Lindbom på franska

Skillnaderna mellan olika block är större, främhävs tydligare och tonläget är högre. Så kan fransk politik sammanfattas när det kommer till partiernas ageranden och i jämförelse med förhållandena i Sverige. En svensk valrörelse så tunn på dramatik vore omöjlig att tänka sig på andra sidan floden Rhen.

Jag följer normal fransk dagspolitik mer intensivt än svensk men i den svenska valrörelsen är det svårt att inte dras in i debatten och ta ställning. Jag jämför hela tiden med förhållandena i Frankrike och visst är det skillnad. Politiken är fransmännens livsluft. Konfrontation är också ett karaktärsdrag för den franska kulturen i stort och naturligtvis sätter den sin prägel på den politiska debatten. Politik känns bitvis som på liv och död. Det betyder också skillnad privatekonomiskt för politikerna. De är beredda att göra mycket  – ibland brottsligt mycket – för att skaffa sig egna ekonomiska fördelar. Skandalaffärerna förekommer alltid i stor utsträckning bland franska politiker.

Frankrike har i dag i praktiken en uppdelning i minst tre politiska block. Vi skulle kunna säga fyra. Den klassiska uppdelningen är mellan höger/center å ena sidan och vänstern å den andra. Majoritetsvalssystemet gynnar också en sådan uppdelning i två block. Den nuvarande nationalförsamlingen domineras av de två stora partierna, UMP till höger och PS (socialistpartiet) till vänster. Men sanningen är en annan om vi tittar på opinions- och röstsiffror. Nationella fronten har stärkt sin ställning och Marine Le Pen är för närvarande Frankrikes populäraste politiker. Partierna till vänster om socialistpartiet drar sammanlagt cirka tio procent av rösterna om vi också inräknar de gröna. Klyftan mellan yttersta vänstern och socialisternas regering fördjupas. UMP och centerpartiet UDI tenderar snarare att markera ökat motstånd mot Nationella fronten. Se här ett nytt landskap med fyra block.

Politiskt är också skillnaderna större. Nationella fronten (FN) är mer aggressivt i sin invandringskritik och främlingsfientlighet än Sverigedemokraterna. FN har också mer långtgående krav i annan riktning än andra partier när det gäller synen på ekonomi. Sverigedemokraterna är snarare liberala och marknadsorienterade och röstar oftast med alliansen. Nationella fronten däremot har starka likheter med vänsterpartiet i sin systemkritik mot finansvärlden.

UMP och delvis UDI är europavänliga, marknadsorienterade men på franskt vis också öppna för statlig intervention i större utsträckning när det gäller att skydda den inhemska företagsamheten. Dessa partier, särskilt UMP, är mer konservativa i moralfrågor. Det är stor skillnad på UMP:s ledning och de nya moderaterna. UMP röstade till exempel emot samkönade äktenskap 2012-13. Framförallt vågar inte UMP ta tag i de reformförslag som de talar om. Sarkozy var kaxig i valrörelsen men tvekade inför egna förslag som besparingar i den offentliga sektorn.

Socialistpartiet har en tradition av att vara mer vänster i ekonomiska frågor.Partiet har intill denna mandatperiod stått för ständigt nya krav på ökat välstånd genom den offentliga sektorn.  En socialist kräver högre minimilöner, försvar för en bibehållen låg pensionsålder och en ovilja att spara på offentliga utgifter över huvud taget. Partiets väljare känner därför känner inte igen sig i den nya politik som Hollande driver, särskilt från och med detta år. Samtidigt är det otänkbart för honom och premiärminister Valls att söka stöd i mitten. Blockpolitiken är här om möjligt än mer cementerad än i Sverige. Slutligen är partierna till vänster om socialistpartiet både ideologiskt och känslomässigt starkt förankrade i en politik som först och främst stöder de lågbetaldas och arbetslösas krav på ökad jämlikhet och sätter moral och principer före pragmatism och anpassning till det internationella kapitalet. De söker en annan världsordning som bygger på jämlikhet och rättvisa och struntar högaktningsfullt i om denna politik – genomförd – skulle kasta landet in i svåra problem i relationen med övriga EU, med kapitalet och göra landet ännu mer skuldsatt.

