Monthly Archives :

februari 2010

Monarki på franskt vis
Monarki på franskt vis 150 150 Tomas Lindbom

“I Paris gentila salar, varenda buse franska talar!. Det är ett uttryck vi använt länge i Sverige och det säger rätt mycket om svenskens bild av Frankrike och fransmännen. Ett komplext förhållande med både beundran och avund på samma gång. Trots att vi svenskar själva har det mest glittrande av alla statsskick, det monarkiska, så kan vi inte göra oss fria från den bild av klassisk upphöjd skönhet som vi ofta har om det franska.

Jag funderar på detta när jag ser en dokumentär på France 2, en av de statliga TV-kanalerna. Dokumentären handlar om Frankrikes premiärministrar under den så kallade femte republiken, den som infördes genom lagförslag av General de Gaulle 1958. De flesta framträder i TV-dokumentären och ger sin bild av rollen som premiärminister; regeringschef men starkt underordnad presidenten. De beskriver sina liv som om de vore livegna. Klämda mellan statschef, starka ministrar och folkets ständiga klagan, oftast kanaliserad genom media. Uppkopplade 24 timmar om dygnet. Hälften av dem har till och med bott på sin arbetsplats, Matignonpalatset. Några tillsätts av presidenten utan att veta mer än att de varit en av kandidaterna till posten. Michel Rocard, en av President Mitterrands premiärministrar,  blir avskedad en halvtimme innan den nya premiärministern presenteras inför media.

Det finns mycket att förundras över när man lyssnar till de gamla premiärministrarnas berättelser och särskilt deras relationer till sina presidenter. Men varvat med det politiska finns också det glamorösa. Livréklädda betjänter, måltider i upphöjt lugn mellan president och premiärminister i en sal omsluten av väggar med 1700-talstapeter och bladguldsprydda dörrar. Här rullar limousinerna och dessa män, med undantag för en kvinna genom alla åren, Edith Cresson, ger avmätta kommentarer till journalistkåren innan de glider in i limousinen och dörren stängs ljudlöst av en betjänt.

Det sägs att det franska folket haft svårt för Nicolas Sarkozys uppsluppna och avspända sätt att röra sig och tala till journalister. Han kan bli arg, skoja och helt enkelt bete sig som vanliga människor. Den femte republikens presidanter ska inte vara vanliga människor. Som en monark ska han skrida fram, tala långsamt i ett land där alla talar fort, gestikulera avmätt och alltid ha ett svar. En president är som en monark också i meningen att han representerar Frankrike också i en djupare mening. Han förkroppsligar Frankrikes tradition och grundläggande värden. Då kan han inte vifta med armarna och bete som en helt vanlig slaktare eller hotellstädare.

Frankrike har samma behov av monarki som Sverige. Vi försöker separera monarkin från politiken och inbilla oss att demokratin inte påverkas av att statschefsämbetet nu ärvs från far till dotter och att hela den kungliga familjen lever och verkar som helt vanlig östermalmsöverklass med fri passage in på Stureplansklubbarna på lördagskvällarna. I Frankrike finns inte den politiska konflikten eftersom presidenten väljs av folket. I detta land har istället monarkin byggts in som en mental faktor i de förväntningar som både presidenten själv och hans folk har på ämbetet.  Nicolas Sarkozy anpassar sig långsamt från att vara den lyckliga killen som fått världens häftigaste jobb och vill förändra landet till att uppfylla folkets krav på den rätta presidentrollen. Han har redan börjat tala långsammare…

Vem är Nicolas Sarkozy?
Vem är Nicolas Sarkozy? 150 150 Tomas Lindbom

I Frankrike är alla presidenter ett ständigt samtalsämne bland vanligt folk och det har i ännu högre grad gällt Nicolas Sarkozy under de snart tre år han innehaft landets högsta ämbete. Hans karaktärsdrag och inte minst hans brister nagelfars ständigt och jämt. En fråga att ställa är: Hur har hans karaktär och livshållning formats av hans bakgrund i släkt och uppväxtförhållanden?

Sarkozy är i hög grad ett barn av invandrande förfäder. Det är sant att hans far är av adlig börd med rötter i Ungern, Pal Sarkösy de Nagy-Bocsa, men han skiljer sig när Nicolas är 4 år. och förlorar i betydelse för sina tre söner under deras uppväxttid. Av egen vilja söker fadern inte franskt medborgarskap förrän 1975.

