Monthly Archives :

november 2012

En paralyserad höger står offside i politiken
En paralyserad höger står offside i politiken 150 150 Tomas Lindbom

Den franska presidenten och hans regering står inför stora och svåra utmaningar.Normalt hade dessa frågor som rör nationalisering av stålindustrin, bråk med miljöaktivister som blockerar bygget av en ny flygplats i närheten av Nantes och inte minst en stark ökning av arbetslösheten i landet för det tredje kvartalet. Men högern är helt blockerad av en oförsonlig strid mellan de två kandidater, Jean-Francois Copé och Francois Fillon, som fick i stort sett lika många röster i partiledarvalet inom UMP för tio dagar sedan.

Regeringen kan sköta sina affärer i lugn och ro för tillfället. Men inom UMP råder det sannerligen ingen harmoni. Medlingsförsök har senast gjorts av förre presidenten Nicolas Sarkozy. Inte heller han lyckades. Igår träffade han Copé och Fillon och det föreföll som han fick dem till att ingå en kompromiss. Valet skulle möjligen göras om men först skulle alla medlemmarna i en omröstning bestämma om valet skulle göras om. Nu har även denna i ock för sig helt absurda lösning avvisats av Jean-Francois Copé. Den senare anser sig inte kunna acceptera denna ordning eftersom Fillon valt att skapa en egen parlamentsgrupp inom UMP. Denna parlamentsgrupp tänker Fillon upplösa om Copé lovar att genomföra omröstningen om ett nytt val i partiledarfrågan ska hållas och ett nytt val om medlemmarna i omröstningen säger att de vill ha detta nya val. Copé litar inte på att Fillon upplöser sin parlamentsgrupp om Copé går med på Fillons önskemål och eftersom Copé inte säger ja till de nya valen så vägrar Fillon att upplösa sin parlamentsgrupp. Ett klockrent moment 22.

Opinonssiffrorna för UMP sjunker dramatiskt. Den nybildade centergrupperingen UDI som leds av tidigare ministern Jean-Louis Borloo har fått cirka tiotusen nya medlemmar under de senaste dagarna. Copé och Fillon håller på att göra politisk harakiri båda två.

Fransk politik hamnar då och då i sådana här absurda situationer även om denna konflikt tillhör de mer udda och dramatiska. Det finns kommentatorer som tror att allt i sinom tid kommer att återgå till det gamla vanliga och att Fillon och Copé kanske om fem år sitter tillsammans vid makten och den ena är president efter Hollande. Inte omöjligt. Men det är också möjligt att UMP faktiskt spricker i två delar som den verkar göra just nu. Det öppnar stora möjligheter för två personer, Nicolas Sarkozy och Marine Le Pen.

Sarkozy kan bli den enda samlande personen för den del av högern som inte tillhör Nationella Fronten. Ingen annan än han kan i dagsläget ta över detta sargade parti. Om något år kan situationen ha förändrats men just nu är han den ende. Inget tyder på att han för närvarande vill det . Marine Le Pen skulle i ett presidentval med två eller tre kandidater på högerkanten, till exempel Borloo, Fillon och Copé, förmodligen få flest röster och då gå till en andra och avgörande valomgång mot en socialist, förmodligen Francois Hollande 2017.

Förtvivlade är de ledamöter av UMP:s parlamentsgrupp som inte tagit ställning mellan Copé och Filllon. De har ingen herre för närvarande och hamnar vid sidan om de kämpande två falangerna, copéisterna och fillonisterna. De lever i ett maktpolitiskt vacuum. Fortsätter denna blodiga strid mellan Copé och Fillon måste de till slut själva bilda en tredje falang, de oberoende UMP.

Franska högern – drama på liv och död
Franska högern – drama på liv och död 150 150 Tomas Lindbom

Den franska högern, UMP, var i kris efter valsegern i våras. Men ingen vågade drömma om det scenario som nu utspelas inför ögonen på alla med tillgång till teve, tidningar och sociala medier. Två män, Jean-Francois Copé och Francois Fillon, som gjorde dött lopp i valet till partiledare för en vecka sedan håller nu på att förgöra varandra och splittra partiet i flera falanger. Jag vågade för några dagar sedan på denna blogg bara antyda att det franska politiska landskapet skulle skrivas om, i varje fall inom högern, och UMP gå i graven. I dag är detta nästan omöjligt att undvika.

