Monthly Archives :

december 2015

Ett eländigt år når sitt slut
Ett eländigt år når sitt slut 150 150 Tomas Lindbom

De flesta av oss i Europa minns 2015 som ett eländigt år. Det har varit plågsamt att se hur hundratusentals människor från krigets Syrien och svåra förhållanden i andra länder i Asien och Afrika flytt till Europa. Än svårare har varit att se att EU:s och de nationella politiska ledningarnas förmåga att hantera dessa flyktingströmmar varit erbarmligt dåliga. Vi har också upplevt ett år av terrorattentat, inte minst i Paris i januari och i november, och sett konsekvenserna av dem. Ökad främlingsfientlighet och skärpta spänningar i flera länder  i Europa. Vi har fått en överenskommelse om klimatfrågan, också den i Paris men en överenskommelse som vi inte vet resultatet av på lång sikt. Klimatkrisen växer och vi kan bara hoppas att den hindras genom modiga politiska beslut och klokskap i näringsliv och bland medborgare.

Jag har i dag sett begravningsgudstjänsten i Hamburg för Helmut Schmidt från den 23 november i år. Denne övertygade europé dog den 10 november, tre dagar före Parisattentaten. Det är märkligt att lyssna till Angela Merkels tal till Schmidt under gudstjänsten. Om Förbundskansler Schmidts samverkan med Giscard d´Estaing, Frankrikes president under samma tid. Om vikten av europeiskt samarbete för vilket Schmidt var en så angelägen företrädare. Om frihet och demokrati. Och om tolerans. Hennes tal lyfte de frågor som smärtar Europa detta år och hon hämtade inspiration från den tid då europeiskt samarbete byggdes och det fanns hopp om en ljusare framtid.

Detta eländiga år 2015 är det många stats- och regeringschefer som vacklar i sin tro på öppenhet, demokrati och europeiskt samarbete. Det finns en stark anledning att bekämpa de mörka krafter som representeras av terrorismen men det är knappast klokt att kampen sker i varje land för sig. Det är heller inte klokt att bekämpa terrorismen och terroristerna med enbart repressiva åtgärder. Den misslyckade politiken i flyktingfrågan är verkligen ett förfärande exempel på att EU och Europa som en gemenskap skadats under 2015. Angela Merkel är en av de få som gått någorlunda helskinnad ur detta år.

Den franska politiska ledningen har ett mörkt år bakom sig. I samspel med folkviljan driver ledningen landet i allt mer hätsk och oförsonlig riktning. President Hollandes senaste utspel att skärpa möjligheterna att frånta fransmän sitt medborgarskap är en oroande signal. Förre premiärministern Jean-Marc Ayrault, som för övrigt representerade de franska socialisterna på Helmut Schmidts begravning, twittrade häromdagen: ”Om freden i Frankrike hotas, varför då skapa mer splittring?”

Politiker företräder folket i en demokrati. Det finns samtidigt tillfällen när politiker får ta på sig statsmannarollen och företräda de principer som gäller för en demokrati. Annars förfaller dessa politiker till populism. En opinonsmätning i Frankrike häromdagen visade att 94 procent av väljarna stöder Hollandes förslag att inskränka rätten till medborgarskap för dem som har två nationaliteter men som är födda i Frankrike och som gjort sig skyldiga till brott som kan anses riktade mot nationen.

Francois Hollande ser sig som hela Frankrikes president. Han har ju också 94 procent av nationen bakom sig. Men vad innebär detta och andra beslut i samma riktning? Enighet som bygger på hat mot ett fåtal är en bräcklig enighet.

Detta eländiga år 2015 visar hur en rad statschefer spelar på främlingsfientliga stämningar eller tänjer på de värdebegrepp som tidigare varit självklara i Europa. När socialdemokratiska och liberala regeringar vrider politiken i repressiv riktning finns det visserligen alltid ett mått av moderation och åtminstone en form av tolerans i retoriken. När ett främlingsfientligt parti tar över ett land som redan befinner sig i undantagstillstånd och som säger sig vara i krig, både med främmande makt men också med medborgare i det egna landet – så är fallet i Frankrike – finns det anledning att vara orolig. Nationella fronten behöver inte ändra många kommatecken i konstitutionen för att kunna driva en öppet främlingsfientlig politik vid en eventuell valseger i presidentvalet 2017.

