Vad bryr sig de rika om krisen?
Vad bryr sig de rika om krisen? 150 150 Tomas Lindbom

Det är ju intressant att följa kommentarerna kring den största ekonomiska krisen sedan 1929. Först panik i finanskretsar men snart övergick det i känslan att det inte berör dem. Nu blåser de flesta bedömare inom banker och storföretag faran över och med en glad börsuppgång under 2009 kan vi konstatera att allt nu återgår till det normala. Det normala betyder ökat välstånd för de rika, större arbetslöshet, en svår omställning för många människor inom industrin och en fortsatt ökad klyfta mellan de välbeställda och de underprivilegierade.

Västvärlden är sig så lik i dag. Det som tänks och sägs i Frankrike känner vi igen från den svenska debatten. Möjligen är den franska debatten lite råare och rakare, lite mer skeptisk mot den hyperkapitalism som råder i världen. Jag läser i Le Nouvel Observateur hur landets mest kända nationalekonom, Daniel Cohen konstaterar att globaliseringen bär skulden för krisen. Däremot hävdar han att krisen kunnat avhjälpas så snabbt tack vare staternas kloka politik, så olik den som fördes efter börskraschen i New York 1929. Statsmakten, inte minst i USA, har räddat bankerna. De flesta staterna har genomfört en mer expansiv ekonomisk politik och inte som den tyske kanslern Brüning som i början av 30-talet höll fast vid en balanserad budget trots krisen och den skyhöga arbetslösheten. För det tredje, menar Cohen, att länderna i väst i stort sett undvikit att falla i protektionismens fälla.

Samtidigt visar det sig att näringslivet och dess skolor inte drar några nya slutsatser alls av krisen. Florence Noiville som är journalist på dagstidningen Le Monde har skrivit en bok om den franska motsvarigheten till Handelshögskolan med den avslöjande titeln “J´ai fait HEC et je m´en excuse” (ung: Jag har gjort HEC och jag ber om ursäkt för det) Hon konstaterar att på den främsta av alla franska ekonomskolor har inget nytt tillförts vad gäller analys och slutsater kring krisens orsaker. Inga frågor väcks, enligt författaren till boken, om elitens ansvar för krisen. Bara en känsla av oförmåga att göra något åt saken.

Det självklara, tänker jag, vore ju att fråga sig om det är något fel på en skola som format dagens företagsledare, dessa män och kvinnor som trots allt har ett oerhört ansvar för miljoners människor elände. Ingen tänker så. I HEC:s lärarrum liksom förmodligen i de flesta ekonomiska högskolor i västvärlden är systemet skyldigt men ingen funderar på att ändra på systemet. En märklig, närmast metafysisk hållning till den globala marknaden. Den bara finns där och vi får leva med dess uppgångar och fall, med de offer som den skördar med jämna mellanrum. Människan må erövra månen men har ett ekonomiskt system som ingen tror sig kunna påverka. Har nutidens furstar, finansmännen och företagsledarna, drabbats av en total intellektuell kollaps?

Den politiska hösten i startgroparna
Den politiska hösten i startgroparna 150 150 Tomas Lindbom

Det är verkligen sömnigt i Frankrike i halva juli och i augusti. Det gäller särskilt det politiska livet. De franska tidningarna och TV/radio är tomma på innehåll. Den 1 september går emellertid startskottet för ett intensivt politiskt år. Alla år är politiskt intensiva. Från och med måndag är det värt att börja följa franska media igen.

I maj 2012 blir det åter presidentval och val till nationalförsamlingen någon månad senare. Men redan i mars nästa år är det regionalval och det är viktigt, inte minst som mätare av stämningarna i landet. Ofta vinner oppositionen regionalvalen. Det franska folket älskar att sätta käppar i hjulet för den sittande regeringen. Det är mindre sannolikt denna gång eftersom Frankrike har en svagare opposition än på mycket länge. Det går nästan inte att rösta på något av vänsterpartierna och tro att de tillsammans kan forma en ny politisk maktbas i landet.

Under sommaren har Sarkozy stärkt sin ställning numerärt genom att bjuda in Philippe de Villiers och hans lilla högerparti Mouvement pour la France att bli en del av presidentens bas av högerpartier inför regionalvalen. de Villiers är stark nationalist, EU-kritisk och främlingsfientlig. Hans politiska linje är måhända något mer värdekonservativ än Front National men i övrigt går det att likställa dessa partier med varandra. Det är förvånande att Sarkozys inbjudan till samarbete med de Villiers inte har mött mer motstånd men anledningen är säkert att  samarbetet grundats under den stilla sommarledighetens tid.

