Lindbom på franska

Liberal och kapitalist är  fula ord i det franska politiska samtalet. Medborgare är vackert. Ja, till och med ordet staten omhuldas både av representanter för högern och vänstern.

Franska regeringar för ofta en smygprotektionistisk politik när det gäller att skydda inhemsk produktion och bidrar med statliga medel. Det är inte oväntat Nicolas Sarkozy som driver på för att med statliga subventioner rädda de sydeuropeiska länderna i den aktuella eurokrisen medan Angela Merkel stretar emot.

Frankrike talar fortfarande om medborgarskapstanken och hyllar nationen som en plats för gemenskap över klassgränserna; en gaullistisk tanke. Stora delar av vänstern är inne på samma tankegångar som den gaullistiska högern i regeringspartiet UMP:s tappning. Socialistpartiet håller sig väl med fackföreningsrörelsen men accepterar inte alls dess klasskampsretorik. Istället hyllar både vänstern och högern i grunden samma ideal; rättvisa villkor för alla människor, försvar för de individuella fri- och rättigheterna och en stark uppslutning kring nationens värderingar där den sekulära staten är central liksom tron på allas lika rätt till utbildning och skyldighet att ta ansvar för landets gemensamma angelägenheter.

Frankrike krisar eftersom dessa ideal är så svåra att upprätthålla. De sociala orättvisorna tilltar i landet. Fem miljoner fattiga bor i bostadsområden som inte längre är en del av nationen. Invandrarna är i stor utsträckning exkluderade från den naturliga gemenskapen med resten av befolkningen, både ekonomiskt, socialt och kulturellt. Misstron växer mellan fattiga invandrare och den vita arbetar- och  medelklassen. Arbetarna som demonstrerar för högre löner och för bibehållna pensionsförmåner röstar på högern eller extremhögern.

Arbetare och lägre medelklass i Frankrike upplever att de själva har det sämre än sina föräldrar och tror framförallt att deras barn kommer att få det ännu sämre. Invandrarna och inte överklassen blir fienden. Lag och ordning blir lösningen. Högern och extremhögern segrar inom arbetarklassen medan den reformistiska vänstern hittar sina väljare i städernas medelklass.

Frankrike söker i en form av perverterad medborgartanke efter det som är gemensamt hos dem som bott länge i landet och förstår och accepterar innebörden i den republikanska traditionen ända från upplysningstiden på 1700-talet. De andra – de fransmän som inte förstår eller känner samhörighet med Voltaire, Victor Hugo och den sekulära staten – lämnas utanför. Barriärerna hålls uppe med obrutna värderingsmässiga principer och en stark polismakt.

Olle och Erik Svenning har skrivit boken De stolta förlorarna, utgiven på Sekel bokförlag. Titeln speglar tillståndet i landet och författarna beskriver dilemmat i den franska demokratin som konfronteras med en ny tid i västerlandet som bygger på kapitalism och konsumism. Jag  tror att författarna känner stark respekt för viljan att bibehålla en god medborgarskapstanke. Det finns också hopp i slutorden i Olle Svennings del av boken: ”Den franska republikanismen kan vara på väg att gå under nationellt men den kan återuppstå i europeisk skepnad.”.

Eva Joly, nyutnämnd presidentkandidat för de gröna i Frankrike, har nu blivit måltavla för högern i ett ämne som är hett inför valrörelsen, den nationella identiteten.

Upprinnelsen är egentligen ett förslag från en grupp inom regeringspartiet UMP om att avskaffa eller begränsa rätten till dubbelt medborgarskap. Detta förslag riktas mot människor från Afrika som upprätthåller två medborgarskap samtidigt. Svenskar, tyskar och andra medborgare från västländer som lever i Frankrike eller fransmän som lever utomlands är formellt i samma situation som afrikanerna. Européerna däremot tillhör UMP:s väljargrupp – välbeställda människor – och kan irriteras på ett hot mot rätten till dubbelt medborgarskap. Frågan är därför känslig men bara det faktum att den väckts till liv visar hur starka de nationella strömningarna nu är inom högern.

Eva Joly är född norska men blev fransk medborgare genom giftermål 1967. Hon har haft en storartad karriär som åklagare och är högst respekterad bland fransmän i allmänhet. I samband med firandet av nationaldagen den 14 juli avstod hon från att delta i militärparaden på Champs Elysées och deltog i en folkligare medborgarmanifestation i Paris. Dessutom förklarade hon att det borde vara dags att avskaffa militärparaden. Det är bara två länder i Europa som håller fast vid en sådan manifestation, Italien och Frankrike.

Hennes uttalande har utlöst ett ramaskri från den franska högern. Armén är så förbunden med franska folket, förklarar regeringen och Front National. De påminner om alla krig som landet deltagit i och hur viktigt detta är för den nationella identiteten.

Högern försöker genom sina attacker att få Eva Joly att framstå som opålitlig. Hon är rentav inte tillräckligt mycket fransyska. Det handlar om beskyllningar som premiärministerns uttalande igår: ”Denna dam är inte kulturellt sett särskilt förankrad i de franska traditionerna, de franska värderingarna och den franska historien.”

