Politik

Han är 93 år och skriver en bestseller med uppmaningen till nya generationer att visa indignation. Över 500 000 exemplar med hans bok Indignez-vous! har sålts i Frankrike. Den tunnaste bok jag sett; 14 effektiva sidor.  Den är vinterns samtalsämne. En stilla vrede genomsyrar denna kondenserade text. Skriven av en man som deltog i motståndsrörelsen under andra världskriget men som fortfarande brinner av engagemang.

Stéphane Hessel stod upp på de Gaulles sida under kriget. Han präglades av gaullismens sociala engagemang som senare bidrog till att skapa ett tryggt Frankrike för breda folkgrupper. Han präglades av de Gaulles kamp för de mänskliga rättigheterna. Han är minst lika starkt påverkad av vänsterns  kamp mot de ökade klyftorna i samhället. Han är socialist och röstar i dag socialistiskt.

Hessels partipolitiska ställningstaganden är ändå en bisak. Det är hans uppmaningar till det franska folket att visa indignation mot tidens brister i samhället som imponerar och utmanar. Han återvänder till Jean-Paul Sartre. Som individer är vi människor ansvariga i politisk mening.Hessels individualism handlar inte om att göra som man själv vill och strunta i andra. Den mänskliga individualismen har en moralisk dimension och ställer krav på oss.

I Hessels ungdom var nazismen målet för hans och andra fransmäns indignation. I dag menar han att det bland annat är statens behandling av de papperslösa och romerna.

Stéphane Hessel tror inte på våldet men förstår våldet som den undertrycktes förtvivlade reaktion på förtryck. Han tror på icke-våld och på hoppet om ett bättre samhälle. Kraften för honom ligger just i indignationen. Den är en förutsättning för handling. Likgiltigheten är motsatsen och den vill han bekämpa.

Som individer har vi ett ansvar att se brotten mot de mänskliga rättigheterna, se de ökande klyftorna och ta ställning. Bli upprörda och det tvingar oss också att handla. Indignez-vous!

Frankrike tillhör ett land med förhållandevis höga skatter med ambitionen att använda dessa i utjämnande syfte. I verkligheten fungerar det inte. Dessutom hindrar skattesystemet en ökad jämställdhet.

Frankrike består av en fattig del av befolkningen som står utanför arbetsmarknaden, befinner sig i en gråzon med oseriösa arbetsgivare eller har minmilönen smic eller strax över. Det rör sig om halva befolkningen som har en bruttolön mellan 1 000 och 2 200 euro per månad.  Deras skatt ligger på cirka 45 procent enligt franska skatteexperter som då räknar in även de sociala avgifter som betalas in av arbetsgivaren baserade i procent av bruttolönen och skatt på konsumtionen. Gruppen med medelhöga löner, från 2 200 till 5 100 euro betalar knappt 50 procent i skatt. Den högst avlönade gruppen – ungefär tio procent av befolkningen med löner över 5 100 euro har en skattesats på 35 procent.

Räkna ut skatter är en komplicerad sysselsättning och det är svårt att jämföra med de variabler som vi använder oss av i Sverige. I Frankrike får arbetstagarna lön utbetald före skatt och gör sedan själva inbetalningarna till Skatteverket. Detta omoderna system beror i sin tur bland annat på att landet fortfarande har ett system med sambeskattning. Det gifta par som tjänar olika mycket drar fördelar av systemet. Om mannen tjänar mycket mer än kvinnan – det är sällan tvärtom – blir skatteavdragen höga. Om båda makarna tjänar lika mycket blir det inget avdrag alls. Många par drar alltså fördel av orättvisorna i löner och kan komma ner i närmare 0 i skatt på inkomst. Den som kämpar för lika lön för män och kvinnor  och för att kvinnor ska göra samma karriär i yrkeslivet har inte bara en fiende i traditionella könsfördomar utan lika mycket i ett föråldrat skattesystem som gynnar orättvisorna mellan könen.

