Monthly Archives :

januari 2013

Paris suckar över de knepiga engelsmännen
Paris suckar över de knepiga engelsmännen 150 150 Tomas Lindbom

Storbritanniens premiärminister David Cameron har hållit ett nytt EU-skeptiskt tal och denna gång med ett budskap som borde sända chockvågor in i EU-högkvarteret. Om inte landet på andra sidan kanalen helt enkelt bestämmer sig för att lämna EU så väntar åtminstone svåra omförhandlingar. I Paris ledande kretsar är alla kritiska men ser engelsmännen mest som olydiga barn. Och de ska behandlas med samma medel som traditionellt används mot barn i det franska samhället; smisk på fingrarna kombinerat med en överseende attityd. “De vet inte sitt eget bästa.”

General de Gaulle lär ha kallat engelsmännen för krämare. Självupptagna, giriga och perspektivlösa. Ett land utan karaktär. Ett småfolk, helt enkelt. Det går att föreställa sig Generalen från sin höga utsiktspunkt, även rent fysiskt, se ner på dessa hårt arbetande människor som delvis räddade Europa undan en bestående hitlerism men som inte uppträdde med den värdighet som han säkert ansåg präglade hans egna landsmän.

Nåväl, detta var General de Gaulle. När jag lyssnar på C dans l´air, ett populärt samtalsprogram om politik i en av de statliga tevekanalerna, påminns jag ändå om denna traditionella syn på engelsmännen. Här sitter tre män, ekonomer och politiska journalister, och bemöter David Camerons EU-skeptiska tal som resonemang utan värde. “Storbritannien kommer aldrig att lämna EU,” förklarar de unisont. “De behöver EU”, förklarar de vidare. Cameron talar till sina egna väljare men talet saknar egentligen betydelse som riktmärke för landets framtid.

Dessa tre herrar är också övertygade om att det engelska folket till slut, vid den folkomröstning som Cameron föreslår om EU-medlemskapet, kommer att rösta nej till utträde.Det måste helt enkelt bli det som är bäst för Storbritannien. Vara med i EU på de villkor som gäller i dag. På Frankrikes villkor.

En fjärde deltagare i samtalet i teve, Sophie Peddar, är ansvarig för tidningen Economists Parisredaktion. Hon försöker hävda att det faktiskt i dag finns en stark EU-skeptisk opinion i landet. Hon ber herrarna att vara lite mindre tvärsäkra men hennes försök studsar tillbaka. Herrarna ler på sin höjd när hon argumenterar men svarar inte.

Från Paris horisont byggs EU av den tysk-franska unionen. Övriga länder är med som statister. Nägra uppfattas som lojala som länderna i den ursprungliga kol- och stålunionen från 50-talet; Beneluxländerna och Italien. EMU-länderna uppfattas också som hyggliga länder som det i allmänhet går att umgås med. Länder som Sverige och Danmark finns inte. Storbritannien är för stort och har en historia som korsat Frankrikes i alltför hög grad för att kunna ignoreras men uppfattas alltså mer som ett besvärligt barn.

Det europeiska projektet är i fara. Det inser förstås också herrarna runt bordet och i ögonblick av insikt brukar politiska analytiker i Paris ofta konstatera att den ekonomiska krisen i Sydeuropa hotar framtiden för EU. Däremot är det förnedrande för en fransman att ens tänka tanken att krämarfolket på andra sidan kanalen skulle kunna sätta käppar i hjulet för detta europeiska förbund. En sammanslutning som de sedan begynnelsen uppfattat som franskt. Franskinspirerade institutioner, en fransk kultur i ämbetsutövningen och ett rent geografiskt epicentrum mellan Strasbourg och Bryssel.

Cameron kan väl till nöds få hållas med sin inrikes utrikespolitik. Men i sak kommer Storbritannien aldrig att kunna påverka den franska hegemonin eller ens skaka om dess europeiska förbund genom ett utträde. Sitt kvar i båten!

Titta, det snöar i Paris
Titta, det snöar i Paris 150 150 Tomas Lindbom

Snön faller över Paris och stora delar av Frankrike. Vägar blockeras. Flygplan ställs in. På Marsfältet under Eiffeltornet, där en halv miljon fransmän demonstrerade mot äktenskap för alla för en vecka sedan, åker nu parisarna skidor och barnen har snöbollskrig.