Det är aldrig bra att dra för långtgående slutsatser av ett politiskt läge. Det finns inga tecken på att Frankrike står inför ett politiskt maktskifte 2017. Det är fortfarande sannolikt att nästa president kommer från Socialistpartiet eller från ett center- eller moderatkonservativt parti. Det vore fel att väcka oro i onödan. Däremot är det säkert att de fasansfulla Parisattentaten 2015 har drivit den franska opinionen och den politiska ledningen mot andra lösningar av säkerhetsfrågorna än tidigare och att det säkert gläder alla terrorister som nu studerar effekterna av dessa attentat. En drömsituation helt enkelt att se hur muslimernas ställning i Frankrike försvagas, hur misstänksamheten mellan olika religiösa och kulturella grupper ökar och hur förutsättningarna för upplopp och nya inre konflikter ökar.

Vi får önska att 2016 blir ett bättre år på många sätt i Frankrike liksom i stora delar av övriga Europa. Om inte förr så finns det i dag anledning att engagera sig politiskt på allvar.

Terrorister kan förlora franskt medborgarskap
Terrorister kan förlora franskt medborgarskap 150 150 Tomas Lindbom

En het politisk fråga har dykt upp i slutet av 2015. President Francois Hollande och hans premiärminister har, i öppen konflikt med sin justitieminister Christiane Taubira, beslutat att driva igenom en lag som förvägrar en fransk medborgare att fortsatt behålla sitt franska medborgarskap om denna person också har ett annat medborgarskap och definieras som en fiende till Frankrike.

Attentaten den 13 november har drivit regeringen in på en hårdare linje gentemot terrorism. Undantagstillstånd råder i landet och en lag som enklare möjliggör för en regering att förlänga detta undantagstillstånd håller på att utarbetas. Nu kommer också förslag om att inskränka rätten till franskt medborgarskap. Det finns redan sådan inskränkningar för dem som har dubbel nationalitet. Nu ska den utsträckas så att den tydligt riktas mot personer som är terrorister och även för dem som har ett franskt medborgarskap som är längre än tio år. Ja, även den som är född i Frankrike med franskt medborgarskap vid sidan om annat lands medborgarskap ska kunna fråntas sin franska nationalitet.

Rätten till franskt medborgarskap för den som är född i landet har varit en viktig princip i synen på tillhörighet till Frankrike. Den som fötts på fransk mark, som vuxit upp i detta land ska också automatiskt vara fransman.Senare års identitetsdebatter har börjat luckra upp denna princip. Särskilt Nicolas Sarkozy har börjat ifrågasätta den med hänvisning till antifranska stämningar hos en del franska medborgare med rötter i andra länder och med dubbel nationalitet.

Presidentens förslag som definitivt slogs fast den 23 december har väckt en storm av vrede i stora vänsterkretsar. Justitieministern Taubira är öppet emot beslutet av landets president men hon har sagt att hon ändå inte avgår. Manuel Valls företrädare på premiärministerposten är likaså upprörd över beslutet liksom Martine Aubry. Vi ska inte tala om vilka reaktioner som kommer från partier till vänster om Parti Socialiste.

Kritiken från delar av vänstern riktas mot uppluckringen av principen om att den som är född i Frankrike ska ha sitt franska medborgarskap. Det finns också inom delar av vänstern en oro för att dessa lagar bara skärper motsättningarna inom landet. Hollande och Valls vill med lagen skapa enighet i kriget mot terrorism men riskerar att skapa nya motsättningar av kulturellt slag, motsättningar som överstiger fördelarna med att tvinga en och annan terrorist att lämna landet.

