november 2021

Jérôme Fourquet är en stigande stjärna inom den värld som i Frankrike kallas den politologiska och där sociologin dominerar liksom undersökningsinstituten som mäter medborgarnas attityder och beteenden.

Fransmännen intresserar sig mycket för detta ämne. Det är slående hur djupt dessa forskare tillåts gå i mediernas politiska sändningar. När Toivo Sjörén får uttala sig i svenska medier om en väljarmätning får han en halv minut på sig för att säga något väsentligt och det hinner  han förstås aldrig. Hans motsvarigheter i Frankrike deltar i timslånga samtal eller intervjuas i minst en halvtimme om en ny, intressant mätning.

Jérôme Fourquet är en av stjärnorna i detta gäng av statistikmätande sociologer. Hans senaste bok som han skrivit tillsammans med  journalisten Jean-Laurent Cassely bär titeln La France sous nos yeux (Frankrike under våra ögon) och lär bli en kioskvältare i den franska valrörelsen i vinter och nästa vår.  Den ger en viktig bild av ett land som undergått en omvälvning under de senaste fyrtio åren. Det som hänt i Frankrike har förstås också hänt i andra västerländska länder, bland annat i Sverige.

Författarna pekar på 1992 som ett viktigt årtal i brytningen från en gammal till en ny tid. Den 31 mars det året stängde den tidigare så stolta Renaultfabriken i Boulogne-Billancourt. Två veckor senare, den 12 april, invigdes Disneyland utanför Paris. I en ögonblicksbild framträdde förvandlingen av Frankrike från att ha varit en produktionsekonomi med tyngdpunkt på industri till att bli en konsumtionsekonomi med inriktning på turism och nöje. I dag är landet helt beroende av olika turistattraktioner. De drar till sig besökare från hela världen och ger sysselsättning åt de egna medborgarna.

Fourquet och Cassely ger en annan talande bild av förändringen. Ett av de gula västarnas första utspel, den första lördagen som de demonstrerade i november 2018, var att bege sig till Disneyland för att kräva gratis entré. De gick inte då till lokalerna där den franska motsvarigheten till Svenskt näringsliv befann sig. De gick inte till presidentens boning i Elyséepalatset. Disneyland representerade makten i den nya konsumtionsekonomin och den var nageln i ögat på den grupp i det franska samhället som såg sig som exkluderade.

Boken ger en bild av det nya Frankrike och öppnar för reflektioner. Varför försvagas de klassiska politiska partierna? Varför tappar de fackliga organisationerna i inflytande? Varför försvagas över huvud taget kollektiva institutioner?

Det moderna Frankrike är individualismens högborg. Det är ett land som hyllar materialism och konsumism. Vi kan tycka att det fortfarande har en mer högtstående klassisk kultur än det svenska. Barnen lär sig fortfarande historia, läser de klassiska författarna och besöker historiskt viktiga platser. Det finns också en stramhet, ett allvar, ett djup  i berättelsen om det egna folket och dess liv och historia. Det är sant. Ett tag till kommer skolan säkert att vårda den klassiska kulturen men hur länge? När kommer också den franska skolan att packa in sin undervisning i förförande bilder från olika drömfabriker? Kommande generationer kommer sannolikt att närma sig historien om kejsar Napoleon genom lek och spel i grälla färger, signerade kreatörer från Hollywood.

Éric Zemmour debatterar regelbundet med politiska och filosofiska motståndare i tv. För några veckor sedan hade han en lång debatt med vänsterledaren Jean-Luc Mélenchon. Häromdagen drabbade han samman med filosofen Bernhard Henri Lévy i ett timslångt möte på kanalen CNews där han själv brukar sitta som kommentator i olika politiska frågor. Sammandrabbningen mellan dessa två intellektuella blev givande och klargörande.

Mötet blev en konfrontation där de båda knappt var överens om någonting. Diskussionen rörde uteslutande utrikespolitik. Båda gjorde en rad kopplingar till världshistorien, till geopolitik men också till politiskt-filosofiska frågor.

Intrycket är att Lévy och Zemmour representerar två strömningar i dagens europeiska debatt. Den förre försvarar det paradigm som präglat västvärlden i stort sett sedan andra världskriget. Hans argumentation kretsar kring en bild av världen där de liberala demokratierna har ett ansvar att städa upp i de länder i närområdet, i första hand Östeuropa och Afrika, där barbariet dominerar. Krig är rättfärdiga om de förs för den goda sakens skull.  Den senare företräder en linje som har helt fokus på den egna nationen. Det är en form av realism där var och en får sköta sitt. ”Tråkigt om de afghanska kvinnorna tvingas bära slöja men det är inte vårt (=Frankrikes) ansvar.”