Tonläget är högre i Frankrike. Den ideologiska övertygelsen driver människor att ta strid för sina idéer. Den välbeställda medelklassen tycks naturligtvis mer städad och förnuftig men denna del av befolkningen hotas heller inte av åtstramningspaket och allianser med Angela Merkel. En stor del av den mindre bemedlade delen av befolkningen tar ton och kräver sin rätt på ett sätt som inte svenska arbetslösa eller låginkomsttagare gör. Denna del av befolkningen tror heller inte på marknadsekonomins förmåga att ställa allt till rätta genom ökad liberaliering och ökad konkurrens. Dessa människor är helt enkelt genomskeptiska mot dagens liberala utveckling i Europa och talar om det i strejker och demonstrationer. De är mycket skeptiska mot makten i Paris, även när den fylls med vänsterpolitiker. De tror inte på det som maktens män och kvinnor försöker tala om för dem. Det är jobbigt men i någon mening också befriande. Det höjer i alla fall tonläget i alla franska debatter.

Det går inte att berätta för fransmän om att en svensk valrörelse handlat om en knuff i en debatt i tv. En knuff som dessutom inte var någon knuff. De skulle inte förstå att högerns och vänsterns främsta ledare berömmer varandra och att det sträcks ut händer åt alla möjliga håll. De skulle förmodligen somna under en svensk politisk debatt. I Sverige döljs de skillnader som finns för att inte oroa mittenväljare. Politiker talar långsamt och med len tunga för att inte bli anklagade för att vara kaxiga, överlägsna eller tala i munnen på någon annan. I Frankrike skulle sådana debatter uppfattas som ett svek mot idealen och mot politikers ansvar att hitta nya och bättre lösningar på samhällsproblemen som alltid existerar.

De låga opinionssiffrorna för Francois Hollande har skapat en allt djupare splittring inom den franska vänstern. Det handlar nu om en katastrofsituation trots att nationalförsamlingen fortfarande i princip ger regeringen en absolut majoritet. Men vad hjälper det när vissa ledamöter fronderar, stödpartier sviker och presidenten är så skadskjuten att han snart kan bli helt oförmögen att regera landet.

I helgen steg förre arbetsmarknadsministern och den starkaste utmanaren till Francois Hollande i socialisternas primärval 2011 in i ringen. Hennes namn är Martine Aubry. Hon förklarade från sin position som borgmästare i Lille och med starkt stöd i socialistpartiets medlemskader att regeringen för en alltför stram ekonomisk politik, Det behövs mer av tillväxtstimulerande åtgärder. Underskottet i budgeten ska minskas men inte så mycket att det påverkar tillväxten. Företagen ska stimuleras men inte bankerna, säger hon.

Martine Aubry lägger sig därmed nära den grupp av ett fyrtiotal socialister i nationalförsamlingen som medvetet opponerar mot regeringen. Hon går också ut en kort tid efter regeringsombildningen där tre ministrar med tydlig vänsterprofil lämnade; fick sparken eller gick självmant. Martine Aubry var generalsekreterare i partiet fram till valet 2012. Hon är närmast en ikon för väldigt många socialister på gräsrotsnivå. Hennes kritik är farlig för regeringen.

Martine Aubry har goda relationer med de gröna, särskilt dess starka kvinna Cecile Duflot. Det talas alltmer om närmare samarbete mellan flera partier vänster om den nuvarande ledningen inom socialistpartiet. Deras mål är att hitta en gemensam kandidat för presidentvalet 2017. Det handlar om att närma kommunisterna, vänsterpartiet och de gröna till varandra i vad som skulle kunna kallas för en form av valtekniskt samarbete. Martine Aubry skulle helt säkert inte ingå i en sådan samverkan. Men hon kan ha andra planer.

Det förefaller alltmer sannolikt att Hollande inte kan söka omval 2017. Hans position inom partiet är i dag så försvagad. Den ende som verkar komma på tal är Manuel Valls, den nuvarande premiärministern. Han är dock så högerorienterad att han näppeligen kan samla partiet bakom sig. Det är inte orimligt att partiet söndras mellan olika falanger och inte förmår stå bakom en enda kandidat. Martine Aubry kan bli den som utmanar Manuel Valls. Utgången i en öppen konflikt mellan Valls och Aubry är omöjlig att förutse. Det är heller inte säkert att partiet i sin helhet sluter om bakom den som i ett primärval får de flesta rösterna. Den väg som den socialistiska regeringen nu slagit in på må vara realistisk utifrån läget, inte minst gentemot EU och de internationella långivarna. Det är emellertid inte en väg som det socialistiska partiets medlemmar och närmast sympatisörer kan känna igen sig i.