Socialistpartiet har i dagarna sitt s k sommaruniversitet i La Rochelle. Deras stora fråga handlar om hur presidentkandidaten 2012 ska väljas. De flesta ledande socialister verkar nu ha bestämt sig för en form av öppna primärval av amerikansk modell. Några av de gamla elefanterna i partiet som nuvarande generalsekreteraren Martin Aubry och förre premiärministern Laurent Fabius försöker streta emot, särskilt när det gäller att låta andra vänsterpartiers väljare vara med i valproceduren men allt pekar mot en ökad öppenhet i valproceduren. De flesta av partiets ledande politiker inser att partiet behöver nytt syre, att det egna partiet dör sotdöden om inte det sker en radikal fönyelse både av organisationen och av politiken.

Le Nouvel Observateur visar i sitt senaste nummer att den kandidat som franska folket i allmänhet och vänsterväljarna i synnerhet föredrar som vänsterns kandidat 2012 är Dominique Strauss-Kahn. Han är i dag chef för Internationella valutafonden i New York och har inte visat några tecken på att vilja kandidera. Men han är den som har störst förtroende. Kanske för att han sedan flera år inte deltagit i de interna striderna om makten i PS.

Det blir en spännande höst. Sarkozy och regeringen har uppdraget att lyfta landet ur krisen, börja uppfylla de löften som ställdes ut i valrörelsen 2007 och tygla fackföreningsrörelsens ständiga attacker mot regeringens ekonomiska politik. Vänstern ska försöka samla sig till en oppositionspolitik som kan övertyga väljarna om att det finns ett alternativ till Sarkozy 2012. Regionalvalen om ett halvår kommer att ge vissa svar på frågan om det överhuvudtaget blir ett spännande presidentval nästa gång eller om oppositionen – som bl a socialisten Manuel Valls  säger – ska inrikta sig på 2017

Vem hejar sportjournalisterna på?
Vem hejar sportjournalisterna på? 150 150 Tomas Lindbom

Ser fotbollsmatchen i dam-EM mellan Island och Frankrike. Matchen visas på TV4 Sport och kommenteras av Daniel Kristiansson och Pontus Kåmark. Fransyskorna är bättre, vinner matchen men frågan är hur den kommenteras av svenska kommentatorer. Det är faktiskt en principiell fråga som jag anar att TV 4 och andra sportredaktioner inte funderat över och ännu mindre tagit ordentlig ställning till.

Det är oundvikligt att en svensk kommentator hejar på Sverige i landskamper. Det hör till idén med nationalism inom idrotten och stöds av en överväldigande del av befolkningen. Inget att bråka om även om en del tittare inte nödvändigtvis hejar på Sverige. Många invandrare föredrar kanske sina forna hemländer framför Sverige . En tysk hejar på Tyskland fast han är svensk medborgare och bor i Mölndal. En grek som har dubbelt medborgarskap men bor i Stuvsta hejar möjligen på Grekland.

Men – varför hejar Daniel Kristiansson på Island mot Frankrike? Det är så uppenbart under sändningen att han hoppas att Island ska göra mål och inte Frankrike. Är vi svenskar mer befryndade med alla nordiska länder än med länder som geografiskt ligger längre bort? Och hur gör han då när Tyskland möter Frankrike? Tar han fram kartan och mäter med måttstock hur långt det är från Stockholm till Berlin jämfört med Stockholm till Paris? Eller står det germanska Tyskland närmare oss än det latinska Frankrike. Gläds han också åt att européer slår afrikaner och asiater? Eller att folk i västerlandet slår folk från Orienten? Kan han vara objektiv under en match mellan Frankrike och Irak? Expertkommentatorn i Sveriges Television, Anders Gärderud har också svårt att hålla sig objektiv även när inte svenskar finns på banan. Han hörs då och då yppa att han gläder sig över europeiska framgångar i friidrottstävlingar. Nu senast hörde jag honom säga det under VM i Berlin.

Sportjournalistiken förefaller ibland leva kvar i en förgången tid där människor föreställde sig att varje land hade sitt folkslag med sin etniska tillhörighet. En dansk och en isländare är blonda som vi svenskar. Fransmän däremot är av en annan sort och de står oss inte lika nära. För att inte tala om icke-européer. Det finns anledning för Daniel Kristiansson, Anders Gärderud med flera att fundera över hur de egentligen har det med sina preferenser. Varför de hejar på vissa folk och inte på andra. Heja gärna på Sverige men var objektiv i övrigt!

