Lindbom på franska

Det tog 24 timmar. Därefter utropade valledaren en segrare i valet till ny partiledare för UMP. Det blev Jean-Francois Copé som vann med 85 rösters övervikt i ett val där cirka 160 000 personer deltog. Segern är alltså mer än hårfin men det viktiga var att Copé vann trots att de flesta räknat med att hans motkandidat Francois Fillon,Sarkozys premiärminister, skulle ta hem spelet och att det är en tydlig skillnad mellan sympatierna bland väljarna i stort (här ledde Fillon klart i alla mätningar) och sympatierna hos medlemmar och aktiva.

Orsaken till Copés seger är att de aktiva känner ett starkt behov av konfrontation mot den sittande socialistiska presidenten men också att Copé haft kontroll över partiets maktapparat genom att han redan var ordförande, ett ämbete han ärvde av Nicolas Sarkozy. Han är i sin framtoning också mer lik den tidigare presidenten. Han saknar den mer landsortsmässiga och pragmatiska framtoningen som är Fillons signum.

Frågan är förstås vad som händer med UMP och vem som har störst chans att utmana Francois Hollande i presidentvalet 2017. UMP hotas av splittring efter detta utslag 50.03 procent mot 49.97. Bitterheten hos förlorarna är stor. Under valkampanjen tonades de politiska skillnaderna ner. Nu visar de sig öppet. Fillons anhängare menar att Copé driver en alltför högerorienterad linje. Fillon och hans omgivning talar mer om samling kring värderingar som beskrivs som center-höger. Viktiga konfliktområden är synen på invandring och på Nationella fronten. Copé har överlag en aggressivare ton mot vänstern än Fillon.

UMP består av flera grupperingar som i tider av framgång håller samman men som i motgångens stund angriper varandra. Copé kommer att få stöd av den hårda högern som vuxit sig starkare inom UMP under Sarkozys år vid makten. Många av dem är gaullister – den för övrigt tyngsta gruppen inom UMP – men en hel del gaullister som till exempel Fillon drar sig mer mot mitten och upplever ökat främlingskap för UMP med den nye ledaren.

Det politiska landskapet till höger om socialisterna är så komplicerat att knappt de franska politologerna kan redogöra för dess topologi. Det som händer nu är att olika grupperingar inom centern – innanför eller utanför partinionen UMP – skärper tonen mot UMP. Tydligast är förre miljöministern Jean-Louis Borloo, ledare för Parti radical – som i parlamentet bildat centergrupperingen UDI. Till UDI söker sig nu en del centerpolitiker som tidigare tillhört UMP och som till i söndags försvarat UMP.  Borloo uttalar sig nu öppet kritiskt mot Copé.

Ingen vet vad som kommer att hända under de närmaste månaderna. Copé kommer förmodligen försöka att öppna armarna mot fillonisterna och täppa till utfartsvägarna mot mitten. Fillon kommer att bida sin tid och se om han till exempel kan väljas till borgmästare i Paris om två år och med det ämbetet som bas ta upp kampen med Copé om att bli nästa presidentkandidat för högern. De moderata och liberala politikerna inom UMP och UDI kan möjligen söka hitta en egen kandidat – Fillon eller någon annan – som utmanar Copé och Marine Le Pen. Jean-Louis Borloo vill säkert själv kandidera till ny president i Frankrike 2017.

Marine Le Pen har skapat begreppet Rassemblement Bleue Marine. Hon hoppas knyta copéister till sin samling och bli starkare än högerfalangen inom UMP. Lyckas hon kommer hon definitivt att spräcka UMP och skapa ett nytt landskap. Då kommer centern och fillonisterna att försvinna bort från UMP och Copé tappa också en del väljare och medlemmar till denna marinblå samling. Resultatet blir då tre ganska jämnstarka grupper, fillonister och centern, spillrorna av UMP med Copé i täten och ett förstärkt Nationella Fronten med avhoppare från UMP. Jean-Francois Copé kommer aldrig att ingå en verklig allians med Le Pen. Men hans flörtande högerut kan göra honom sårbar för avhopp både till Le Pen och till mitten.

