Monthly Archives :

december 2015

Nationella fronten med flera ansikten
Nationella fronten med flera ansikten 150 150 Tomas Lindbom

Nationella fronten (FN) gör sitt bästa resultat någonsin i ett allmänt val. I söndags, i den första valomgången av regionalvalen, toppade partiet med 28 procent, en procent före högern och centern (LR+UDI och Modem) och cirka fem före Socialistpartiet (PS). Partierna till vänster om vänstern är i det närmast utraderade utom de gröna som gör ett hyggligt val efter deras förutsättningar, kring 6 procent.

FN har inte samma profil överallt i landet. Partiet är enat kring en nationell grundsyn. Partiet talar gärna om det äkta franska, nationens tradition och de värden som är förknippade med denna tradition. De enas också kring främlingsfientligheten. Det finns riktiga fransmän och fransmän som av härkomst, hudfärg och /eller religion inte passar i den franska civilisationen. “On est chez nous” skanderar ofta FN-anhängare när de möts i demonstrationer och lyssnar på tal av sina egna. Det betyder att de markerar att de är i sitt land – Vi är hemma hos oss – medan det finns andra som inte borde vara och leva i detta Frankrike.

Däremot skiljer sig FN på andra punkter beroende på var i landet partiet uppträder. I norr, där Marine Le Pen nu försöker bli ordförande i en stor region, lyfter partiet fram det folkliga och många krav är snarlika dem som den yttersta vänstern företräder. Motstånd mot kapitalismen och marknadsekonomin, motstånd mot EU och mot euron. Motstånd mot frihandel. Ett parti som betonar det folkliga, det egalitära. Främlingsfientligheten är ett sätt att mota bort människor som kan ta jobben ifrån de så kallade vanliga fransmännen eller lägga beslag på bidrag  som ytterligare tynger skattebördan för dem som jobbar och har små inkomster.

I södra och främst sydöstra Frankrike, där Marines systerdotter Marion Maréchal Le Pen vill bli ordförande, är framtoningen mer konservativ för att inte säga reaktionär. Här passar främlingsfientligheten in som ett värn mot kristna värden, mot den mångsekellånga historiska traditionen i de gamla romerska områdena. Här är också gränsen mellan den traditionella högern och FN mindre tydlig. Det är på sätt och vis lättare för en konservativ person i denna del av landet att ta steget över till FN. I norr är det snarare socialisterna som släpper till arbetarväljare till FN.

Dessa två regioner, Nord-Pas-de-Calais-Picardie i norr och PACA i sydöst, kan mycket väl få FN-majoritet efter söndagens andra valomgång trots att Socialistpartiet på både ställena dragit tillbaka sina kandidater och uppmanat sina väljare att rösta med höger-center-listan. I en tredje region, den som ofta kallas Stora Öst, bland annat de gamla departementen Alsace och Lorraine,  ställer FN:s andreman Florian Philippot upp i en uppgörelse med både högern-centern och Socialisterna. Det senare partiets toppkandidat har vägrat att lyda partiledningens order att dra sig tillbaka (han kom också på tredje plats i söndagens första valomgång) utan ställer upp mot Philippot och en representant för LR-UDI-Modem, det vill säga högern och centern. Philippot är i stora drag ense med Marion Le Pen. Han driver mer de ekonomiskt vänsterorienterade frågorna. Han är också sprungen ur den del av den franska vänstern som är mer nationalistisk. Han påminner också mer än de båda kvinnorna Le Pen om den franska politiska överklassen som formats i elitskolorna.

FN är alltså inte ett enhetligt parti. Det är för enkelt att bara tala om det som främlingsfientligt eller rasistiskt. Vi måste lägga till andra viktiga karaktärsdrag och alla är inte gemensamma för partiet i alla delar av landet. Och ledartyperna är alltså minst tre. Den konservativa och katolska (Marion Maréchal Le Pen), den mer folkliga (Marine Le Pen) och den teknokratiska (Florian Philippot).

Det finns också en rätt stark grupp av mer intellektuella, starkt konservativa publicister och även filosofer som helst vill se en annan ledare av en extrem högerrörelse med en inte obetydlig koppling till de Gaulle. De står närmare Marion Maréchal Le Pen men hon är för ung, för oideologisk för att passa dem. De drömmer om en ledare som inte finns men som skulle styra landet mot mer av traditionella värden, vrida klockan tillbaka till ett Frankrike, före den stora invandringen av människor från Nordafrika. En exponent för denna grupp är journalisten och författaren Eric Zemmour som i sin bok Le grand suicide (det stora självmordet) beskriver Frankrike som ett land i kontinuerligt pågående nationell och kulturell försvagning sedan 1968. Han plågas av hur de nationella värdena får ett mindre utrymme. Han menar att detta bland annat är följden av invandring, särskilt från muslimer, och ett ökat inflytande från feminister och gayrörelsen. Han talar upprört om en feminisering av Frankrike.

