Film

Baron Noir – tv-serie värd att följa
Baron Noir – tv-serie värd att följa 150 150 Tomas Lindbom

Coronatider och mellandagar. Även jag faller då för tv-serier som jag i allmänhet har svårt att komma igång med, följa eller helt enkelt engagera mig i. Det är väl inget fel på amerikanska serier. Påstår jag något annat lär jag hamna i den moderna civilisationens bakgård. Det dyker ibland upp en och annan fransk serie i de amerikaniserade streamingtjänsterna för film och tv-serier. Lyckligtvis! Baron Noir är en sådan och väldigt fransk. Så fransk att jag undrar om en svensk anglofil kan förstå den.

En del av denna bloggs läsare har förmodligen redan upptäckt den. Serien har ju legat ute ett bra tag på HBO Nordic. För den som inte känner till den finns det skäl att ta ett abonnemang  för att se den. och säga upp det omedelbart därefter. Jag fick tipset av en vän och tittade raskt igenom tre säsonger om det partipolitiska spelet i Frankrike. Spännande och realistiskt på samma gång. Den som följer fransk politik känner igen sig, både i karaktärerna, som ofta påminner starkt om verkliga personer, och innehållet. Den kalkylerande och ofta hänsynslösa kampen om makten i ett land vars valsystem bygger på majoritetsval med fokus på person.

Huvudkaraktären, Philippe Rickwaerts, är en socialistisk politiker ur arbetarklassen och på Socialistpartiets vänsterflygel. Han saknar inte helt politisk övertygelse men är på samma gång helt fixerad vid målet att stiga mot makten. Allt han gör ska gynna saken men saken blir mer han själv än uppfyllandet av politiska mål.

Rickwaerts skapar allianser, slår sönder dem och kämpar vidare. Han finns som typ i Socialistpartiet även om de flesta av dagens företrädare för detta sönderslagna parti snarare är streberaktig medelklass som tar sig uppåt i karriären med diplom från någon eller några av Frankrikes elitskolor. Annars återspeglas verklighetens toppolitiker i flera av de politiker han söker allianser med eller bekämpar. Francois Hollande har lånat drag åt den första presidenten, Francis Laugier som kompromissar och myglar sig bort från makten. Han känns också igen i en av partiledarna för Socialistpartiet, Daniel Kalhenberg, en räddhågsen typ som hela tiden söker taktiskt enkla utvägar ur problemen för att rädda partiet och sig själv. Macron finns också representerad i den andra presidenten, en kvinna. Hon heter i serien Amélie Dorendeu och spelas av Anna Mouglalis, en välkänd ex-modell och skådespelerska. Hon präglas av sin bakgrund i den övre medelklassen. Hon har ett hjärta till vänster eller är det en pacemaker som hon opererat in och även rätt lätt kan plocka ur när det behövs för maktens skull. “Å ena sidan, å andra sidan”, som den nuvarande franska presidenten har sagt ett antal gånger.

Serien visar hur politisk övertygelse till slut bygger på den egna sociala tillhörigheten. Arbetaren, medelklassen, eliten. I dessa grupper går det att hitta den kanske viktigaste grunden och kraften i den politiska inställningen och ambitionen.

En av seriens författare, Eric Benzekri, har ett förflutet som medarbetare hos den nuvarande vänsterledaren Jean-Luc Mélenchon. Det är en serie skapad av författare med hjärtat till vänster. Mélenchons har stått som förebild i serien till Michel Vidal. Det är de fina dragen hos Mélenchon som präglar Vidal. Den klassiska bildningen och intressanta tankar om politisk filosofi. Däremot saknas andra, mindre sympatiska drag. Den riktige Mélenchon är också tröttsamt egocentrisk och med ett humör som hade varit intressant att exploatera i serien. Som när Mélenchon trycker upp en åklagare mot väggen och av filmbilder att döma tar i det närmaste ett strupgrepp på vederbörande när polisen tar sig in i partiets lokaler för att leta efter redovisningspapper som kan bli bevismaterial i en rättegång. Sådant ägnar sig inte tv-seriens vänsterledare åt. Istället kan man säga att karaktärerna blir alltmer osympatiska ju längre ut mot högerkanten de befinner sig.

Baron Noir ger en suverän bild av fransk politik. Den berättar också på ett relativt verklighetstroget sätt om några av de stora konfliktfrågorna under senare år. Det är skickligt att väva en spännande historia kring levande karaktärer och ett innehåll som lär oss mycket om detta lands politiska liv.

