Fransk-svenska skillnader. Om hierarkier på arbetsplatser
Fransk-svenska skillnader. Om hierarkier på arbetsplatser 150 150 Tomas Lindbom

För något år sedan hade jag lyckats få en intervju med Stéphane Rozès, ofta sedd gäst i de politiska TV-sofforna och representant för ett av Frankrikes största undersökningsföretag. Intervjun var inbokad kl 11.30. Jag kom till kvarteret kl 11, smet in på närmaste café för en espresso och lite förhandsreflektion men följde mest fascinerat en kvinna vid samma bardisk som hann dra i sig sju glas rödvin under halvtimmen jag var där.

Jag kom till receptionen på avtalad tid och blev ombedd att vänta. Efter 20 minuter frågade jag receptionisten som dittills inte givit mig ett enda ögonkast varför Rozès inte dök upp. Hon sökte honom och han kom ut med öppningsfrågan: ”Varför är ni så sen, monsieur?” När jag förklarat att jag visst kommit i tid, blev han upprörd på sin sekreterare som inte meddelat honom att jag kommit, förde mig in i en korridor bort till en sekreterare, skällde ut henne, drog mig därefter in i sitt rum och förklarade att han bara hade fem minuter på sig för intervjun. Klockan 12 skulle han i väg på nästa möte. Jag tackade nej till de fem minuterna och gick.

Samma kväll berättade jag historien för två fransmän. Båda – oberoende av varandra – förklarade att detta var ett känt fenomen i högre kretsar i Paris. Rozèse var naturligtvis väl medveten om att jag kommit kl 11.30 men hade annat och viktigare ärenden att göra och valde att spela upp ett spel med sekreteraren som ”ju är betald för att spela buse” i den här typen av situationer.

Det franska samhället är starkt hierarkiskt och chefer tillåter sig att göra piruetter för att kunna leva sina liv ovanför resten av medarbetarna och de mindre prominenta gästerna eller journalisterna. Samtidigt svarar förstås de underordnade medarbetarna med att arbeta mindre när chefen är borta, ta mindre ansvar och ägna mycket tid åt skvaller om cheferna. Ett nordeuropeiskt och anglosaxiskt beteende på arbetsplatserna med fördelat ansvar och plattare organisationer tränger sig på i det franska yrkeslivet men har naturligen svårt att riktigt göra sig gällande.

Välkommen till www.lindbompafranska.se
Välkommen till www.lindbompafranska.se 150 150 Tomas Lindbom

Som du märker har jag flyttat min blogg till en ny adress. Det mesta kommer att vara sig likt.Med Rss-funktionen kan du hålla dig à jour med mina aktuella texter. Jag kommer att resa en del i Frankrike i sommar så det blir en del texter om andra platser än Paris. Politiken vilar ju också några månader under sommaren. Fram till midsommar lovar jag ändå aktuella rapporter från franskt politiskt liv varvat med kultur och olika reflektioner kring franskt liv i största allmänhet. Hoppas du vill fortsätta att vara trogen min blogg och berätta gärna för andra frankofiler eller frankonyfikna att www.lindbompafranska.se finns i cybervärlden.

Med maktens sötma som näring
Med maktens sötma som näring 150 150 Tomas Lindbom

Frankrikes president Nicolas Sarkozy drivs av ett maktbegär som förmodligen överträffar de flesta ledares. TV-journalisten Alain Duhamel frågade honom för fem-sex år sedan, då Sarkozy ännu var inrikesminister, om det hände att han någon morgon när han stod och rakade sig också tänkte på sig själv i rollen som president. ”Inte bara då”, var Sarkozys snabba svar som dessutom levererades långt innan hans parti valt honom som sin ledare.