Zemmour anklagade i debatten Lévy för att vara moralist, för att gå i USA:s ledband. Lévy anklagade Zemmour för cynism. Deras geopolitiska uppfattningar var verkligen diametralt motsatta. Bernhard Henri Lévy har varit engagerad i en rad utrikespolitiska konflikter under många år och bland annat bidragit till olika kontakter i Libyen under Khadaffis tid för att bistå Sarkozy. Han har undersin levnad delatagit också i viktiga debatter där han försvarat de grundläggande mänskliga rättigheterna.

Zemmour har inte alls samma kunskap om läget i dag i olika krigshärdar runt om i världen. Däremot lutar han sig mot sina historiska kunskaper och Frankrikes geopolitiska strategi framförallt från 1800-talet och fram till våra dagar. Hans ideologi verkar närmast totalt i avsaknad av moraliska grundprinciper.

Sannolikt kommer inte Éric Zemmour att väljas till president i Frankrike nästa vår. Däremot blir hans tänkande alltmer närvarande i Europa. Som fransman är hans argumentation bitvis förförande intellektuellt. I andra länder kan samma uppfattningar formuleras på ett sätt som förefaller grövre.

I ett land som Sverige är utrikespolitiken starkt präglad av moraliska principer. Det är en del av vår tradition och begripligt i ett litet land, dessutom geografiskt perifert,  som inte kan spela den betydande roll som är möjlig för större länder. Ändå vore det viktigt om den här typen av debatter skulle kunna visas i svensk tv. Innan det är för sent och en dominerande nationell cynism helt tar över i vårt land behöver vi se svagheterna i båda positioner.

Det gäller samtidigt  att i tid avslöja svagheterna i den traditionellt moraliska syn på utrikespolitiken. Zemmour framstod som en introvert nationalist men han kunde samtidigt peka på naiviteten och det drömska i den syn på västs samhällen som Lévy målade upp. Vi kan fortsätta att drömma om en idealistisk och liberal amerikansk demokrat som president och dirigent för en enad västeuropeisk orkester men hur länge till kan den drömmen leva innan vi vaknar upp till något helt annat. Och det nya är inte bara en omänsklig invandringspolitik. Det nya kan bli en ny samhällsordning. Börjar det måhända med att Trump blir omvald 2024?

Léon Blum blev aldrig älskad.

Så lyder slutmeningen i Olle Svennings nyutkomna biografi om en man som sannolikt de flesta även av mina frankofila bloggläsare har vaga begrepp om. En man som är föga omtalad också i Frankrike.

Léon Blum var icke desto mindre en av 1900-talets främsta politiker för att inte säga statsmän. De senare är sannerligen inte så många. Léon Blum gjorde stora insatser för Frankrike under en period som sträckte sig över båda världskrigen. Han var regeringschef under två perioder varav den första, under 1930-talet, var som ledare för den så kallade folkfronten, Frankrikes första vänsterregering sedan fransk-tyska kriget 1871.

Léon Blum var som många vänsterledare i detta land en person tillhörig överklassen. Under flera decennier var han engagerad i kulturlivet. Han var en respekterad litterär författare och en av de mest betydande litteratur- och teaterrecensenterna i landet. Politiken kom att ta över i hans liv alltmer och särskilt efter första världskriget blev han en av Socialistpartiets ledare. Han stred för en reformistisk socialism och bidrog till brytningen i Frankrike mellan socialister och kommunister i spåren av den ryska revolutionen 1917.

Han ledde folkfrontsregeringen där kommunister, socialister och radikala ingick, från sommaren 1936 till våren 1938. Det var under en period då Kommunistpartiet i Frankrike, som vanligt efter order från Moskva, intog en mer pragmatisk hållning. Folkfrontsregeringen gjorde stora satsningar på att stärka den offentliga välfärden. Mest ihågkommen är sannolikt införandet av en semesterlag för alla yrkesverksamma.

Ingen skulle någonsin betvivla Blums försvar för den västliga demokratin. Han var anglosaxiskt orienterad. Han hyllade Roosevelt, uppskattade Churchill men respekterade också de Gaulle.

