Lindbom på franska

Gamla presidenter intresserar det franska folket och särskilt journalisterna. Nicolas Sarkozy i särskild hög grad eftersom han är spontan med uttalanden och tillräckligt ung och vital för att ha en framtid – även som president igen. Han har bara genomfört en period i Elyséepalatset och skulle kunna väljas om för en ny femårsperiod.

Tidningen Le Nouvel Observateur har ägnat en del av sitt senaste nummer åt Sarkozy. Vad gör han, vad tänker han och vad säger han? Han måste säga i detta läge direkt efter valförlusten att han inte tänker kandidera som president igen. Något annat skulle uppskattas som märkligt. Men ändå förefaller han, enligt tidningen och enligt många bedömare, ha funderingar på en come back. Han har ännu fem månader efter valet inget vettigt för sig. Han reser till rika vänner runt om i världen och deltar i magnifika fester.

Den förre presidenten försöker undvika att säga vad han tycker om sin efterträdare men han har svårt att hålla tand för tunga. Om den nye presidenten Francois Hollande är han helt öppen. ”Han är faktiskt mer katastrofal än jag till och med trodde”, är hans kommentar. Om sina egna efterträdare, de två herrar som slåss om ordförandeposten i UMP, Francois Fillon och Jean-Francoi Copé, blir det enligt journalister mest tydliga markeringar med olika delar av ansiktet. Han höjer ögonbryn. himlar med ögonen, fyller kinderna med luft och så vidare. Alla vet också vad han tidigare sagt om Fillon. ”Han har ingen stake”. ”Han är bara en ”bourgeois de Sarthes”, det vill säga en person som tillhör den prydliga försiktiga borgarklassen i landsorten. Copé driver nu den interna kampen om makten över partiet med argumentet att han är en ny Sarkozy. Det verkar inte heller imponera på den förre presidenten. Ingen, enligt honom, har höjd och vingbredd att ta över landet.

Sarkozy måste snart ta för sig något att göra. Han kan inte ägna fyra år till åt glamorösa fester och sedan återvända som efterlängtad presidentkandidat för UMP. Det är också möjligt att han verkligen inte vill komma tillbaka. Det finns trots allt en längtan inne i partiet efter honom. Kontroversiell men ändå en person som sätter känslor i brand och väcker drömmer hos många på högerkanten.

Kanske blir det som förra ministern Roselyn Bachelot säger om sin favoritledare som under de senaste veckorna skaffat sig skägg: ”Nu har Sarkozy skägg. Det betyder att han inte lägger sig i den interna striden om makten i partiet utan ägnar sig åt sitt privata liv.” Hennes slutsats blir därför: När han en dag rakar av sig skägget igen är han beredd att ta ansvar för landet på nytt.

Manuel Valls heter han, Frankrikes inrikesminister som nu också i undersökningarna visar sig vara regeringens trumfkort. Ung, vital och tuff. Han sätter hårt mot hårt mot brottsligar och slänger ut romer. Utan att be om ursäkt.

Den franska regeringen och president Francois Hollande går kräftgång i opinionen. Hollande ligger nu på 41 procent i popularitet mot 54 i juli månad. Lika illa är det för premiärministern. Han har också sjunkit med 13 procent under samma period, men från en högre nivå, 62 procent ner till 49. Det franska folket verkar ha förlorat en del av förtroendet för regeringen. Folket väntar sig inga resultat än i form av minskad arbetslöshet eller tillväxt i ekonomin. Men kritiken formuleras som en ökad skepsis mot regeringens handlingskraft och brist på ledarskap hos Hollande och hans premiärminister. Vidare är missnöjet stort med skattereformen som presenterats. Den slår mot hushållen och många inom den lägre medelklassen tror – delvis på felaktiga grunder – att de är drabbade av skattehöjningar.

Socialistpartiet förlorar väljare i den lägre medelklassen och arbetarna. Väljare som tenderar att gå till vänsteroppositionen och till Nationella Fronten. Om det vore val i dag och Sarkozy var utmanaren till Hollande skulle Sarkozy vinna med 49 procent mot 46, enligt en mätning.

Manuel Valls däremot är på andra plats bland socialistväljarnas favoriter, före Francois Hollande och bara besegrad av en annan socialist, Paris borgmästare Bertrand Delanouë. Bland högerns väljare – de som röstade på Sarkozy och UMP i valet, ligger Valls på femte plats i popularitetsligan, en remarkabelt hög placering.