Det finns också starka röster bland jurister som ifrågasätter värdet av en sådan lag. Och hur ska den tolkas? Var går gränsen för handlingar som agerar emot Frankrike? Är det rena terrorhandlingar eller också medverkan till sådana? Kommer någon som agerar som opinionsbildare för IS att omfattas av lagen?

En lag av detta slag kommer helt säkert att följas av nya. Frankrike har helt valt den repressiva linjen. Hollande och särskilt Valls driver en kriminalpolitik och en identitetspolitik som måste betecknas som mer höger än vänster, som mer auktoritär än preventiv och social. Den här typen av så kallade hårda tag eller ”inrikes krig” som Valls kallar det, har sällan framgång på lång sikt även om åtgärderna uppskattas av merparten av befolkningen när de sätts i verket. Nästa år får vi säkert se en rad exempel på liknande åtgärder från den sittande regeringen. Och samtidigt kommer Hollande och Valls med emfas lova att detta är vänsterpolitik och inte har något som helst med Nationella fronten att göra. Deras förslag till repressiva åtgärder har absolut inte tillkommit för att detta extrema högerparti nu är Frankrikes största. Fan tro´t.

Hollande en gummigubbe men vad händer med vänstern?
Hollande en gummigubbe men vad händer med vänstern? 150 150 Tomas Lindbom

Francois Hollande är nog världsmästare i politisk överlevnad. Det är ingen dålig förmåga när det gäller att hålla sig kvar vid makten och styra ett land som Frankrike, ett minst sagt bångstyrigt pastorat. Nu har vi de regionala valen bakom oss och hela det politiska Frankrike känner suget av nästa års förberedelser inför presidentvalet 2017. Vänstern är i fokus minst lika mycket som högern och Nationella fronten.

Francois Hollande har gjort misstag som president. Han tog inte tag i rodret tillräckligt snabbt efter valvinsten 2012. Han trodde uppenbarligen att konjunkturen skulle vända uppåt av sig själv inom ett år eller arton månader efter maktskiftet och han räknade med att han aldrig behövde tillgripa impopulära metoder för att styra ekonomin rätt. Så fel han fick. Hans passivitet inom den ekonomiska politiken kostade honom hela förtroendet hos väljarna och det missnöje som han möter har inte velat släppa trots en omläggning av den ekonomiska politiken och en del insatser inom utrikespolitiken som uppskattats av de franska väljarna.

Francois Hollande har ändå en betydligt starkare ställning när han ska hålla sitt nyårstal 2016. Nu kan han rida på vågen av sina betydligt mer populära beslut sedan början av 2014 och hans agerande efter attentaten  den 13 november. Han har satt igång flera krig som han på ett märkligt sätt aldrig behövt motivera. Han har under det senaste året nästan helt sluppit kritik för budgetunderskott från Bryssel och Berlin. Ingenting har egentligen hänt som förbättrat Frankrikes finanser men en kombination av mer liberala beslut i regeringen och ett EU som haft andra bekymmer än ekonomin har räddat Hollande från besvärande frågor.

Intressant blir det att se honom navigera i det inrikespolitiska landskapet med partierna till vänster och höger om PS. Så här i efterhand förefaller det ha varit ett genidrag av honom och Manuel Valls att låta striden mot Nationella fronten bli huvudfrågan i regionalvalen. Högern kom i kläm eftersom Sarkozy låg så långt ut på högerkanten och förlorade trovärdigheten i den striden. Högern vann visserligen sju regioner men tre av dem var mer eller mindre resultatet av att socialisterna drog tillbaka sina kandidater eller rekommenderade sina väljare att ändå rösta på en högerkandidat.

Den raka kampanjen mot FN ger en öppning för Hollande att närma sig de centerväljare som tröttnat på Sarkozys slammer kring lag och ordning. Flera mer moderata högerledare som Nathalie Kosciusko-Morizet och förre premiärministern Jean-Pierre Raffarin visar öppet sitt motstånd mot Sarkozys linje att behandla socialister och extremhögern med samma avståndstagande. Hollande får alltså mer manöverutrymme att hitta väljare och kanske också politiska partners till höger om sitt parti. Valls drömmer helt uppenbart om ett nytt landskap där PS kapar banden helt med alla grupper till vänster om partiet och helt orienterar sig mot samverkan med mitten.