Det närmaste året lär ge svar på några avgörande frågor för vänstern men också för regeringens framtid: Kommer Hollande att tvingas utlysa nyval på grund av misstroendevoteringar i nationalförsamlingen? Kan det gå så långt att han till och med tvingas avgå och utlysa ett nytt presidentval? Kommer vänstern att finnas kvar som ett begrepp som innefattar hela socialistpartiet och de partier som sägs stå till vänster om detta parti? Eller kommer regeringen och högerfalangen inom socialistpartiet att hamna i samverkan med centern och inte längre betraktas som vänster?

Stora frågor som inte är orimliga att ställa. Personkonflikter och maktspel kan leda till att svaren blir än mer överraskande och än mer dramatiska än vi i dag vågar tro. Att ett nytt politiskt landskap i Frankrike ritas upp framför våra ögon.

Francois Hollande uppfattas i väljaropinionen som en usel president. Ingen tidigare president har haft så dåliga popularitetssiffror, Däremot har franska folket varit förhållandevis välvilligt i sin bedömning av honom som person. Nu kan det bli ändring på det. Hans förra sambo Valerie Trierweiler har anfört styrkorna som också vill såga honom som människa. Hon är inte den enda i höst som angriper honom. Avgående finansministern Arnaud Montebourg har sagt att enda felet med förra presidentkandidaten Ségolène Royal var hennes dåvarande sambo, nämligen Francois Hollande. Cécile Duflot, grön politiker, tidigare partiets ledare, och minister i regeringen fram till i mars i år har förklarat att Hollande saknar karaktär. Andra ministrar har sagt att han inte är så trevlig som han verkar. En riktig maktspelare som tänker politik från morgon till kväll och saknar personlig värme.

Valérie Trierweiler har ändå åstadkommit den stora snackisen efter sommarferierna genom sin bok som i dag landat på bokhandelsdiskarna i Frankrike. Den är tryckt i Tyskland, det talas om 125 000 exemplar, och fraktades i natt över gränsen till Frankrike i lastbilar. Boken har skrivits och tryckts under stort hemlighetsmakeri. Det påstås att inte ens Trierweilers barn och närmaste vänner visste om vad som pågick. Ännu mindre förstås Hollande, måltavlan för boken – en bok som angriper honom som person mer än hans politik. Hollande blev uppringd kvällen före offentliggörandet av boken.

En personlig vendetta från en kvinna som är journalist och tidigare arbetat för Paris Match, en veckotidning i gränslandet mellan seriös journalistik och skvaller. Hon ger alltså sin version av deras relation och hon sparar inte på krutet. Hon skriver att Hollande efter uppbrottet från henne – uppenbarligen initierat av honom och inte av henne trots avslöjandet om hans affär med skådespelaren Julie Gayet. Valérie Trierweiler skriver hur han efter brytningen kunde skriva 29 mail till henne under en dag. Francois Hollande var säkert orolig över att hon skulle kunna skriva en bok om deras tid tillsammans. Mycket riktigt ligger nu boken för läsning.

Hon beskriver en man som tycker illa om de fattiga. ”De saknar tänder”, skriver hon och menar att hans syn på fattiga präglas av ett förakt för deras svaghet. Hon låter också förstå att han bedömer alla händelser utifrån aspekten om det gynnar hans egen politiska karriär. Hollande framträder i boken som en kallhamrad cyniker. Detta enligt de korta passager ur boken som hittills publicerats.

Boken lär smutsa ner Hollandes person och knappast stärka honom i ett läge där han redan är närmast uträknad som presidentkandidat 2017. Författaren, hans förra sambo, lär råka ännu sämre ut. Hennes bok kan uppfattas som så grov, så kränkande i sin beskrivning av presidenten att människor mer tar avstånd från henne än av honom.

Den politiska frågan som ändå är den enda intressanta i sammanhanget är relevant i meningen att Hollande som president måste fråga sig om han nu kan ge presidentmakten tillräckligt med status för att förmå leda landet  de 3o månader som återstår till nästa val. Allt fler bedömare menar att denna affär i kombination med ett öppet förakt för honom från stora delar av det politiska etablissemanget gör det alltför svårt för honom att förbättra Frankrikes ekonomi och ställning i Europa och världen. En fransk president har en helt annan och viktigare roll än någonsin en premiärminister. Hen bär landet på sina axlar. Ingen annan kan ersätta en president enligt den femte republikens konstitution. När Hollande nu inte verkar fungera – hans politik leder hittills fel och hans popularitet är i botten – kommer till slut frågan.Måste han avgå?