Valls är populär därför att han inte behöver stå till svars för den ekonomiska åtstramningspolitiken. Han ägnar sig åt det område där många väljare, både till vänster och höger, tror att lösningen på viktiga samhällsproblem står att finna, kampen mot brottsligheten och en stramare invandringspolitik. Valls har använt sig av ett förhållandevis tufft språkbruk för att komma från en socialist, om än på dess yttersta högerflygel. Han har markerat tydligt vilka muslimer som är acceptabla i landet – de som ställer upp för republikens grundvärderingar – och vilka som inte är välkomna. Han avvisade romer från landet av samma tveksamma skäl som tidigare Sarkozy och hans inrikesministrar. Claude Guéant, den siste i raden av inrikesministrar under Sarkozys tid har applåderat Valls men också konstaterat att denne man är ensam i regeringen om att hålla en fast linje kring brottslighet och invandring.

Nu är det inte så. Denna socialistregering driver en helt annan politik än den som leddes av Lionel Jospin för tio år sedan. Den har att bekämpa en ekonomisk kris som inte givit utrymme för några angenäma reformer för vanligt folk. Den regerar i en tid när tron på repressionens roll för ordning och harmoni i samhället  dominerar i opinionen. Den regerar i en tid när den sekulära staten alltmer är detsamma som en antimuslimsk stat. Det är svårt att driva en generös politik mot invandrare och det är svårt att hävda att sociala reformer och preventivt arbete i förorterna är viktigare än repression när opinionen å det kraftigaste säger emot.

Det spekuleras redan i om Manuel Valls blir näste premiärminister i Frankrike. Han har på kort tid tagit stor plats i regeringen. Han syns dagligen i media och han är populär i alla politiska kretsar. Kanske kommer även en dag för honom när hans politiska förslag stöter på problem och hans lösningar inte är tillräckliga. Det kommer säkert också en dag när Hollande ger honom en roll i regeringen där han måste ta ansvar för att lösa den ekonomiska krisen. Då lär hans popularitetssiffror falla snabbt.

Problemen hopas sig för Francois Hollande. Problemen är många och  finns överallt. Oppositionen finns både till höger och vänster och hörs redan klaga högt. Den franska presidenten räknade inte med någon behaglig resa under hösten och vintern 2012-13 men frågan är om han trodde att det skulle blåsa så här snålt redan en månad in på det nya arbetsåret.

I söndags demonstrerade tiotusentals uppretade människor i Paris mot regeringens och EU:s krispolitik. Det är den nya europeiska överenskommelsen om krav på lägre statsskuld och hårda restriktioner mot krisländerna i Sydeuropa som retar de flesta på vänsterkanten. Det är bara socialistpartiet som försvarar överenskommelsen inom EU och som manar till kraftiga besparingar i statsbudgeten. Partiet måste stödaj sin regering som tvingas ta ansvar för landet och nå överenskommelser i Europa, främst med Tyskland.

I täten för demonstrationen i söndags gick vänsterpartiets ledare Jean-Luc Mélanchon tillsammans med kommunistledaren Pierre Laurent och trotskisternas Olivier Besancenot. CGT, den fackförening som står närmast kommunisterna var förstås representerat liksom Attac och många andra vänsterorganisationer. Kritiken från vänster mot regeringen är hård och skoningslös. Den har svikit sina vallöften och har knappast ändrat ett kommatecken i de förslag till överenskommelse på Europanivå som Sarkozy skissade på före valet, menar dessa kritiker.

Vad värre är för Francois Hollande och regeringen:  De gröna konstrar också. De avvisar den europeiska budgetöverenskommelsen samtidigt som de kommer att stödja det nationella budgetförslag som regeringen snart lägger fram i den franska nationalförsamlingen. Något annat hade varit mycket anmärkningsvärt. I regeringen sitter två gröna ministrar, bland annat förre generalsekreteraren i partiet, Cécile Duflot. Men det är illa nog att de gröna avvisar Hollandes kompromiss med de europeiska kommissionärerna och med Angela Merkel.

Regeringen pressas vidare av flera tunga uppsägningar inom den franska industrion. Bilindustrin liksom stålindustrin lever under tuffa omständigheter och flera tunga franska företag har varslat om uppsägningar sedan valet i våras.

