Litteratur

DSK – en litterär figur
DSK – en litterär figur 150 150 Tomas Lindbom

Dominique Strauss-Kahn går alltmer över från att ha varit en reell person till en litterär figur. Lika snabbt som han en gång klättrade i makt och inflytande, lika dramatiskt föll han ner till ett tillstånd där han utsattes för spott och spe. Nu är han alltså huvudkaraktär både i en bok och i en film.

Abel Ferrara har sedan länge planerat för inspelning av en långfilm kring förhållandet mellan DSK och hans förra fru Anne Sinclair med tyngdpunkten lagd på händelserna i Sofitel i New York och tiden därefter. Det var också klart att rollen som DSK skulle spelas av Gérard Dépardieu och rollen som Anne Sinclair av Isabelle Adjani. Nu visar det sig att den omsusade och mångfaldigt prisbelönta skådespelerskan dragit sig ur projektet. Hon var länge entusiastisk. Nu finner hon projektet tvivelaktigt, inte i sig utan beroende på hur DSK:s liv behandlats i andra sammanhang. Främst rör det sig om flera händelser som under senare tid gjort hela berättelsen om DSK alltmer destruktiv och spekulativ; i synnerhet bordellhärvan som DSK är inblandad i. Fördmodligen blev den oerhört märkliga nyhet som nådde fransmännen häromdagen droppen som kom bägaren att rinna över för Isabelle Adjani;  romanen om DSK skriven av hans älskarinna under förra året, Marcela Iacub, har släppts och blivit en skandalhistoria på alla sätt.

Marcela Iacub är jurist men med ambitioner att skriva. Hon har redan givit ut flera böcker kring juridiska spärsmål med en högst populärvetenskaplig inriktning. Hon medarbetar i vänstertidningen Libération med krönikor. Hon tog uppenbarligen själv kontakt med DSK efter dennes skilsmässa efter skandalerna i New York och runt bordellhärvan i Lille och inledde en relation som varade under delar av 2012. Resultatet: en nyckelroman som inte verkar ha lämnat en minsta del av snaskigheterna kring hans person åt sidan. Romanen handlar helt naket om hennes relation med DSK, om hans personliga karaktär och om hans förra fru. Boken är utgiven på Stock förlag med titeln Belle et Bête. Belle betyer vacker och bête som betyder dumbom men också odjur.  Skönheten och odjuret heter på franska La belle et la bête.

Veckotidningen Le Nouvel Observateur har denna vecka publicerat några utdrag ur boken. Marcela Iacub beskriver DSK som ett svin. Han är inte bara grov mot människor. Han väljer också det fula. Hon konstaterar att han i valet mellan en sexuell relation med Angelina Jolie och en ful kvinna skulle välja den senare. Denna upplysning är uppenbarligen en av de mer diskreta i boken om man får tro en och annan person som fått möjlighet att läsa romanen.

Romanen känns redan av de korta utdragen i Le Nouvel Observateur i sig som ett svinaktigt projekt utan minsta finess eller litterära ambitioner. Det går inte att uppfatta det som något annat än ren spekulation. DSK som betett sig svinaktigt i åratal har nu blivit föremål för ett svinaktigt angrepp. En kvinna blir hans älskarinna, bryter  med honom och kommer snart därefter ut med en bok som sågar honom som människa. En bok som  i sina beskrivningar är så förnedrande för honom att den förmodligen snarare förbättrar hans image.

DSK har inte oväntat stämt Marcela Iacub för förtal. Det ansedda förlaget känner sig besvärat av reaktionerna på boken som ännu inte kommit ut i handeln. Kanske kan DSK:s advokater stoppa publiceringen. Den 48-åriga Marcela Iacub har i alla händelser dödat sin egen karriär.

DSK kan snart se framemot en rättegång för sin inblandning i bordellhärvan kring hotell Carlton i Lille. Han är anklagad för koppleri och riskerar flera års fängelse. Det förefaller som dessa domar alltmer kommer i bakgrunden för de berättelser i bokform och på filmduken som tar över. DSK är en dömd man och totalt utslagen i det verkliga livet. Utan möjlighet att komma tillbaka i karriären och som respekterad människa i samhället och kanske inte ens i den trängre kretsen av vänner och släktingar. Det är en dom som övergår vad en människa faktiskt ska behöva uppleva trots allt.

Nu verkar det som om DSK som fiktiv gestalt kommer att leva ännu längre och plåga den verkliga DSK för lång tid. Vem kommer nu förresten att spela Anne Sinclair i filmen?