Léon Blum var jude och plågades under hela sitt liv av omfattande antisemitiska förföljelser. Olle Svenning skriver med engagemang om denna såriga del av 1900-talshistorien. Blum engagerade sig  i Dreyfusaffären som ung. Han blev i hög grad själv utsatt för antisemitiska påhopp under hela sitt liv.   Hånet, föraktet mot honom för hans judiska härkomst och kulturella tillhörighet tog sig ofta fullständigt barocka uttryck. Det är svårt i dag, trots en ny våg av antisemitism som härjar även i vårt land, att riktigt förstå hur även de främsta ledarna i Frankrike kunde uttrycka ett sådant förakt för honom. Det var självklart att från talarstolar kunna slunga grova antisemitiska beskyllningar mot honom och därmed koppla honom till antifranskt tänkande och beteende.

Léon Blum måste räknas in i kretsen av ledande franska socialister. Han var stor som Jean Jaurès som mördades 1914 och sannolikt mer betydande än Pierre Mendès France och Francois Mitterrand. Han var statsman under svåra tider. Han visste att koppla sin politiska verksamhet till en genomtänkt samhällsåskådning och  kulturell förfining.

De sista åren plågades Léon Blum av sjukdom som sannolikt i hög grad påverkats av flera år i fångenskap. Först fängslades han av Vichyregeringens ledare och senare flyttades han till ett fängelse i närheten av utrotningslägren i Buchenwald. Det var som politisk fånge och som jude som han avtjänade fleråriga straff.

Olle Svenning ska ha stor resepekt för att han skrivit en biografi över Léon Blum. Den borde uppfattas som tillgänglig även för de samhällsintresserade svenskar som inte känt till namnet på bokens huvudperson. I god mening är den lättläst. Läsaren får en bild av Blums person, hans gärning men också av en epok som sannerligen varvar gott och ont. Titeln är Älskar ni mig? Om Léon Blum  och är utgiven på Albert Bonniers förlag.

Den 9 november 1970 dog General de Gaulle. Femtio ett år senare går det ett lämmeltåg av framträdande politiker till hans grav i Colombey-les-Deux-Églises. Alla fem kandidaterna till Republikanernas primärval la kransar på graven. Det gjorde också Socialistpartiets presidentkandidat Anne Hidalgo. Marine Le Pen och Éric Zemmour hyllade också Generalen men på andra platser i Frankrike.

Samma dag talade den nuvarande presidenten, Emmanuel Macron, till folket. Det var hans hyllning till sin föregångare. Och Macron har drag som påminner om honom. Han har återskapat en del av den upphöjdhet kring ämbetet som präglade General de Gaulle och som odlades också av efterkommande presidenter som Francois Mitterrand och Jacques Chirac. Det utmärkande för femte republikens presidenter, i de Gaulles anda, är det direkta tilltalet från presidenten till folket. Allt som är viktigt ska sägas av honom. Macron har drivit denna linje betydligt starkare än sina föregångare. Hans ministrar är skuggfigurer. De flesta av dem är okända för de flesta av landets medborgare. Premiärminister Jean Castex är en diskret person som uppfyller sitt i huvudsak administrativa uppdrag och har dessutom som roll att bereda väg för ett framgångsrikt resultat i presidentvalet i april nästa år.

Macrons tal till nationen på General de Gaulles dödsdag blev också en uppvisning i presidentens makt och maktutövning. Han talade allvarligt och auktoritärt till alla som ännu inte vaccinerat sig. Han varnade för konsekvenserna; en ny smittvåg i vinter. Han talade samtidigt om ”allt vi gjort” som blivit bra i Frankrike sedan hans valseger 2017. Ordet vi syftade på folket och han, som om dessa två storheter ingått en framgångsrik allians. Han pekade på att ekonomin, trots pandemin, blivit bättre och inte minst att arbetslösheten nu ligger under 8 procent. Han undvek däremot att nämna statens ökade skuldsättning beroende på stödåtgärderna till företag och enskilda beroende på pandemin.

Presidentvalet handlar om att välja en person till ämbetet. Det är självklart att presidenten står i centrum och inte partiet. De politiska partierna är dessutom svagare än någonsin under femte republiken, det vill säga sedan 1958. Macrons parti Republiken på väg är helt beroende av sin ledare. Vidare är den näst starkaste kandidaten till nästa års presidentval, Éric Zemmour, en man helt utan parti. Republikanerna håller visserligen ett primärval men flera av kandidaterna har prövat sina vingar genom att under ett par år framträda som oberoende. Socialistpartiet är en skugga av sitt forna jag. Vänsterpartiet Det okuvade Frankrike kallar sig en rörelse och inte ett parti. Egentligen är det bara Marine Le Pens Nationell samling som hjälpligt håller ihop men på lägre nivå än tidigare. Zemmours entré på den politiska banan har åsamkat en väljarförlust för detta parti från 25 till 15 procent.