Hollande är mindre kategoriskt negativ i sitt förhållande till partier som Vänsterpartiet och de gröna. Hollande stänger aldrig några dörrar och han har också en historia av att leva i mitten av det socialistiska partiet som dess generalsekreterare under ett tiotal år. Det är egentligen en helt öppen fråga hur han landar i förhållande till vänstern om vänstern fram till valet 2017. Kampen mot Nationella fronten som prioriterad fråga ger förstås poäng hos alla partier som står längre ut till vänster. Det fungerade redan i andra valomgången i regionalvalen där tidigare bångstyriga partier vänsterut nu gick i koalition med PS

Huvudfrågan som alla ställer sig är hur Hollande ska lyckas komma till den andra valomgången i presidentvalet. Grundtipset har hittills varit att striden där står mellan Marine Le Pen och Nicolas Sarkozy. Men nu  kan det politiska landskapet ritas om igen. Låt oss anta att Sarkozy med hjälp av de trogna inom sitt parti kan vinna primärvalet för Les Républicains i höst och bli högerns och centerns kandidat. Och anta att han håller fast vid sin linje att med en hård högerpolitik vinna tillräckligt med röster från FN i en andra valomgång. I så fall kan Sarkozy förlora sin plats som slutlig utmanare till Le Pen. Han kommer då att  tappa för många röster på sin vänsterflygel, bland centerväljare och mer moderata högerväljare. Hollande kan då gå vidare till en andra valomgång med starkt förtroende hos minst 50 procent av de franska väljarna som den person som kan stoppa FN.

Det finns många andra scenarior att tänka sig under 2016. Sarkozy förlorar primärvalet till Alain Juppé. Då får Hollande större problem att nå en andra valomgång om han satsar på att vara bålverket mot FN.

Så återstår också frågan vad som händer om Hollande ställs mot Le Pen i en andra valomgång. Klarar han att ro hem tillräckligt många högerröster för att vinna. Det är i dagens läge troligt men inte säkert. Mycket kan hända i väljarnas huvuden under de sexton månader som kvarstår av nuvarande mandatperiod.

FN stoppas – och gör sitt bästa val någonsin
FN stoppas – och gör sitt bästa val någonsin 150 150 Tomas Lindbom

Det finns en bekväm tolkning av valresultatet i den andra valomgången av de regionala valen i Frankrike: Nationella fronten har hindrats från att ta makten i alla regioner. Det franska folket har avvisat extremism och istället valt att gå samman och i enighet rösta för den demokratiska kandidat som låg bäst till efter den första valomgången. Fransmännen har tagit sitt ansvar.

Många kände också lättnad när valresultatet presenterades genom vallokalsundersökningar kl 20.00 i de olika tv-kanalerna. Det är ingen tvekan om att de regioner som riskerade en FN-majoritet i ock med detta val kan andas ut. Kulturbidrag hade dragits ner. Förslag om diskriminering inom transporter, i skolorna och på flera andra områden hade med all säkerhet lagts fram och röstats igenom. Regionerna har på en rad områden fått större befogenheter än de gamla territorierna.Framförallt hade – vid en FN-seger – den politiska makten skapat en splittring i befolkningen, ställt grupp mot grupp på ett sätt som skulle ha blivit förödande för gemenskapen i dessa områden. Hatet och rädslan hade blivit än mer närvarande även i de vardagliga mötena mellan människor från olika etniska grupper.