Zemmours bok är närmast plågsam att läsa med ett enögt perspektiv på det senaste halvseklet. Han plockar efter eget skön in de exempel som passar för att måla upp sin svarta bild av nutidshistorien. Icke desto mindre i ett land som nu har fallit in ett betraktelsesätt som handlar om yttre hot mot nationen blir hans bok en best seller med försäljningssiffror som ligger uppemot en halv miljon. Han är så till den grad uppmärksammad att en av de yngre journalisterna på högertidningen Valeurs actuelles skrivit en framtidsroman med Zemmour som president.

De reaktionära drömmarna kan vi naturligtvis räkna bort i kampen om de breda väljarlagren inför kommande val. Men det är inte självklart att Marine Le Pen och hennes falang kommer att stå som segrare internt i partiet  i ett längre tidsperspektiv. Systerdottern i Vaucluse och hennes vänner som odlar motstånd mot abort, mot homosexuella äktenskap och försvarar en traditionell syn på Frankrikes kultur kan mycket väl bli dominerande internt. I regionalvalets första valomgång ska också noteras att Marine och Marion på nästan tiondelen av en procent ändå nådde samma höga siffror i andel av väljarna. Något att tänka på.

Storseger för Nationella fronten
Storseger för Nationella fronten 150 150 Tomas Lindbom

Nationella frontens segrar i franska regionalvalets första valomgång blev större än väntat. Marine Le Pen som ställde upp i Nord-Pas-de-Calais-Picardie liksom systerdottern Marion Maréchal Le Pen som toppade listan i Provence-Alpes-Côte d´Azur fick över 40 procent av rösterna och utklassade sina närmaste utmanare, i båda regionerna listor tillhörande Les Republicains-UDI, det vill säga Sarkozys parti och centerpartiet som ingått en allians.En stor del av det franska folket valde att stanna hemma, 49 procent, eller rösta på FN, kring 28 procent av avgivna röster.En stark misstro, på gränsen till hat, mot det politiska etablissemanget i Paris är en förklaring. Attentaten den 13 november har spätt på fransmännens motstånd mot invandrare och ökat kraven på repressiva åtgärder från statens sida.

Dessa regionala val föregår presidentvalet i maj 2017. Sällan har lokala val präglats mer av nationella frågor än detta. Resultatet av dessa val speglar alltså fransmännens syn på nationella politiska frågor i mycket större omfattning än deras syn på regionala ämnesområden. Väljarna har tagit ställning utifrån frågor som arbetslösheten, migrationen och lag och ordning.

Det största intresset riktas mot de tolv regionerna på det franska fastlandet. Då är inte Korsika och departementen på andra sidan Atlanten inräknade. FN segrade i sex av de tolv regionerna. I den andra valomgången kan alla listor som i den första omgången nått mer än 10 procent gå vidare till en andra valomgång. De tre stora blocken, FN. högern och Socialisterna har passerat den spärren i alla tolv regionerna och ingen annan lista har heller lyckats nå så höga procentsiffror. Det innebär att det i normalfallet blir en uppgörelse mellan dessa tre block överallt,

Det finns dock en möjlighet att något av blocken högern eller Socialisterna drar sig tillbaka för att skapa en så kallad republikansk front mot FN. Många politiker inom dessa båda block gör en skillnad mellan politiska motståndare och fiende till republiken. FN betecknas tillhöra den senare kategorien. För att hindra en fiende till republiken kan det vara nödvändigt att dra sig tillbaka för att hjälpa den politiska motståndaren som är bättre placerad för att kunna slå FN i den andra valomgången. Rent konkret innebär det att om till exempel Socialisterna i en region igår kom på tredje plats efter FN och högern så drar sig Socialisterna ur den andra valomgången. Låter sina väljare förstå att de i den andra valomgången ska rösta på högern och därmed hindra FN från att vinna majoritet och ordförandepost  regionen. Det innebär samtidigt att det inte blir någon vänsterrepresentation över huvud taget i den regionens folkvalda församlingar.

Socialisternas partisekreterare meddelade redan igår kväll att han uppmanade sina partivänner som kom på tredje plats i regionerna att dra sig tillbaka. Inga socialistlistor nästa söndag. Total frånvaro av representation i den regionens folkförsamling under de kommande sex åren. Och med risk att FN ändå vinner kommande söndags drabbning mot högern.

