Politik

I dag har en del av de franska väljarna gått till valurnorna för en andra omgång av val till kantonerna – en form av lokala val. Vänstern och Nationella fronten går framåt. Regeringsmajoriteten går bakåt. Det intressantaste är ändå en ny opinionsundersökning som visar på Nicolas Sarkozys svaga ställning hos franska folket i dag, tretton månader före presidentvalet.

Undersökningsföretaget IPSOS har samtidigt med kantonalvalet frågat franska folket hur de skulle rösta i en första valomgång till presidentval om det vore val i dag. Presidentvalet sker i två valomgångar. I första valomgången ställer alla kandidater upp. De två som får flest röster går vidare till en andra och avgörande valomgång. Nuvarande presidenten kan knappast vara glad när han nu får del av siffrorna:

Om Dominique Strauss-Kahn blir socialisternas kandidat kommer denne att vinna med 34 procent följd av Marine Le Pen med 21 procent. Nicolas Sakozy kommer  först på tredje plats med 17 procent. Det innebär att en andra omgång avgörs mellan Strauss-Kahn och Le Pen. Även med andra socialistiska kandidater som Francois Hollande och Martine Aubry kommer Nicolas Sarkozy att slås ut med en förnedrande tredjeplats. Endast i det fall Ségolène Royal skulle bli socialisternas kandidat kommer Sarkozy till den andra omgången, dock slagen i den första omgången av Marine Le Pen.

Det ska sägas igen. Mycket händer det sista året före ett presidentval. Franska folket älskar att straffa maktens företrädare när det inte är riktigt på allvar. Men självfallet ökar oron också inom regeringsmajoriteten. Det handlar om makten också för andra högerpolitiker. En förlust för regeringsmajoriteten i nästa års president- och parlamentsval får förstås negativa  konsekvenser för en rad andra politiker.

I kvällens nyhetssändning i France 2 var också frågan uppe om UMP skulle kunna tänka sig att välja en annan presidentkandidat än Sarkozy. Den nye utrikesministern Alain Juppé nämndes. Han är en lysande politiker som nu lyckats skapa en allians i väst för invasionen i Libyen. Jean Francois Copé är den man som alla har trott ska kandidera 2017 efter ett andra femårsmandat med Sarkozy. Nu ställdes frågan om han lockas att redan till 2012 utmana den sittande presidenten.

Det politiska läget är intressant för närvarande. President Sarkozys usla opinionssiffror tillsammans med Marine Le Pens framgångar skapar ett nytt inrikespolitiskt läge i Frankrike. Vänsterns framgångar i kantonalvalen är betydligt mindre uppseendeväckande och saknar nästan betydelse i detta läge.

Fortfarande suckar gamla konservativa fransmän: ”Varför måste alla intellektuella vara vänster?” Sanningen är att de intellektuella i dag lutar mer mot höger. Inte utan motstånd – ännu – men många nya koryféer med hemvist långt ut på högerkanten seglar fram och sätter sig väl tillrätta i TV-soffor och brer ut sig på tidningarnas debattsidor. En av dem dömdes nyligen till böter för rasistiska uttalanden men det är inget som hindrar deras framfart. Och i bakgrunden står Marine Le Pen och gnuggar händerna.

Eric Zemmour är en förgrundsgestalt för den nya högern i media. Ingen intellektuell av stora mått men det skulle förmodligen hindra framfarten.En av hans tribuner är rollen som inkvisitorisk utfrågare i det populära lördagskvällsprogrammet On n´est pas couché (Vi har inte gått och lagt oss) som sänds i den statliga T V-kanalen France 2. Ett program som blandar politik och underhållning som Skavlan ungefär. Eric Zemmour har ett antal hatobjekt. Han ogillar feminister, gay och antirasister och alla som pläderar för någon form av kulturell mångfald i ett samhälle. Han är konservativ men med en stark reaktionär krydda. Hans försvar för familjen och den franska nationens historiska arv är starkt. Han kristiserar kapitalismen för att uppluckra samhällscivilisationen och är naturligtvis EU-kritisk.