Det finns dessvärre också en uppenbar baksida av valresultatet igår. Vi kanske inte ser vad det är som egentligen händer. FN har tredubblat sitt röstetal från förra regionalvalet 2010. FN fick närmare sjuhundratusen fler röster i den andra valomgången igår jämfört med den första valomgången för en vecka sedan. Partiet fick en icke oansenlig del av den ökade väljarandelen mellan de två valomgångarna (röstskolkarna minskade från 49 till 41 procent). Partiet har aldrig i ett val, oavsett valdeltagande, kunnat räkna in så många röster som i den andra valomgången igår.Trots betydligt lägre valdeltagande fick FN trehundratusen fler röster igår jämfört med Marine Le Pens röster i den första valomgången av det senaste presidentvalet. Enligt Le Monde ska drygt 6,7 miljoner fransman ha röstat på FN i gårdagens regionala val. I presidentvalet 2012 deltog 79,5 procent av väljarna i valet. Igår deltog alltså 59 procent.

Dessa siffror säger trots allt en del. FN är inget parti som mellan två valomgångar föll ihop som ett korthus eller visade sin oförmåga att vinna när det gäller. Det är ett parti som bit för bit skaffar sig mer politiskt stöd i befolkningen. Säkert hade Marine Le Pen och hennes medarbetare hoppats på en eller ett par regioner när det gick så bra i första valomgången. Samtidigt har partiet sin propaganda klar. ”Vi växer, vi visade förra söndagen att vi är största partigruppering i Frankrike. Vi kan med än större kraft föra detta  resonemang att de andra partierna egentligen är ett enda maktparti och att vi i FN är det enda oppositionspartiet. Beviset är hur Socialisterna (PS) väljer att stödja högerns kandidater i två tunga regioner i den andra valomgången.” Resonemanget är till stor del demagogiskt men det ligger också en sanning i delar av resonemanget. Partiet växer och opinionsinstituten visar dessutom att dess väljare är mer trogna detta parti än de väljare som nu senast röstat på de så kallade traditionella partierna.

Det blir en oerhört tuff uppgift för både PS och Sarkozys parti Les Républicains liksom andra grupperingar i mitten och till vänster att hitta en politik och en strategi för att hålla borta Marine Le Pen från den absoluta toppen i nästa presidentval. Det är oklokt att skrämmas. Det är fortfarande sannolikt att franska folket framgångsrikt upprepar sin gemensamma front mot FN även 2017. Det kräver dock mer av de traditionella partierna än tomma ord om republikens värderingar. Det kräver från Les Républicains sida en omorientering från Sarkozys närmast anpassliga politik gentemot FN. Det krävs också att den socialistiska regeringen börjar föra en mer framgångsrik politik i sociala och ekonomiska frågor. Både modigare och effektivare.

Sarkozys ställning i partiet kan komma att försvagas redan i dag. Han möter övriga representanter för partiets ledning i ett möte som mycket väl kan leda till öppen strid inom partiet. En rad tunga högermän som Alain Juppé, Francois Fillon och inte minst vice ordföranden Nathalie Kosciusko-Morizet drar åt ett annat håll än han i relationen till FN. Det centerorienterade samarbetspartiet UDI var klart irriterade av Sarkozys strategi mot FN under denna valkampanj. UDI kan komma att dra sig ur samarbetet om Sarkos nuvarande linje blir Les Républicains officiella linje inför presidentvalet.

Det kan bli svårare för regeringen att uppnå så positiva resultat i den ekonomiska politiken före nästa val att människors missnöje dämpas. Arbetslösheten steg kraftigt den senaste månaden. Fortfarande upplever miljoner fransmän att deras materiella tillvaro är högst otillfredsställande. De ser också mörkt på framtiden. Detta missnöje är självfallet en av huvudorsakerna till att FN ständigt ökar. ”Det måste bli en förändring”, säger många och menar att landet prövat både Sarkozy och Hollande och att det nu bara återstår ett alternativ; Le Pen.

Regeringens ekonomiska politik är också en stötesten för att skapa samarbete med övriga vänsterpartier, inte minst de gröna. Regeringens talesman, Stephane Le Foll, släppte försiktigt en försöksballong igår kväll om en center-vänster-koalition. Han gick som på glödande kol när han försökte säga att den klassiska motsättningen vänster-höger inte längre på samma sätt beskriver de politiska motsättningarna. Han önskar sig uppenbart, liksom sannolikt också Premiärminister Manuel Valls, en samverkan mellan Socialistpartiet och delar av center- och högeroppositonen. Då skulle FN och den mörkblå kärnan av Les Républicains hängas av liksom partierna till vänster om PS. Detta är en närmast hädisk tanke i ett land som tänker bipolärt och höger- vänster i traditionella termer av arbete och kapital.