De franska offentliga välfärdssystemen är ofta rättvisa i teorin men orättvisa i praktiken. De är som lapptäcken. Det gäller pensionssystemen och sjukförsäkringssystemen. Det går alltid att som höginkomsttagare peka på grupper av statligt anställda med orimliga höga förmåner i vissa avseenden när det gäller pensions- och semesteravtal till exempel. Det går också att peka på alla vanliga familjer som tack vare sambeskattningen har låg eller ingen skatt. Men systemet gynnar ändå de välbeställda. Med Sarkozys politik verkar klyftan öka. Han bidrar själv till detta med sina reformer men systemen i sig leder också till ökade orättvisor.

Frankrike befinner sig i ett besvärligt ekonomiskt läge. Konjunkturen är svag. Arbetslösheten fortsatt hög. Skattesystemet liksom systemen i välfärden måste reformeras. Och överallt sätter sig starka, högljudda grupper på tvären. De rika genom att hota med att lämna landet och påverka genom sina starka lobbygrupper. Facken genom att gå ut på gatorna och genom att strejka. Politisk förändring är lika svår att uppnå för en regeringspolitiker som för en person att promenera framåt i kvicksand. Nicolas Sarkozy lär inte bli den president som förnyar och förenklar skattesystemet. Därför fortsätter också medborgarnas misstro mot politiker och mot etablissemanget i Paris att bestå.

När jag började resa till Frankrike på 70-talet läste unga och vakna fransmän tre tidningar: Le Monde som på den tiden var en osannolikt välfylld tidning med täta utrikessidor som täckte hela världen och fylld av viktiga debatter i olika samhällsfrågor. Veckotidningen Le Canard enchâiné som med vässad penna fyllde sina sidor med giftiga artiklar riktade mot makten och maktmissbruk. Slutligen L´Express, den politiska veckotidningen som leddes av paret Jean-Jacques Servan-Schreiber (JJSS) och Francoise Giroud.

Alla tre tidningarna stod i en radikal tradition och var präglade på olika sätt av revolten 1968 och den vänstervåg som präglade franskt kultur- och samhällsliv också under 70-talet. Alla tre tidningarna hade sin särskilda profil. Le Monde var tung och informativ men med hjärtat mer till vänster om man skrapade  lite på ytan. Le Canard enchâiné var oppositionell och under gaullismens glansålder var positionen till vänster självklar. L ´Express var den kulturradikala med en öppenhet mot hela västvärlden som gav den en särställning i förhållande till det mesta i fransk media där den egna nationella traditionen styr perspektiven.

Påfallande många i kretsen kring JJSS var kvinnor. Han tjusade dem men visste också att släppa fram starka kvinnor. Sådana finns i detta land. En märklig paradox att dessa starka kvinnor också tar plats i detta patriarkala land. Francoise Giroud levde med denna tidning som med JJSS som senare bröt med henne och skickade henne i en period av djup depression. Giroud skrev jämt och deltog i tidningens starka engagemang i Algerietfrågan, kring USA:s roll i världen och för en friare hållning i moraliska frågor. I de kulturradikala frågorna hittade tidningen ofta stöd av 70-talets president Valéry Giscard d ´Estaing. Han öppnade under sin tid vid makten för rätten till fri abort, en fråga som var helt naturlig för L´Express att kämpa för.

I dag är kulturradikalismen ingen stark kraft i Frankrike – inte någon annanstans heller för övrigt. L´Express såldes av JJSS på 80-talet. Francoise Giroud blev senare kolumnist på den enda politiska veckotidning som i dag står för radikalismen, Le Nouvel Observateur. Hon ägnade sina sista år före sin död 2003 till att närmast maniskt arbeta på nya böcker. Jag hittar tre böcker av henne i min privata bokhylla och då har jag inte ansträngt mig för att samla på mig böcker av just henne. Hon skrev till den dag då hon föll i koma för att aldrig mer vakna upp.