Om en timme ska jag ge mig ut i Paris denna vintriga söndag. Det känns som ett äventyr. Fyra minusgrader och åtta centimeter nysnö borde väl inte vara något problem för en svensk med vintervana. Men i Paris blir vintern alltid ett problem. Naturligtvis har heller inte jag skor som riktigt  klarar väglaget. Någon framför mig på trottoaren halkar plötsligt till och ramlar. En bil sladdar. Jag vet inte heller om metron fungerar, om bussarna kommer fram i stan. Och det är inte tal om att göra någon utflykt med bil till en förort. Tevebilderna från nyhetssändningen klockan 13 avskräcker från sådana inititativ.

Alla som kan vara kvar i stan och alla som har barn är glada. De som vill resa grubblar över hur länge de kan dröja innan det går att ta sig fram igen på vägarna. Staden Paris i snö innebär problem med att förflytta sig. Landet Frankrike  i snö innebär att det mesta lamslås.

Det är nästan komiskt att se tevebilderna från den lilla byn i östra Frankrike där en man i sina bästa år halkar omkull tre gånger framför sin egen port innan han kan ta sig de få metrarna från trottarkanten till ingången till sitt hus. Eller hur en annan man har satt en ylletstrumpa ovanpå sina skor för att kunna gå. Halkan i Frankrike verkar vara av en annan och svårare art än i Sverige.

Bekymret är också flygtrafiken. I dag går bara vartannat plan från flygplatsen Charles de Gaulle-Roissy norr om Paris. Och det kan bli värre i morgon. Meteorologerna väntar mer snö i eftermiddag, kyla i natt och nollgradigt i morgon.

Ändå är fransmännen tåliga. De flesta vet att snö är en naturkraft som ingen kan rå på. Det är bara att vänta på bättre tider. På tisdag eftermiddag, säger meteorologen på France 2, blir det bra igen. Plusgrader, regn och normal framkomlighet. Det är i sådant väder som männens lågskor och kvinnornas högklackade skor kommer till sin rätt. Inte i ett nordiskt vinterlandskap.

Kriget i Mali är en tickande bomb
Kriget i Mali är en tickande bomb 150 150 Tomas Lindbom

Frankrike har gått in i inbördeskriget i Mali, på regeringstruppernas sida mot den islamistiska rebellrörelsen i norra delen av landet. Det är ett krig mot terrorismen, förklarar Francois Hollande. Han får ett brett stöd politiskt och folkopinionen verkar i huvudsak också stödja krigshandlingen. Frågan är bara hur länge det stödet håller i sig .

Francois Hollandes ställning i opinionen var katastrofal vid nyår. Det har redan blivit mycket bättre. Regeringens lagförslag om äktenskap för alla har visserligen dragit igång en massiv konservativ kampanj men kommer säkert att ge honom ökad självsäkerhet och respekt när väl lagen har röstats igenom i parlamentet. Hans uppmaning till arbetsmarknadens parter om att söka avtal istället för strid har redan lett till en första överenskommelse mellan arbetsgivarorganisationen och den tunga fackliga och reformistiska organisationen CFDT. Och så får han beröm för sitt mod att gå in i kriget mot terrorismen i den forna franska kolonin Mali.

Framtidsutsikterna för kriget i Mali är förstås inte lika ljusa som läget just nu. Politologen Roland Cayrol påpekade i teve häromdagen att alla krig där stormakter intervenerar ser bra ut i början. Det finns ett gott motiv och alla tror på en snabb seger. Det som brukar hända, konstaterade han, är att invasionstrupperna kör fast, begär alltmer förstärkning och börjar åka på bakslag. Opinionen blir alltmer otålig hemma. Uppgifter om döda soldater kommer allt oftare. Det krig som skulle vinnas snabbt och ärofullt blir en kvarnsten om halsen för de politiker som startat det.

Redan efter en knapp vecka ser vi de första orostecknen. En av städerna som skulle intas snabbt av de franska och regeringstrogna trupperna är fortfarande i rebellernas händer. Hittills har fransmännen främst ägnat sig åt beskjutning från luften men snart krävs insatser på marken. Då kommer också ovillkorligen soldater att dödas och såras. Då finns också risken att kriget börjar visa sig bli utdraget och kännas mindre ärofullt.

Frankrike kan också konstatera att landet står ensamt – i varje fall hittills. EU:s utrikesminister Catherine Ashton har hittills mest i allmänna ordalag stött interventionen men inte kommit med några konkreta löften. Hur många av länderna inom EU vill ge sig in i detta krig? Hur många stormakter är beredda att ta den risken som ett krig alltid innebär.