Den franska högerkoalitionen UMP – den gruppering som bar fram Nicolas Sarkozy till presidentmakten 2007 – upplever nu en kris utan dess like på många år. En av UMP:s grundare och stora ledare, förre premiär- och utrikesministern Alain Juppé, gick så långt att han varnade för en klyvning av hela koalitionen i minst två delar. Den utlösande faktorn har varit det val till ny ledare för partiet som slutade i jämnt lopp och anklagelser för valfusk från båda sidor.

Partimedlemmarna i UMP som är en sammanfogad koalition av center, liberaler, kristdemokrater och gaullister röstade igår i val till ny partiordförande. Slaget stod mellan den nuvarande partiledaren Jean-Francois Copé och förre premiärministern Francois Fillon. Den senare ansågs som säker vinnare eftersom mätningar bland UMP-sympatisörer i landet visade på ett tydligt stöd för honom på cirka 65-35 procent.

Men en sak är sympatisörer, en annan är medlemmar. Resultatet blev dött lopp och misstankar om fusk vilket enligt alla politiska bedömare är högst troligt. Knappast något internt val inom de stora partierna sker utan visst fusk. Det har alltid varit så och även om kontrollen ökat på senare år är ändå fuskkulturen så etablerad att den är närmast en självklar del av valprocessen. Valförrättarna byter kuvert och lägger in valsedlar som avprickas som avlämnade av döda medlemmar. I några av valdistrikten fanns det fler röster i urnan än medlemmar.

Dagen efter valet förklarar båda kandidaterna att de vunnit. Jean-Francois Copé gick ut först, i natt, innan valkontrollanterna hunnit säga sin mening. Han ansåg att han vunnit med något tusental röster. Francois Fillon meddelade i morse att han vunnit med några hundra rösters övervikt.

Samtidigt är de båda kandidaterna – som privat lär hata varandra – och deras närmaste stödtrupper i luven på varandra och anklagar varandra för en rad olika moraliska brister. Detta sker på franskt sätt med ett elegant språk och stick som är mer försåtliga än grova. Men ett stick med en värja i kroppspulsådern är ofta mer effektivt än knytnävar mot magen. UMP blöder.

Jean-Francois Copé representerar enligt honom själv en komplexfri höger. Han har säkert attraherat många UMP-medlemmar genom sin mer oförsonliga ton. Många är frustrerade över förlusten i våras mot socialisterna och vill nu driva en aggressivare opposition. Copé samlar också upp alla dem som ligger nära Nationella fronten. Han har varit tuffare i attackerna mot vissa muslimska grupper och han uppmanade i helgen alla UMP:are att gå ut på gatorna och demonstrera mot socialistregeringens lagförslag om samkönade äktenskap.

Francois Fillon tillhör en mer klassisk gaullistisk linje, mer social och mer orienterad mot mitten. Han har i valrörelsen inför partiledarvalet dragit sig allt längre ut mot höger av taktiska skäl men är inte lika övertygande i sin högerretorik som Copé.

Många av de främsta ministrarna i Sarkozys regering tog inför partiledarvalet ställning för Copé. Om nu den senare koras till segrare kommer de att sitta löst till, särskilt när han om några år möjligen också kan bli högerns presidentkandidat och besegra Francois Hollande 2017.

UMP riskerar som Alain Juppé påpekade i morse att klyvas i två eller flera delar. Utses Copé till segrare och gör han närmanden till Marine Le Pen kommer en del centerpolitiker att lämna UMP. Kanske kan Fillon då också bli en samlande gestalt för en center-moderathögerkoalition.

Sådana spekulationer in i framtiden är ändå för tidiga att göra seriöst. Franska politiker mer än de flesta andra är i första hand taktiker. De skapar i första hand allianser med andra politiker utifrån maktperspektivet. Idéer och personliga preferenser är underordnade makten. Ett bra exempel är att Eric Ciotti, en av UMP:s mest högerradikala politiker, har stött Fillon i valrörelsen. Centerpolitikern och förre premiärministern Jean-Pierre Raffarin har stött Copé.

Jean-Francois Copé är också tillräckligt slipad för att anpassa sig mot mitten om detta ger honom en starkare ställning framåt 2017 och nästa presidentval i Frankrike. Just nu vinner han på att lägga sig långt ut mot högerkanten.

