Lindbom på franska

Det var en annan Emmanuel Macron som framträdde i sitt tv-tal på annandag påsk. I talet i mitten av mars upprepade han ordet krig sju gånger inom loppet av en minut. Den här gången upprepade han ett datum, 11 maj, minst lika många gånger. Kampen mot viruset fanns kvar som en del av talet men fick mindre utrymme till förmån för frågeställningen vad som ska ske med samhället när det är läge för en återgång till det normala tillståndet.

Det är en svår uppgift som Macron har framför sig. Han har genom sina  radikala beslut stängt ner samhället närmast totalt. Ett nödvändigt beslut, har han och hans medarbetare ansett. Nu ska återgången till ett normalfungerande samhälle ske så smidigt som det bara går och det blir inte lätt. Ingen av de mer framträdande experterna eller politikerna ifrågasätter beslutet att hålla en hel befolkning – i stort sett – i karantän. Men Macron kan räkna med hård kritik om följande inträffar. 1. Återgången spolieras av att alltför många företag under tiden gått i konkurs vilket då leder till en stor ansträngning både för statens budget och för människors privatekonomi. 2. Smittspridningen tar fart igen och risken är stor eftersom den fortfarande pågår. 3.Macron tvingas att skjuta på normaliseringen. Människor kommer i sin frustration att skylla detta på honom och möjligen också bryta mot order från staten. Folk går ut i alla fall, reser på semester med mera.

Regeringen kan stötta de stora företagen och den offentliga verksamheten men lär får svårare att stötta alla småföretag och Frankrike är ett land av småföretagare. Jsg har redan personligen givit ekonomiskt stöd till en bokhandel i mitt kvarter i Paris som utan hjälp från sina kunder redan skulle ha gått i konkurs. Om Frankrikes butiker fortsätter att hållas stängda över sommaren kommer denna bokhandel som så många andra småföretagare i konsumtionsbranschen att ge upp.

Det blir ett balansnummer av sällan skådat slag att kunna öppna upp samhället i maj utan att det blir rekyler som tvingar regeringen att stänga inne företag och människor igen. Smittskyddsexperterna är eniga om att landet inte klarar en ny smittvåg i vår och i sommar.

Det är ett rimligt antagande att återgången till ett mer normalt liv kommer att skjutas upp längre än till den 11 maj. Det är främst skolorna som efter den 11 maj successivt (!) ska öppnas. Däremot kommer butiker att fortsatt vara stängda. Karantänen som den är utformad i dag kommer alltså, med undantag för skolorna, att bestå på obestämd tid. Skolorna öppnar sannolikt därför att alla hemarbetande föräldrar för närvarande inte klarar sin dubbla roll som yrkesarbetande och lärare till sina barn. Macron har också pekat på att de svagpresterande barnen kommer att hamna allt mer på efterkälken ju längre tid som skolorna hålls stängda.

De äldre kommer sannolikt att tvingas leva vidare i karantän under överskådlig tid. Bernard Pivot, en gång i tiden älskad programledare för litteraturmagasinet Apostrophes i fransk tv, klagade bittert i en tv-kanal häromdagen. Han är i dag 84 år men vital. Han har svårt att tänka sig att den 11 maj se barnen gå till skolan och han själv fortsätta sitta instängd i lägenheten. Kanske ett lyxproblem för honom som lär bo i en stor våning och som dessutom är en glad storkonsument av litteratur. Men hans irritation är säkert bara en första antydan till den revolt som både äldre och yngre kommer att starta om krisen drar ut på tiden.

Fransmännen tvingas fortsätta att leva i karantän fram till den 11 maj. Det var budskapet från President Emmanuel Macron i sitt tv-sända tal ikväll. Han talade länge och väl om alla de uppoffringar som fransmännen gjort under de första fyra veckorna i karantän innan han meddelade att karantänen nu förlängs med ytterligare fyra veckor. Ett besked som inte förvånade någon och kanske därför inte heller skapade särskilt stor uppmärksamhet eller besvikelse. De flesta är införstådda med att presidentens beslut är rimligt. Hellre vara inlåst ännu en månad och hoppas på att viruset kan besegras än att återgå till ett vanligt liv för tidigt.

Den franska modellen för att bekämpa covid-19 har varit en radikal politik där skolor och nästan alla affärer hållits stängda. Människor har bara fått gå ut för att handla mat och mediciner och för korta promenader eller joggingturer inom en kilometer från bostaden. Människor i ett fåtal yrken har tillåtits att ta sig till sina arbeten. Kollektivtrafiken har också fungerat. För de allra flesta har det varit en månad av inlåsning i hemmen och det fortsätter nu alltså till den 11 maj.

Macron gav i sitt tal vissa besked om vad som kan hända efter detta datum. Skolorna ska öppnas igen. Det ska inte ske omedelbart utan successivt. Det gäller från förskola till studenten men inte universiteten som uppenbarligen kommer att hållas stängda till i höst. Affärer och restauranger förblir däremot stängda efter den 11 maj. Macron lovade också en intensiv testning framöver och han betonade att masker kan och ska användas i mycket större utsträckning efter den 11 maj. Frågan om masker på privatpersoner har blivit en stor fråga i Frankrike.