Copé utsåg sig själv till segrare i söndags natt. Fillon utsåg sig själv till segrare kort därefter. Därefter kom anklagelserna om valfusk från båda lägren. Fillon och hans omgivning krävde omräkning av rösterna. De upptäckte att valkommissionen underlåtit att räkna in rösterna för några valkretsar på andra sidan haven, bland annat i Nya Kaledonien. Copé anklagade Fillon för valfusk. Med ett låst läge började alltfler tala om att överklaga valresultatet till en överordnad valkommission inom partiet. Problemet för Fillons läger är att medlemmarna i denna kommission i sin majoritet stöder Copé. Den senare har redan varit partiordförande under några år och hunnit placera sina vänner på de strategiska posterna inom partiapparaten.

Juridiken är det självklara redskapet i Frankrike när människor kommer i konflikt med varandra. Nu hjälper inte heller den. Fillon skulle kunna gå till domstol med sina anklagelser om valfusk från Copés sida. Problemet är bara att nästa dag kommer Copé att svara med liknande anklagelser mot Fillon. Och båda kommer att vinna i rätten och partiet vara ännu mer utslaget.

Det sista hoppet knyts nu till partiets grundare, förre premiär- och utrikesministern Alain Juppé. Han har klokt nog valt att inte ta ställning för någon av kandidaterna i valet. Förmodligen hoppas han att själv till slut få posten och helst kunna kvalificera sig som högerns presidentkandidat 2017. Han har nu lovat att medla och har bjudit in Fillon och Copé på ett gemensamt möte söndag kväll. Han har vissa villkor för att genomföra medlingen, bland annat att påverka den överordnade valkommissionens sammansättning – den som nu har en majoritet av Copéanhängare. Fillon stöder Juppés medlingsarbete men det gör inte Copé. Ingen vet om båda dyker upp på söndag kväll för ett första möte med Alain Juppé.

UMP blöder samtidigt som de båda kontrahenterna slåss för att döda varandra politiskt för all framtid. Opinionsinstituten har redan konstaterat att den nyskapade mittenkonstellationen UDI med Jean-Louis Borloo i spetsen nu har högre siffror bland väljarna än UMP.

Frågan alla ställer sig är hur de två falangerna ska kunna förenas igen. Svaret är: Om UMP kan få makt igen kommer motsättningarna att sopas under mattan. Men det är svårt att se hur UMP nu ska kunna få makt. Val har precis hållits och kraften riktas för närvarande bara inåt mot partiet och inte utåt mot väljarna. Nästa val är kommunalvalen 2014. Men klarar UMP av att stå emot splittringstendenserna tills dess?

Alain Juppés medling verkar vara det sista halmstrået. Många trodde i början av veckan att Fillon skulle dra sig tillbaka och acceptera det nederlag som valkommissionen tilldelade honom (49.97 mot 50.03 procent för Copé). Fillon ville visa att han inte var mjuk som kritikerna kallat honom utan tog striden och förde den till en situation där ingen kan backa och där både aktörerna och partiet blivit stora förlorare.

Det är inte första gången som högern i Frankrike under femte republiken, det vill säga från 1958, genomgått svåra interna strider. Jacques Chirac stred mot  Valéry Giscard d´Estaing på 70-talet. Chirac hade en annan kraftmätning mot Edouard Balladur inför presidentvalet 1995. I den striden bytte Sarkozy sida från Chirac till Balladur. Chirac segrade och Sarkozy hamnade i kylan i sju år. Chiracfalangen och Balladurfalangen har stridit internt ända  tills nu samtidigt som det funnits en annan blodig intern kamp, den mellan Sarkozy och Dominique de Villepin som var Chiracs siste premiärminister, fram till valet 2007.