DSK – en litterär figur
DSK – en litterär figur 150 150 Tomas Lindbom

Dominique Strauss-Kahn går alltmer över från att ha varit en reell person till en litterär figur. Lika snabbt som han en gång klättrade i makt och inflytande, lika dramatiskt föll han ner till ett tillstånd där han utsattes för spott och spe. Nu är han alltså huvudkaraktär både i en bok och i en film.

Abel Ferrara har sedan länge planerat för inspelning av en långfilm kring förhållandet mellan DSK och hans förra fru Anne Sinclair med tyngdpunkten lagd på händelserna i Sofitel i New York och tiden därefter. Det var också klart att rollen som DSK skulle spelas av Gérard Dépardieu och rollen som Anne Sinclair av Isabelle Adjani. Nu visar det sig att den omsusade och mångfaldigt prisbelönta skådespelerskan dragit sig ur projektet. Hon var länge entusiastisk. Nu finner hon projektet tvivelaktigt, inte i sig utan beroende på hur DSK:s liv behandlats i andra sammanhang. Främst rör det sig om flera händelser som under senare tid gjort hela berättelsen om DSK alltmer destruktiv och spekulativ; i synnerhet bordellhärvan som DSK är inblandad i. Fördmodligen blev den oerhört märkliga nyhet som nådde fransmännen häromdagen droppen som kom bägaren att rinna över för Isabelle Adjani;  romanen om DSK skriven av hans älskarinna under förra året, Marcela Iacub, har släppts och blivit en skandalhistoria på alla sätt.

Marcela Iacub är jurist men med ambitioner att skriva. Hon har redan givit ut flera böcker kring juridiska spärsmål med en högst populärvetenskaplig inriktning. Hon medarbetar i vänstertidningen Libération med krönikor. Hon tog uppenbarligen själv kontakt med DSK efter dennes skilsmässa efter skandalerna i New York och runt bordellhärvan i Lille och inledde en relation som varade under delar av 2012. Resultatet: en nyckelroman som inte verkar ha lämnat en minsta del av snaskigheterna kring hans person åt sidan. Romanen handlar helt naket om hennes relation med DSK, om hans personliga karaktär och om hans förra fru. Boken är utgiven på Stock förlag med titeln Belle et Bête. Belle betyer vacker och bête som betyder dumbom men också odjur.  Skönheten och odjuret heter på franska La belle et la bête.

Veckotidningen Le Nouvel Observateur har denna vecka publicerat några utdrag ur boken. Marcela Iacub beskriver DSK som ett svin. Han är inte bara grov mot människor. Han väljer också det fula. Hon konstaterar att han i valet mellan en sexuell relation med Angelina Jolie och en ful kvinna skulle välja den senare. Denna upplysning är uppenbarligen en av de mer diskreta i boken om man får tro en och annan person som fått möjlighet att läsa romanen.

Romanen känns redan av de korta utdragen i Le Nouvel Observateur i sig som ett svinaktigt projekt utan minsta finess eller litterära ambitioner. Det går inte att uppfatta det som något annat än ren spekulation. DSK som betett sig svinaktigt i åratal har nu blivit föremål för ett svinaktigt angrepp. En kvinna blir hans älskarinna, bryter  med honom och kommer snart därefter ut med en bok som sågar honom som människa. En bok som  i sina beskrivningar är så förnedrande för honom att den förmodligen snarare förbättrar hans image.

DSK har inte oväntat stämt Marcela Iacub för förtal. Det ansedda förlaget känner sig besvärat av reaktionerna på boken som ännu inte kommit ut i handeln. Kanske kan DSK:s advokater stoppa publiceringen. Den 48-åriga Marcela Iacub har i alla händelser dödat sin egen karriär.

DSK kan snart se framemot en rättegång för sin inblandning i bordellhärvan kring hotell Carlton i Lille. Han är anklagad för koppleri och riskerar flera års fängelse. Det förefaller som dessa domar alltmer kommer i bakgrunden för de berättelser i bokform och på filmduken som tar över. DSK är en dömd man och totalt utslagen i det verkliga livet. Utan möjlighet att komma tillbaka i karriären och som respekterad människa i samhället och kanske inte ens i den trängre kretsen av vänner och släktingar. Det är en dom som övergår vad en människa faktiskt ska behöva uppleva trots allt.

Nu verkar det som om DSK som fiktiv gestalt kommer att leva ännu längre och plåga den verkliga DSK för lång tid. Vem kommer nu förresten att spela Anne Sinclair i filmen?