Ny bok om DSK kittlar och avslöjar
Ny bok om DSK kittlar och avslöjar 150 150 Tomas Lindbom

Dominique Strauss-Kahn eller DSK som alla säger i Frankrike är underbarnet som blev hjälten och till slut den bespottade. Hans liv beskrivs i en ny bok av två erfarna journalister på Le Monde, Raphaëlle Bacqué och Ariane Chemin. Boken kom ut nyligen på Albin Michel och har titeln Les Strauss-Kahn. Boken moraliserar inte. De två kvinnliga författarna berättar öppet och därmed skoningslöst om hans liv. Det gör boken ännu mer skakande.

Jag kan inte hitta en enda värderande kommentar i hela boken. Det hade varit frestande för författarna att moralisera över DSK:s politiska cynism och hämningslösa utnyttjande av sin maktställning för att skaffa sig ständigt nya sexuella partners. Det hade blivit en sämre bok. Istället följer läsaren – steg för steg och övertygande beskrivet – DSK:s väg från åren som parlamentsledamot och minister i Lionel Jospins regering, perioden i skuggan under Chiracs andra presidentperiod 2002-07 till åren som chef för IMF och det slutliga fallet en majdag 2011 på Hotel Sofitel i New York. Författarna bara berättar precis som det är. Det finns inget glamoröst i alla hans överdådiga fester, organiserade av hans tredje fru, Anne Sinclair eller hans resor och möten med världens ledare – och kvinnor från alla världar. När jag läst färdigt har jag bara en fadd smak i munnen.

Det gick lite för bra lite för länge för DSK. När fallet äntligen kom så blev det desto större. Flera av hans kollegor inom socialistpartiet försökte ta upp frågan om hans kvinnoaffärer för alla visste förstås, redan på 90-talet. En och annan vågade även påpeka att hans luxuösa vanor kunde sticka en och annan väljare i ögonen. Men han klarade sig samtidigt så länge. DSK föreföll osårbar och när han några år före presidentvalet 2012 bedyrade för Martine Aubry att han nu slutat med sina ständiga kvinnoeskapader lät även hon sig nöja med svaret.

En av många avslöjande incidenter som berättas i boken är när DSK efter ett möte går fram till några journalister, riktar blicken mot Valérie Trierweiler,  då Francois Hollandes sambo i hemlighet och kastar ur sig orden: ”Oh, där är du, den vackraste journalisten i Frankrike.” Och hon svarar tillbaka med isande blick: ”Det trodde jag var Anne Sinclair”.

DSK var en välbeställd man redan innan han 1992 gifte sig med Anne Sinclair men hennes stora förmögenhet gjorde att hans liv blev ännu mer luxuöst. Deras hus, deras resor, deras fester beskrivs i boken med samma skarpa och avslöjande tydlighet. Och den man som Anne Sinclair övergav för sin nya kärlek, var alltid med på festerna och en närmast devot beundrare av DSK. Vem ville för övrigt  säga nej till fester där alla som betydde något i Paris var närvarande.

Anne Sinclair är förstås något av en gåta. Hur stod hon ut med att ständigt bli förnedrad. Han hade längre affärer med kända skådespelare och författare. Han skaffade sig flera lägenheter i Paris dit han tog tillfälliga älskarinnor. Han besökte olika klubbar dit sexuellt frigjorda män och kvinnor sökte sig. Hans aptit på lyxprostituerade verkade omättlig och han organiserade alla dessa möten, ofta med hjälp av några invigda personer. Anne Sinclair tar honom för det mesta i försvar. Hon skäller på honom och gråter och sedan förlåter hon och fortsätter att älska honom. År efter år. Som en del manliga vänner till DSK har sagt: ”Hon är en otrolig kvinna”.

Nicolas Sarkozy stödde 2007 utnämningen av DSK till chef för IMF. Han visade sin generositet att utnämna en politisk motståndare. Han blev av med en politisk motståndare och han visste att bubblan förr eller senare skulle spricka. DSK låg dagen före katastrofen på Sofitel i maj 2011 i topp i alla opinionsmätningar, långt före Sarkozy. Men den senare var hela tiden väldigt klarsynt: ”DSK kan aldrig bli president”.  De båda möttes i Elyséepalatset inför DSK:s utnämning till chef för IMF. Boken beskriver samtalet och Sarkozy lär ha sagt. ”Vi är två svartskallar, du och jag. Vi gillar pengar och kvinnor. Svartskallar och pengar har amerikanarna inga problem med. Men däremot med kvinnor. Lova mig att vara försiktig!”

