Våldet på lördagarna skrämmer alltmer och alltfler

Våldet på lördagarna skrämmer alltmer och alltfler 150 150 Tomas Lindbom

De gula västarna har demonstrerat under tretton lördagar sedan rörelsen startade i slutet av oktober förra året. Demonstrationerna har pågått i många städer samtidigt. Mediarapporteringen har främst handlat om Paris men huvudstaden har egentligen bara varit en av många arenor för det politiska upproret mot tillståndet i Frankrike; ekonomiska missförhållanden, kritik av ordningsmakten, krav på mer inflytande politiskt och inte minst krav på President Macrons avgång. De gula västarna har också uppträtt som aktörer utanför städerna vid trafikrondeller. På senare tid har rörelsen också agerat politiskt genom samtal och debatter runt om i landet och förberedelser för att delta i EU-valet. Inte minst har rörelsen uppmärksammats för upprepade våldsbrott.

Det går inte att blunda för att våldet blivit en allt viktigare del av upproret. Antalet demonstranter har stadigt minskat och ligger nu kring femtiotusen personer. I början var flera hundratusen engagerade under en och samma lördag. Det har inneburit att gruppen demonstranter ändrat karaktär. Barnen och familjer har försvunnit. De äldre har minskat i antal. Däremot har den del av de gula västarna som kan kallas hårda och våldsamma inte minskat lika påtagligt. Den hårda kärnan finns kvar. Där finns vänster- och högerextrema grupper utanför rörelsen men också representanter för de gula västarna som bejakar våld.

Demonstrationerna på lördagarna har lett till våld mellan demonstranter. Grupper av demonstranter har attackerat polis och blivit attackerade av polis. Grupper av demonstranter har slagit sönder butiksfönster utefter de vägar som demonstrationen tagit. Vissa har brutit sig ur den reguljära marschvägen och förstört banker, garage, butiker mitt inne i bostadskvarter. I lördags gick en grupp bärsärkargång mot delar av Paris längsta gata, Rue de Vaugirard, i femtonde arrondissemanget. Varenda bank, bankomat slogs sönder på en del av den gatan och andra butiker blev också förstörda. Det kan inte hjälpas men det skakar om mig lite extra när min dotter med tre små barn bor några kvarter därifrån. Vad kan inte hända när en familj med barn kommer promenerande på väg till parken eller till en kamrats hem och möts av en grupp vandaler med huvor som skydd mot ansiktet och batonger i händerna?

De boende i Paris och andra städer tvingas nu planera sina vägval under lördagarna för att inte komma i kontakt med demonstranter som använder våld. Och som sagt, när dessa våldsamma element bryter sig loss och tar en annan väg än den planerade. Vad händer då?

Till detta kommer hotet mot demokratin. Minst femtio av de drygt trehundra parlamentsledamöterna för Macrons parti har hotats. Nationalförsamlingens talman kunde häromdagen konstatera att hans sommarhus hade satts i brand. Det sker hela tiden hot mot människor som representerar folket i de folkvalda församlingarna.

Vad gör polisen, frågar sig många och vad gör Macron själv? Polisen har inte resurser för att finnas överallt för att skydda alla platser i ett stort land med många städer som berörs. Den politiska makten som vill upprätthålla rättsstaten har inte heller oändliga möjligheter att stoppa krafter som har som mål att hota demokratin eller i varje fall tvinga fram presidentens avgång med sina våldshandlingar. Det talas om folkomröstning. Det talas om att upplösa nationalförsamlingen. Hur verkningsfulla är sådana åtgärder? Nu pågår en nationell dialog, iscensatt av Macron, men den uppfattas förstås av denna hårda kärna av demonstranter som en så kallad “maskerad”. Macron menar ingenting med sin dialog, säger i stort sett alla som företräder de gula västarna. Han vill bara behålla makten och gynna de besuttna i samhället.

Knappt trettio procent av franska folket stöder fortfarande de gula västarna och ytterligare tjugo procent känner sympati med rörelsen. Stödet har minskat men det finns ingen stark folklig majoritet mot att det hela ska ta slut. Misstron mot makten är oerhört stor bland människor i allmänhet. En nyligen genomförd undersökning visar att bara 9 procent av väljarna har förtroende för politiker i allmänhet.

Det är lätt att säga att våldet måste ta ett slut. Det som sker på lördagarna handlar alltför mycket om våld och det kostar naturligtvis oerhörda pengar för samhället. Affärsverksamheten i delar av städerna lider av detta. All poliskommendering och reparationer av all ödeläggelse och mycket annat bidrar till att Frankrike tar ekonomisk skada. Turismen hotas och landets rykte utomlands försvagas.

Demonstrationsrätten måste försvaras. Det finns ett starkt missnöje med hur landet styrs. Vi som ser på detta från en horisont utanför Frankrike ska också veta att våldet är en del av den franska historien. De stora revolutionerna som landet upplevt sedan 1789, revolter som maj 1968 är exempel men det finns andra perioder med starkt våld och även mord och mordförsök av ministrar. En särskilt svår tid var perioden när kriget i Algeriet pågick, 1958-62.