Jag tror att Copé kommer att utses till segrare. Han är helt enkelt en skickligare maktspelare än Fillon och det är snarare märkligt att detta inte uppmärksammats mer under de månader som föregått detta val. Skulle ändå Fillon utnämnas  till ny partiledare – valkommissionen kan förstås räkna fram honom som vinnare om några dagar – kommer hans position ändå att vara starkt försvagad. Det går också rykten om att hans hälsa börjat vackla. ”Borgaren från Sarthes” som Sarkozy föraktfullt kallat honom kommer inte att klara den långa interna maktstriden mot Jean-Francois Copé. Jag sticker ut hakan och påstår det. Ibland är det roligt att våga lita på sin intuition…

Francois Hollande har nu varit president i Frankrike i ett halvår. Mycket har hänt som kommer att få konsekvenser för landets politiska partier och dess positionering i det politiska landskapet. Särskilt gäller det för vänstern.

Hollande höll presskonferens i Elyséepalatset i förrgår. Efter att under de första månaderna sökt nya former för kontakt med media återgick nu Hollande till en form som inte bara var en återgång till ett mer formellt förhållande mellan journalister och president. Enligt den framstående politologen Pascal Perrineau var det en återgång till de Gaulles tid på 60-talet. Presidenten talade inför en presskår som satt i biosittning och lyssnade. Längst fram vid sidan om Hollande och hans talarstol satt hela regeringen och markerade samförstånd med allt han sa.

Francois Hollande är nu angelägen om att visa styrka och handlingskraft. Han började sin mandatperiod med att kalla sig för en normal president. Nu vågar han inte längre vara normal. Han vill istället vara ledaren som pekar ut färdriktningen och leder landet, inger trygghet och lovar befolkningen en lösning på den svåra kris som människor ser och känner oro inför.

En fast hand är en viktig del av hans ledarskap som han vill att det uppfattas. Han säger också att han är en president ovanför partierna.Han är president för alla fransmän. Det var så General de Gaulle uppfattade sin roll som ledare för landet och så byggde han också den femte republikens konstitution.En president höjd över partignabbet men en regering som kunde vara höger eller vänster men helst även den höjd över så kallade partikulära särintressen.

Francois Hollande är fortfarande socialist och säger att han är en man med hjärtat till vänster. Hans politik går också ut på att markera mot sociala orättvisor och han har inte minst i Europafrågan tydligt markerat att lösningen på krisen i södra Europa inte bara går genom åtstramning utan även genom stimulans och ökad konsumtion. I någon mån vill han även föra den politiken i Frankrike som nu går in i en mycket svår krisperiod.

Detta är sant och det är också sant att han i vissa värdefrågor driver en vänsterlinje; äktenskap för homosexuella och en generösare pensionsreform för dem utan högskoleutbildning än Sarkozys majoritet i parlamentet röstade igenom under förra mandatperioden.

Intressantare är att Hollande redan under de första månaderna skaffat sig stöd hos en av centerledarna, Francois Bayrou. Däremot är konflikten med vänsterpartiet, som leds av Jean-Luc Mélanchon, och kommunistpartiet uppenbar. Han har också problem med de gröna som har två representanter i regeringen men som krånglar i flera viktiga frågor; om åtstramningen i Europa och energipolitiken bland andra frågor.

Den nye presidenten och hans regering säger sig föra en socialdemokratisk politik vilket översatt i franska termer betyder  en mittenorienterad politik. Hollande tryckte  i sin presskonferens på vikten av att stödja produktion och därmed föra en mer företagsvänlig politik än någon socialistregering någonsin fört i Frankrike. Han ställer nu upp för fler tuffa sparåtgärder inom den offentliga sektorn än han lovade i valrörelsen. Han har nu sagt ja till momshöjningar vilket han heller inte talade om i valrörelsen. Tvärtom angrep han Sarkozy  i valrörelsen för dennes momshöjning.

Hollande lever i dag med en betryggande majoritet i nationalförsamlingen. Han kan i någon mån överse med vänsterpartiernas missnöje och röstdemonstrationer. Men han borde märka att också delar av hans eget parti är missnöjda. Socialistpartiets vänsterflygel känner inte igen sig i hans ekonomiska politik. Högern trummar på som vanligt  med sin kritik av Hollande men gör det mest av taktiska skäl. De försöker surfa på vågen av ökat missnöje hos stora delar av befolkningen, inte minst bland människor med lägre inkomster. De kräver också mer av stöd till företagen och ännu hårdare nedskärningar i den offentliga sektorn. Erfarenheterna från Sarkozys år vid makten visar dock att högern är mer mittenorienterad i sin sakpolitik vid makten än i retoriken i opposition. Spegelvänt mot socialisterna som propagerar för en mer jämlik politik i opposition än de genomför i regeringsställning.