Men också på sin mors sida är Nicolas Sarkozy invandrad, ursprungligen från en judisk familj, Mallah, från Salonike i Grekland. Hans morfar invandrade till Frankrike 1905 och denne Benedict Mallah, alltid kallad Papy, kom att spela en viktig roll i Nicolas liv upp till 17-årsålder då morfar dog. Denne man tog hand om sin dotter Dadu när hon blev ensam med sina tre pojkar efter skilsmässan. De fick alla bo i hans bostad i västra Paris. Läkare till yrket, hängiven Frankrike och dess historia trots eller möjligen på grund av att han invandrat dit, och en hängiven gaullist.

I böcker och tidningar som beskrivit den nuvarande presidentens barndom talas om Dadus och hennes pojkars liv under 60- och 70-talen och det beskrivs som en ytterst modest tillvaro.  De tillhörde en borgerlig värld, både i hemmet och i den stadsdel där de bodde. Men det gällde att dölja så mycket som möjligt av sin invandrarbakgrund när de inte heller kunde hävda sig materiellt. Det gällde att dölja att familjen hade judiska rötter. Mamman var visserligen katolik men med en judisk pappa som av pragmatiska skäl  konverterat till katolicismen och  gift sig med en högborgerlig katolsk dotter från Lyon. Nicolas och hans bröder fick inte förrän efter Papys död veta att han hade judisk bakgrund. Detta doldes eftersom antisemitismen alltid varit framträdande i Frankrike, inte minst i många av dåtidens högborgerliga katolska kretsar i Paris salonger.

Nicolas pappa var som sagt också invandrare men av börd och med vanor som bröt starkt mot den mer asketiska och försiktiga stilen hos morfar och mamman. Pappa Pal, berättas det, kunde då och då uppenbara sig framför pojkarnas skolport på eftermiddagarna i sin bländande Jaguar med nedfällt tak. När Nicolas tagit sin jur kand fick han också av sin pappa ett armbandsur från Cartier, hans första men inte sista.

Många har funderat på de olika sidorna i Nicolas Sarkozys person. Han framträder som njutningsmänniskan som älskar att omge sig med rika vänner, attraktiva kvinnor och  ge sig ut på mondäna resor. Samtidigt är han puritanskt strävsam i arbetet och har en pliktkänsla som övergår det mesta. Han är också i politiska frågor ingen nyliberal marknadskramare utan talar sig varm för ett på många sätt klassiskt Frankrike med stränga ideal och starka förväntningar på invandrarnas anpassning till de franska värderingarna. I Le Nouvel Observateurs senaste nummer som handlar mycket om Sarkozys liv citeras en vän till presidenten som ungefär säger följande: Sarkozys galna sida, det som kallas “presidenten bling-bling” har han fått av sin far. Statschefen som alltid arbetar är ett drag från hans mor. Och slutligen försvaret för Frankrike och dess tradition och kopplingen till gaullismen kommer från Papy, Nicolas morfar.

Den som följer fransk politik lite närmare får intrycket av att bling-bling är en aning på retur och att de andra sidorna framträder tydligare hos dagens president jämfört med den man som det första året i Elyséepalatset både lät sig fotograferas på lyxyachter och bytte fru.

Utan tvivel har också morfar och mamman betytt mer för Sarkozy under hans uppväxttid än pappan. Frågan är vem som skulle hyllat Sarkozys val av tredje hustru, den italienska Carla Bruni. Hon är ett barn av norditaliensk överklass och rikedom och har levt det ljuva livet i de vackra salongerna i hela sitt liv. Det är pappan Pals miljö men mycket mer aristokratisk. Samtidigt framträder Carla Bruni alltmer som en högst respekterad och klok presidenthustru. Möjligen är hon tillräckligt seriös för att tilltala Nicolas mamma. Hennes politiska värderingar har snarare legat till vänster men som invandrare från Italien har hon genom äktenskapet med den franske presidenten blivit mer fransk än de flesta och fyller den rollen med bravur. Nicolas morfar som både bytte nationalitet och religion för det traditionella borgerliga Frankrikes skull borde ha känt sympati för  sin svärdotterdotter om han ännu levat.