Denne man skulle varit otänkbar för ett decennium sedan men nu är han för många en ikon. Han uttalade i en TV-show häromåret att det är naturligt att polisen kontrollerar legitimationen på svarta och folk från arabvärlden eftersom de begår fler brott. Detta uttalande renderade honom böter i domstol men också en ökad stjärnstatus i media.

Eric Zemmour är inte ensam. De är fler som i spalter och i TV och radio går till attack mot den tidigare enade front av försvar för grundläggande mänskliga rättigheter där människor skulle behandlas lika oberoende av kön, klass och etnicitet. Slagorden för den nya mediahögern – intellektuell vore att ge dessa personer för hög status – är kampen mot det politiskt korrekta och mot snällismen. Känns begreppen igen?

En av tidningarna som släppt in de nya reaktionära pennorna är Marianne, en vänstertidning av det mer populistiska slaget. Tidningens ambition var att vara radikal och att ifrågasätta ett invant och lite inkrökt sätt att tänka kring identitetsfrågorna. Resultatet blev att fördämningarna släppte. Det har blivit rumsrent att försvara ställningstaganden som ligger nära eller i linje med Nationella Frontens.

Frankrike 2011 har bland opinionsbildarna i media både starka och av många uppskattade företrädare för en reaktionär samhällssyn. Landet lever med ett högerextremt parti med en ledare som i dag har lika starka opinionssiffror som President Sarkozy. Ingenting tyder på att detta land går mot bättre ekonomi, mindre arbetslöshet eller minskade sociala spänningar.

Förmodligen hänger dessa företeelser ihop och det gör situationen bara än mer tragisk. Den nuvarande regeringsmajoriteten förefaller splittrad i frågan hur spänningarna i samhället ska kunna minska. Vänstern står i princip lika handfallen och saknar både program och ledare. Vntern 2011-12 kan bli het på den sociala scenen. Presidentvalet 2012 kan bli mycket  mer avgörande för Frankrikes närmaste framtid än någon skulle ha trott för bara ett år sedan.

Första valomgången av de lokala valen (cantonales) genomfördes igår söndag. Det blev en framgång för Nationella Fronten (FN), ett hyggligt resultat för socialisterna och ett bakslag för President Sarkozys UMP. Som väntat!

Det är viktigt att säga först som sist: De lokala valen i Frankrike förutspår sällan hur det kommer att gå i kommande president- och parlamentsval. Det ingår i den franska opinionens sätt att agera att gärna markera missnöje med en sittande regim när valen inte är lika avgörande. Valdeltagandet är alltid lågt i lokala val och denna gång var låg väljarandelen under 50 procent.

Det står helt klart att Nationella Fronten har gått framåt sedan presidentvalet 2007. Under Marine Le Pens ledning verkar partiet kunna bli rumsrent. En viktig orsak är UMP:s sätt att tackla sin högerflygel. Partiet talar mindre om politiska frågor som jobb och tillväxt och mer om frågor som rör identitet och krav på att invandrare ska uppträda i enlighet med den västerländska franska traditionen. Sarkozys regering har genomfört en stor medborgerlig diskussion om nationell identitet och har infört förbud för kvinnor att bära burqua. Det är två exempel på att den typen av frågor fått stort utrymme i regeringens profilering av sig själv under de senaste två åren. UMP vill genom en öppen flört med den mer invandringsfientliga delen av väljaropinionen hålla Nationella Fronten tillbaka men resultatet har blivit att detta xenofobiska parti blivit rumsrent och nu tar allt större utrymme inom politiken.

En oroande effekt av UMP:s nya inställning till Nationella Fronten är uppmaningen att rekommendera sina väljare att rösta blankt i de valkretsar där socialistpartiet och Nationella Fronten ställs mot varandra i en andra valomgång nu på söndag. Det franska valsystemet innebär att de två bästa kandidaterna i den första valomgången ställs mot varandra i en andra om inte någon kandidat fått mer än 50 procent av rösterna i den första omgången.

UMP:s rekommendation innebär att Nationella Fronten och socialistpartiet bedöms som närmast likvärdiga. Ett moderat vänsterparti som fullt ut försvarar de mänskliga rättigheterna och i övrigt försvarar demokratiska principer och ett öppet samhälle får inte stöd framför ett parti som i grunden är populistiskt och ställer särskilda och hårdare krav på vissa medborgargrupper i samhället. Ytterst vill FN driva ut stora invandrargrupper ur landet.

