Lindbom på franska

Häromdagen talade Emmanuel Macron om miljö- och klimatfrågor och undslapp sig en fras om att det nu är dags för en paus i Europa för nya regler runt klimatkrisen. Orden blev till ett piskrapp gentemot den gröna vänstern. Reaktionerna var starka. De grönas presidentkandidat 2022, Yannick Jadot, som också sitter i EU-parlamentet menade att Macron vägrar att seriöst bekämpa det hot mot mänskligheten som klimatkrisen utgör.

Emmanuel Macron är känd för sitt uttryck en même temps, på samma gång. Han balanserar på en knivsegg i många frågor men särskilt mycket mellan perspektiven att utveckla landets industrier å ena sidan  och rädda miljön å den andra. Det finns inom den gröna rörelsen uppfattningen att bara en viss minskning av produktiviteten och tillväxten kan rädda planeten. Macron och hans rörelse lutar snarare mot uppfattningen att det går att skapa en ny våg av industriföretag (Frankrike har förlorat många sådana under de senaste decennierna) genom en grön industripolitik.

Det är uppenbart att en stor del av den franska befolkningen inte vill ha en miljö- och klimatpolitik som urholkar den moderna välfärden och begränsar den materiella njutningen. Bilen är inte bara ett fortskaffningsmedel för att kunna ta sig till jobben. Den ger också en frihetskänsla, ökar möjligheterna att ha ett omväxlande fritidsliv och kunna resa på semester. Och en politik som lägger tyngdpunkten på restriktioner inom klimatpolitiken kan tyckas hindra nyföretagande inom industrin vilket uppfattas som en förutsättning för ökad tillväxt och materiellt framsteg.

Macron ställs som alla ansvariga politiker inför en rad intressekonflikter. Det går att sätta upp miljömål men svårare att välja rätt i konkreta konfliktsituationer. En konflikt har nu flammat upp om ett motorvägsbygge som utgår från Toulouse i sydvästra Frankrike. Motorvägsbygget i sig är negativt ur miljösynpunkt men innebär en fördel för industrialiseringen inom området. Macron försöker att titta bort när miljöorganisationer demonstrerar mot bygget medan näringslivet kräver att det fullföljs.

Det lär dröja innan en majoritet av franska folket röstar fram en president som utmanar välfärdens och tillväxten för att rädda miljön. Än så länge tänker tillräckligt många att det inte råder någon motsättning mellan dessa båda begrepp. Visserligen torrläggs sjöar och vattendrag. Visserligen lider jordbruket över uteblivna skördar på grund av torka. Visserligen brinner det i skogarna och människor står snart inför det faktum att vattnet i hushållen inte räcker  till. Det är inte tillräckligt allvarligt än. Politikerna måste tänka på att bli omvalda och då fungerar uttalade miljömål i teorin men inte lika ofta i praktiken.

Emmanuel Macron har inte det ekologiska tänkandet i sin dna, sa en journalist i fransk tv häromdagen. Han vet också att en stor del av det franska folket – liksom alla andra folk – inte heller har det i sin dna. Ännu.

Det är lätt att få den uppfattningen att pensionsstriden har gynnat vänstern opinionsmässigt. Till synes stark har den funnits som en hård och vältalig opponent till regeringens förslag och lyft den sociala frågan till att omfatta en rad områden. Samtidigt har den med stöd av en enad facklig front funnits på gatorna och varit den stora agitatorn mot Emmanuel Macron, Frankrike illa omtyckta president. Och ändå vinner Marine Le Pen.

Vänstern radikaliserades starkt i ock med valet till nationalförsamlingen i juni förra året. Det okuvade Frankrike blev större än de andra vänsterpartierna. Socialistpartiet insåg att bara en underordnad koalition med Jean-Luc Mélenchons gäng skulle ge dem någon form av inflytande i det nya parlamentet. EELV, det gröna partiet, kidnappades efter samma val i somras av dess vänsterflygel och har ungefär samma tonläge som Det okuvade Frankrikes. Med denna vänster har oppositionen varit i konkret mening högljudd. Ledamöterna buade ut premiärministern under flera av hennes tal. De blockerade debatten om pensionerna genom att lägga in tusentals ändringsförslag. Sedan januari har den starka radikala vänstern haft ett stort inflytande på den politiska debatten.

Marine Le Pen och hennes ledamöter har uppträtt prydligt, smugit med sina åsikter och framställt sig som ett regeringsdugligt parti. Regeringen vägrar att erkänna Nationell Samling som ett så kallat republikanskt parti,  det vill säga ett parti som tillhör de respektabla i det demokratiska partiväsendet men det blir allt  svårare att inta den positionen.

