val. Det är möjligt att hon blir Frankrikes nästa president. Marine Le Pen kommer säkerligen att falla tillbaka något från sina höga siffror. Hennes styrka ska inte underskattas men det finns ett starkt inslag av missnöjesyttring i hennes nuvarande höga opinionssiffror. När valdagen kommer lär en del väljare styra bort från Nationella fronten. Till Sarkozy och till andra kandidater.

Två tidigare socialistiska justitieministrar har uttalat sig om affären Strauss-Kahn. Deras argumentation kan ur ett svenskt perspektiv se märkligt ut men speglar rätt väl den franska bedömningen av rättvisa och värderingen av hög och låg i ett samhälle.

Elisabeth Guigou var justitieminster i Lionel Jospins regering – den senaste socialistregeringen i Frankrike – mellan 1997 och 2002. Hon skakas av den bristande respekten i det amerikanska rättsväsendet och i media för den enskilda individens rätt att inte dömas offentligt innan han eller hon dömts i rätten. Hon hänvisar till de bilder som visar Strauss-Kahn när han förs ur häktningslokalen i Harlem före den preliminära domstolsförhandlingen. Guigou störs också av att Strauss-Kahn enligt bilderna inte fått möjlighet att klä sig korrekt.

Elisabeth Guigou gör en stark åtskillnad mellan en kvinnokarl och en våldtäktsman. Om det visar sig att Strauss-Kahn är det senare kommer domen att bli hård, menar hon. Tills dess ska han skyddas.

Så ser den också  socialistiska ledningen i övrigt på affären. Alla lutar sig mot rätten att aldrig dömas innan domstolen formellt dömt. Anklagelserna är starka nu mot amerikanarna för brister i det avseendent. Den folkliga opinionen i Frankrike går längre. I en snabbundersökning som publicerades i Le Monde på nätet i dag visar det sig att en majoritet av fransmän tror att hela affären är en komplott av amerikanarna.

Det anmärkningsvärda i den franska debatten kring affären är att ytterst få tar hänsyn till offrets situation. Tvärtom i vissa fall. Inom eliten i det franska samhället är det lätt att känna igen sig i Dominique Strauss-Kahn och närmast omöjligt för att inte säga ointressant att försöka förstå hur den unga kvinnan upplever dagarna efter konfrontationen med sin gäst på hotellet, med polisen och med trycket från media i USA och i hela den övriga världen.

Robert Badinter var justitieminister redan under Mitterands tid som president men är fortfarande en vital man som gör uttalanden i politiska och juridiska frågor. Han har varit en av Frankrikes främsta jurister under flera decennier. Han lyfter upp frågan i en intervju i en radiokanal om det råder jämlikhet i praktiken mellan städerskan och chefen för IMF. Svaret är nej, menar Badinter. Han beskriver i intervjun hur Strauss-Kahn sitter bland andra anklagade i rättssalen och ”förnedras medvetet som en knarklangare”. ”Hon som anklagar (=hotellstäderskan) säger att hon är ett offer och henne skyddar man. Dominique Strauss-Kahn däremot svarar att han  är oskyldig och honom slår man ner”.

Rätten att bli betraktad som oskyldig tills dess motsatsen har bevisats är den argumentationslinje som i praktiken alla i det franska elitsamhället hänvisar till dessa dagar. Det är naturligtvis en oklanderlig och riktig hållning i sig. Problemet är att hela Frankrike vet att Strauss-Kahn redan har ett antal tvivelaktiga affärer bakom sig. Någon eller möjligen några fall är paralleller till händelsen i New York men dessa har skett i Frankrike och leder därför aldrig till någon anmälan från kvinnornas sida.

En främmande röst är Gisèle Halimi, en stjärnadvokat som försvarat många kvinnor i utsatta lägen under åren. Hon anklagar inte minst kvinnorna i socialistpartiet som Martine Aubry coh Elisabeth Guigou för att inte ta hänsyn till hotellstäderskans situation. Eftersom alla politiker valt att skydda sig bakom den juridiska skyddsbarriären kan inte heller diskussionen om den franska kulturen kring mäns förförelse och/eller förtryck av kvinnor tas upp. Halimi gör det men hon är mycket ensam

Media följer politikerna i denna affär. Jag har sett ett nyhetsinslag med upprörda franska feminister och ett inslag som visar hur den anglosaxiska pressen kritiserar det franska samhällets ålderdomliga kvinnosyn. Sådana inslag drunknar i medias rapportering.