Jean-Francois Copé – högerns dark horse
Jean-Francois Copé – högerns dark horse 150 150 Tomas Lindbom

Ledaren för det stora statsbärande högerpartiet UMP:s parlamentsgrupp, Jean-Francois Copé är ännu inte så känd utanför Frankrikes gränser men det finns anledning att rikta strålkastarljuset mot honom när vi söker efter framtida presidentkandidater. Briljant, en verklig karriärist och oerhört skicklig i det politiska maktspelet.

Copé är född 1964. En ung man i det franska politiska livet, där ålder premieras på ett annat sätt än i Sverige. Men ändå inte alltför ung för att diskvalificeras för ledande befattningar. Allt han gjort i politiken har märkts. Han har ännu inte haft några framskjutna positioner rent formellt. Under Chirac andra presidentperiod fanns han i regeringen och visade framfötterna trots att han inte ansågs mogen för de tunga departementen. Nu är han en mycket drivande ledare för UMP:s parlamentsgrupp.

Politiskt har han stått Dominique de Villepin nära men såg till att för några år sedan skaffa sig en egen maktbas genom att bilda en egen politisk grupp inom UMP. Detta har gjort det möjligt för honom att kunna samarbeta med nuvarande presidenten Nicolas Sarkozy som är närmast dödlig fiende till  Villepin. Copé har hittills kryssat sig skickligt fram mellan maktcentra inom partiet men snart räknar han med att vara kungen i en egen maktbas och själv styra sig och sina trogna mot det mål som han uppenbart har, posten som Frankrikes nästa president.

Politiska analytiker i Frankrike spekulerar kring efterträdare till Sarkozy. Villepin har ambitionerna och hoppas kunna utmana redan i nästa presidentval, 2012. Få bedömare tror att han kan vinna över den sittande presidenten när UMP ska välja sin kandidat för 2012. Jean-Francois Copé är på sikt starkare än Villepin och det rimliga är att han ställer in sig på 2017, när Sarkozy inte längre är valbar. Då är Copé 51 år, en perfekt ålder för en nyutnämnd president. På senare tid har ändå vissa analytiker börjat tveka om inte Copés maktambitioner är så starka att han vill pröva möjligheten att kandidera redan om två år. Sarkozys popularitet är starkt försvagad i folkopinionen och det kan gynna en ung framåtsträvande utmanare.

Jean-Francois Copé är en typisk representant för den moderna högern. Han står starkt förankrad i de republikanska värderingarna som innebär försvar för fransk historia och tradition sedan 1700-talets upplysningstid, en sekulär syn på staten – stat och religion ska vara klart åtskilda – och försvaret för en stark statsmakt i ett liberalt och näringslivänligt samhälle.

På senare tid har Copé varit starkt engagerad i att driva igenom lagen om förbud mot att bära burka på offentliga platser. Han har drivit den frågan så hårt att många inom hans eget parti har blivit missnöjda och öppet kritiserat honom. Men för Copé är denna fråga central. Hans förankring ligger  i den nationella kommuniteten. Nationen Frankrike är hans hemvist och detta Frankrike bär på sådana värderingar att en företeelse som muslimska kvinnor i heltäckande huvudbonader måste stoppas.

Nicolas Sarkozy använder sig i dag av den skicklige Copé men vet att han aldrig kan räkna med denne mans lojalitet. Copé vet att han fortfarande är beroende av presidenten för sin egen politiska klättring men analyserar förmodligen dagligen hur möjligheterna ser ut att definitivt lossa bindningarna till sin ledare och bege sig ut på den politiska stridens riktigt djupa vatten.

Åldern spelar ingen roll
Åldern spelar ingen roll 150 150 Tomas Lindbom

En middag på restaurang Balzar ingår i mitt program även för det korta besöket i Paris. Denna fredagkväll var det dags igen, som vanligt med mina nära parisiska vänner. Halv nio står vi i dörren. Reserverat bord. Hovmästaren som nu bland oss tre bara går under namnet Tjuren säger som vanligt: “Ni är  två” fast vi är tre, fortsätter: “Ni får vänta på verandan” som är ännu mer ogästvänlig än någonsin tidigare när temperaturen nu på kvällen krupit under 0 grader. “Fem, tio minuter” säger Tjuren och vi väntar. Till slut får vi vårt bord i detta brasseri med speglar på långsidorna så att det är möjligt att se alla andra gäster var man än sitter i lokalen och det är viktigt. Skådespelet runt borden får man inte missa. Maten är brasserielik men bra. Oeuf majonnaise som förrätt, den ljuvligt möra köttbiten med sin grönpepparsås och riktig pommes frites och så den underbara profiterolles – en kaka med glass och chokladsås – som dessert. Och ett gott rödvin till det.