Mätningar visar att det franska folkets majoritet i alla fall har en annan uppfattning. I flera mätningar på senaste tiden har Marine Le Pen högre siffror än Emmanuel Macron om det vore presidentval i dag och Macron tilläts ställa upp för en tredje mandatperiod – en rätt han alltså inte har enligt konstitutionen.

Samtidigt är den republikanska högern splittrad med en högerflygel som står ganska nära Nationell Samling i många frågor. Och i de frågor där de skiljer sig åt kan Nationell Samling sägas vara vänster. Marine Le Pen har använt tolv år sedan hon valdes till partiordförande 2011 för att avdiabolisera partiet genom en radikal retorik i sociala och ekonomiska frågor.. Nu kan hon sägas ha kommit rätt nära sitt mål.

Det är periodvis svårt för etablissemangspartier som Macrons gruppering Renaissance att opinionsmässigt besegra ett populistiskt parti som Nationell Samling. Det har varit svårt nu i minst tjugo år. När fransmän klagar på att Macron är arrogant och struntar i vanligt folks behov öppnar det för Marine Le Pen, mer än för den radikala vänstern. Den senare verkar inte kunna leva utan den aggressiva retoriken. Den har i sin tradition sedan franska revolutionen 1789 en demokratisyn som förenar revolution med försvaret av etablerade institutioner. Den har en klassanalys som inte kan bjuda in stora medelklassgrupper i sitt politiska underlag. När Nationell Samling som sprungit ur en fascistoid tradition kan anamma konservativa tankar om ett organiskt samhälle där alla sägs få plats kan den radikala vänstern aldrig nå andra grupper än de som ser sig som underordnade och där hatet mot överheten är en viktig drivkraft.

Socialistpartiet och de gröna har sedan ett år tillbaka valt att koppla ihop sig med den revolutionära vänstern och gjort  sig oförmögna att nå makten. Det franska folket må till stor del tjusas av revolutionära paroller och stödja strejker men bara till en viss grad. Frankrike är som andra västeuropeiska länder i dag en förhållandevis liberal nation. Medelklassen är bara delvis välbärgad men drömmen om att göra karriär, uppnå höga materiella mål är lika påtaglig som i Tyskland eller Sverige. Den yttersta vänstern kan samla en tredjedel av befolkningen men inte fler. När det kommer till ett presidentval kan inte tillräckligt många fransmän uppbåda det raseri mot de välbärgade som krävs för att Jean-Luc Mélenchon eller någon annan i hans sfär ska kunna uppnå en valseger.

Kommer då Marine Le Pen att vinna presidentvalet 2027? Jag tror inte det trots att hennes chanser är större än yttervänsterns. Kanske hittar centern och den moderata högern en gemensam kandidat som kan slå ut henne. Det talas om Édouard Philippe. Det kan bli någon annan. Tveksamheterna kring Marine Le Pen är sannolikt fortfarande stora hos ett flertal av de franska väljarna. Fast hon stärker sin ställning år från år och Frankrike är ett sårigt land med stor frustration hos väldigt många medborgare.

Uppenbarligen minskar pensionsreformens betydelse i den konflikt som råder i det franska samhället mellan den nationella politiska ledningen och en stor del av befolkningen. Det betyder inte att spänningen i samhället har minskat. Den politiska vänstern, dominerad av vänstersocialisterna, håller fortfarande en i huvudsak gemensam linje. Nu har också de fackliga organisationerna lyckats stå enade längre än väntat. Och president Macron kan inte räkna med stöd från några partier eller grupper utanför sin egen politiska gruppering. Striderna som eskalerade igår på 1 maj blir alltmer våldsamma.

Den kände kriminologen Alain Bauer, som jag tidigare citerat i denna blogg, konstaterade senast i morse i en av nyhetskanalerna att våldet mellan ordningsmakten och de mest extrema demonstranter har utvecklats i alltmer skrämmande riktning. Han pekade på att de direkt våldsbejakande grupperna nu söker upp poliser men också brandsoldater, vårdpersonal och civila för att skada och i yttersta fall döda individer. Det är ett nytt tillstånd av mer utstuderat våld, enligt Alain Bauer.

