Lindbom på franska

Till följd av Emmanuel Macrons bakslag i sättet att hantera sitt förslag till pensionsreform kommer nu analyserna av hans politiska rörelse, den så kallade macronismen, och kritiken är påfallande stark. Flera politologer och politiska journalister menar att den har sett sina bästa dagar och enligt vissa redan är död.

Emmanuel Macrons politiska projekt fick 2016 namnet La République en marche. En Marche hade samma initialer som i hans namn. Det noterades förstås tidigt i analyserna av hans program som lanserades i boken Révolution. Det stod från början klart att det inte rörde sig om ett nytt parti utan en kampanj som bars av honom själv. Han gjorde den femte republikens ursprungliga idé till sin egen; en stark ledare kring vilken människor samlas. Med sin starka utstrålning, oerhörda arbetskapacitet och förmåga att samla människor omkring sig kunde han på kort tid samla tillräckligt med kvalificerade medarbetare och intresserade kandidater till politiska församlingar runt sin person.

Kring vilka idéer samlades dessa människor och vad attraherade så många väljare? Sannolikt tycktes han infria förhoppningar om en ny politisk ledning i landet. Han var inte vänster eller höger, sa han. Han ställde sig i någon mening över de partistrider som många fransmän vid den tiden upplevde som tröttsamma och ineffektiva i meningen att förändra landet till det bättre. När Macron började driva sin valrörelse i slutet av 2016 var missnöjet stort med de båda stora partierna sedan decennier, Socialistpartiet och Republikanerna. En majoritet ville inte heller släppa fram Marine Le Pen till presidentmakten. Emmanuel Macron verkade vara en ny, fräsch och samtidigt tillräckligt ansvarsfull kandidat för presidentrollen.

Sex år senare framträder en annan bild hos flertalet väljare och analytiker av fransk politik. I dag är även delar av Macrons väljargrupp, den urbana och relativt välmående medelklassen, skeptisk. De och andra delar av befolkningen har numera fått bilden av en ledare som inte håller en fast kurs i politiken. De ser honom som en alltför utpräglad taktiker som försöker vända kappan efter vinden. Vänstern brukar säga att Macron numera bara söker lösningar till höger men Marine Le Pen lyfter fram att han är antifolklig och en vänsterpolitiker. Det är snarare ett taktiskt drag från oppositionens sida att uttrycka sig så. Faktum är att han är svår att avläsa. Det finns alltför många exempel på hur han svängt närmast 180 grader i olika frågor. Miljöfrågan är ett exempel. Han har ändrat sig kraftigt i pensionsförslaget från 2019 till idag.

Väljarna menar i allt högre grad att han står långt från deras värld. Han förstår inte hur fransmän lever och hur deras villkor i vardagen ser ut. Den okunskapen delar han delvis med många andra ledande politiker men de flesta presidenter har ändå haft roller som borgmästare eller ledamöter av parlamentet innan de tillträdde rollen som statschefer. Macron blev president enbart med erfarenheter från höga tjänster i statsförvaltningen och sina år som bankdirektör.

Helt klart har det sagts mycket orättvist om honom. En del väljare har föredragit att kritisera hans bakgrund för att slippa insikten om att en del reformer trots allt är och har varit nödvändiga. Oppositionens närmast halsstarriga försvar för pensioner vid 60 års ålder kan knappast ses som rimligt. Å andra sidan har Macron inte förmått att tala med sina medborgare om de nödvändiga åtstramningarna. Han har provocerat mer än nödvändigt i sina försök att modernisera landet.

Det växer fram en bild av macronismen som en ensam ledares högst personliga projekt för att skaffa makt och behålla den. Möjligen ligger motståndet mot Macron på ett psykologiskt plan. Det finns personer som beskriver hur han bakom sin obestridliga förmåga att charma sin omgivning visar prov på manipulativa drag och en kall egensinnighet som går längre än hos andra ledare. Han besitter en stor intelligens, är uppenbarligen exekutiv men har han tillräckligt med emotionell intelligens för att lyckas samla människorna kring sig? Det var ju som medborgarnas samlande gestalt som han lät sig väljas 2017. I dag återstår bara spillror av den bilden av honom.

Igår var det så dags för den elfte strejk- och demonstrationsdagen i Frankrike. Officiellt handlar det om att de fackliga organisationer som organiserar dessa upprorsdagar vill att President Macron och regeringen ska dra tillbaka förslaget om en pensionsreform. Ju mer konflikten drar ut på tiden desto mer uppenbart blir det att det mesta egentligen handlar om motståndet mot landets president.