I dag börjar valrörelsen för president- och parlamentsvalet 2017. Det börjar med de interna bråken i partierna med måänga blodiga uppgörelser. Det kommer att fortsätta med bland annat primärval inom Les Républicains. Mycket annat kommer att hända som gör även 2016 till ett dramatiskt år i den franska politiken. Alla år är politiskt dramatiska i detta land.

För eller emot Le Pen – val i morgon
För eller emot Le Pen – val i morgon 150 150 Tomas Lindbom

I morgon, söndagen den 13 december, går fransmännen till val och väljer ombud i de tretton nya regionala folkförsamlingarna. Nåja, det lär inte vara fler än drygt 50 procent som orkar släpa sig till valurnorna. Resten vet inte om att det är val, visar förakt för politikerna eller håller för ögon och öron och hoppas att det värsta inte ska inträffa; att FN säkrar majoriteten i en eller flera regioner. Valet gäller regionerna men är ett av de viktigaste nationella lokalvalen på många år. Sjutton månader före presidentavalet är detta val oerhört viktigt. Det kan få avgörande konsekvenser för vem som blir nästa president.

Opinionsundersökningarna inför andra valomgången visar att det blir jämnt i många regioner och FN kan vinna i fyra; Nord-Pas-de-Calais-Picardie i norr, i Provence-Alpes-Côte d´Azur i sydöst, i Bourgogne-Franche-Comté, söder om Paris och i den östra regionen Alsace-Champagne-Ardenne-Lorraine i öst. Bara namnen på de nya storregionerna gör oss som är kommentatorer av valet rent vimmelkantiga. Typiskt för de ständiga politiska striderna i Frankrike kring allt från form till innehåll gör att – som i detta fall –  ansvariga i de gamla länen som slagits ihop till storregioner inte kan komma överens om ett nytt enkelt gemensamt namn. Vi får alltså leva med dessa långa och omständliga beteckningar.

Front National har alltså chansen att ta hem ordförandeposten och bilda majoritet i fyra regioner men det är möjligt, nästan troligt, att partiet inte vinner majoritet i någon region. Socialisterna har dragit sig tillbaka i två, i norr och i sydöst. Socialistledningen rekommenderar aktivt sina väljare att rösta på högern i dessa regioner. I de andra två möjliga segerregionerna förefaller FN:s chanser att vinna snarare större. Allt är i alla fall oerhört spännande och oförutsägbart. Osvuret är bäst men om jag nu ska leverera ett tips om valresultatet säger jag att tillräckligt många socialister och allmänborgerliga tar sig till valurnorna i morgon för att  FN inte lyckas vinna ens någon region.

Valet har för Socialisterna blivit en fråga för eller emot FN. Det är på många sätt en sympatisk hållning. FN är ett obehagligt rasistiskt parti med en människosyn som exkluderar folk och kulturer från fullt medborgarskap i landet. Tonläget från dess ledare har också skruvats upp i takt med att högern och vänstern sökt sig allt längre  högerut. Det går att tala om ett chickenrace mot ett samhällsklimat där krigsretoriken är  gängse. Nu använder också Manuel Valls samma krigstermer i kampen mot FN (”Vi lever i ett inbördeskrig mot FN”, säger han) men problemet är att hela världsbilden samtidigt förändras hos människor i allmänhet. Det går inte att bara tala om krig, gränskontroller, vapen och repression utan att den sortens människosyn sipprar ner i hela folksjälen och kommer att omfatta alla delar av samhället.