Nicolas Sarkozy intog en diametralt motsatt position igår kväll. Han uppmanade alla sina partivänner att fortsätta kampen nästa söndag oavsett placering i gårdagens första valomgång. Han menade att det viktiga är att vara tydlig med sina politiska åsikter och han menade också att det är viktigt att lyssna in de signaler som kommer från Nationella frontens väljare.

Beslut i denna fråga måste fattas senast i morgon. I både höger och i Socialistpartiet spretar uppfattningarna. Sarkozy får kritik internt av den falang som står närmare mitten och vill distansera sig tydligare från FN. Ett par av socialistledarna i de berörda regionerna vill inte dra sig tillbaka och därmed lämna fältet fritt för högern.

Nationella fronten kan möjligen gå miste om majoritetsposterna i några regioner om de andra stora partierna gör verklighet av sina förslag. Skulle så ske riskerar partiet att få än mer möjlighet att underblåsa den väl spridda uppfattningen hos fransmän om att de traditionella blocken, höger och vänster, egentligen spelar tillsammans under täcket och är mer intresserade av politisk makt än av att rädda Frankrike ur krisen.

Det är heller inte säkert att dessa försök att stoppa FN lyckas. I Provence-Alpes-Côte d´Azur fick Marion Maréchal Le Pen över 41 procent igår. Hennes närmast rival, högerns Christian Estrosi hamnade kring 24. Han har alltså 18 procent upp till henne. Socialisten fick cirka 15 procent av rösterna och ett tiotal procent kan också räknas in från väljare som röstat på Vänsterpartiet eller de gröna. Det är knappast troligt att alla vänsterväljare snällt och fogligt följer partiledningarna i Paris och lägger sin röst för en högerkandidat som i många avseenden står längre från den folkliga vänstern än FN.

Den lista som får högst procentandel i valet på söndag får ett tillskott av röster motsvarande 25 procent, en ordning som på typiskt franskt vis ska gynna starka majoriteter i politiska församlingar. Det finns en uppenbar risk att vänstern i denna del av Frankrike vaknar upp på måndag morgon med ett politiskt-regionalt landskap där FN har uppemot 75 procent av platserna i församlingen och att den samlade vänstern har 0.

Det är uppenbart att den politiska eliten i Frankrike inte  vet hur den ska hantera det folkliga missnöje och de spänningar som råder i landet. Nu driver både PS och högern en hård repressiv politik och försöker förtvivlat att visa en misstroende opinion att de kan vara ett trovärdigt alternativ till FN när det kommer till kamp mot terrorismen. Än så länge har FN:s siffror bara ökat. Det är som om den delen av franska folket  som attraheras av hårda tag säger att originalet är bättre än kopian. Och vad gör Hollande och Sarkozy då?

FN leder i sex av tolv regioner inför valet på söndag
FN leder i sex av tolv regioner inför valet på söndag 150 150 Tomas Lindbom

Nationella fronten har ytterligare stärkt sina positioner efter attentaten i Paris den 13 november och – kan man möjligen också säga – efter att övriga partier starkt betonat behovet av hårdare militära insatser och ökad repression i landet. Nationella fronten får hela tiden rätt och ges rätt. Franska folket är till största delen insnärjt i ett tänkande där det gäller att försvara det som går att försvara av det “franska” i kampen mot invandring, mot terrorism och alla krafter som vill försvaga den franska nationen med dess gamla, traditionella värden. FN leder i sex av tolv regioner enligt en färsk opinionsundersökning från Ipsos.

Jag citerar nu ur Le Monde för att visa hur det ser ut i landet enligt den mycket tillförlitliga mätning som Ipsos gjort under de sista tio dagarna av november, alltså minst en vecka efter attentaten. I sex av de tolv regionerna på fastlandet (Korsika är inte med i mätningen) leder FN I Nord-Pas-de-Calais-Picardie (15 procents ledning före det andra blocket som i detta fall är högercenterkoalitionen ledd av Nicolas Sarkozy) I Languedoc-Roussillon-Midi-Pyrénées leder FN med 11 procent. I  PACA (Provence-Alpes-Côte d´Azur  med 10), i Bourgogne-Franche-Comté (+ 8), Alsace-Champagne-Ardenne-Lorraine (+ 6), Centre-Val de Loire (+ 2) . FN ligger på delad första plats i Normandie.