Jacques Chirac och Alain Juppé lyckades skapa UMP i början av 2000-talet för att förena alla spretande grupper inom högern. Sakozy tog så småningom täten i denna konstellation och valsegern 2007 blev en magnifik bekräftelse på att hela högern kunde samarbeta; från Parti Radical under Jean-Louis Borloos ledning till den hårda högern som står Nationella Fronten nära. Nu har allt detta spruckit. I valet i söndags urskiljer vi minst sex olika falanger varav de mest högerorienterade fått närmare 40 procent av rösterna. Det är inte konstigt att liberaler och moderata högerpolitiker överväger att lämna UMP.

Jean-Francois Copé är starkast på Côte d´Azur och i valkretsar där vänstern är stark. Han är den tuffe, oförsonlige politikern som attraherar alla som vill ha en oförsonlig opposition mot socialisterna och som vill ha mer av repression mot brottslingar och invandrare. Francois Fillon är starkast i de gamla konservativa, gaullistiska och katolska områdena. Han är en högerman men av lite mer kompromissartad karaktär. När Copè talar om une droite décomplexée (en höger utan komplex) talar Fillon om samling.

Nästa vecka vet vi om Alain Juppé lyckas samla de båda kontrahenterna för försök att medla. Vi kommer att få veta hur landets högerpolitiker agerar. Före november månads utgång lär vi se om de mer moderata parlamentarikerna inom UMP bryter sig loss och bildar en egen grupp. Det som händer nu är historiskt. Oavsett om UMP består eller inte kommer denna konstellation inte att vara sig lik i framtiden. Det kan också vara det läge när högern måste välja helt nya ledare. Copé och Fillon har fått för mycket blod på händerna. Det finns alltid yngre politiker som trampar otåligt bakom kulisserna och vill in i strålkastarljuset för att skaffa sig den maktposition som de äldre förlorat.

Copé segrade i valet inom UMP
Copé segrade i valet inom UMP 150 150 Tomas Lindbom

Det tog 24 timmar. Därefter utropade valledaren en segrare i valet till ny partiledare för UMP. Det blev Jean-Francois Copé som vann med 85 rösters övervikt i ett val där cirka 160 000 personer deltog. Segern är alltså mer än hårfin men det viktiga var att Copé vann trots att de flesta räknat med att hans motkandidat Francois Fillon,Sarkozys premiärminister, skulle ta hem spelet och att det är en tydlig skillnad mellan sympatierna bland väljarna i stort (här ledde Fillon klart i alla mätningar) och sympatierna hos medlemmar och aktiva.

Orsaken till Copés seger är att de aktiva känner ett starkt behov av konfrontation mot den sittande socialistiska presidenten men också att Copé haft kontroll över partiets maktapparat genom att han redan var ordförande, ett ämbete han ärvde av Nicolas Sarkozy. Han är i sin framtoning också mer lik den tidigare presidenten. Han saknar den mer landsortsmässiga och pragmatiska framtoningen som är Fillons signum.

Frågan är förstås vad som händer med UMP och vem som har störst chans att utmana Francois Hollande i presidentvalet 2017. UMP hotas av splittring efter detta utslag 50.03 procent mot 49.97. Bitterheten hos förlorarna är stor. Under valkampanjen tonades de politiska skillnaderna ner. Nu visar de sig öppet. Fillons anhängare menar att Copé driver en alltför högerorienterad linje. Fillon och hans omgivning talar mer om samling kring värderingar som beskrivs som center-höger. Viktiga konfliktområden är synen på invandring och på Nationella fronten. Copé har överlag en aggressivare ton mot vänstern än Fillon.

UMP består av flera grupperingar som i tider av framgång håller samman men som i motgångens stund angriper varandra. Copé kommer att få stöd av den hårda högern som vuxit sig starkare inom UMP under Sarkozys år vid makten. Många av dem är gaullister – den för övrigt tyngsta gruppen inom UMP – men en hel del gaullister som till exempel Fillon drar sig mer mot mitten och upplever ökat främlingskap för UMP med den nye ledaren.

Det politiska landskapet till höger om socialisterna är så komplicerat att knappt de franska politologerna kan redogöra för dess topologi. Det som händer nu är att olika grupperingar inom centern – innanför eller utanför partinionen UMP – skärper tonen mot UMP. Tydligast är förre miljöministern Jean-Louis Borloo, ledare för Parti radical – som i parlamentet bildat centergrupperingen UDI. Till UDI söker sig nu en del centerpolitiker som tidigare tillhört UMP och som till i söndags försvarat UMP.  Borloo uttalar sig nu öppet kritiskt mot Copé.