Det sägs att Francois Hollande länge varit tveksam till kriget men låtit sig övertalas av sina militära rådgivare. De flesta bedömare i Paris verkar också mena att ett ingripande i Mali förr eller senare hade varit nödvändigt och att det då var klokare att ingripa i ett tidigare skede.

Några röster är kritiska. Jean-Luc Mélanchon, ledaren för vänsteralliansen Front de gauche, kritiserar Hollande för att ha ett kolonialt perspektiv på Afrika när han intervenerar i Mali, en gammal fransk koloni. En av de gröna parlamentarikerna, Noël Mamère, uttryckte liknande synpunkter. Det är rimligt att tro att de rösterna blir fler om kriget kör fast. Och varför skulle det inte göra det. Rapporter i teve ger redan en bild av en rebellrörelse som kan terrängen, som slåss till sista blodsdroppen och säkert får materiellt stöd från grannar i Afrika som ogillar västerländsk inblandning. Terroristhandlingen med tillfångatagandet av 41 västerlänningar i Algeriet igår är bara ett exempel på vad som kan vänta.

Francois Hollande lovar att kriget ska pågå tills fienden är nedkämpad. Förhoppningsvis lyckas han med det. Det är ingen munter rörelse som skulle kunna ta över makten i landet. Men det finns all anledning att känna oro för att Mali blir ännu en i raden av smärtsamma och misslyckade interventioner av en stormakt på främmande mark.

Det konservativa Frankrike demonstrerar
Det konservativa Frankrike demonstrerar 150 150 Tomas Lindbom

Jag går utefter ett av tre demonstrationståg i Paris denna söndag den 13 januari 2013. Jag ser tiotusentals stå på det stora Marsfältet nedanför Eiffeltornet. Klockan är halv tre och det dröjer ytterligare över två timmar innan alla samlats och talen kan börja från den stora scenen. Folk väntar tålmodigt i kylan. Paris upplever en av sina kallaste dagar i vinter. Polisen räknar ändå till 350 000 människor. Arrangörerna bedömer siffran till 800 000. Alla vill de hindra lagen om äktenskap för alla.

Det konservativa Frankrike finns verkligen. Göran Hägglund skulle bli lycklig om han såg denna demonstation. Dessa människor är uppenbarligen vad han kallar för verklighetens folk. Det är det traditionella Frankrike. Jag ser faktiskt inte en enda svart person i hela tåget och jag ser ändå tiotusentals personer passera förbi. Jag anar att det är så här det blir om man fångar in katolikerna från hela Frankrike. En stabil medelklass som bär på plakatet Riv inte upp våra rötter.

Jag går hem mitt under demonstrationen och ser de sista timmarna på teve som sänder direkt. Demonstranterna intervjuas: “Jag demonstrerar för andra gången i mitt liv”, säger flera av de äldre. Första gången var demonstrationen för en starkare ställning för de katolska privatskolorna i landet och det skedde 1984. “Ett barn ska ha en mamma och en pappa”, säger andra.

Allt går mycket städat till. Det konservativa Frankrike är inte aggressivt utan värdigt. Plakaten är också få. De flesta bär på en blå flagga med texten Manif pour tous, huvudorgansationen för kampen mot regeringens lagförslag att tillåta äktenskap och adoption också för homosexuella.

Den politiska högern går tillsammans med katolikerna. Ledaren för UMP, Jean-Francois Copé som många väljare hoppas blir nästa högerpresident efter Sarkozy, är med i tåget och samlar fler katolska röster inför kommande val. UMP:s väljare är mer kritiska mot lagförslaget än Nationella fronten. Marine Le Pen väljer att avstå men uttalar sig ändå välvilligt om dem som går i tåget och flera av de ledande partifunktionärerna deltar. Några av de mer liberala politikerna inom UMP avstår, bland annat Natalie Kosciusko-Morizet som en del hoppas ska kunna ta över partiet och hindra den snabba högervridning som började med Sarkozy och som nu fullföljs av Jean-Francois Copé.

De politiska kraven från demonstranterna sammanfattas i en begäran till president Hollande att dra tillbaka förslaget och utlysa folkomröstning. Ingenting tyder på att han kommer att göra det. Det vore ett erkännande av sin egen politiska svaghet och skapa en fruktansvärd besvikelse i hela vänstern, inte minst bland de organisationer som kämpar för homosexuellas rättigheter. Däremot finns risken att han gör vissa koncessioner och till exempel skjuter på förslaget om assisterad befruktning för lesbiska kvinnor. Detta förslag är planerat att presenteras i en särskild familjeproposition senare i vår. Den massiva demonstrationen igår kan ha givit honom kalla fötter. Han är angelägen om att vara en president för alla och nu visar det sig att en majoritet av fransmännen är emot assisterad befruktning. Stödet för adoption har nu också krupit under 50 procent av väljarna.