Vid flera tillfällen, senast i radions Studio Ett igår kväll, har jag i media försökt visa att Frankrike befinner sig i en allmän social och politisk kris och att ansvaret för detta riktas i stor utsträckning mot Macron. Självfallet är ansvaret delat men låt oss denna gång rikta sökarljuset mot några punkter där det går att identifiera Macrons problem.

Macron som politiker och person visar sig alltmer som ett problem. Efter den första valsegern 2017 lovade han att minska ”de extrema partiernas” inflytande i landet. Han talade om en même temps (på samma gång) och  ville övertyga alla om att med hans presidentskap skulle det skapas harmoni och balans i befolkningen. Han skulle bli en samlande president och de högröstade populisterna till vänster och höger skulle förlora i styrka. Sex år senare visar det sig att det blivit tvärtom. I en nyligen genomförd opinionsundersökning har för första gången Marine Le Pen majoritetens förtroende. Hela 55 procent skulle rösta på henne i en andra valomgång i ett presidentval mot 45 procent för Emmanuel Macron. Den senare har visserligen inte konstitutionell rätt att ställa upp i ett tredje val men opinionsundersökningen visar ändå på hennes ökade popularitet och motsvarande nedgång för Macron. Dessutom har Det okuvade Frankrike (LFI) på den vänstra ytterkanten erövrat rollen som vänsterns starkaste parti. Socialistpartiet som innehade makten i Frankrike fram till 2017 har i dag en undanskymd ställning inom den nationella politiken.

Emmanuel Macron har inte övertygat befolkningen som ledare. Kritiken mot honom har växt, särskilt efter omvalet för ett år sedan. I dag stöds han av en minoritet, två eller högst tre av tio fransmän. Det är inte längre enbart den radikala vänstern som hörs på gator och torg och fått sina talespersoner i nationalförsamlingen genom LFI. Nu är Macron ifrågasatt också av många av sina egna väljare. Det verkar som hans beslut att använda paragrafen 49:3 för att genomdriva pensionsreformen utan votering i nationalförsamlingen fått befolkningen att vända honom ryggen. Det verkar allt mer uppenbart att han inte har den känslighet för människors vardagssituation som många trott och hoppats på. En person sa till mig: ”Förstår han inte att vi fransmän gått igenom plågsamma år med pandemin, upplever ett krig i Europa, känner av lågkonjunkturen som sveper över landet och nu ska vi acceptera att köras över i pensionsfrågan?” Det är sannolikt så att många förstår att landet inte kan leva över sina tillgångar och att pensionsåldern måste höjas men presidentens  sätt att göra det på har väckt vrede.

En president låter sin regering och premiärminister att driva nya reformer genom parlamentet. Det är alltså inget konstigt i att premiärminister Elisabeth Borne varit mer framträdande under de senaste månaderna i pensionsfrågan. Samtidigt har presidenten ansvaret att inför hela folket föra ett rimligt samtal, bland annat genom tal i tv från Elyséepalatset men också genom resor i landet och personliga kontakter med medborgarna. På denna punkt har Macron lyckats mindre bra. Han har givit intryck av att leva instängd i sitt palats bland sina medarbetare. Har han på djupet förstått den växande vreden hos människor?

Nu är presidenten i Kina. Han har gjort en rad resor utrikes under den mest kritiska perioden i hanteringen av pensionsfrågan. Det är inte heller orimligt att han som president ägnar mycket tid åt internationella kontakter men möjligen har han snarare en tendens nu att fly från problemen.

Emmanuel Macron är delvis ansvarig för den sociala och politiska kris som Frankrike dragits in i under 2023. Det talas i dag om nödvändigheten av justeringar i konstitutionen. Folk frågar sig när – och inte om – nationalförsamlingen måste upplösas för nyval. Det är också helt klart att osäkerheten kring olika partiers framtid ställs på sin spets. Vilken roll får Marine Le Pen? Och kommer vänstern att kunna skapa ett regeringsdugligt alternativ när den yttersta vänstern dominerar inom det blocket? Folk frågar sig förstås om det går att samla den socialliberala mitten kring någon ledare som kan vinna nästa presidentval 2027. Inte minst frågar sig politiska iakttagare hur den uppjagade sociala konflikten ska lösas. Strejkerna och demonstrationerna om pensionerna lär upphöra snart men om branden släcks så pyr det ändå under någon buske. Snart flammar det upp igen kring en annan social fråga. Kommer då den nuvarande presidenten att ha tillräcklig auktoritet att hantera den?