Ingen vet vad som kommer att hända under de närmaste månaderna. Copé kommer förmodligen försöka att öppna armarna mot fillonisterna och täppa till utfartsvägarna mot mitten. Fillon kommer att bida sin tid och se om han till exempel kan väljas till borgmästare i Paris om två år och med det ämbetet som bas ta upp kampen med Copé om att bli nästa presidentkandidat för högern. De moderata och liberala politikerna inom UMP och UDI kan möjligen söka hitta en egen kandidat – Fillon eller någon annan – som utmanar Copé och Marine Le Pen. Jean-Louis Borloo vill säkert själv kandidera till ny president i Frankrike 2017.

Marine Le Pen har skapat begreppet Rassemblement Bleue Marine. Hon hoppas knyta copéister till sin samling och bli starkare än högerfalangen inom UMP. Lyckas hon kommer hon definitivt att spräcka UMP och skapa ett nytt landskap. Då kommer centern och fillonisterna att försvinna bort från UMP och Copé tappa också en del väljare och medlemmar till denna marinblå samling. Resultatet blir då tre ganska jämnstarka grupper, fillonister och centern, spillrorna av UMP med Copé i täten och ett förstärkt Nationella Fronten med avhoppare från UMP. Jean-Francois Copé kommer aldrig att ingå en verklig allians med Le Pen. Men hans flörtande högerut kan göra honom sårbar för avhopp både till Le Pen och till mitten.

Valkaos inom franska högern
Valkaos inom franska högern 150 150 Tomas Lindbom

Den franska högerkoalitionen UMP – den gruppering som bar fram Nicolas Sarkozy till presidentmakten 2007 – upplever nu en kris utan dess like på många år. En av UMP:s grundare och stora ledare, förre premiär- och utrikesministern Alain Juppé, gick så långt att han varnade för en klyvning av hela koalitionen i minst två delar. Den utlösande faktorn har varit det val till ny ledare för partiet som slutade i jämnt lopp och anklagelser för valfusk från båda sidor.

Partimedlemmarna i UMP som är en sammanfogad koalition av center, liberaler, kristdemokrater och gaullister röstade igår i val till ny partiordförande. Slaget stod mellan den nuvarande partiledaren Jean-Francois Copé och förre premiärministern Francois Fillon. Den senare ansågs som säker vinnare eftersom mätningar bland UMP-sympatisörer i landet visade på ett tydligt stöd för honom på cirka 65-35 procent.

Men en sak är sympatisörer, en annan är medlemmar. Resultatet blev dött lopp och misstankar om fusk vilket enligt alla politiska bedömare är högst troligt. Knappast något internt val inom de stora partierna sker utan visst fusk. Det har alltid varit så och även om kontrollen ökat på senare år är ändå fuskkulturen så etablerad att den är närmast en självklar del av valprocessen. Valförrättarna byter kuvert och lägger in valsedlar som avprickas som avlämnade av döda medlemmar. I några av valdistrikten fanns det fler röster i urnan än medlemmar.

Dagen efter valet förklarar båda kandidaterna att de vunnit. Jean-Francois Copé gick ut först, i natt, innan valkontrollanterna hunnit säga sin mening. Han ansåg att han vunnit med något tusental röster. Francois Fillon meddelade i morse att han vunnit med några hundra rösters övervikt.

Samtidigt är de båda kandidaterna – som privat lär hata varandra – och deras närmaste stödtrupper i luven på varandra och anklagar varandra för en rad olika moraliska brister. Detta sker på franskt sätt med ett elegant språk och stick som är mer försåtliga än grova. Men ett stick med en värja i kroppspulsådern är ofta mer effektivt än knytnävar mot magen. UMP blöder.