Den del av vänstern som nu dominerar regeringen driver förmodligen den enda politiska linje som är möjlig utifrån krisen i landet och det starka trycket från den internationella finansvärlden. Det visar samtidigt att 2010-talets politiska konflikter mer finns inom blocken än mellan dem. Den republikanska högern har sin konflikt med extrempartiet Nationella fronten om invandring och nationalism. Den pragmatiska vänstern har sin konflikt med de traditionella socialisterna. Inom vänstern i stort finns också konflikten mellan den tillväxtvänliga industrivänstern och den vänster som på sikt vill förändra samhället i grön riktning, kräver bibehållen 35-timmarsvecka och starkare vill utmana den konservativa opinionen i värdefrågor som samkönade äktenskap och rätt för icke-franska medborgare att rösta i kommunala val.

Francois Hollande lyckades väl i sin presskonferens. Journalisterna gjorde tummen upp. Han återupprättade en del av den auktoritet han hade på valdagen men som han tappat under de gångna månaderna. Han politik kan på sikt komplicera hans möjligheter att styra Frankrike från vänster. Allt beror på hur bra han lyckas lösa den ekonomiska krisen. Går det bättre för landet om fem år när det är dags för nya nationella val då lär Mélanchon och de gröna stötta honom för en ny femårsperiod. I dagsläget tycker stora delar av vänstern att Hollande och regeringen sviker alla de grupper som i dag far illa ekonomiskt.

Vid dagens regeringssammanträde presenterades lagen om rätten för alla att ingå äktenskap, det vill säga lagen om mariage pour tous som det heter i Frankrike. Om lagen går igenom i nationalförsamlingen och i senaten i januari kan alltså även homosexuella par gifta sig i landet.

Lagen kommer inte i detta skede att omfatta rätten till assisterad befruktning. Detta har skapat stor vrede hos de grupper som arbetar för de lesbiskas ställning i samhället. Regeringen har lovat att ta fram ett förslag även på denna punkt. Detta förslag kommer senare och som en del i en familjepolitisk proposition.

Högern kommer att bekämpa förslaget i parlamentet. Den riktar huvudkritiken mot förslaget om adoptionsrätt för gifta homosexuella par. En angreppspunkt är att det i födelseattesten kommer att stå att barnet har en förälder 1 och en förälder 2 istället för som i dag mamma och pappa. Högern hänvisar också till medicinsk och psykologisk expertis som hävdar att barn inte mår bra av att inte ha bilden av att komma från en mamma och en pappa.  Det är inte avsaknaden av en mamma och en pappa i hemmet som är problemet. I så fall skulle hela idén med rätten till skilsmässor ifrågasättas. Det är barnets insikt – som enligt denna expertis uppstår vid födseln – om att sakna en pappa i någon biologisk mening som är problemet.

Ett mer udda och väldigt pinsamt uttalande gjordes i radiokanalen France culture i dag. Den 84-årige senatsledamoten för center- och högeroppositionen UMP, Serge Dassault, som givit namnet till flygplansgruppen Dassault hävdade där att dekadensen i det gamla klassiska Grekland delvis kan förklaras med den enligt honom utbredda förekomsten av homosexuellt leverne. Han menade i intervjun att  lagen om äktenskap för alla på liknande sätt skulle utveckla dekadensen i det moderna Frankrike. Ännu ikväll har inte detta uttalande som gjordes i morse lett till några ursäkter eller andra  avståndstaganden från ledningen inom UMP.

Den katolska kyrkan fortsätter att ge eldunderstöd mot lagförslaget. Kardinaler och biskopar uppmanar kristna att skriva till de folkvalda och uppmana dem att rösta emot förslaget. De mer konservativa prästerna har också uppmanat de kristna att demonstrera på gatorna.