Regeringen har i alla fall vissa goda argument för att  kunna  lugna sin vänsteropposition. Den kan påvisa att skattereformen har en jämlikhetsprofil. Den skyddar de sämst avlönade samtidigt som den ger visst utrymme för nyanställningar inom den offentliga sektorn, främst inom utbildningssektorn där den har förslag om att anställa fler lärare. Högeroppositionen hade velat se mindre av skattehöjningar och mer av neddragningar i den offentliga sektorn. Socialistregeringen kan på den punkten visa sin vänsteropposition och de gröna att den arbetar mer i riktning mot ökad social rättvisa jämfört med högern.

Francois Hollande och regeringen pressas också av nya oroligheter i förorterna. Det råder spänningar mellan  romska grupper och andra invandrargrupper i Marseille. Människor har avrättats på flera ställen och det finns en fullt begriplig rädsla hos många invånare i utsatta bostadsområden i flera av de stora städernas förorter. Problemen är stora i Paris men också i Marseille och Grenoble för att nämna några städer.

Nästan varje dag inträffar en händelse  där regeringen måste förklara sig, lugna människor, utpeka ansvariga och hitta en lösning på problemet.Premiärminister Jean-Marc Ayrault försöker nu skapa ett visst lugn i landet och motverka hot om kommande stora strejker genom att inbjuda till överläggningar mellan arbetsmarknadens parter. Han hänvisar gärna till Tysklands och Sveriges socialdemokratiska partier när han vill visa på  vägar att minska spänningarna på arbetsmarknaden.

Frankrike har aldrig tidigare haft en premiärminister som så tydligt ansluter sig till en nordeuropeisk socialdemokratisk tradition. Men detta imponerar inte på alla fransmän. Långt ifrån. Samtal och förhandlingar uppfattas av många som tecken på svaghet. En poitisk ledare ska peka med hela handen och agera snabbt och effektivt. Premiärministern tar lite för god tid på sig, tycker många, inte minst människor på vänsterkanten som lever i en mer revolutionär tradition.

Molnen hopar sig på himlen för den socialdemokratiska regeringen och för President Hollande. Ändå förefaller den än så länge ha kontroll på läget. Regeringen har en säker majoritet i parlamentet. Den har än så länge uppvisat en relativt god intern sammanhållning mellan ministrarna. Både Hollande och Ayrault är goda teamledare som skickligt manövrerar både internt i regeringen och med olika aktörer externt inom landet och i Europa. Risken är att det yttre trycket på regeringen blir för stort och att den inte klarar av att fortsätta sin linje. Bara framtiden kan berätta om regeringen lyckas. Utmaningen är i alla händelser enorm.

Politik är att anpassa sig till rådande opinion. Den nya regeringens migrationspolitik är ett bra exempel på detta. Socialisten och inrikesministern Manuel Valls driver en linje som stämmer mycket bättre med Sarkozys regering än med sina kollegor, de socialistiska inrikesministrarna som styrde landet 1997-2002.

Manuel Valls kommer inom kort att presentera en guidebok för polisen vid hantering av invandringsärenden. Tidningen Le Monde kan redan avslöja att den i stora drag överensstämmer med företrädarens, Claude Guéants, politik.

Polisens kriterier för att kunna utfärda franskt medborgarskap bygger i första hand på krav på franska språkkunskaper. Dessa ska motsvara den nivå i läs- och skrivförståelse som franskfödda elever normalt har i början av tonåren. Den som vill bli fransk medborgare ska också ha goda kunskaper i fransk historia och fransk civilisation.

Ett annat viktigt kriterium är att den som beviljas medborgarskap säger sig dela det franska samhällets grundvärderingar. Det är naturligtvis inte helt lätt att kontrollera men det brukar handla om att bejaka demokratin, mänskliga fri- och rättigheter – enligt fransk definition – och en sekulariserad stat. Det senare innebär att staten och religionen ska vara strikt skilda åt.

Andra kriterier som gäller för bedömningen är hur många år den sökande bott i landet, om han eller hon har arbete och hur stabil familjesituationen är.