Både högern och vänstern har ett problem i förhållande till FN:s väljare. Dessa väljare får inte utsättas för kritik samtidigt som partiet de röstat på ska attackeras. ”Vi hör väljarnas budskap och vi tar hänsyn till det”, förklarar representanter för alla andra partier. Men vad ska de ta hänsyn till? Det går att i allmänna ordalag visa förståelse för väljarnas oro, deras misstro mot de traditionella partierna och så vidare. Men vad ska dessa traditionella partier göra åt det? Socialister och högermän blir svaret skyldiga.

De försöker anpassa sig allt mer till FN utan att ändå göra det helt och hållet. Skulle de svara på FN:s hatpropaganda med ett kärleksbudskap skulle det inte fungera i dag. Väljarna har faktiskt röstat på FN för att de föredrar FN i någon mening.

Manuel Valls är ett exempel på en ledande politiker inom de gamla partierna som försöker sitta på två stolar samtidigt. Han rasar mot FN men har anammat stora delar av dess politik. Han stänger gränserna för flyktingar. Han talar bara om krig mot terrorismen men nämner inte ett ord om hur det franska samhället ska friskna till rent mentalt. Han talar visserligen om ekonomiska reformer men dessa är av traditionellt liberalt snitt som inte vinner några sympatier alls hos de franska arbetarväljare som nu vänder sig mot FN

Det ska sägas att Valls liksom Hollande försöker stoppa FN. Socialistpartiet drar till och med tillbaka sina kandidater i två regioner där partiet bedömer att deras medverkan i söndagens andra valomgång kan leda till seger för FN. Frågan är om det på sikt är en riktig strategi. Jag tror det inte. Men det är ändå en signalpolitik – för att använda ett populärt ord i den svenska flyktingdebatten – som visar att partiet i någon mening – möjligen! –  står upp för humanistiska värden.

Nicolas Sarkozy är verkligen aggressiv i sin retorik. Han är en Marine Le Pen i lightversion. Han angriper vänstern som för honom är åtminstone en lika stor motståndare som extremhögern. Det finns förstås skillnader mellan Sarkozy och Le Pen men de skillnaderna handlar mer om synen på ekonomi och i de frågorna attraherar han mer traditionella borgerliga väljare med högre utbildning. Sarkozy är heller inte alls intresserad att dra tillbaka sina kandidater i den region (Languedoc-Roussillon) där partiets kandidat kom på tredje plats och där dennes medverkan i den andra valomgången skulle kunna leda till seger för FN.

Sarkozy har faktiskt med sin ultrahögerpolitik inom sitt parti Les Républicains blivit så omtvistad som ledare att det kan bli palatsrevolution under nästa år. Några av hans utmanare om posten som partiets presidentkandidat i valet 2017 – särskilt Alain Juppé – kan mycket väl ta över och förpassa Sarkozy ut i kulisserna redan under månaderna som nu följer på regionalvalet. Högerns samarbetsparti, det centerorienterade UDI, knorrar verkligen över Sarkozys sätt att förhålla sig till FN under dessa regionalvalsveckor.

Alla partier har nerverna utanpå inför resultatet i regionalvalen i morgon kväll. Den politiska karta som ritas upp nu kommer att påverka mycket av det som sker inför presidentvalet 2017. FN kan få ett inflytande i landet och ha möjlighet att bygga sin ställning ytterligare eller genom orutinerade politiker i maktställning skrämma bort väljare till 2017. PS och LR-UDI behöver ett rimligt stöd i väljaropinionen för att få fart på sina valkampanjer inför 2017. Claude Bartolone (PS) och Valérie Pécresse (LR) slåss med allt ojustare medel för att vinna den åtråvårda posten som ordförande i Parisregionen. För PS är det närmast en kamp på liv och död. Partiet har redan förlorat en stor del av de vanliga fransmännens stöd till FN. Skräcken att den sittande presidenten Hollande inte ens kommer till en andra valomgång i nästa presidentval är stor. Frankrike har i dag tre dominerande block men en konstitution som är byggd för två. Vem ska falla ifrån i presidentvalet då bara två kandidater går vidare till en andra valomgång. Allt pekar på att Marine Le Pen är en av dessa två. Men vem är den andre?

  • 1
  • 2