Lagen om äktenskap för alla och adoptionsrätt tas upp i nationalförsamlingen och senare i senaten under de kommande veckorna. Före dess ska också försvararna av lagförslaget demonstrera, söndagen den 27 januari. Det blir förstås spännande att se om denna demonstration kan bli lika stor eller större än den som genomfördes igår.

Frankrike kommer med all säkerhet att få sin lag. När den är genomförd lär den politiska högern få en baksmälla. Dess taktiska spel före beslutet kan straffa sig efteråt. Högern döms som hopplöst efter sin tid. De konservativa katolikerna som demonstrerade på Paris gator igår är trots allt ingen grupp att luta sig emot när landet går mot framtiden.

Den lilla typiska franska restaurangen i Paris
Den lilla typiska franska restaurangen i Paris 150 150 Tomas Lindbom

Söker du efter den typiska franska restaurangen, den som svarar mot alla förväntningar om hur den ska se ut, vilken stämning som ska finnas kring borden och maten som serveras. Kanske gillar du Le petit Saint Benoit på Rue Saint Benoit i Saint Germain des Prés.

“Ska vi äta lunch i morgon”, frågar jag min dotter. Hon föreslår Le petit Saint Benoit. Jag kommer dit en kvart före klockan ett. Det är fortfarande lugnt och två servitriser visar mig till ett litet bord utefter långsidan. Jag sätter mig på bänken av galon och kastar upp rocken på en hylla ovanför. Bordet har rutiga dukar som sig bör på en klassisk fransk krog. Bredvid mig sitter en ensam man och äter en viltgryta. Suger upp såsen med en bit baguette som man gör i Frankrike och sköljer det hela med en karaff vin.

Jag tittar på menyn medan jag väntar på dottern. I dag har de hachis parmentier. Det är en klassisk fransk rätt, köttfärs med potatismos som ugnsbakas. Enkelt men gott. Jag bestämmer mig för det men vill gärna ha en oeuf mayonnaise (ägg i majonnäs) som förrätt, en annan klassiker. Det blir vårt val, båda två och vi kan heller inte avstå från efterrätt. I dag har de bland annat en jordgubbsmousse som simmar i vaniljsås. Inte så tokigt. En enkel fransk lunch med andra ord.

Medan vi beställer har klockan passerat 13 och nu är det knökfullt i restaurangen. Till vänster om mig sitter ett äldre par som säkert arbetar i närheten. Ser ut som forskare eller kanske författare. Den ensamme mannen till höger om mig har fått sällskap av en yngre slank herre som verkar klara vikten trots att han verkar ha ett sug efter sötsaker. Han beställer omedelbart in en stor efterrätt som han njutningsfullt begår medan han berättar om förmiddagens kundmöten och om sin nyköpta bostadsrätt inne i stan.

Saint Germain des Prés är en elegant stadsdel mitt i Paris på vänstra stranden. Här ligger de berömda kaféerna Café de Flore och Aux deux Magots och brasserie Lipp. Dessa ställen har en lång och intressant historia. De är kända som tillhåll för existentialistfilosoferna på 50-talet. Där satt Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir men också sångerskan Juliette Gréco. I dag händer det titt som tätt att en känd författare eller politiker slinker in på dessa ställen för en kaffe, en drink eller en matbit. Runtom i Saint Germain des Prés finns stora högskolor, bland annat den berömda elitskolan för samhällsstudier, Sciences Po. I närheten ligger också socialistpartiets högkvarter på Rue Solférino och även nationalförsamlingen vid La Concorde.

Le petit Saint Benoit är ett enkelt ställe men har också sin historia. Samma kända existentialister satt även här. De hade ju inte alltid så gott om pengar. Marguerite Duras är omtalad som den som flitigt njöt av goda och långa middagar på restaurangens terrass ute på trottoaren.

Dottern bjuder och det är trevligt. Jag är inte så orolig att hon ska ruinera sig. Le petit Saint Benoit har rimliga priser. Det går att äta en trerättersmåltid och inte bli ruinerad. Paris är en billigare restaurangstad än Stockholm. Här äter vi mer och fler rätter visserligen men priserna är minst 20-30 procent lägre.

  • 1
  • 2