Oppositionen har ännu inte ställt det kravet. Det bär emot även för den att kräva nyval på presidentposten. Det skulle ställa fler frågor än den vem som ska efterträda honom. Det skulle också ställa frågan hur skör konstitutionen är som öppnar för nyval och kris på grund av att en person inte klarar jobbet. Dessutom vet inte högeroppositionen vem den ska lansera som presidentkandidat. UMP befinner sig i minst sagt dåligt läge just nu för att ta upp kampen om ledarskapet för nationen.

Frankrike befinner sig i en svår ekonomisk kris. Regeringen gör det likaså. Vänstern i Frankrike är i kris. Och vad drar vi för slutsatser av vänsterns belägenhet i Europa när vi betraktar dess kris i Frankrike?

Först några ord om Frankrikes ekonomiska kris. Tillväxten har i princip varit 0% sedan Hollande tog över makten 2012. Arbetslösheten har under samma period ökat med 500 000 och ligger nu på knappt 3,5 miljoner. Underskottet i budgeten är knappt 4 procent och statsskulden är nu nästan uppe i 100 procent av BNP. Statsskulden var i slutet av 2007, ett halvår efter Nicolas Sarkozys tillträde, 64 procent. En avsevärd höjning på mindre än sju år.

Allt tyder på att kurvorna fortsätter att peka nedåt. Ekonomer menar att tillväxten måste  över 2 procent per år för att ge några effekter på produktivitet och antal sysselsatta. Detta år, 2014, är redan ett förlorat år.

Francois Hollande gick till val 2012 på löften om stimulanser i ekonomin parat med en viss radikal retorik som både innefattade förslag om skatt på 75 procent för de rikaste och ett utfall mot finansvärlden. Hans politik fram till julen 2013 präglades tyvärr mer av misslyckanden, dels i uppgörelserna inom EU, dels i en rad svårförståeliga beslut som skattehöjningar för mer modesta inkomstgrupper och brist på handlingskraft för att stimulera ekonomin. Det verkade som om Hollande insåg att det inte fanns utrymme för stimulansåtgärder, att han då valde att både vara utbuds- och efterfrågeorienterad i sin politik. Han byggde också in en konflikt i regeringen, särskilt inom finansdepartementet, mellan traditionella socialister som Arnaud Montebourg  och socialdemokrater som Pierre Moscovici och Michel Sapin.

Hollande har visat sig vara en svag president. Samtidigt visar hans tvehågsenhet på den inneboende problematik för socialister i ett Europa som styrs efter strikt marknadsekonomiska principer. Angela Merkel och de ledande EU-kommissionärerna har en väldigt klar syn på hur kriser ska bekämpas; åtstramning i offentliga sektorn, frysta löner och stimulanser till företagen. Denna överideologi i Europa måste alla länder i kris anpassa sig till. Även Frankrike.

Hollande försökte sitta på två stolar.Han insåg att Bryssel och Berlin liksom långivarna runt om i världen har mer makt än folket i Frankrike. Ett folk som dessutom bestraffade hans politik med opinionssiffror som aldrig varit sämre för en sittande president. Han tvingades att göra de val han nu gjort genom att ta in Manuel Valls som premiärminister. Valls är en främmande fågel inom socialistpartiet. Han har förmodligen knappt tio procents stöd bland medlemmarna i partiet. Hollande insåg att han också måste rensa ut alla ministrar som opponerade sig mot den mer utbudsorienterade politiken som han nu driver. Montebourg drev själv fram krisen och tog med sig två andra ministrar. De gröna gick redan i regeringsombildningen i mars. Deras kritik är delvis annan och mer framtidsorienterad med krav på en grön omställning av ekonomin. Nu är hela regeringen med undantag för justiteministern Christiane Taubira försvarare av den nya ordningen.

Jag skrev i mitt förra blogginlägg att denna kursändring i år varit en närmast naturbunden utveckling. Hollande hade inget val. Han är inte heller någon ideolog. Han är en samarbetsmänniska som söker kompromisser. Dagens läge i Frankrike kräver tydlighet och konsekvens. Det gäller att välja den väg som troligast leder till bästa resultat. Utan en välvillig inställning från de stora långivarna, från Merkel och från Bryssel har Hollande ingen chans.