Gula västarnas revolt 2018 och 2019 radikaliserades och fick allt större inslag av våld ju längre den pågick. Samma fenomen visar sig nu. Allt fler konstaterar att våld lönar sig. Den franska polisen är inte att leka med och den finns i en omfattning resursmässigt som vi i Sverige inte kan jämföra oss med. Trots det, en del skulle säga på grund av det, ökar de extrema revoltörerna sitt inflytande. Igår på 1 maj sägs 2 500 demonstranter ha tillhört black bloc och i staden Nantes cirka 800. Deras inflytande är betydande därför att de med sina attacker mot polisen, mot affärs- och banklokaler, offentliga institutioner men också mot civila sätter tonen för upproret. Delar av gula västarna drogs själva med av våldsvågen 2019 och samma fenomen kan man nu se i den pågående revolten.

De fackliga håller dock en fredlig linje i sitt officiella agerande. De åtta organisationerna delas i reformister och revolutionära men har än så länge visat upp en enad front. Nu driver de krav som inte bara rör pensionerna utan en rad andra sociala frågor. Det reformistiska CFDT vill gå till förhandlingsbordet med regeringen medan de revolutionära som CGT och FO verkar fortsatt negativa till det.

Det är länge sedan vänstern varit så enad fackligt och politisk som nu och haft en så pass rebellisk framtoning. Samtidigt finns det inneboende motsättningar som kan komma i öppen dager vilken vecka som helst. Radikaliseringen av vänstern kan också leda till motkrafter hos befolkningen. Medelklassen kommer sannolikt snart att tröttna på de ständiga våldsamma upploppen i snart sagt alla franska städer.

Nationell Samling har en alltför social politisk inriktning för att motarbeta vänstern i de här frågorna trots att de är kritiska till de regelbundna demonstrationsdagarna och det våld som följer i dess spår. Nationell Samling och dess ledare Marine Le Pen väntar i stället ut vänstern, hoppas att den ska förgöra sig själv när enskilda individer sannolikt kommer att få sätta livet till i samband med kommande demonstrationer. Alla opinionsundersökningar visar att Marine Le Pen hittills varit vinnaren bland de politiska ledarna. Jean Luc Mélenchon trufferar numera sitt språk med sådana uttalanden att många börjar undra om han inte rent av hoppas på en direkt revolutionär stämning i landet. I varje fall vill han knäcka den nuvarande femte republiken. Och Emmanuel Macrons popularitet är fortsatt låg.

Frankrike leker i både bokstavlig och överförd mening med elden. Regeringens försök att skapa hundra dagar av lugn fram till sommaren verkar inte ha nått någon som helst framgång än så länge. För närvarande är läget svårläst. Konfrontationen mellan vänstern, ytterhögern, de fackliga å ena sidan och Macron å den andra består. Våldet ökar. Det mest kan hända. När det är som mest kritiskt i Frankrike brukar lugnet inställa sig. Förhoppningsvis blir det så. Landets republikanska institutioner med dess välutbildade och starka kader av politiker och ämbetsmän brukar leda landet in i lugnare och stabilare fåror igen.

Ibland blir det inte så. I sådana lägen behövs mycket mer kaos och våld innan landet återfinner sin balans. Det kan faktiskt ske denna gång och det vore inte bra.

Emmanuel Macron och hans ministrar har börjat att röra sig ute bland folk igen. De besöker lokala politiker och visar sig inför väljarna överallt i landet. Det verkar vara en ny strategi för att dämpa oron och försöka vrida det folkliga missnöjet till en mer positiv stämning. Hittills ackompanjeras alla ministrar av folk som slår på sina kastruller och gör ofta samtal utomhus rent omöjliga.

Ingen vet vart det uppror som manifesterats sedan årets början nu kommer att ta vägen. Inställningen till presidenten är negativ hos de flesta men nästan var tredje fransman stöder honom. Det är faktiskt ganska bra siffror för en president. Macron var mer impopulär under perioden när de gula västarna härjade som mest. Och när President Hollande var som mest kritiserad i slutet av sin mandatperiod låg siffran under 15 procent. Framförallt rör det sig i dag om en stark polarisering. Kritiken mot hans ledarstil är ändå stark och omfattas även av många som i grunden stöder honom. Den välbeställda medelklassen föredrar Macron framför såväl vänstern som Nationell Samling men uttrycker kritik mot hans oförmåga att tala med fransmännen generellt. Bland hans egna väljare förekommer kritik mot att han och premiärministern hade så få, om ens några, samtal med de fackliga ledarna under 2023 års första månader. Det föreföll som om regeringen utgick ifrån att det var meningslöst och att det gällde att driva igenom pensionsreformen med eller utan stöd av lagparagrafen 49:3, den som tillåter ett lagförslag att gå igenom nationalförsamlingen utan omröstning.