Valet i regionerna sker i två valomgångar. Den som har mer än tio procent i första valomgången går automatiskt till den andra. Det innebär enligt opinionsundersökningar som gjorts att de tre stora blocken bör gå vidare till en andra valomgång i alla dessa tolv regioner. Det finns då en rad olika sätt att räkna och opinionsinsituten har också gjort försök att simulera olika situationer för att få fram hur den andra valomgången slutar. I Ipsos mätning skulle, om det var val i dag och mätningen fungerar, FN vinna i tre regioner. PACA i sydöstra Frankrike, i Nord-Pas-de-Calais-Picardie i norr och i Alsace-Champagne-Ardenne-Lorraine. Det senare är följden av de senaste veckornas händelser.

Nu undrar säkert någon om inte socialister och den republikanska högern går samman och rekommenderar sina väljare att rösta på den lista som har störst möjligheter att vinna över FN i en andra valomgång. Detta är enklare sagt än gjort. Problemet är först och främst att det nu är tre block i en andra valomgång och det är svårt att se i många fall vilket av alternativeten höger-center och socialister som är starkast. Det finns ju en rad småpartier som ska agera i en andra valomgång och kan rekommendera eller inte rekommendera sina väljare hur de ska rösta.

I takt med att FN stärkts har också särskilt högern (Les Républicains) blivit mer tveksamma till att rösta på socialisterna framför FN. Socialisterna har inte heller någon större lust att i en andra valomgång lämna ifrån sig alla sina kandidater för att stödja en höger som med Sarkozy i ledningen snarare har Socialistpartiet och inte FN som sin huvudfiende.

Väljarna följer inte sina ledare. Det blir alltmer uppenbart att väljarna i allmänhet skyr de etablerade politikerna. En rekommendation från Manuel Valls att socialistväljarna ska rösta på högern för att stoppa extremhögern i en andra valomgång kan snarare få en kontraproduktiv effekt.

Alla dessa skäl talar för att det inte blir en massiv uppslutning mot FN i den andra valomgången. Därför är det med dagens siffror i ryggen ganska troligt att FN erövrar två eller tre regioner. Det kan även bli fler men så långt ska vi ändå inte gå i spekulationer. Dessa siffor som visar FN:s ökade framgångar går främst ut över Les Républicains. Sarkozy har valt sida och försökt bli en Le Pen light. Nu kan han förlora östra Paris med bland annat Alsace och Lorraine  till FN. Hans parti går alltså tillbaka men Socialisterna är redan sedan tidigare ett slaget parti. President Hollandes förhållandevis statsmannalika framträdanden efter den 13 november har inte givit någon påtaglig effekt.

Nu får Frankrike troligen ställa in sig på en ny tid med tre block i politiken.Ett block växer, FN, och de andra försvagas. Detta sker i en tid när ekonomin är svag och motsättningarna mellan olika grupper i samhället ökar

Franska regionala val – Le Pen ännu starkare
Franska regionala val – Le Pen ännu starkare 150 150 Tomas Lindbom

På söndag den 6 december med fortsättning följande söndag genomförs regionala val i Frankrike i sammanlagt tretton regioner. Aldrig har väl de regionala frågorna befunnit sig i sådan skugga. Allt handlar om lag och ordning och om invandrare. Inte ens den tidigare så avgörande nationella frågan om arbetslösheten, som ökade igen med 40 000 personer senaste månaden till nästan 3,6 miljoner helt arbetslösa, är längre lika het i fransmännens agenda över viktiga politiska frågor.

Allt fokus ligger av ganska naturliga skäl på händelserna den 13 november i Paris och de frågor som diskuteras politiskt är en följd av dem. Den socialistiska regeringen har sökt på alla sätt att visa handlingskraft när det gäller att visa musklerna mot terrorismen. Krig i Syrien. Hollande söker skapa allians av stormakter mot Daesh. Undantagstillstånd i landet. Polisen jagar terrorister och har slagit till mot över hundra adresser. Nya reformer med fler poliser och åklagare. Högeroppositionen under Nicolas Sarkozy attackerar regeringen för att inte ha förekommit attentaten. Yttersta högern med Marine Le Pen i spetsen tar till än hårdare ord mot regeringen och menar att den helt misslyckats i att driva en nationalistisk politik och skydda landet mot invandrare som hotar nationen.