Två biografier har utkommit efter hennes död. Den senaste är skriven av Laure Adler som tidigare gjort ett porträtt i bokform av Marguerite Duras. Boken har titeln Francoise och är utgiven på Grasset

I dag har Nationella Fronten på sin kongress valt en ny partiledare. Det blev som väntat Marine Le Pen, dotter till grundaren av partiet, Jean-Marie Le Pen. Framtidsutsikterna för detta invandringsfientliga parti ser ljusa ut.

Valet av Marine Le Pen innebär en viss förnyelse av partiet. Hon är något mindre provokativ i sina uttalanden om invandring än sin far. Hennes motkandidat Bruno Gollnisch hade fortsatt den gamla linjen och representerat den hårda klassiska kärnan i partiet. Det hade förmodligen på sikt inneburit en belastning. Med Marine Le Pen som kronprinsessa till sin far har partiet redan kunnat attrahera nya grupper, allmänt konservativa väljare som inte är öppet kritiska till Nicolas Sarkozy och den moderata högern men som vill ha en hårdare och tydligare politik av nationell karaktär och med mer repression gentemot brottslingar och invandrare.

Marine Le Pen talar kritiskt om islamiseringen av Frankrike. Hon kopplar islam till en annan kultur som inte representerar fransk tradition. Hon har inget emot invandrare som anpassar sig till den franska kulturen. Hon är benhårt emot ett samhälle med olika kulturer som lever sida vid sida.

Marine Le Pen representerar en hållning som är mycket uppskattad hos franska väljare. En nyligen gjord mätning visar att en tredjedel av UMP:s väljare delar Marine Le Pens grundvärderingar. UMP är alltså Sarkozys eget parti. Det är rimligt att anta att Nationella Fronten under Marine Le Pens ledning har en väljarpotential på 20-25 procent. Det partiet kan i nästa val bli lika starkt procentuellt som de två största partierna i dag, UMP och socialistpartiet.

Närmare hälften av det franska folket och nästan lika många tyskar ser muslimerna som ett hot mot deras länders identitet. Identitetspolitiken har ersatt klasspolitiken som den faktor som delar en nation. Det är förmodligen en trend i hela Europa men nu har vi siffror från en helt färsk undersökning som lyfter fram en tydlig utveckling i två stora länder mitt på kontinenten.

Undersökningen är beställd av Le Monde. Den ger intressanta siffror och visar att misstron mot muslimer ökar snabbt i både Tyskland och Frankrike. Islam anses i dag av fler fransmän stå för en människo-  och samhällssyn som avvisar de västerländska värderingarna. I den nya undersökningen påstår 31 procent av fransmännen att så är fallet. För femton år sedan var siffran 12 procent. Fler fransmän är i dag motståndare till moskébyggen. Siffran var 22 procent år 2001 och i dag 39 procent. Allt fler är motståndare till att muslimska kvinnor bär slöja på allmänna platser. Siffran har nu stigit till 59 procent.

Det är också anmärkningsvärt hur fransmän och tyskar svarar på frågan om orsaken till att ”muslimer inte är integrerade i samhället”. Den viktigaste orsaken sägs vara att muslimerna själva vägrar anpassa sig. Detta anser 61 procent av fransmännen och hela 67 procent av  tyskarna. På andra plats kommer förklaringen att de kulturella skillnaderna är för stora. Därefter med betydligt lägre procentsiffror (40 respektive 37 procent) kommer påståendena att ghettona och muslimernas ekonomiska problem skulle vara orsaker till den dåliga integrationen. Rasism och brist på öppenhet från de franskföddas sida är en förklaring som bara får stöd av 18 procent bland fransmännen.

Skillnaden mellan höger och vänster i befolkningen är stor i denna fråga. Inte oväntat menar 98 procent av Nationella frontens väljare att muslimer utgör ett hot mot den egna kulturen och identiteten. Även anhängare av Sarkozys högerparti UMP påstår detta till 62 procent. Socialisterna, de gröna och yttersta vänsterns väljare har en annan inställning. Bara 24 procent ser muslimerna som ett hot och 40 procent som en kulturell rikedom för landet.