Det är många som förundras över att president Macron först nu börjar en dialog med väljarna. Varför skedde det inte när frågan diskuterades i parlamentet. Då reste han istället utomlands på olika statsbesök och premiärministern och de ansvariga ministrarna stod som fastkedjade vid regeringsbänkarna i parlamentets båda kamrar och tog emot skurar av slag från oppositionen. Nu är de alla ute på torgen men får då lyssna till slamret från kastrullerna. Det är möjligen för sent att nu söka en dialog med folket.

President Macron och hans premiärminister presenterar nu reformer inom en rad områden. Premiärminister Elisabeth Bornes pressträff i förra veckan innehöll en rad förslag men de var så vaga i konturerna att det enda som stack ut i hennes presentation var beskedet att den planerade migrationslagen skjuts upp. Politiska bedömare är övertygade om att hennes dagar är räknade. Hon får hålla ställningarna över våren och sommaren men till hösten kommer en regeringsombildning med en ny premiärminister.

Hon heter Marlène Schiappa. Hon har suttit i alla de regeringar som styrt landet sedan Emmanuel Macron tillträdde som president 2017. Hon är en färgstark kvinna. Hon tillhör inte den stora grupp av teknokrater som dominerat hans regeringar. I hennes första ministerpost hade hon ansvaret för frågan om jämställdhet mellan män och kvinnor, ett politikområde som engagerat presidenten. I dag har hon en annan roll i regeringen men ser fortfarande jämställdhetsfrågan som viktig i hennes uppdrag som minister.

Marlène Schiappa har en förmåga att fästa på kameralinserna. Hon har ansetts viktig för Macron genom sina delvis radikala åsikter men också genom ett språk och en öppenhet som charmar många. En typ av politiker som stämmer bra in i en medialiserad tid. Nu verkar det dock som om det blåser lite väl starkt runt henne. En fond med pengar som skänkts med tvivelaktiga motiv och så hennes medverkan i tidningen Playboy.

I senaste numret av den välkända herrtidningen förekommer Marlène Schiappa på omslaget och i text och bild inne i tidningen. Bilderna kan knappast provocera någon. Det är snarare sammanhanget hon befinner sig i som upprör en del. Bland annat har den nuvarande ministern för jämställdhet markerat sitt avståndstagande på ett mycket tillspetsat sätt men också fått ett aggressivt svar av Schiappa. En öppen konflikt inom regeringen!

Några bilder i Playboy passerar trots allt förbi och är sannolikt snart glömda. Däremot kan fonden Marianne ställa till mer problem. Tre mediebolag, varav bland andra franska public service-tv och det grävande mediebolaget Mediapart, har satt strålkastarljuset på fonden och plockat fram uppgifter som är besvärande. Fonden skapades av Schiappa direkt efter mordet på en fransk lärare, Samuel Paty, som i en skolklass visat teckningar på profeten Muhammed och av det skälet kort därefter blivit halshuggen av en islamist. Fonden med medel på 2,5 miljoner euro skulle, förklarade ministern vid en presskonferens,  stödja verksamheter som försvarade den franska republikens sekulära idéer och motarbetade attacker mot det fria ordet.

Enligt de grävande mediebolagen har vissa medel ur fonden delats ut till organisationer som inte primärt sysslat med att bekämpa brott mot yttrandefriheten och republikens principer. Det har bland annat framkommit att en organisation använt pengar till att angripa partier som stått i opposition till Emmanuel Macron i valrörelsen 2022. Paris borgmästare Anne Hidalgo som var en av presidentkandidaterna i detta val har angripits av denna organisation i en video som kan ses på bland annat youtube.

En utredning ska nu försöka komma tillrätta med sanning bakom dessa påståenden. Läget verkar vara problematiskt för Marléne Schiappa trots att hon förnekar att deltagit i fördelningen av medel till de olika organisationerna. Hennes politiska framtid står på spel.

President Macron har, det måste slås fast, varit ganska förskonad från besvärande affärer runt sig själv och sina ministrar. President Sarkozy anklagades för minst ett tiotal ekonomiska skumraskaffärer och blev senare även dömd i något fall. President Hollande uppmärksammades för en otrohetsaffär. Macron däremot förefaller vara moraliskt oklanderlig i god samklang med dagens krav på politiska ledare och det tycks även gälla hans ministrar med några undantag. Marlène Schiappas ansvar är sannolikt inte särskilt stort i sammanhanget. Hon kan ju mycket väl ha rätt i att hon själv aldrig varit involverad i fördelningen av penningmedel för att stärka yttrandefrihetens ställning i landet. Bara det faktum att hon trots allt är ansvarig minister kan ändå räcka för att hon ska tvingas avgå. Bilden på omslaget till Playboy hjälper henne sannolikt inte i det avseendet.