I morgon på skärtorsdagen genomförs nya strejker och demonstrationer mot den pensionsreform som nu de flesta tror kommer att genomföras enligt president Macron och regeringens planer. Det mesta pekar på att den elfte dagen av organiserat motstånd mot reformen inte blir lika stor som många av de tidigare. Det sägs att bara ett av fyra snabbtåg ställs in och att det mesta av övrig tågtrafik och flygtrafik kommer att gå som vanligt. Sannolikt kommer också demonstrationsleden i städerna att bli glesare än tidigare. Det verkar som om upproret mot reformen långsamt ebbar ut.

Striderna mellan makten och stora delar av det franska folket kommer ändå att lämna starka spår framöver. President Macrons auktoritet är tilltygad. Han kommer att få svårt att hävda sig inrikespolitiskt och måste sannolikt på sikt upplösa nationalförsamlingen eller byta ut delar av regeringen. Det talas om ny premiärminister men också en bredare bas för regeringen.

Möjligen kan Macron hjälpas av att vänsterkoalitionen Nupes (Det okuvade Frankrike, EELV de gröna, Socialistpartiet och Kommunistpartiet) knakar i fogarna. I ett fyllnadsval till nationalförsamlingen i söndags segrade en kandidat för den gren av Socialistpartiet som är kritisk mot Nupes. Motkandidaten och förloraren  representerade Det okuvade Frankrike. Ett litet bakslag kan tyckas men det finns trots allt starka krafter inom den mer socialdemokratiska grenen av Socialistpartiet som lurar i vassen. Förre presidenten François Hollande, hans tredje och siste premiärminister under sin mandatperiod, Bernard Cazeneuve, samt Paris nuvarande borgmästare Anne Hidalgo är starka företrädare för det som skulle kunna kallas för en mer konstruktiv och regeringsfähig politisk hållning. De är både kritiska till Macron men ger samtidigt väljarna en känsla av att företräda en mer verklighetsnära politik.

Kampen mot pensionsreformen har på ett sätt givit Nupes största parti, Det okuvade Frankrike, retoriskt och mediemässigt stora framgångar. Å andra sidan har detta parti visat upp grovt populistiska drag. Deras beteenden i nationalförsamlingen under debatterna kring pensionsfrågan har verkligen lämnat mycket övrigt att önska. Ledamöter ur denna partigrupp har överöst bland andra premiärministern under ett av hennes tal med burop, visslingar och sång. Den som hoppas att ledamotskap i ett parlament innebär respekt för yttrandefrihet och en viss god ordning har fått många exempel på motsatsen från dessa ledamöter. En stor andel fransmän ser strejker och demonstrationer som en del av demokratin men vill knappast att gatans slagord stör behandlingen av lagförslag inne i parlamentet.

Nupes bildades genom initiativ från främst Det okuvade Frankrikes ledare Jean-Luc Mélenchon mellan presidentvalet och valet till nationalförsamlingen i våras. Det gav honom och hans parti ett osedvanligt stort inflytande över fransk politik och tryckte framförallt tillbaka Socialistpartiet till en mycket underordnad roll inom vänstern. De flesta ställde redan i våras frågan hur länge detta Nupes under Mélenchons ledning skulle kunna bestå. Det visade sig starkare än väntat men frågan är ändå om inte sprickorna i vänstern nu börjar synas igen. Sannolikt kommer inte de franska väljarna att vilja se Det okuvade Frankrike med sin anarkiserande populism som det största och mest inflytelserika alternativet till Macron.

Jag får frågan av svenskar hur det är möjligt att pensioner vid 64 års ålder kan orsaka så mycket bråk i Frankrike. Bakom frågan, anar jag, ligger en utgångspunkt i det svenska samhället. I så fall borde inte fransmännen reagera så våldsamt men uppenbarligen gör de det. Kan det vara så, undrar säkert många svenskar men också säkert iakttagare i en rad andra nordeuropeiska länder, att det rör sig om mentala skillnader. Fransmän är mer hetlevrade, bråkar mer och har en historia av revolutioner.

Det ligger en del i dessa antaganden. Ändå tror jag att det är andra faktorer som spelar större roll. En stor andel fransmän lever i fattigdom. Det brukar talas om att cirka 10 miljoner har inkomster en bit under minimilönen, snarare under än över 1 000 euro per månad. Det ekonomiska läget har vidare försämrats för många fransmän under de senaste decennierna. För det andra är yrkeslivet inte på samma sätt en del av en människas tillvaro i sin helhet som möjligen i andra europeiska länder. De välutbildade och högavlönade ser nog sina arbeten som personlighetsutvecklande och värderar dem som betydelsefulla i deras liv. För många, kanske flertalet, är verkligen jobbet ett sätt att tjäna pengar för att kunna leva. De drömmer om semestern och pensionen när de slipper meningslösa jobb och chefer som de ogillar. Staten och arbetsgivaren är en motpart, ibland en motståndare. De ska få en så liten del av individens engagemang som möjligt. Livet handlar för många fransmän snarare om allt som pågår från arbetsdagens slut fram till början av nästa.