Franska vänstern är i djup kris. Denna helg träffas alla ledande politiker inom Parti Socialiste i La Rochelle vid Atlantkusten för sina årliga så kallade sommaruniversitetsdagar. Som vanligt träffas politikerna i sina olika grupperingar. Den som blir medlem i partiet måste också välja vilken gruppering hen vill tillhöra; aubriste, hollandiste med flera. Dessutom finns les frondeurs. Denna sammanslutning av vänsterflygeln inom partiet bildades efter skiftet på premiärministerposten i mars i år, då Jean-Marc Ayrault byttes ut mot Manuel Valls. Dessa motståndsmän avvisar i princip den ansvarspakt som Hollande i ock för sig redan presenterade i början av januari. Den innebär besparingar i budgeten på 50 miljarder fram till 2017 och stöd till företagen. Det är egentligen en mycket anspråkslös sanering av ekonomin om man betänker att statsskulden är 2 000 miljarder euro och ständigt växer. Men den går i rakt motsatt riktning mot det som är traditionell fransk socialistpolitik och som så många väljare är vana vid. Vänsterns livsluft har varit och är för många fortfarande att stötta de svaga grupperna med bidrag och att också hålla sig väl med de grupper som inte är särskilt svaga men tillhör partiets traditionella väljargrupper inom den offentliga sektorn.

Vänstern i Frankrike är också kulturradikal och där blir den en viktig motpol till en kulturkonservativ höger. Den står upp för mänskliga värden som rättvisa oberoende av kön och etnisk kultur. Den försvarar förstås också ökad rörlighet mellan sociala klasser och slåss för minskade klyftor på alla plan; ekonomiska, sociala och kulturella. Dock: Den franska vänstern är rätt traditionell. Den har framförallt fokus på klass och på ekonomi och arbetsmarknad. Därför blir vänstern särskilt sårbar när den i maktställning ska hantera dagens ekonomiska kris.

Fransk vänster hamnar därför i en särskilt besvärlig situation i dag. Francois Hollande är inte heller personligen särskilt intresserad av de nya vänsterfrågorna som handlar om att bekämpa rasismen, stärka kvinnors rättigheter, kämpa för hbt-frågor och så vidare. Han har backat från flera löften inom dessa områden och han talar sällan om frågorna överhuvudtaget. Det är annars inom de frågor som kallas sociétal som vänstern i dag skulle kunna gå till offensiv. Den franska högern är som sagt konservativ i moralfrågor, mycket mer än till exempel de svenska allianspartierna.

I ett europeiskt perspektiv finns det anledning att studera läget för den franska vänstern.Hur ska vänstern i Europa framöver förhålla sig till marknadsekonomin, till de stora mäktiga finansinstitutionerna? Vänstern i Europa borde samarbeta mer och formulera tydligare alternativ. Hollande verkar rätt maktlös och ensam när han försöker ställa krav på mer stimulanser i ekonomin också i krisländer. Samtidigt måste vänstern också inse att ett land måste ta ansvar för sina misstag. I Frankrike har regeringar i decennier begått otroliga misstag. Slöseriet inom den sociala sektorn har varit häpnadsväckande och underskotten har tillåtits växa år från år.Göran Persson och Gerhard Schröder är exempel på socialdemokrater som styrt upp underskotten och skapat förutsättningar för tillväxt i sina länder. Ingen fransk statschef, höger som vänster, har vågat sig på sådana besparingar.

Det är rimligt att säga att premiärministern Valls nu driver presidenten framför sig i omläggningen av den ekonomiska politiken. Det är klokt att också erkänna att det program som regeringen nu vill införa är en mycket måttlig kurändring. Det är inte bara högern som inser att företagen behöver stimulanser för att komma igång med investeringar och därmed också flera anställningar. Det är inte bara högern som inser att ingen stat i längden kan fungera genom att låna till stora delar av sin verksamhet. Även vänstern i Frankrike måste inse att stora delar av den offentliga sektorn är för personalintensiv och för ineffektiv. Alltfler socialister i landet inser allt detta. Den avgående finansministern Aranud Montebourg som drog igång regeringskrisen genom sitt skarpa angrepp på presidenten förra helgen inger inte förtroende. Det finns ett gammalt bra ord för den typen av politiker: Frasradikal.

Emmanuel Macron heter den nye ekonomiministern i den franska regeringen. Det blåser om honom redan innan han ens hunnit pröva sin kontorsstol i finansdepartementets stora byggnad i Bercy i östra Paris. Det är en lysande begåvning som sin förhållandevis ringa ålder till trots – 36 år – redan hunnit sätta avtryck i President Hollandes politik. Han har varit särskild rådgivare till nuvarande presidenten sedan maktövertagandet 2012. Nu tar han steget ut i den verkliga hetluften när han får ansvaret regeringens ekonomiska politik.