I januari behandlas alltså lagförslaget i parlamentet. Under mellantiden kommer med all sannolikhet det att förekomma fortsatt kraftfulla attacker mot detta förslag från högern och från kyrkan. Hänvisningar till vetenskapliga undersökningar kommer att blandas med rena homofobiska utspel. Francois Fillon som anses ha de största chanserna att utses till UMP:s partiledare vid kongressen senare i november  har till och med lovat att om lagen röstas igenom i januari kommer den att rivas upp vid ett senare maktskifte i landet.

I värsta fall kommer Frankrikes image i omvärlden att försämras. En motsvarande lag har röstats igenom i länder som Portugal och Spanien förutom i ett flertal nordeuropeiska länder. Detta har inte lett till några synbara försämringar  i familjens ställning i landet eller till ökad dekadens. Och det förekommer i motståndarlägret inga försök att studera erfarenheter från de länder som redan har infört lagen. Här söks istället efter argument i historiskt grundade föreställningar och i ett tillstånd av rädsla och begränsad förmåga till empati med människor som inte lever i traditionella familjekonstellationer.

Francois Hollande tvingas att steg för steg anpassa sin politik till näringslivets krav på minskade avgifter för att stärka konkurrenskraften. En lättnad för företagen kring 20 miljarder euro måste betalas. Det sker genom höjd moms – en åtgärd som bryter mot presidentens vallöfte för sex månader sedan.

Den som inte är helt blind på ena ögat konstaterar hur låsta de politiska partierna i dag är utifrån olika aktörer nationellt och internationellt. Inte minst handlar det om det globala kapitalet som tvingar varje vänsterregering i vilket västeuropeiskt land som helst att lämna sin värderingsmässiga övertygelse för en politik som är liberal och satsar mer på att stimulera på utbudssidan än på efterfrågan i landet.

Francois Hollande och hans regering försöker få ett litet manöverutrymme för att ge låginkomsttagarna en något ökad köpkraft och att lägga en tyngre börda på de välbeställda genom högre skatter för mellan- och höginkomsttagarna. Samtidigt pressas regeringen av i stort sett alla ekonomer i landet, av de inflytelserika grannländernas krav på sparande i offentliga sektorn och mindre pålagor för företagen för att inte förlora tron på Frankrikes finansiella trovärdighet. Och främst pressas regeringen av finanskapitalet som styr med räntan på lån som främsta vapen men också med olika kontrollorgan som sätter betyg på landets förmåga att hushålla med sina resurser. En finansvärld som snabbt blir sur och otrevlig om denna franska regering skulle visa tendenser att driva en mer efterfrågestyrd ekonomisk politik. Hollande och hans premiärminister Jean-Marc Ayrault får nu känna på omvärldens tryck.

Igår offentliggjorde företagsledaren Louis Gallois sin rapport om läget i landet. Hans medicin var inte oväntat  lägre kostnader för företagen och höjd moms för alla konsumenter. Regeringen har omedelbart reagerat och accepterat hans program till största delen. De har inget val. Regeringens skattereform ligger fast och den har en viss fördelningspolitisk profil. Men de nya åtgärderna med höjd moms innebär sannolikt en ytterligare belastning på hushållen och kan skapa – i varje fall på kort sikt – en ytterligare avmattning i konsumtionen, från en redan mycket låg nivå. Det är bara att hoppas att företagen nu kan producera mer till attraktivare och lägre priser och att det också leder till fler jobb och en ökad konsumtion.

Hollande och hans regering framstår just nu som otydlig i sin politik. De redan genomförda skattehöjningarna har inte av folk i gemen  uppfattats som rättvisa trots att avsikten varit att skona de lägre inkomsttagarna så mycket som möjligt. När nu momshöjningen läggs ovanpå lär det bli ramaskri i befolkningen.

Vänsteroppositionen och den fackliga organisationen CGT är redan på krigsstigen. Det lär bli ännu en vinter med stora demonstrationer på gatorna i Paris och annorstädes i landet. Hollande och särskilt premiärminister Ayraults popularitet rasar nedåt. Ayrault har nu rekordet av alla premiärministrar sedan 1958 i att snabbt förlora i opinionssiffrorna.

Francois Hollande måste stiga fram och ta ett tydligt ledaransvar denna vinter. Visa fransmännen att han har en tydlig politisk linje och att han klarar av att ge människor tron på att hans reformer räcker för att höja landet upp ur sin kanske svåraste kris efter kriget.