UMP:s rekommendation till sina väljare att inte ta ställning i val mellan FN och PS ska jämföras med den självklara socialistiska inställningen 2002 att stödja den konservative Jacques Chirac i den andra valomgången om presidentskapet mot Jean-Marie Le Pen.

Den politiska kartan i Frankrike kan nu komma att radikalt ritas om. Ingen räknar med att en regering efter 2012 kan bestå av ledamöter från både UMP och FN. Däremot kan UMP mycket väl börja räkna FN som ett stödparti och ingå allianser i andra valomgången för att vinna i val mot vänstern. Det är i så fall en oroande utveckling och skulle kunna jämföras med om regeringen Reinfeldt aktivt stödde sig på Sverigedemokraterna i valsamarbete eller i omröstningar i riksdagen. UMP har uppenbarligen genom sin identitetspolitik under Sarkozys regeringsperiod och uppmaningen till sina väljare att inte stödja en socialist före en kandidat från FN börjat svänga betänkligt.

Frankrike går till val på söndag och med en andra valomgång följande söndag, den 27 mars. Det gäller val till cirka 3 000 kantoner runt om i Frankrike. Valet spelar roll lokalt men ger också en signal – om än svårtolkad –  om läget inför nästa års president- och parlamentsval.

Kantoner är små enheter. Det finns cirka 6 000 i Frankrike. De har specifika uppdrag att till exempel sköta den sociala omsorgen på lokalplaner men också sköta driften av skolor eller ansvara för den lokala kulturen. I varje kanton finns en conseiller géneral. I varje departement i Frankrike – motsvarar i någon mening våra svenska län – samlas dessa conseillers géneraux till ett råd med en president. En tung politiker som Ségolène Royal är till exempel ordförande i ett sådant råd i sitt departement.

Uppmärksamheten hos allmänheten för dessa val  är måttlig och partierna på central nivå är knappast särskilt aktiva. Vanligtvis vinner vänstern dessa lokala val om den befinner sig i opposition i nationalförsamlngen och landets president är högerpolitiker. Eftersom Frankrike inte haft en socialistregering sedan 2002 är det lokala Frankrike numera dominerat av vänstermajoriteter.

President Sarkozy har för närvarande ett extremt lågt stöd i opinionen. Alltså räknar alla med storslam för vänstern i de kantonala valen. Så lär det bli. Ändå kan så mycket hända som förändrar opinionsläget fram till presidentvalet om drygt ett år. Nicolas Sarkozy satsar nu offensivt i utrikespolitiken. Med sin nye utrikesminister Alain Juppé har han redan tagit initiativet på flera fronter i världen. Han är mer aktiv än USA i Libyen. Han planerar att åka till Japan och han har redan drivit fram en ekonomisk pakt inom EU med Angela Merkel. Utrikespolitiken är viktigare för de franska medborgarna än för de flesta andra länder. Fransmännen ser sig fortfarande i stor utsträckning som en stormakt i världspolitiken. En president som kan agera och skapa plats för Frankrike på den storpolitiska scenen kommer att plocka röster.

De kantonala valen blir en värdemätare men en bedräglig sådan. På sin höjd spelar de en roll för människor i deras lokala vardag. Redan det är en seger för demokratin. Hela landets väl och ve avgörs om ett drygt år.

Ett litet tillägg till min bloggtext om elförsörjning med kärnkraft  i Frankrike. Det finns enligt mina källor 38 reaktorer i drift i Frankrike. Cirka 75 procent av elektriciteten i landet drivs av kärnkraft. Den extrema satsningen på kärnkraft motiveras med att landet på det sättet kan undvika kolkraften som annars skulle varit en betydande energikälla. Frankrike år också en stor exportör av energi från sina kärnkraftverk, bland annat till Italien.

Krisen i Japan skapar av naturliga skäl en laddad stämning i fransk debatt dessa dagar. Som socialisten Pierre Moscovici skriver i sin blogg i dag: ”Det finns ett före och ett efter kärnkraftsolyckorna i Japan för Frankrikes förhållande till sin energiförsörjning.”