Emmanuel Macron båda föräldrar är läkare. Han har alla de rätta skolorna. Studier i humaniora med en master i filosofi som en lätt uppvärmning. Därefter gick han elitskolan Sciences Po i Paris – den främsta i landet för samhällsstudier – och därefter den treåriga utbildningen vid ENA- elitskolornas elitskola för blivande toppchefer i den statliga administrationen och politiken. Under åren 2008-2012 var han bankdirektör på Rotschildbanken för att efter valet 2012 plockas till Elyséepalatset som särskild rådgivare till den nye presidenten Francois Hollande.

Emmanuel Macron tillhör socialistpartiet och återfinns helt klart på dess högerflygel precis som premiärminister Manuel Valls. Han är tydlig i sina ståndpunkter precis som Valls och i motsats till President Hollande vars vingliga politik skapat så mycket oreda under dessa första två år av mandatperioden. Macron står för en ekonomisk syn som utgår från att tillväxt i ekonomin gynnas bäst av förbättrade villkor för företagen. Macron är inte främmande för att skära i en del av de förmåner som arbetstagarna uppnått, bland annat upphäva lagstiftningen om 35 timmars arbetsvecka som infördes under Lionel Jospins socialistregering åren runt millennieskiftet.

Macron är den man som nu har presidentens och premiärministerns uppdrag att helt och fullt driva igenom en utbudsorienterad ekonomisk politik. Han ska skära i de offentliga finanserna, öka arbetstiden och minska skatterna för företagen. Det ska leda till mindre underskott i bugeten, minskad statsskuld och förhoppningsvis tillväxt och – som en följd av det – minskad arbetslöshet.

Högern står handfallen inför denna omläggning av regeringens politik. Om den genomförs går den längre än någonsin Nicolas Sarkozy lyckades genomföra. Franska väljare har dock lärt sig att steget i fransk politik mellan ord och handling är oändligt stort. Motståndet i detta land mot smärtsamma förändringar är enormt och hittills har omläggningen av politiken som annonserades vid nyår inte resulterat i några konkreta förslag överhuvudtaget.

Om högern står handfallen så är vänstern rasande. Inte bara kommunisterna och Jean-Luc Mélenchons vänsterparti. De gröna rasar och de allra flesta socialister är skeptiska eller öppet fientliga till vad de ser. Det franska socialistpartiets kader och medlemmar lämnar inte frivilligt sina grundläggande värderingar som bygger på en efterfrågeorienterad ekonomisk politik. Regeringen ska inte skära i offentliga finanser utan stimulera till ökad konsumtion – inte minst genom välfärdsreformer.

För de flesta socialister är underskottet i budgeten en fråga som får regleras först när människor fått det bättre ställt, börjar konsumera och därmed skapar tillväxt i ekonomin. För de flesta socialister är Tysklands och EU:s krav på åtstramningar i fransk politik kontraproduktiv. Nu driver deras egen regering en politik som verkar i linje med högerns och EU:s. Det skapar stor irritation, vrede och är på väg att splittra partiet.

Francois Hollande och Manuel Valls inser förstås att de spelar ett högt spel. De tror att de inte har något val och att det nu är nödvändigt att driva sin mer marknadsorienterade linje fullt ut. ”Vi har knappt tre år till nästa val och kan vi skapa tillväxt och minska arbetslösheten fram till dess så är vi räddade”, tänker de. Hollande försöket i ett och ett halvt år att balansera mellan två olika ståndpunkter; den traditionella vänsterns och en marknadsliberalare linje. Resultatet har vi sett. Alla siffror fortsätter att peka nedåt. Nu har han bestämt sig. Det må bära eller brista.

Faror lurar överallt för Hollande. Det ska jag återkomma till i kommande blogginlägg. Det talas i franska politiska kretsar inte bara om en regeringskris utan om en regimkris. Hollande håller på att tappa majoriteten i nationalförsamlingen. Hans impopularitet i väljarkåren är skrämmande hög. Inga siffror pekar på annat än fortsatt nolltillväxt i ekonomin och fler arbetslösa för varje månad som går.

Emmanuel Macron är nu redskapet för Hollande och för Valls i kampen för bättre tider vad avser ekonomin i landet. Han må vara bländande begåvad men hans uppdrag är närmast omänskligt. Och klarar hans chefer av att övertyga väljarna om att det är rätt väg? Lyckas Hollande och Valls ens övertyga sina egna ledamöter i nationalförsamlingen att rösta för deras förslag?