Till detta kan läggas att gruppen som inte röstar alls har ökat och blivit en maktfaktor i sig. Förr i tiden bestod denna grupp av medborgare som sa sig ointresserade av politik. De flesta röstskolkare i dag är personer som är politiskt intresserade men dömer ut alla partier. Partiväsendet är i en svår kris. Demokratin som vi känt den i hundra år är i kris.

Nu kan möjligen en relativt sansad person som Emmanuel Macron bli omvald nästa år. Han kommer att göra det som en dominant ledare med ett följe av lojala sympatisörer ända upp till gruppen av ministrar och ledamöter i nationalförsamlingen. Han är helt inställd på att styra landet, inte med sitt parti och sin majoritet utan i direkt koppling med folket.

Ikväll sänder en av de franska tv-kanalerna, LCI, den första debatten mellan de fem kandidater inom Republikanerna som aspirerar på rollen som partiets presidentkandidat. Fem påfallande bleka personer om man jämför med samma tid inför presidentvalet 2017.

VI minns den märkliga valrörelsen 2016-17. Då sökte Republikanerna bredda sig och nå ut till så många väljare som möjligt med sitt primärval. Alla som tänkte sig att rösta på detta parti och ville lägga två euro var välkomna att rösta. Fem miljoner fransmän hörsammade erbjudandet. I år räknar partiet med att själva valets första omgång den 5 december kommer att attrahera strax över 100 000. Det är bara medlemmarna som får rösta denna gång. Och dessutom kostar det trettio euro att lägga sin önskekandidat i en urna.

Det är nog inte fel att inskränka primärvalet till medlemmarna. Partiet är svårt sargat. En ny öppen valprocedur skulle sannolikt visa en stark nedgång i väljarantal jämfört med förra presidentvalet. En pinsamhet som inte ledningen vill uppleva.

Förra valet vann Francois Fillon i konkurrens med flera färgstarka konkurrenter, bland dem förre presidenten NIcolas Sarkozy och den tidigare premiärministern Alain Juppé. Fillon väckt uppmärksamhet och vann röster när han under primärvalsdebatterna inom Republikanerna på hösten moraliserade över sin motkandidat, Nicolas Sarkozys skumma affärer. Kort senare avslöjades det att han själv ägnade sig åt skumraskaffärer.  Han hade under flera år dragit in till sig själv ansenliga skattepengar genom att ge sin hustru och även barn fiktiva anställningar i sin roll som ledamot i nationalförsamlingen. Han var redan utsedd av partiet att kandidera i presidentvalet när skandalen uppenbarades och vägrade avgå till förmån för någon annan inom partiet. Ändå fick han 20 procent av rösterna i presidentvalets första omgång.

I år tror eller hoppas alla att de fem kandidaterna är moraliskt relativt rena. Det är däremot mycket oklart vem som vinner. Tre av de fem har en uppenbar chans att ta hem segern. Xavier Bertrand är den folkliga kandidaten med sin förankring i det industrialiserade norra Frankrike. Han har hårdast tagit fighten med Nationell Samling som också är stark i denna landsdel.  Bertrand har hittills haft de bästa opinionssiffrorna men också den som tidigast deklarerade sig som officiell kandidat.

Valérie Pécresse är ordförande i Parisregionen och tidigare utbildningsminister i Nicolas Sarkozys regering. Hon har sannolikt Sarkozys diskreta stöd. Hon är storstadens kandidat men försöker fånga in konservativa medlemmar i partiet också i de agrara områden av landet. Hon söker hela tiden tv-kameror som kan visa när hon klappar kor och talar om sitt – nyvunna – engagemang för jordbruket. Vid sådana tillfällen har hon bytt ut sin dräkt mot en dunjacka som många överklassdamer bär när de tar en söndagspromenad i Bois de Boulogne i västra Paris.

Michel Barnier är känd som EU:s chefsförhandlare mot Storbritannien i Brexitfrågan. Han söker stöd som den lojala republikanen som aldrig, i motsats till Pécresse och Bertrand, lämnat partiet och ställt upp som oberoende. Han försöker också lägga sig långt till höger i migrationsfrågan.

Det är inte mycket som skiljer dessa tre kandidater från varandra i opinionsmätningarna bland Republikanernas medlemmar. Själva valet sker under partikongressen i början av december och sker i två valomgångar som brukligt är. I den första omgången ställer alla fem kandidaterna upp. I den andra sker det slutgiltiga valet mellan de två som fått flest röster i den första omgången.