Jean-Francois Copé representerar enligt honom själv en komplexfri höger. Han har säkert attraherat många UMP-medlemmar genom sin mer oförsonliga ton. Många är frustrerade över förlusten i våras mot socialisterna och vill nu driva en aggressivare opposition. Copé samlar också upp alla dem som ligger nära Nationella fronten. Han har varit tuffare i attackerna mot vissa muslimska grupper och han uppmanade i helgen alla UMP:are att gå ut på gatorna och demonstrera mot socialistregeringens lagförslag om samkönade äktenskap.

Francois Fillon tillhör en mer klassisk gaullistisk linje, mer social och mer orienterad mot mitten. Han har i valrörelsen inför partiledarvalet dragit sig allt längre ut mot höger av taktiska skäl men är inte lika övertygande i sin högerretorik som Copé.

Många av de främsta ministrarna i Sarkozys regering tog inför partiledarvalet ställning för Copé. Om nu den senare koras till segrare kommer de att sitta löst till, särskilt när han om några år möjligen också kan bli högerns presidentkandidat och besegra Francois Hollande 2017.

UMP riskerar som Alain Juppé påpekade i morse att klyvas i två eller flera delar. Utses Copé till segrare och gör han närmanden till Marine Le Pen kommer en del centerpolitiker att lämna UMP. Kanske kan Fillon då också bli en samlande gestalt för en center-moderathögerkoalition.

Sådana spekulationer in i framtiden är ändå för tidiga att göra seriöst. Franska politiker mer än de flesta andra är i första hand taktiker. De skapar i första hand allianser med andra politiker utifrån maktperspektivet. Idéer och personliga preferenser är underordnade makten. Ett bra exempel är att Eric Ciotti, en av UMP:s mest högerradikala politiker, har stött Fillon i valrörelsen. Centerpolitikern och förre premiärministern Jean-Pierre Raffarin har stött Copé.

Jean-Francois Copé är också tillräckligt slipad för att anpassa sig mot mitten om detta ger honom en starkare ställning framåt 2017 och nästa presidentval i Frankrike. Just nu vinner han på att lägga sig långt ut mot högerkanten.

Jag tror att Copé kommer att utses till segrare. Han är helt enkelt en skickligare maktspelare än Fillon och det är snarare märkligt att detta inte uppmärksammats mer under de månader som föregått detta val. Skulle ändå Fillon utnämnas  till ny partiledare – valkommissionen kan förstås räkna fram honom som vinnare om några dagar – kommer hans position ändå att vara starkt försvagad. Det går också rykten om att hans hälsa börjat vackla. “Borgaren från Sarthes” som Sarkozy föraktfullt kallat honom kommer inte att klara den långa interna maktstriden mot Jean-Francois Copé. Jag sticker ut hakan och påstår det. Ibland är det roligt att våga lita på sin intuition…

Hollande ger sitt parti en ny politisk position
Hollande ger sitt parti en ny politisk position 150 150 Tomas Lindbom

Francois Hollande har nu varit president i Frankrike i ett halvår. Mycket har hänt som kommer att få konsekvenser för landets politiska partier och dess positionering i det politiska landskapet. Särskilt gäller det för vänstern.

Hollande höll presskonferens i Elyséepalatset i förrgår. Efter att under de första månaderna sökt nya former för kontakt med media återgick nu Hollande till en form som inte bara var en återgång till ett mer formellt förhållande mellan journalister och president. Enligt den framstående politologen Pascal Perrineau var det en återgång till de Gaulles tid på 60-talet. Presidenten talade inför en presskår som satt i biosittning och lyssnade. Längst fram vid sidan om Hollande och hans talarstol satt hela regeringen och markerade samförstånd med allt han sa.

Francois Hollande är nu angelägen om att visa styrka och handlingskraft. Han började sin mandatperiod med att kalla sig för en normal president. Nu vågar han inte längre vara normal. Han vill istället vara ledaren som pekar ut färdriktningen och leder landet, inger trygghet och lovar befolkningen en lösning på den svåra kris som människor ser och känner oro inför.

En fast hand är en viktig del av hans ledarskap som han vill att det uppfattas. Han säger också att han är en president ovanför partierna.Han är president för alla fransmän. Det var så General de Gaulle uppfattade sin roll som ledare för landet och så byggde han också den femte republikens konstitution.En president höjd över partignabbet men en regering som kunde vara höger eller vänster men helst även den höjd över så kallade partikulära särintressen.