DSK och Sarkozy påminner om varandra. De har känt varandra sedan 90-talet, även periodvis träffats privat. De delar i mycket både sina styrkor och svagheter. Franska folket hade 2012 nog av Sarkozys bling bling. De hade aldrig ersatt honom med en vars aptit på kvinnor var ännu större och vars behov av lyx och överflöd vida översteg den sittande presidenten. Bortsett från att DSK:s olika kvinnoaffärer ändå hade satt stopp för honom före valdagen så hade folket ändå inte kunnat välja en andra president av bling bling-karaktär. Nu föll han gudskelov tillräckligt tidigt för att socialistpartiet skulle hinna utse en annan presidentkandidat. Den som läser Bacqués och Chemins bok förstår lite bättre hur franskt politiskt liv kan gestalta sig och varför det gick som det gick 2012.

Författare tar död på sig själv i hyllad roman
Författare tar död på sig själv i hyllad roman 150 150 Tomas Lindbom

MIchel Houellebecq är ingen romanförfattare som gullar med sina läsare. Han gör det inte i sina romaner och inte i sina framträdanden i offentligheten heller. Provokativ och närmast outhärdlig i de teveintervjuer han ger. Samtidigt begåvad, fräck och rolig att läsa.

Michel Houellebecqs senaste roman La carte et le territoire har utkommit på svenska på Bonniers förlag med titeln Kartan och landskapet. Huvudpersonen är konstnär, Jed Martin, som gör sig en snabb och stor förmögenhet på ett antal porträtt av olika yrkesutövare och bland dem på – Michel Houllebecq. I övrigt lever Jed ett trist liv i en liten lägenhet i 13:e arrondissemanget – finns det något tristare arrondissemang i Paris? – och verkar bitvis knappt ha annat umgänge än med sin far på julafton och en gallerist som han träffar på sitt stamcafé. Av outgrunnliga skäl träffar han senare också en vacker ryska som för in honom i Paris eleganta och depraverade salonger.

Författaren Houellebecq låter sin karaktär träffa honom själv och det är sannerligen inget vackert porträtt Houellebecq tecknar av Houellebecq. Ännu mer absurt: Författaren låter någon mörda sig själv i romanen och på ett makabert sätt. Kroppen är så lemlästad att det enligt poliserna på mordplatsen är den mest vidriga människoslakt de någonsin sett.

Houellebecqs styrka är inte att skriva deckare trots att han brer på med mycket  blod. Nej, det är hans skildringar av människorna, verkliga och uppdiktade, som ger en nästan feberaktig lust att fortsätta vända blad i boken. Han lånar till läsaren av sin egen uppenbara dekadens och läsaren får rikligt med material kring människans litenhet på livets olika centrala områden.

Michel Houllebecq är tillräckligt cynisk för att kunna visa hur bottenlöst tomt kändislivet är i Paris och hur uttråkade eller misslyckade också de flesta vanliga människor är. Ändå kan läsaren inte motstå att följa hans karaktärer. Författaren har någon form av humor som piggar upp i eländet och en förmåga att gestalta som är lysande. Han blev också förra årets Goncourtvinnare med denna roman.

Ett litet exempel på hans förgörande elakhet: Han beskriver i romanen en präst som konstnären Jed och hans älskarinna möter under en mässa i en kyrka i Montparnasse. ”Han påminde lite grand om politikern Francois Hollande, men till skillnad från honom hade han blivit Guds eunuck.”

Andrés Stoopendaal och Paris
Andrés Stoopendaal och Paris 150 150 Tomas Lindbom

En ung skribent och författare i Göteborg har förlagt handlingen i sin debutroman till Paris. Han heter Andrés Stoopendaal. En begåvad debutant med en trovärdig skildring av tonårslivet i  den franska huvudstadens  borgerliga sfär, i den västra delen av innerstan.

Huvudpersonen, den fjortonårige Maxence, förlorar sin pappa som omkommer  i en olycka på jobbet. Sonen fortsätter ändå sitt liv, på ytan opåverkad av händelsen. Han engagerar sig i att skriva en uppsats om Shakespeare i Lycée Buffon. Han läser mycket. Han reflekterar över det som en brådmogen kille i en litterär värld omgiven av andra pojkar och en och annan flicka som också är brådmogna och som har välutbildade och bildade föräldrar. De talar om stort och smått men även en relativt banal sportfråga  eller funderingar om kärleken får en filosofisk eller existentiell vinkel.

Romanen Maskerad, utgiven på Norstedts, doftar Paris. Jag ser läroverksungdomarna framför mig där de drar fram på gatorna. Deras liv är tonåringarnas men så kopplade till landets historia och tradition. Associationerna för ständigt tillbaka till klassisk litteratur eller till den tidning som föräldrarna läser. Innerstadspojken Maxence lever inte i en egen tonårsvärld. Han förvaltar och utvecklar den gångna generationens erfarenheter och pröva detta mot sina egna upplevelser.