Ju mer Frankrike hamnar på efterkälken i styrka och inflytande i världen desto viktigare blir den nationella identiteten uppenbarligen för en stor del av befolkningen och för högern inom den politiska eliten. I denna formulering av Premiärminister Fillon finns också ett stänk av bristande respekt för de grönas kandidat på grund av hennes kön. ”Denna dam”. Hon är inte en av oss. Hon är kvinnan som inte tillhör vår franska gemenskap där militären är en självklar grundpelare. Krig och politik hänger ihop. En  kvinna – dessutom från ett annat land –  har inget där att skaffa. Eller som en annan UMP-politiker sa i ett nyhetsinslag i TV: ”Det är bättre att hon åker hem till Norge”

Nicolas Sarkozy gjorde många besvikna redan på valnatten när han firade segern på lyxbrasseriet Fouquet´s på Champs Elysées i Paris. Där fanns några av de rikaste familjerna och de mest kända artisterna med Johnny Haliday i spetsen. Omedelbart försvann temat från hans valrörelse; ambitionen att stötta den vanlige fransmannen som går upp tidigt på morgonen och vill få lite mer betalt för lite mer arbete. Frankrike har socialt sett blivit orättvisare under Sarkozys mandatperiod.

Michel Charlot och Monique Pincon-Charlot har i många år forskat kring den rika borgerlighetens ställning i Frankrike. Deras senast studie – över åren med Sarkozy –  visar att överklassen fått det ännu bättre och att makten  förflyttats ytterligare till ett fåtal familjer med mycket pengar. Det är känt att presidenten älskar män med makt men särskilt män med makt och pengar.

Frankrike har alltid varit ett klassamhälle och presidenterna har med undantag för de första åren med Francois Mitterand alltid tjänat eliten. Under Sarkozys dagar vid makten har, menar paret Charlot, denna särbehandling blivit öppen. Skattereformerna har givit de rikaste i landet uppenbara fördelar genom bland annat sänkta maginalskatter. De rikaste familjerna har begåvats med fler ordnar och andra utmärkelser. De ledande kapitalisterna får ständigt stöd av presidenten för att stärka sin position i samhället.

Gruppen Bouygues med familjeöverhuvudet Martin Bouygues som vd har stärkt sin ställning i det franska medielandskapet sedan Sarkozy tog makten. Hans grupp är en av dessa relativt nya företagarfamiljer som inte bara tjänar pengar utan även har fått ett större politiskt-medialt inflytande i landet.

Allt kan inte skyllas på Sarkozy. Det menar inte heller Michel Pincon och Monique Pincon-Charlot. Hans regeringsår har dock öppnat dörren för att den ekonomiska överklassen på ett mer ogenerat sätt kan utöka sin förmögenhet och ställning i samhället och exponera sin makt ihop med landets president. Den politiska makten är inte heller särskilt folklig och utgör därför ingen bra balans mot den ekonomiska makten. Bara en procent av ledamöterna i nationalförsamlingen betecknas som arbetare. Över 80 procent tillhör etablissemanget i samhället med representanter för advokater, läkare, företagsledare och högre tjänstemän i den offentliga förvaltningen. Det är än mer uppenbart i dag än för fem år sedan: Folket är avskuret från en elit som har den totala makten i landet, såväl politiskt som ekonomiskt. Det handlar om en elit som dessutom är oproportionerligt manlig, huvudsakligen har sina rötter i Paris, och saknar förankring i landets djupa befolkningsskikt av arbetare, franskfödda eller inte franskfödda.

Franska folket har mött denna anstormning från den nya överklassen med skepsis. En förklaring till presidentens stora impopularitet ligger i hans öppna flört med de rikaste i landet. Han försöker nu ett år före valet att betona en mer folklig och demokratisk sida hos sig själv. Han har nu återtagit en del av skattereformerna som genomfördes 2007 till förmån för de rikaste i landet. Före förra valet  kallade han sig också för folkets presidentkandidat. Det gick vägen då. Denna gång har han svårare att övertyga om sin folklighet. Alltför många har noterat vad han gjort under sin första mandatperiod. Oppositionen borde lätt kunna vinna valet med en så uppenbart impopulär president. När många bedömare ändå tror att Sarkozy går mot en ny valseger är det uppenbarligen ett underbetyg åt oppositionen.

Franska folket brukar samlas kring sin ledare och välja om sina presidenter när de står i valbåsen. Osvuret är alltså bäst när det gäller Nicolas Sarkozys möjligheter att vinna valet nästa år. Samtidigt framstår det som alltmer tydligt hur isolerad han är i dag jämfört med 2007 då han vann valet.

Nicolas Sarkozy har denna vinter och vår legat på opinionssiffror som aldrig varit lägre för en sittande president ett år före omval. Bara en av presidenterna under femte republiken (från 1958) har förlorat i ett val. Francois Mitterand besegrade den sittande presidenten Valéry Giscard d ´Estaing 1981. Nu kan det hända igen. Oppositionen attackerar honom från höger, från mitten och från vänster. Gamla bundsförvanter sviker honom och oppositionen tar hans hjärtefrågor ifrån honom. Sarkozys manöverutrymme har minskat.