Francois Hollande är fortfarande socialist och säger att han är en man med hjärtat till vänster. Hans politik går också ut på att markera mot sociala orättvisor och han har inte minst i Europafrågan tydligt markerat att lösningen på krisen i södra Europa inte bara går genom åtstramning utan även genom stimulans och ökad konsumtion. I någon mån vill han även föra den politiken i Frankrike som nu går in i en mycket svår krisperiod.

Detta är sant och det är också sant att han i vissa värdefrågor driver en vänsterlinje; äktenskap för homosexuella och en generösare pensionsreform för dem utan högskoleutbildning än Sarkozys majoritet i parlamentet röstade igenom under förra mandatperioden.

Intressantare är att Hollande redan under de första månaderna skaffat sig stöd hos en av centerledarna, Francois Bayrou. Däremot är konflikten med vänsterpartiet, som leds av Jean-Luc Mélanchon, och kommunistpartiet uppenbar. Han har också problem med de gröna som har två representanter i regeringen men som krånglar i flera viktiga frågor; om åtstramningen i Europa och energipolitiken bland andra frågor.

Den nye presidenten och hans regering säger sig föra en socialdemokratisk politik vilket översatt i franska termer betyder  en mittenorienterad politik. Hollande tryckte  i sin presskonferens på vikten av att stödja produktion och därmed föra en mer företagsvänlig politik än någon socialistregering någonsin fört i Frankrike. Han ställer nu upp för fler tuffa sparåtgärder inom den offentliga sektorn än han lovade i valrörelsen. Han har nu sagt ja till momshöjningar vilket han heller inte talade om i valrörelsen. Tvärtom angrep han Sarkozy  i valrörelsen för dennes momshöjning.

Hollande lever i dag med en betryggande majoritet i nationalförsamlingen. Han kan i någon mån överse med vänsterpartiernas missnöje och röstdemonstrationer. Men han borde märka att också delar av hans eget parti är missnöjda. Socialistpartiets vänsterflygel känner inte igen sig i hans ekonomiska politik. Högern trummar på som vanligt  med sin kritik av Hollande men gör det mest av taktiska skäl. De försöker surfa på vågen av ökat missnöje hos stora delar av befolkningen, inte minst bland människor med lägre inkomster. De kräver också mer av stöd till företagen och ännu hårdare nedskärningar i den offentliga sektorn. Erfarenheterna från Sarkozys år vid makten visar dock att högern är mer mittenorienterad i sin sakpolitik vid makten än i retoriken i opposition. Spegelvänt mot socialisterna som propagerar för en mer jämlik politik i opposition än de genomför i regeringsställning.

Den del av vänstern som nu dominerar regeringen driver förmodligen den enda politiska linje som är möjlig utifrån krisen i landet och det starka trycket från den internationella finansvärlden. Det visar samtidigt att 2010-talets politiska konflikter mer finns inom blocken än mellan dem. Den republikanska högern har sin konflikt med extrempartiet Nationella fronten om invandring och nationalism. Den pragmatiska vänstern har sin konflikt med de traditionella socialisterna. Inom vänstern i stort finns också konflikten mellan den tillväxtvänliga industrivänstern och den vänster som på sikt vill förändra samhället i grön riktning, kräver bibehållen 35-timmarsvecka och starkare vill utmana den konservativa opinionen i värdefrågor som samkönade äktenskap och rätt för icke-franska medborgare att rösta i kommunala val.

Francois Hollande lyckades väl i sin presskonferens. Journalisterna gjorde tummen upp. Han återupprättade en del av den auktoritet han hade på valdagen men som han tappat under de gångna månaderna. Han politik kan på sikt komplicera hans möjligheter att styra Frankrike från vänster. Allt beror på hur bra han lyckas lösa den ekonomiska krisen. Går det bättre för landet om fem år när det är dags för nya nationella val då lär Mélanchon och de gröna stötta honom för en ny femårsperiod. I dagsläget tycker stora delar av vänstern att Hollande och regeringen sviker alla de grupper som i dag far illa ekonomiskt.

  • 1
  • 2