Macron talade även om att regeringen kommer med stora ekonomiska stödpaket både till företag och privatpersoner. Han nämnde att särskild hänsyn ska tas till svaga grupper i samhället. Coronavirusets konsekvenser har blivit ökad ojämlikhet, menade Macron i sitt tal och har ambitionen att motverka denna ökade klyfta i samhället.

Macrons tal ikväll var mindre krigiskt jämfört med hans förra. Han tog sig tid att berömma alla fransmän men nämnde särskilt med namn skilda yrkesgrupper för deras engagerade insatser i kampen mot viruset. Han manade medborgarna till fortsatta uppoffringar och till nationell solidaritet. Det var, som franska presidenters tal brukar vara, retoriskt elegant men också engagerat. Han använde starka gester, var mer personlig och mindre stel än vid tidigare framträdanden. Han kändes mer som en teamledare än en kejsare i sitt framträdande denna kväll.

Stefan Löfvén kan glädja sig över stigande opinionssiffror och det svenska folket förefaller i huvudsak stödja den linje som företräds av myndigheter och regering. Som general de Gaulle redan kunde konstatera är det inte lätt att styra ett land med nästan lika många ostsorter som året har dagar. Folkets dom över maktens sätt att sköta coronakrisen är kärvare i Frankrike.

Enligt opinionsundersökningar sjunker nu befolkningens förtroende. I tre veckor har större delen av befolkningen suttit i karantän. Under de två senaste veckorna har siffran över dem som uppskattar regering och berörda myndigheter sjunkit med arton procent, från 59 till 41. Det är möjligen ännu mer oroande att människors förtroende är så lågt. Hela 63 procent anser att makten i landet ljuger eller i varje fall döljer viktiga fakta sina medborgare. Sådana reflektioner förekommer ymnigt på sociala medier och Marine Le Pen spär på enligt artikel i Le Monde: ”Regeringen ljuger om allt.”

Det rådde en kort period av borgfred, alldeles i början av krisen. De traditionella  medierna försöker fortsätta att ge en balanserad bild av läget. Men misstron hos stora delar av befolkningen har under ett antal år varit så hög att det finns jordmån för all form av misstro. Denna misstro har fått ökad näring under de senaste dagarna när regeringen svängt i frågan om människor bör bära ansiktsmask. Det var inte nödvändigt tidigare. Nu anser ledande företrädare för berörd myndighet att det vore  klokt.

Fransmännen börjar förstås bli pressade av en lång karantän som nu ska pågå till den 15 april enligt premiärminister Edouard Philippe men där de flesta tror att han kommer att förlänga karantänen ytterligare. Det finns tecken som tyder på att kurvan över döda börjar plana ut men den fortsätter att öka  Siffran över dödsfall i Frankrike har nu passerat 8 000. President Macron fick sina medborgare med sig i stor utsträckning när han i mitten av mars deklarerade krig mot smittan och tog drastiska beslut om att stänga inne befolkningen. Hur bra var den attityden när krisen drar ut på tiden. Hur länge till står människor ut med att sitta instängda i sina ofta små lägenheter? Kanske valde Macron rätt taktik eller så har han redan börjat trötta ut ett folk som misstror honom i allt högre grad och möjligen också rätt snart kommet att lämna sin karantän och leva som förr igen.

Samtidigt inser förstås alla att ekonomin mår dåligt och att Frankrike rusar ner mot en depression. Ekonomiminister Bruno Le Maire jämförde häromdagen utsikterna för 2020 med situationen under andra världskriget. Det är inte förvånande att ett franskt folk med en allmänt sett liten tilltro till den politiska ledningen kommer att hitta syndabockar i Paris statsledning för det som nu händer. Och hur mycket kritik kommer inte samma ledning att få under de kommande veckorna när eländet förmodligen bara lär tillta i omfattning?

I lördags meddelade premiärminister Edouard Philippe att de strikta karantänsbestämmelserna i Frankrike förlängs med ytterligare fjorton dagar, fram till den 15 april. Det finns ingenting i läget vad gäller smittspridningen som pekar på rimligheten att släppa på kontrollerna, menar premiärministern. Nu blir det alltså karantän över påsk också och frågan är vad som händer därefter.

De franska karantänsbestämmelserna är hårdare än de svenska, betydligt hårdare. För en vanlig medborgare, ensamstående eller boende i familj, gäller att i princip inte gå ut. Undantag ges för korta promenader till mataffär och apotek eller en kortare promenad eller joggingtur, med eller utan hund. Än så länge stiger dödstalen och antalet smittade. Den senaste siffran som kommer efter den senaste helgen pekar på 2 606 varav 292 fler under det senaste dygnet.Det ska jämföras med Italiens närmare 11 000 döda och Spaniens knappt 7 000. Frankrike är inte lika drabbat men läget är ändå allvarligt eftersom ökningen av smittade och döda fortsätter att stiga brant.