Den regionala valrörelsen handlar inte alls om regionala frågor. Ändå genomförs den. Resultaten för de tre blocken styrs då helt av hur väljarna ser på partiernas sätt att sköta lag och ordning och hur  trovärdiga de är i att bekämpa terrorism. Opinionsundersökningar som gjorts efter terrordåden visar att Nationella fronten går framåt ytterligare. Nu är partiet störst i landet eller ligger jämsides med högern på siffror runt 30 procent. I en av de tretton regionerna, PACA (Provence-Alpes-Côte d´Azur) har FN  enligt Ifop en ledning på 42 procent, följt av den vanliga högern på 28 procent och socialisterna på 16 procent. De gröna och Vänsterpartiet har 8 procent i denna mätning.

Politiska kommentatorer i Paris är ganska eniga om att högern och vänstern är villrådiga när det gäller att bemöta FN. Detta aggressiva nationalistiska och främlingsfientliga parti ökar och ökar och det verkar inte spela någon roll vad som händer i samhället. Alla politiska händelser spelar dem i fatet. Attentaten den 13 november, regeringens ambition att ena folket gav Hollande själv högre opinionssiffor men FN går ändå fortsatt framåt i förhållande till socialisterna och högern.

De två andra blocken vet inte heller om de ska negligera FN och rikta angreppen mot det andra traditionella blocket eller förklara att FN är huvudfienden. Det förefaller som om de gamla partierna ännu inte lyckats vrida om perspektiven. De lever kvar i en tid när nästan alla fransmän uppfattade FN som ett parti utanför de regeringsdugliga. Vi minns vilken jordskredsseger Jacques Chirac vann mot Jean-Marie Le Pen när de ställdes mot varandra i andra valomgången av presidentvalet 2002. I dag skulle säkert Marine Le Pen kunna få upp mot 40 procent, kanske mer, om hon i ett presidentval ställdes mot Francois Hollande. Den gamla så kallade republikanska fronten mot FN har briserat. Många politiker men främst många väljare är beredda att rösta på Marine Le Pen eller FN om deras huvudkandidat inte är med i en andra valomgång. Många av Sarkozys väljare skulle rösta på henne hellre än President Hollande. Även en del socialister skulle föredra Le Pen framför Sarkozy.

En av de politiska journalisterna, Catherine Nay, beskrev häromdagen i tv att hon numera på sina resor i Frankrike möter väljare som tappat all tro på det etablerade Frankrike. De är inte längre mottagliga för argument som att de gamla politikerna är mer insatta i de centrala samhällsfrågorna. De struntar i om en del av Le Pens program är verklighetsfrämmande, även direkt skadligt för landets ekonomi och välstånd. “De hör inte på”, säger hon. “De skjuter alla invändningar ifrån sig i en frustration över det etablerade Frankrike med säte i Paris. Det spelar ingen roll vad erfarna politiker säger. För många fransmän handlar det nu om att vägra befatta sig med de gamla partierna, med de gamla namnen. Frankrike är i någon mening kluvet , inte bara mellan invandrare och franskfödda utan möjligen än mer mellan Paris maktelit och det Frankrike som känner sig övergivet. Det finns ett parti som engagerar sig i deras missnöje och det är FN.

Utgången av de regionala valen är högst osäker. FN kan mycket väl erövra ordförandeposten i två av de tretton regionerna, i sydöstra och i norra Frankrike. Socialisterna kan få tre. Resten bör gå till Sarkozys höger- och centerkoalition. Men osäkerheten är stor. Två regioner till FN är en enorm framgång för det partiet och ger precis den skjuts mot presidentvalet som partiet önskar sig. Det är samtidigt för kort tid för att partiet ska avslöja sin inkompetens. Och i takt med att partiet växer ökar också anslutningen av duktiga experter och politiker till partiet. De borgmästare från FN som nu styr i sina kommuner sedan mars 2014 har inte visat upp särskilt många skandaler. Tvärtom kommer signaler om att väljarandelen som stöder dem fortsätter att vara hög.

FN är ingen parentes i franskt politiskt liv. Landet har inte längre två utan tre block och socialisterna ligger sämst till. Bit för bit växer FN och närmar sig alltmer ett läge där motståndet är splittrat, där väljarna inte längre ser partiet som olämpligt i regeringsställning och där andelen FN-väljare stiger så högt att det kan bli fråga om stora segrar också på det nationella planet. Marine Le Pen blir inte president 2017 men trenden pekar på att det inte är orimligt att hon blir det 2022

Jag intervjuade nyligen en man som befinner sig på strategiskt hög position inom den yttersta högern, dock inte FN. “Blir Marine Le Pen president emigrerar jag till Schweiz.” Han menade med dessa ord att ett Frankrike som väljer henne som president är en nation som inte längre tror på sig själv, som står på randen till inbördeskrig.

  • 1
  • 2