När Nicolas Sarkozy vann valet 2007 gjorde han det genom att vinna en stor del av de högerextrema väljarna. De svek Nationella fronten och anslöt sig till Sarkozy.  Denne före detta inrikesminister hade ett gott rykte i dessa reaktionära kretsar för sin hårdföra retorik mot kriminella invandrare i de marginaliserade förorterna. Denna väljargrupp, visar alla mätningar, skulle rösta på Marine Le Pen om det vore val i dag.

Nicolas Sarkozy vann också valet 2007 på att fånga in stora delar av mitten i fransk politik. Han lyckades även snärja en del av vänsterns affischnamn som invandrarorganisationen Ni putes ni soumises (varken horad eller kuvad) med sin ledare Fadela Amara som ingick i hans första regering. Han lyckades också locka förre ministern i Jospins socialistregering 1997-2002, Bernard Kouchner att ta uppdraget som utrikesminister. En viktig minister i Sarkozys regering fram till i vintras har också varit Jean-Louis Borloo. ledaren för det radikala partiet, ett vänsterborgerligt  och kulturradikalt parti som inte självklart går i koalition med gaullisterna.

Alla dessa grupper och individer har idag slutat att stödja den sittande presidenten. Marine Le Pen utgör ett allvarligt hot och kan mycket väl knipa en av de två första platserna i den första valomgången av presidentvalet och peta ner Sarkozy till en tredje plats och därmed utestänga honom från den andra valomgången. Jean-Louis Borloo kandiderar till presidentposten och drar därmed många väljare, kanske 5-6 procent, från Sarkozy i den första valomgången. Ganska mycket eftersom ingen räknar med att Sarkozy själv kommer att få mer än cirka 20 procent.

Socialisterna driver nu hårt frågan om en bättre skola och bättre ordning i samhället. Sarkozy har genomfört en hård åtstramning på skolans område. Lärare som pensioneras ersätts inte av nya lärare. Det är en impopulär reform i ett land där skolan är ett synnerligen viktigt politikområde  för medborgarna. Lag och ordning är en stor fråga också för många väljare. Sarkozy har visat brister som öppnar för den extrema högern men också för en vänster som kan kombinera krav på hårdare tag med sociala reformer.

Nationella fronten plockar poäng på sin nationalistiska retorik. Socialistpartiet är istället mer europavänligt. Sarkozy står klämd mellan dessa sköldar. Hans ekonomiska politik har givit dålig utdelning. Löftena om ökad köpkraft har inte infriats. Hans protektionistiska ambitioner kan inte drivas så långt som Marine Le Pen med sin populistiska retorik vågar gå. Nicolas Sarkozy måste som ansvarig president  ta hänsyn till samarbetet i EU och till den globala verklighet som även Frankrike lever i. Han har alltså inga enkla lösningar på den ekonomiska krisen som landet lever i. De rika blir rikare medan de ekonomiskt utsatta grupperna i det franska samhället får det allt sämre.

Socialistpartiet har också svårt att navigera i den ekonomiska politiken. Frankrikes stora budgetunderskott hindrar partiet från att föreslå reformer som kan förbättra villkoren för de utsatta grupperna. Partiet tror inte heller på stora skattehöjningar. Den tiden är förbi när ett modernt vänsterparti i Europa kan gå till val på att öka den offentliga sektorn. Det gäller – kanske som sista socialistparti – även franska PS. Partiet har ändå inte regeringsmakten och kan framförallt koncentrera sig på att visa hur presidenten misslyckats med sina ambitioner under sin mandatperiod. Partiet kan också belåtet se på när alltfler politiska grupperingar som tidigare stött presidenten nu förbereder sig för en hård opposition mot honom och den sittande regeringen i den stundande valrörelsen.

Nicolas Sarkozy har inte infriat löftena om ett rikare Frankrike för alla som vill jobba. Han har heller inte skapat ökad samhörighet mellan olika grupper i samhället. Hans politik har tvärtom ökat spänningarna. Både ett materiellt och ett mentalt misslyckande.

Allt pekar på en valrörelse där vänstern, centern och extremhögern går till gemensam attack mot en femårsperiod av dåligt ledarskap från sittande president och regering. Å andra sidan: Detta innebär inte självklart att någon annan än Nicolas Sarkozy blir president i valet 2012. Det är  fortfarande högst möjligt att han vinner också nästa val. Det är ingen munter tanke att landet ska regeras ytterligare fem år av en man som så uppenbarligen misslyckats att lyfta sitt land. Men konservatismen hos ett folk som det franska är ibland starkare än den revolutionära glöden som mellan valtillfällena driver ut dem på gator och torg och högröstat opponerar mot orättvisorna i samhället. Det är bara att hoppas att glöden finns kvar också när väljarna står i valbåset våren 2012. Och att den glöden inte tänts av högerextrema paroller.