Deneuve och Dépardieu i charmig komedi
Deneuve och Dépardieu i charmig komedi 150 150 Tomas Lindbom

I dag har Potiche premiär i Stockholm. En ny film av Francois Ozon som bland annat regisserat 8 kvinnor. En ljuvlig komedi som driver med  könsroller och klasskampen à la francaise

Potiche är en film som utspelar sig i slutet av 70-talet då den liberale presidenten Valéry Giscard  d ´Estaing regerar och infört laglig abort i ett land som fortfarande präglas av konservativa värderingar, unken kvinnosyn och en stark och upprorisk arbetarklass, ivrigt påhejad av ett starkt kommunistparti som styrs från Moskva.

Fabrice Luchini är en kolerisk direktör för en paraplyfabrik. Han avvisar alla krav från arbetarna på bättre villkor på jobbet. Hans hustru spelas av Catherine Deneuve, en roll som utvecklas från en klassisk hemmafru med ungdomshistorierna och livskraften helt undanträngd i det fördolda till att ta över makten över både familj och företag.

Catherine Deneuve är lysande i sin lätt absurda roll som ändå känns verklig. Visst har borgarklassen levt som hon – och en del gör det fortfarande. Hon känns igen med de små löpturerna på morgonen och det  chica anteckningsblocket  där hon med sin vackra guldpenna skriver ner sina oförargliga tankar som aldrig är avsedda att leda till handling. Maken dundrar och utövar makt men är förstås en löjlig figur som mest ägnar sig åt att förföra sin sekreterare och gå på sexklubb med sina kunder. Arbetarna rasar över denne direktörs motbjudande ledarskap. Strejk utbryter och så börjar händelsekedjan som bara kan sluta på ett sätt. Kvinnan får sin revansch men inte helt enkelt. I dramat finns också den kommunistiske borgmästaren, spelad av Gérard Dépardieu. Och kärleken har sökt sig vägar som ingen först vågat tro.

Filmen kommer lägligt till Sverige i svallvågorna efter affären med Dominique Strauss-Kahn. Flera repliker känns också igen från det verkliga politiska livet i Frankrike. Sarkozys slogan från valrörelsen 2007 om att arbeta mer för att tjäna mer pengar ligger väl i den domderande maken/direktörens mun.

Det är också en charmig film. Francois Ozon kan verkligen göra satir av dagens Frankrike med hjälp av en historia från 1978. Hustrun tar sin rätt i egna händer och ändå bryr hon sig fortfarande om denne drummel till make. Det värmer  alltid när den irrationella mänskligheten får plats i livet.

Serge Gainsbourg på film
Serge Gainsbourg på film 150 150 Tomas Lindbom

Eric Elmosnino heter en relativt okänd fransk skådespelare. Han är påfallande lik Serge Gainsbourg och det hjälpte förmodligen rejält när komikern och författaren Joann Sfor ville göra en film av sin bok om rebellen och folkförföraren nummer ett i modern tid i Frankrike.

Filmen går nu i Sverige och är lyckad. Det är svårt att göra spelfilm av en biografi men Sfor har lyckats över förväntan. Eric Elmosnino är inte bara lik Gainsbourg. Han spelar bra och trovärdigt. Det är en resa genom sex, skandaler och fylla. Men också en hel del nostalgi med Gainsbourgs musik och en del komik kring relationen till hans föräldrar som blir alldeles till sig i trasorna när de får chansen att möta en av deras sons tidigare älskarinnor, Brigitte Bardot.

En av mina favoritscener är ändå när en ung Gainsbourg gör en nattlig visit hos Juliette Gréco i hennes våning i Saint-Germain des Près. Gréco sätter igång en långsam förförelseakt som håller på att skrämma livet ur Gainsbourg. Plötsligt står hans fru i dörren och räddar maken från en skrämmande fortsättning på kvällen.

Se Truffauts filmer
Se Truffauts filmer 150 150 Tomas Lindbom

Upptäckte häromdagen en box med fem av Francois Truffauts bästa filmer. En av galjonsfigurerna kring den nya vågen av franska regissörer på 50- och 60-talen med filmer som De 400 slagen och Julies och Jim.

Det enda som behövs är att gå in i en välsorterad videobutik och hyra boxen, ta sig hem på de isiga trottoarerna och njuta av de svartvita filmerna på sin TV. Ibland är det en njutning att ägna sig åt nostalgi.

  • 1
  • 2