Det plågar den franske presidenten att han ännu inte fått någon inbjudan av den nye amerikanska presidenten till Vita huset. Enligt Le Nouvel Observateur har Sarkozys medarbetare verkat frenetiskt för att förmå Barack Obama att bjuda in honom till Washington. Sommaren direkt efter segern i valet var han George Bushs gäst på dennes sommarresidens. Obama däremot har låtit flera staters ledare passerat före Frankrikes. Gordon Brown har varit i Vita huset och när den amerikanska presidenten besökte Frankrike härommånaden var det för att hedra minnet av landstigningen i Normandie 1944. Obama for aldrig till Paris. Hans senaste besök i Europa i samband med G20-mötet i London inkluderade en resa till Prag.
Nicolas Sarkozy hade räknat med många prestigepoäng efter det franska ordförandeskapet i EU. EU:s ledare verkar måttligt förtjusta över mannen som allt ska bestyra och allt bestämma. Inrikespolitiskt sjunker han kontinuerligt i opinionsmätningarna. Bara cirka 30 % uppskattar honom i dag. Visserligen finns det ingen politisk opposition som kan tävla mot honom men den folkliga vreden mot honom är stark och fackföreningsrörelsen firar triumfer med uppemot tre miljoner människor i demonstrationer på gatorna. Det är symptomatiskt att Rama Yade, den unga kvinnliga ministern för mänskliga rättigheter är populärast i regeringen och henne kommer han med all sannolikhet att kicka i samband med nästa regeringsombildning. Hon vågade kritisera hans inbjudan till Libyens president Khadaffi att få bo i Elyséepalatset några dagar i höstas. För hennes kritik fick hon straffet att nekas tillträde till regeringsmötena under flera månader.
Nicolas Sarkozy är maktmänniskan som redan i begynnelsen av sin tid som statschef inte tål motstånd eller att någon annan är populärare än han själv. Många fransmän känner redan obehag inför vad denne man kommer att hitta på när han suttit ytterligare några år i ledningen för landet.
Fönstershoppa utanför franska patisserier och ät på söndagen
Fönstershoppa utanför franska patisserier och ät på söndagen 150 150 Tomas Lindbom

Påsken är en härlig tid i Frankrike. Igår hade Paris 19 grader på eftermiddagen och våren står i blom överallt. Det är nu som många av oss nordbor också besöker den franska huvudstaden för ljus, värme och romantik…

… alla sinnliga bilder. Som att stå utanför ett patisserie och njuta av alla hisnande figurer i choklad som presenteras i skyltfönstret. Det är väl ett tecken gott som något på fransmännens känsla för bordets njutningar att det i varje bostadskvarter i alla franska städer finns både boulangerier som säljer bröd och bullar och patisserier som lockar med tårtor och bakverk. Till påsken exploderar det av varianter på chokladägg och chokladfiskar. Fisken spelar en särskild roll under april. Den 1 april luras barnen med att diskret klistra fast en pappersfisk på ryggen på de vuxna och sedan springa iväg och ropa ”poisson d´avril” som är motsvarigheten till april, april, din dumma sill. I påsktid äter fransmännen istället sina fiskar både som huvudrätt och som godis mellan måltiderna.
Annars är det påfallande hur lika våra påskseder ser ut. Äggen dekoreras i Frankrike som i Sverige och lammet står på bordet på påskafton.
Och så samlas familjerna på påskdagen för lunch. Söndagslunchen är ju traditionellt veckans viktigaste familjemåltid. Jag har några gånger varit med om riktiga franska söndagsluncher som varar i timmar. Den mäktigaste av dem alla fick jag uppleva som ung student i en familj i Versailles utanför Paris. Vi satte oss till bords omkring halv två. Det var pappa och mamma, sju barn och farmor och några andra tanter och gubbar som jag inte kunde koppla till något släktskap utan verkade bara allmänt adopterade till denna familjs stora söndagslunch.
Husmor hade börjat förbereda måltiden redan under lördagen och det förstod jag när jag såg rätterna paradera in från köket till matsalsbordet. Förrätterna – jag kunde inte räkna dem alla. Sedan kom fiskrätten som i omfång och ensam hade räckt att utspisa fem gånger så många svenska familjer. Därefter kött och fågel. Så en stor ostbricka och därefter desserter och därefter (!) tårtor. Kaffet och konjaken var en nödvändighet för att hjälpligt smälta allt detta och promenaden i Versaillesparken lika oumbärlig. Vi reste oss från bordet halv sju. Fem timmar till bords utan uppehåll och jag förstod att detta var en söndag som alla andra i familjen.
De franska socialisterna i kris (2)
De franska socialisterna i kris (2) 150 150 Tomas Lindbom

Fransk politik präglas i jämförelse med Sverige starkt av resonemang och debatter kring idéfrågor. Samtidigt är partierna underordnade de politiska personligheterna. Ett parti som saknar en ledargestalt bryts ofta ner i interna strider mellan olika falanger.