Det är kanske inte så fel tänkt. Den puritanska livsstilen har aldrig riktigt fått fäste i den franska befolkningen. Fransmännen vårdar den personliga sfären och värderar familjen, vännerna och fritiden på ett självklart sätt. De bekymrar sig mindre om att ta ansvar för tillväxtsamhällenas krav och bli en del av ett team på jobbet som tillsammans med chefen verkar för utveckling och allt högre vinster för sina företag.

Den nuvarande krisen handlar om pensionerna men också om vanliga människors egenvärde och självständighet i förhållande till makten. Det är en fråga om folket mot eliten. Så ser många fransmän på saken. Det är samtidigt svårt att hålla isär alla spretande aktioner som pågår i dessa dagar. Nu blandar sig radikala ungdomar in i pensionstågen. Nu tar också kriminella grupper över en del av de uppror som sker på gatorna i franska städer. Det blir allt svårare att skilja krav på pensioner vid 60 år mot våldsamma kravaller med poliser där våldet i sig blir ett mål.

Dagens strejk- och demonstrationsdag pågår när jag skriver dessa rader. Ingen vet hur den här dagen slutar men många fruktar det värsta. Det är också svårt att bedöma hur regeringen och presidenten kan lösa de spänningar som nu föreligger. Det kan gå illa men oroligheterna kan också ebba ut. Det går att ana en viss trötthet hos delar av franska folket när vi nu räknar till den tionde stora strejkdagen.

En olycka kommer som bekant inte ensam. Det kan president Emmmanuel Macron konstatera när han nu måste ställa in det planerade statsbesöket av Storbritanniens kung Charles III. Orsaken är förstås det oerhört spända läget i Frankrike.

Kung Charles skulle ha anlänt på söndag med tåg till Gare du Nord i Paris. Statsbesöket var planerat till tre dagar, i Paris och Versailles men också i Bordeaux i sydvästra delen av landet. Igår kväll satte demonstranter porten till borgmästarens kansli i det franska vinets huvudstad i brand. Under samma kväll upplevde huvudstaden ett par hundra bränder och närmare två hundra poliser skadades i sammandrabbningar med våldsbenägna och delvis kriminella aktivister på gatorna.

Det säger sig självt att den franska polisen nu inte skulle kunna garantera kungens säkerhet. De bilder på ett sargat land som redan spridits ut över världen genom tidningar och tv skulle få påspädning. Hur skulle det ha sett ut om kungen i det läget åkt i kortege från järnvägsstationen i norra Paris till Elyséepalatset vid Seinefloden omgärdad av sopberg och sannolikt aktiva demonstranter i raseri mot den franska presidenten men också mot samhällsordningen och möjligen också mot en monark?

Det inställda statsbesöket har verkligen skapat diskussioner i dag i de franska medierna. Det verkar som om journalister och politiska kommentatorer på allvar tagit in vilket negativt avtryck som läget i Frankrike gör i omvärlden. Den introverta franska uppfattningen har ju varit att konflikten varit en intern angelägenhet. Debatterna, strejkerna och demonstrationerna har genomförts utan en större tanke på hur världen utanför reagerade. De flesta fransmän har rasat mot presidenten och sett det som helt legitimt att inte bara i ett parlament säga nej till pensionsförslaget utan att, som facklige ledaren Philippe Martinez sagt, tvinga ner Frankrike på knä. Nu börjar en viss eftertankens kranka blekhet visa sig. Oron för en okontrollerad revolt har ökat liksom ekonomiska problem i landet som till exempel minskad utlandsturism i vår och i sommar.

Det är för tidigt att spekulera om hur denna konflikt slutar men möjligen kan det inställda statsbesöket vara början på en återgång till ordning i Frankrike. Det brukar vara så att den mer moderata medelklassen vänder sig från kaos till ordning igen när den politiska och sociala revolten tar sig okontrollerade uttryck. Då kan regeringen med tunga batonger – som metafor men också i form av polisiär repression – driva tillbaka de upproriska till ordningen. Då minskar omfattningen av demonstranter. Då återgår de strejkande till sina arbeten. Och de demokratiska institutionerna återtar sin dominerande roll på bekostnad av gatans uppror. Lugnet får råda igen – en tid innan nästa revolt växer fram.