Provokation – en döende fransk livsstil
Provokation – en döende fransk livsstil 150 150 Tomas Lindbom

Jag läser i en fransk tidning att en CD med gamla låtar av Serge Gainsbourg har givits ut igen. Den gamle provokatören lever ständigt i fransmännens medvetande. Även detta land har blivit alltmer välputsat och många drömmer om tider när vad som helst kunde hända i TV-sofforna. Serge Gainsbourg var en av de mest framträdande på området att bryta mot konventionerna.

Äldre fransmän minns hur han vid ett tillfälle i en TV-show brände upp en 500-francssedel för att demonstrera mot de höga skatterna. Vid ett annat  tillfälle förklarade han, först på franska och sedan – när tolken vägrade att översätta korrekt – på engelska att han ville knulla Whitney Houston, sittande mittemot honom i studion.

Gainsbourg levde under en tid när det var tacksamt att bryta mot sexuella tabun. Men 70- och 80-talen var också en tid när ett medium som TV ännu inte format budskapen och människorna utan fortfarande var ett medium för att sända budskap som formats oberoende av mediet. Gainsbourg och andra fick genom TV plötsligt en möjlighet att kanalisera sina provokationer från scener och musikstudios.

Bernard Pivot ledde under många år det litterära programmet Apostrophes  i franska TV2. Det var fredagskvällsunderhållning på bästa sändningstid. De första åren kunde allt hända. Författare uppträdde berusade. De flesta rökte och många drack sprit i sändning. Stora gräl hörde till och det var inte säkert att Pivot så småningom skulle få ordning på samtalet. Under hans senare år som programledare för litterära och kulturella samtal var tonen stillsam och programmen kunde ha spelats in i en nykterhetsloge.

I dag är alla medietränade och de positionerar sig rätt för att locka tittarna att följande dag köpa de medverkandes böcker och skivor. Ingen författare, skådespelare eller musiker kommer till TV utan kommersiella motiv.

De enda som märkligt nog behållit lite av provokationerna är politikerna. Här finns en frizon för att vara stötande och besvärlig. Särskilt gäller det politiker på ytterkanterna av åsiktsfältet. Franska väljare tycks acceptera politiker som inte alltid säger det korrekta och inövade. Slutdebatten inför EU-valet i juni var en uppvisning i politisk galenskap som jag skrivit om i ett tidigare blogginlägg. Mer av politiska provokationer och så hoppas vi att de sprider sig också till Sverige.

Ett bokförlag för älskare av fransk litteratur
Ett bokförlag för älskare av fransk litteratur 150 150 Tomas Lindbom

Elisabeth Grate jublade när namnet på 2008 års nobelpristagare i litteratur tillkännagavs. I hennes stall av romanförfattare på franska återfinns nämligen J.M.G. Le Clézio. Hans senare böcker som Afrikanen och Allt är vind har hon givit ut.

Det var verkligen roligt att Elisabeth Grate fick den uppmärksamheten. Hon har satsat på en genre som kan tyckas smal när hon satsar på översatt franskspråkig litteratur men hon gör det med sådan känsla för smak så att hon inte bara hittar spännande författare utan också genom sin bokutgivning profilerar sitt eget förlag så tydligt och så lockande.

En bidragande orsak till att Elisabeth Grate bokförlag attraherar mig och många andra är också formgivningen signerad Leif Thollander.

Jag har lagt Grates förlag som länk på min blogg så att mina läsare kontinuerligt kan gå in på hennes egen hemsida och följa bokutgivningen. Gå redan i dag in och botanisera bland hennes författare.

Om denna blogg

Tomas LindbomFrankrikes betydelse i Europa har ökat efter valet 2017. Emmanuel Macron söker rollen som kontinentens ledare. Det finns därför större anledning än på länge att följa fransk politik. Denna blogg gör det med blickar också mot kultur och allmänt om livsbetingelserna i landet.

Frankofil är jag sedan tjugoårsåldern med täta resor till Frankrike. Fascinerad av landet, människorna och politiken. Presidenten uppträder som en monark. Politiker byter parti och partier byter skepnad och form. Politik är alla fransmäns livsluft och lockar ständigt till samtal, gräl och skratt. Jag blandar mig gärna i den franska politiken och vill dela med mig av allt jag ser och upplever.

Kategorier

Arkiv