Socialistpartiet i Frankrike saknar i dag en självklar ledare. Möjligen finns han på andra sidan Atlanten, som chef för Internationella valutafonden; Dominique Strauss-Kahn.
Strauss-Kahn tillhör högerflygeln inom partiet och kallas socialdemokrat. Laurent Fabius tillhör vänsterflygeln liksom Benoit Hamon som är nyvalde generalsekreteraren Martine Aubrys närmaste talesman. Är Aubry också vänster kan man fråga sig och var står i så fall Ségolène Royal på höger-vänsterskalan? Och var står Paris borgmästare Bertrand Delanouë?
De flesta skulle säga att Ségolène Royal står längre ut till höger än Aubry som står i mitten. I mitten återfinns också Delanouë. Men Royal är högersosse på ett annat sätt än Strauss-Kahn. Den senares närmaste män valde olika kandidater i striden om generalsekreterarposten i partiet i november förra året. Moscovici valde Delanouë, Cambadelis valde Aubry, Peillon anslöt sig till Ségolène Royal liksom Manuel Valls som är högersosse på alldeles egen hand och ännu mera höger än någon annan. Han har förstås också utsatts för flera frestande erbjudanden från president Sarkozy för att steget över till dennes högerallians.
Denna förvirrade karta över politiska läger inom PS visar att idéerna ändå är underordnade personerna. Det är ett högst tvivelaktigt projekt att försöka positionera de ledande politikerna inom PS efter en höger-vänsterskala. Det handlar mycket mer om makt och det handlar om personliga relationer sammanvävda med politiska ståndpunkter som däremot gärna kläs  i principiella uttrycksformer.
Martine Aubry är dotter till den förste EU-kommissionären Jacques Delors. Hon var arbetsmarknadsminister under Lionel Jospins regering 1997-2000. Då genomförde hon den i dag så illa beryktade reformen med 35 timmars arbetsvecka. Det sägs att Strauss-Kahn som var finansminister i samma regering var total motståndare till förslag som hon och Jospin lanserade i valrörelsen till nationalförsamlingen 1997 men att han sa sig inte bry sig så mycket i fråga därför att socialisterna enligt hans bedömning ändå inte skulle vinna valet. Nu vann PS valet och reformen måste genomföras.
Martine Aubry är också sedan 2001 borgmästare i staden Lille. Hon efterträdde Pierre Mauroy, en annan numera åldrad profil i PS. Han var borgmästare i Lille i mer än ett kvarts sekel och var också Francois Mitterands första premiärminister, 1981-84. Mauroys uppdrag var i den rollen att genomföra en traditionell keynesiansk ekonomisk- politisk linje, en politik som ledde till en av den mest omfattande kapitalflykt som Frankrike skådat. Mauroy fick snabbt slå på bromsarna och ge upp keynesianismen. Hans efterträdare som premiärminister blev då Laurent Fabius, den nuvarande vänsterflygelns ledare inom partiet, som fullföljde en förändring i 80-talets mer nyliberala riktning.
Politik är det möjligas konst, sa redan de gamla grekerna. Fransk politik är verkligen det. Eller konsten att hålla sig kvar vid makten och få alla beslut att ändå verka förankrade i en tydlig och konsekvent politisk hållning. Martine Aubry lever i traditionen från sin far Jacques Delors med sin marknadsvänliga socialdemokratiska hållning och den radikala Pierre Mauroy i Lille. Hon ska nu balansera mellan olika strömningar och olika personliga maktcentra i partiet för att uppnå det som är hennes mål; att bli partiets presidentkandidat inför valet 2012. Hon är äregirig och hon är stark och slipad som politisk taktiker. Men väldigt många inom partiet vill se andra kandidater och tre år är en oändlig tid att hålla sig kvar som nummer ett i ett socialistparti som i dag är en kokande gryta av strider, konflikter och makthungriga konkurrenter.

Om denna blogg

Fransk samhällsdebatt är både bred och djup. Den innefattar filosofi, kultur och politik. Den är också intensiv och utan uppehåll. Från skolstarten i början av september och fram till nationaldagen den 14 juli pågår ett ständigt utbyte av tankar, idéer och konkreta förslag inom detta breda fält.

Jag startade min blogg 2009. Debatten är lika intensiv på 2020-talet som tidigare. Visst skiftar den karaktär. Nya perspektiv framträder och därmed nya konflikter. Samtidigt finns vissa politiskt-filosofiska grundtankar kvar. Politiker brukar fortfarande i sina tal referera till franska revolutionens paroller frihet, jämlikhet och broderskap men med tillägget sekularism (laïcité). Jag gläder mig om du vill följa med i det franska åsiktsutbytet genom att läsa mina blogginlägg.

Arkiv

RSS-flöde

För dig som vill ta del av mina inlägg genom ett RSS-flöde är det möjligt. Använd då url-en https://www.lindbompafranska.se/feed/.