Så vad göra? Regeringen har lagt ett lagförslag som ska ge polismyndigheten vissa ökade befogenheter som att kunna stoppa vissa individer från att demonstrera. Det är troligt att denna lag stoppas av parlamentet sedan även delar av regeringsmajoriteten gått emot förslaget. Förmodligen skulle den ändå inte räcka till. De repressiva åtgärderna måste bli så mycket kraftfullare för att få effekt och skulle då i sin tur riskera att starta ett inbördeskrig. Sist och slutligen är det förmodligen bara en sak som gäller för Macron: Han får hoppas att folket tröttnar på våldet och att förtroendet för honom ökar. Men också att den nationella dialog som pågår nu och som bär hans signum får positiva konsekvenser för medborgarnas inflytande över landets styre och verksamhet. Om Macron kan få en större del av folket att känna delaktighet i framtidens frågor kan krisen lösas.



4 comments
  • Dessi

    Med denna text visar du tydligt att du står på franska maktelitens sida mot gulvästarna, alternativt att du inte följer det franska samhällets inre dialog så nära som du påstår dig göra. Franska gilets jaune har sedan länge försökt påvisa gatunärvaron av professionella vandaler, ”casseurs” eller ”black blocs”, som nästlar sig in i demonstrationer av alla sorter och vars enda mål är att vandalisera. Det är samma vandaler som förstörde 2018 års 1 maj-demonstration i Paris och det är den sorts vandaler som gulvästarna gör allt för att bli av med. Det finns videos där gulvästar varskor polisen om grupper av ”black blocs” i demonstrationsleden, utan att polisen reagerar. Gulvästarna själva hävdar att polisen låter vandalerna fortsätta i syfte att svartmåla rörelsen.

    Sedan uttrycker du oro för att dotter och barnbarn som rör sig på gatorna i Paris ska möta våldsbenägna demonstranter. Jag beklagar djupt att du känner denna oro men tror inte en sekund på att demonstranter skulle ge sig på dem. Av allt jag sett och hört av videos och vittnesskildringar löper de störst risk att drabbas av andningssvårighet på grund av polisens generösa bruk av tårgas.

    Du avslutar med att lyfta förhoppningar inför Macrons ”grand débat national”, men nämner inte ett ord om fransmännens upplevelse att han utnyttjar denna ”dialog” som ren valkampanj, betald med allmänna medel, inför EU-valet.

  • Tomas Lindbom

    Hej Dessi!
    Tack för ditt inlägg. Jag ser inte makteliten som en enad samling människor med sina intressen och gula västarna som en annan med sina behov och krav. Jag har i ett antal inlägg på bloggen uttryck sympati för de gula västarna. Nu har det gått månader och rörelsen har splittrats, radikaliserats på många håll och fått besvärande inslag av våldsamma element som ledningen (vem eller vilka som de nu är) inte gör sig av med eller kan göra sig av med. Gula västarna är i dag nästan lika splittrad som den maktelit du talar om

    Det vilar ett tragiskt drag över den franska politiska debatten att den i så hög grad kretsar kring dualism mellan makt och maktlösa. Det vore bättre om den handlade mer om att skapa ett socialt mer sammanhållet samhälle med mindre klyftor och mer respekt över sociala och kulturella gränser. Precis som de gula västarna har ett socialt engagemang så finns där också våld och uttryck för rasistiska, antidemokratiska och andra åsikter som nu kommer att göra även denna rörelse ineffektiv och på sikt helt maktlös.

    Denna konflikt mellan olika grupper, sannerligen inte bara mellan regering och folket, har pågått åtminstone i flera hundra år. Den är inte desto mindre tragisk. Jag tror inte att lösningen innebär att kasta smuts på den ena eller den andra Det gör alltför många. Jag vet också att dialog alltid blir föremål för misstro. Din reaktion på ;Macrons grand débat natinal är ett utmärkt exempel på denna misstro. Jag hävdar ändå att det bara är genom att lyssna och samtala som ett land kan komma ur dessa förödande konflikter. De gula västarna kan aldrig bli en förebild för de arbetande klasserna (för att tala socialistiskt) eftersom invandrarna i marginaliserade förorter knappast kan solidarisera sig med Marine Le Pens väljare bland de gula västarna. För att ta ett exempel.

    Jag slutar här. Det är ändå uppfriskande att få ett inlägg som ditt .Men kan du inte reflektera lite över din egen politiska karta. Är det säkert att allt är så svart och vitt som du verkar tycka?

    Hälsningar
    Tomas

  • Dessi

    Svart och vitt… eller famla i en gråzon? Det finns lägen då man måste ut ur konsensusdimman. Tack för din inbjudan att “reflektera över min politiska karta”…. men det är inget jag gör på en macronistblogg. Har annat att göra… som att följa mitt partis valkampanj i Frankrike eller deras stöd för les gilets jaunes.

  • Tomas Lindbom

    Jags tror heller inte att det är någon mening att du försöker pröva verkligheten ur nya perspektiv. Bättre att du fortsätter se världen i svart och vitt och tro att sanningen finns en och odelad i ens eget lilla hörn. Det är också skönt att det finns ett parti att luta sig emot.

Leave a Reply

Your email address will not be published.