Tomas Lindbom

Just nu går en dokumentär om förre premiärministern Lionel Jospin på fransk statlig TV. En man som stod Francois Mitterrand nära men som också själv präglade det franska socialistpartiet under många år och såg till att partiet på 90-talet stannade kvar i en traditionell vänsterposition medan hans kollegor Tony Blair och Gerhard Schröder slog in på en mer centerorienterad linje.

Vem har rätt eller fel i den eviga debatten inom den europeiska vänstern om vägval? Antingen stark stat, marxism och en kvardröjande anslutning till industrisamhällets modernism eller kulturradikalism, liberala reformer och öppning mot det postmoderna?  Lionel Jospin var den sista stora europeiska ledaren som släppte tron på en socialistisk, reglerande nationalstat och fullföljde en gammal mer marxistiskt medveten vänstertradition. Han var också ifrågasatt i Frankrike, inte minst från socialistpartiets socialdemokratiska falang med starka personligheter som Michel Rocard och Dominique Strauss-Kahn.

Lionel Jospin representerar en vanlig typ av socialistledare i Frankrike; lärare, intellektuell och med bakgrund i den yttersta vänstern. Jospin var i sin ungdom trotskist. Han inkarnerar misstron mot fri företagsamhet men är framför allt en elitist i den statliga maktapparaten. Han förenar marxistisk analys av en förtryckt arbetarklass med ivrigt citerande av klassiska franska författare och filosofer. Hans skarpa och lätt frusna blick bakom de oinfattade glasögonen ger intryck av en man som uteslutande känner med hjärnan.

Dokumentären om Jospin är ett stycke samtidshistoria. I programmen görs också ett intressant porträtt av den åldrande Francois Mitterrand . Jospin var länge Mitterrands kronprins och blev ju också partiets presidentkandidat både vid valen 1995 och 2002. Men han lyckades inte. Vid valet 2002 besegras han inte bara av Chirac, vars premiärminister han varit i fem år, utan också av den högerextrema Jean-Marie Le Pen. Ett nesligt nederlag som sätter punkt för Jospins politiska karriär och som det verkar också för vänstern, åtminstone för överskådlig tid framöver.

Ibland kan frånvaro sända fler budskap än närvaro i en TV-debatt. Gårdagens stora direktsändning kring invandring och den aktuella offentliga debatten om nationell identitet skulle handla om regeringens linje i frågan och hur den nuvarande ministern Eric Besson klarar sin uppgift. Två opponenter var inbjudna, Båda hade tackat ja så sent som på förmiddagen. Bara en av dem kom. Tyvärr var det inte socialisten Vincent Peillon som satt i studion för att attackera Bessons politik utan Nationella frontens Marine Le Pen.

Vi får förmodligen aldrig klart för oss de verkliga motiven och de verkliga turerna kring Peillons avhopp. Uppenbarligen hade han sagt ja på förmiddagen igår. Han kände sedan länge till programmets upplägg som alltid kretsar kring en huvudperson som intervjuas av programledaren Arlette Chabot och under senare delen av sändningen debatterar med två politiska motståndare.

Peillon menade att programmets upplägg med Le Pen som första utmanare och Peillon som den andra var ett hån mot den etablerade ordningen att det stora oppositionspartiet skulle komma först men detta upplägg var han bekant med sedan i december. Avhoppet som endast meddelades via nyhetsbyrån AFP  blev bekant för redaktionen sedan programmet redan börjat verkar minst sagt märkligt. Tanken går osökt till slutdebatten i Europavalet då en annan socialist, nämligen dess generalsekreterare Martine Aubry lämnade TV-studion cirka 30 minuter före slutet. Debattens slutrunda den gången genomfördes utan någon representant för socialisterna.

Programmet igår kväll blev en antiklimax. Arlette Chabots frågor till Besson var minst sagt mjuka och vinklade utifrån ett perspektiv av att invandrare betytt mycket för Frankrike. Se på Charles Aznvour och andra kändisar som kommer från andra länder. Enkelt för Eric Besson att hantera den typen av ”frågor”. Debatten med Le Pen blev naturligtvis också en möjlighet för Besson att visa sig tolerant och öppen mot mångfald. Han framstod alltefter som kvällen framskred som en humanist med stort hjärta för invandring och för en identitetspolitik som gynnar alla, även muslimerna.

Vincent Peillon eller någon annan socialist hade verkligen behövts. Om detta dramatiska avhopp sedan programmet börjat skulle tjäna någon nytta så var det säkert för Sarkozys parti och högern. Eric Besson fick en gratisresa denna  torsdagskväll.

I morse uppträdde högskolan Sciences Pos rektor Richard Descoings i en radiodebatt på France Inter. Frågan rörde värdet av antagningsprov till de franska högskolorna, de så kallade grandes écoles som är det statliga utbildningssystemets kronjuveler. Här utbildas blivande presidenter och ministrar liksom blivande företagsledare för de största franska företagen.

Richard Descoings har rört om i den franska utbildningsdebatten genom att öppna sin egen elitskola för ungdomar med bakgrund i utsatta förortsområden. Dessa ungdomar har antagits på ansökningshandlingar och inte på de vanliga inträdesproven, så kallade ´concours´, som övriga sökande får genomgå. I debatten i morse ifrågasatte han öppet värdet av dessa prov utan att för den skull vilja avskaffa dem.

Problemet med dessa ´concours´ är, menar Richard Descoings, att de kandidater som lyckas bli antagna till den elithögskola de sökt egentligen bara bevisar en sak; att dessa ungdomar vet hur man förbereder sig för att klara provet. Deras framgångsrika resultat i provet säger döremot väldigt lite om hur lämpliga dessa kandidater är för utbildningen och för de högkvalificerade arbeten som de ska förbereda sig för genom sina studier.

För några år sedan skapade Descoings en master of public affairs inom Sciences Po. Denna MPA är tänkt att utbilda en elit från hela världen som med sina diplom ska kunna göra karriär i hela världen  inom den privata och den offentliga sektorn och för arbeten inom NGO. Antagningarna till denna prestigefyllda mastersutbildning sker genom att en jury går igenom alla sökandes ansökningshandlingar och väljer ut de femtio bästa.

Antagningsbestämmelserna för MPA måste vara ett slag i ansiktet på den gamla och ingrodda föreställningen i Frankrike om att rättvisa bara skipas om antagningen sker genom prov. Antagligen vill Descoings visa att dessa concours inte bara säger lite om varje kandidats lämplighet att gå igenom utbildningen. Den befäster också den sociala snedrekryteringen genom att de kandidater som kommer från överklassmiljöer har lättare att klara uppgifterna i provet. Dessa prov handlar i stor utsträckning om den så kallade ´culture generale´ som omhuldas i den franska bildningstraditionen. Allmänbildning skulle vi säga i Sverige och den allmänbildningen står i linje med de bildningsideal som överklass och bourgeoisin odlat framförallt i Paris innerstad under de senaste två hundra åren. Inte konstigt att de studenter som slutligen tar plats i lärosalen i de stora elitskolorna ofta känner varandra från gymnasietiden