Påskhelgen kommer att sätta fransmännen på prov. Inga resor, inget umgänge med släkt och vänner runt påskmiddagen. En grå och enformig vardag fortsätter och in på den tredje och fjärde veckan. Inget verkar heller peka på att slutdatum för karantänen är den 15 april. Nog hoppas många att skolorna öppnar efter påskledigheten men det verkar allt mindre sannolikt.

Fransmännen förefaller alltmer övertygade om farorna med smittan. Befolkningen tänker knappast på något alternativ till isoleringen. Men frågan är vad som händer om företag trots statens löften om ekonomiskt stöd kommer att säga upp folk i stor omfattning och även gå i konkurs. Vad händer när inlåsningen i hemmen blir mentalt övermäktig för alltfler. Frankrike är inte där men vem vet hur läget ser ut efter påsk.

President Macron kan i alla fall notera stigande opinionssiffror. Han har framträtt som den fadersgestalt som fransmännen förväntar sig av en president. En fader som man ständigt kritiserar och bråkar med men som i orostider blir till ett stöd; en fast punkt i tillvaron. Så här långt håller det franska samhället ihop. De flesta anstränger sig för att tillsammans bekämpa fienden. Kriget ska vinnas, för att citera presidenten. Kriget kräver stora uppoffringar.

Det är fascinerande att jämföra länders olika strategier för att bemästra coronaviruset. Det är självfallet ur en objektiv aspekt väldigt svårt att göra jämförelser. Det går sannolikt inte att säga att visa länder förberett sig bättre, fattat klokare beslut och hanterat smittspridningen bättre än andra. I efterhand kommer hårda domar att utdelas riktade mot vissa länders regeringar och smittskyddsmyndigheter. Hur rättvisa blir dessa domar och är de grundade i tillförlitliga fakta och analyser? Det behöver gå ett antal år innan de äger npgon trovärdighet. Däremot är det intressant att följa folks beteenden och regimers val av strategier ur kulturell aspekt. Vad säger Emmanuel Macron till sitt folk och Stefan Löfvén till sitt och varför?

Igår talade Stefan Löfvén till de svenska tv-tittarna. Det var ovanligt, säger alla, att en statsminister håller ett tal till nationen. Det har faktiskt hänt då och då men det är uppenbart att det skett i krislägen av allmän karaktär, inte under politiska kriser där det skulle kunna finnas oenighet mellan partier. Nu skedde det igår – i ett verkligt krisläge –  och det kom tydligen efter en förfrågan från Sveriges Television. Det säger en hel del om statsledningens syn på sin roll i kriser. Den politiska ledningen borde för länge sedan ha velat ta ett initiativ för att möta sina medborgare öga mot öga.

I Frankrike har President Macron redan talat två gånger. Macron är visserligen statschef vilket skiljer honom från Löfvén. I Sverige talar kungen som statschef till svenska folket, bland annat under julen, men Löfvén har trots allt den politiskt viktigaste posten i landet. Löfvén talade igår i sex minuter. Macrons båda tal var  – vart och ett – nästan en halvtimme långa.

Den stora skillnaden är innehållet. En fransk president som i likhet med Löfvén hade haft som enda mål att lugna sin befolkning och mana till att sköta sig och ta ansvar skulle aldrig kunna undgå kritik. Jag berättade igår på telefon för min dotter som bor i Paris att den svenska statsministern skulle tala på kvällen. ”Jaha, då kommer han förstås med en rad viktiga order”. Jag svarade undvikande. Det skulle verka så futtigt inför min dotter att svara att Löfvén nog bara vill lugna folk och samtidigt inskärpa allvaret. Den där balansgången som vi svenskar alltid är så bra på att göra. Min dotter hade inte förstått varför Löfvén över huvud taget skulle ta upp tv-tid om han inget konkret hade att säga. ”Vi stänger skolorna från och med i morgon”. ”Utegångsförbud!”

Macron är en intellektuell fransman som använde en stor del av sina 27 minuter att uppmana sina medborgare att sitta hemma och läsa böcker och han gjorde tillbakablickar till den franska historien. Utan det hade en fransk president inte heller varit trovärdig. Det är därför han behöver 27 minuter i taletid. Men han måste också visa sitt folk att han leder dem. Ett folk som saknar en ledare som pekar med hela handen känner sig snabbt förvirrat och kommer att rusa iväg åt alla möjliga håll. Inte alla men en del. Sä tänker fransmän och så tänker inte minst nationens ledning.

Förmodligen är Löfvéns korta tal utan konkreta förslag lika bra i ett svenskt sammanhang som Macrons tal till fransmännen. Skillnaderna kan tyckas betydelselösa men jag tror de är fundamentala. Därför måste länder agera som länder i ett krisläge. Det går inte att tala på samma sätt till grekerna som till finländarna. Kanske är det därför som EU tappar sitt inflytande när en politisk ledning måste ta hänsyn till kulturella skillnader. Det är svårt nog ändå. En stor del av befolkningen i Frankrike stör sig på Macrons allvarsord om att det handlar om krig nu. I Sverige rasar många mot Löfvéns allmänt hållna formuleringar. Men tänk tanken att Löfvén istället skulle ha hållit samma tal till det franska folket igår kväll. Jag vågar inte ens föreställa mig reaktionerna.