Valls hållning i migrationsfrågan skiljer sig till viss del från hans företrädare. Han vill höja antalet naturaliseringar till nivån för tre år sedan. Han menar att siffran sjunkit under de senaste åren. Han vill inte heller väcka liv i någon form av nationell identitetsdebatt som initierades av President Sarkozy. Istället talar Valls mer om värdet för Frankrike av en viss kvot invandrare varje år. Valls politik handlar dock mer om attityd och tonläge, mindre om konkreta förändringar i migrationspolitiken jämfört med högerregeringen som avgick i våras.

Socialistregeringen driver en pragmatisk politik som de själva kallar socialdemokratisk. Detta begrepp står av tradition för en mittenpolitik ur franskt perspektiv. Francois Hollande är i dag en mycket tydlig exponent för den inriktningen. Samtidigt har han byggt in vissa spänningar i sin regering. Hans justitieminister Christiane Taubira har fått stark kritik från högeroppositionen för att hon inte säger sig tro att långa fängelsestraff är en väg att gå för att få ner brottsligheten. Hon kan sägas representera den linje som socialisterna drev för tio år sedan. Hon vill satsa mer på förebyggande socialt arbete än på hårdare straffsatser. Manuel Valls är mer angelägen om att hålla en tuffare linje mot brottslingar och vill med säkerhet använda migrationspolitiken för att kunna avvisa personer med utländska pass eller illegala boende i landet om de inte är tillräckligt integrerade i samhället. Opinionen i Frankrike står i dag mer på hans sida än på justitieministerns.

Under helgen håller Nationella fronten sitt så kallade sommaruniversitet i den bretagnska badorten La Baule. Marine Le Pen missar inte tillfället att gjuta olja på vågorna i den känsliga affär som uppstått i Frankrike efter satirtidningen Charlie Hebdos publicering av nidbilder av profeten Muhammed – detta som en direkt följd av den antimuslimska film som redan skapat sådan vrede i muslimska kretsar..

Marine Le Pen är tydligare i sin rasistiska propaganda än på länge. Hon kräver nu i namn av att försvara den sekulära staten att slöjan som en del muslimska kvinnor bär ska förbjudas på allmän plats, det vill säga på gator och torg. Hon presenterar detta förslag först i en exklusiv intervju i Frankrikes mest ansedda dagstidning, Le Monde, och nu även i tf1, en av tevekanalerna. Hon säger att förbudet också skulle gälla den i dag självklara rätten för judiska män att bära kippa. Hon konstaterar att judar är ett mindre problem för det franska samhället än muslimerna men i rättvisans namn och till försvar för den sekulära staten bör de också acceptera att förbudet att öppet visa sig med religiösa symboler även får gälla för dem. Däremot nämner hon inget om de kristna också måste avstå från att bära sina symboler.

Den sekulära staten är en av de fundamentala principerna i det franska samhället och tillkom i ock med separationen av katolska kyrkan och staten 1905. Men självfallet var inte meningen med den reformen att tvinga troende människor att avstå från att bära religiösa symboler. Ingen av reformatorerna 1905 hade  drömt om att förbjuda någon att bära ett kristet kors eller en davidsstjärna på bröstet eller kräva av en nunna att inte längre  få bära sina religiösa kläder.

Under senare år har muslimerna utsatts för ökat tryck. En lag för några år sedan förbjöd bruket av heltäckande slöja. Lagen drevs igenom av den dåvarande högerregeringen med stöd av sin majoritet i parlamentet. Nu vill Marine Le Pen gå ett steg vidare. Hon har också kunnat använda sig av den polarisering som uppstått i debatten kring nidbilderna i Charlie Hebdo. Det finns en opinion i Frankrike som hävdar att det inte finns några gränser för yttrandefriheten trots att bilderna i sig är motbjudande. Inom denna opinion fiskar Le Pen i grumligt vatten. Bland dessa människor finns säkert de som i  yttrandefrihetens namn ser en möjlighet att attackera muslimerna som uppfattas som ett hot mot yttrandefriheten och demokratin. Eller som Marine Le Pen säger för att försvara sitt ställningstagande: ”Islamisterna blir bara fler och fler i Frankrike och den utvecklingen måste vi stävja. Var gränsen går för henne mellan islamist och vanlig muslimsk trosbekännare verkar oklar.

Hennes uttalande har väckt förbittring i Frankrike i de flesta politiska kretsar. Möjligen har hon drivit sitt hat mot muslimer ett steg för långt även för den del av folkopinionen som hon vill få stöd av. Det återstår att se hur hennes och partiets opinionssiffror ser ut när nästa mätning publiceras.