Andrés Stoopendaal framträder flera gånger under Pridefestivalen med start nästa vecka. Maxence brottas med sin sexualitet och med sina dragning till andra pojkar. Gränsen mellan drömmar och verkliga handlingar flyter men det är hela tiden pojkar som tilldrar sig hans intresse. Hans mamma Muriel är orolig för att sonen ska börja leva ett liv som gay. Muriel försöker få sonen att förstå att homosexuella lever sämre liv. De har kanske blivit utsatta för sexuella övergrepp som barn. De kan se ut att må bra, förklarar hon, och nämner några kända homosexuella från tv. ”Men jag tror att de lider inombords… som en konsekvens av deras livsval”.

Maxence är en ömsint pojke och så även mot sin mor. Det är han som lägger armen om henne när hon oroat sig över homosexuellas olyckliga liv. Det är han som bekymrar sig över hennes ökande alkoholvanor. Själv söker han sig vidare. Nästan på tå, försiktigt, lite drömlikt öppnar han dörrarna till sitt eget kommande vuxenliv. En dörr i taget. Långsamt. Det är en ljuvlig liten roman med sanna dofter från Paris.

Knut Ståhlberg om de Gaulle och Churchill
Knut Ståhlberg om de Gaulle och Churchill 150 150 Tomas Lindbom

Knut Ståhlberg är en äldre distingerad herre som fortsätter att glädja sin trogna läsekrets med nya böcker om europeisk nutidshistoria med särskilt fokus på Frankrike. Två kära ovänner (Norstedts) heter hans senaste – jag vill inte säga sista – bok och handlar om relationen mellan Charles de Gaulle och Winston Churchill.

Det är sju år sedan Knut Ståhlberg kom ut med sin de Gaulle-biografi och den blev med rätta hyllad. Hans bok om relationen mellan de Gaulle och Churchill är både vederhäftig och vital. Han har grävt i arkivmaterialet och lusläst statsmännens memoarer. Han avslöjar båda när de uteslutit besvärande fakta från sina egna levnadsteckningar. Churchill gör sin brittiska version och de Gaulle sin franska av andra världskriget. Det är fascinerande att följa hur mänsklig värme mellan två giganter i den europeiska 1900-talspolitiken växer men också försvagas och nästan förbyts i total iskyla när maktfrågan ställs på sin spets. Vid slutet av kriget förenas de på nytt och deras ömsesidiga respekt går det aldrig att ta miste på.

Den som starkt bidrar till att försvaga de Gaulles och Churchills vänskap och pakt är Roosevelt. Den amerikanske presidenten har intressen för sitt land i Nordafrika som är gamla franska besittningar. Han är, visar Ståhlberg, påfallande välvillig mot Pétain och Vichyregimen och avvisar de Gaulle både som möjlig samarbetspartner och som människa.

Chruchill framstår i Ståhlbergs berättelse som påfallande följsam mot den amerikanske presidenten. Han kallar sig själv löjtnant i förhållande till sin storebror på andra sidan Atlanten. Konflikterna med de Gaulle ökar när USA går in i kriget. Churchills kalla bedömning är att USA är en viktigare partner än de Gaulle för Storbritannien när  landet ska positionera sig maktmässigt i efterkrigstidens Europa. Det är förstås en rimlig bedömning. Men ledaren för det kämpande Frankrike är en synnerligen slug maktspelare och har stöd också inom det brittiska väldet. Särskilt starkt stöd har han av utrikesminister Eden men också av diplomaten och senare premiärministern Harold Macmillan.

Det är inte svårt att ana var Ståhlberg har sina sympatier även om hans skildring av Churchill är både inkännande och nyanserad. Det galliska blodet kokar också hos författaren när de Gaulle kallas till ett förnedrande möten med Roosevelt och Churchill, särskilt ett  i Casablanca. Belåtet konstaterar han att de Gaulle aldrig viker en tum från sina principer. Halsstarrig, sa nog många amerikaner både när det begav sig och många gånger senare. Churchill är vid flera tillfällen under åren 1942-44 beredd att kapa alla band med de Gaulle. Författarens beundran för det kämpande Frankrikes ledare anar läsaren på rätt många ställen i boken.

För alla frankofiler är alltså Knut Ståhlbergs berättelse om de två kära ovännerna en rätt angenäm läsning. Den franska motståndsrörelsens principfasthet och mod imponerar. de Gaulle var en stor ledare och särskilt stor i motgång.