Men som sagt: Runt omkring utspelar sig en teaterföreställning som alla kvällar. Publiken på en klassisk fransk restaurang tar sitt ansvar. Här är det inga fyllor, inga skrän. Det är förvisso innerstadens diskreta bourgeoisie runt borden men på franskt manér. Personligheterna talar. Och kläderna. Amerikanarna som finns på Balzar varje kväll. Tre män vid bordet intill som konsumerar Chateauneuf du Pape i stora mängder och äter sniglar. De bullrar lite mer men ändå lite diskretare än de förmodligen gjort hemma på andra sidan Atlanten. Två tjusiga kvinnor i svarta snäva  kjolar enleverade av lite äldre män med några stänk av dry Martinis i ögon och hy.

Vi tillhör andra sittningen under kvällen. Utan att tvinga någon att gå vid en viss tidpunkt sker det en naturlig växling vid borden kring halv nio och en ny vid elvatiden. Då anländer en grupp medelålders amerikaner. Bara män. MIna vänner förklarar att en är en känd sångare som tidigare varit gift med Julia Roberts. Hans dragning till kvinnor förefaller mig i varje fall för kvällen ha avtagit högst påtagligt. I varje fall om jag betraktar hans sällskap. Klockan kvart över elva skrider de sista nya gästerna för kvällen in. En man i prydlig rock och hatt och hans hustru – får man förmoda – något tiotal år yngre. Han är inte ung. Han går långsamt och med stor möda men han förefaller starkt besluten om att fortsätta kvällen med middag fast den knappast lär sluta förrän fram på småtimmarna. Hans ålder? Vi bedömer den till 85 år.

Fransmännen har en tradition av respekt för äldre som de delar med de flesta länder i världen. Förmodligen mindre än många kulturer i Afrika och Asien men ändock. Lärarna och föräldrarna är mer auktoritära än i Sverige och det har sina baksidor. Men det skapar en respekt också för äldre i offentliga sammanhang. Politiker är inte sämre för att de passerat 65. Farmor och morfar får äta söndagsmiddag med barn och barnbarn. Och äldre kan gå ut på krogen sent en fredag utan att någon ens lyfter på ögonbrynen. Utom jag förstås som är svensk och blir både lite road och lite glad. En positiv sida i alla fall av ett samhälle som fortfarande präglas av klassiska hierarkier och behöver demokratiseras på många sätt. Alla mynt har två sidor. Min bordsgranne 85-åringen har all rätt att fortsätta att ta för sig av livet. Leve en kultur som tillåter människor av olika åldrar mötas och stimulera varandras sinnen!

Ändra inte på mina goda levnadsvanor
Ändra inte på mina goda levnadsvanor 150 150 Tomas Lindbom

För många av oss svenskar är förändring i sig ett livselixir. Det gäller i varje fall de större städernas medelklass som snabbt anpassar sig till nya trender kring mat och levnadsförhållanden. I Frankrike tycks det som om motsatsen råder.

Jag går omkring eller snarare halkar fram på lätt isiga trottoarer dessa kyliga februaridagar i Paris. I varje gathörn ligger ett kafé och de är varandra snarlika men de ser också ut som jag minns dem från 70-talet. Ingen ny ägare kommer på att förändra sitt kafé efter sina egna idéer som nästan alltid sker i svenska städer. “Nu har Nina köpt kaféet och hon vill sätta sin prägel på det genom att måla väggarna turkosa och servera foccaccia med blåbärssylt” Nej, Paris kaféer behåller sitt klassiska möblemang och det kalla skenet från lysrören och ingen kaféägare skulle drömma om att servera en kaka eller en tårtbit till kaffet. Det ingår inte i konceptet.

Tidningar köper alla i kiosker som står uppställda på trottoarerna runt om i stan. Bakom travar av tidningar inne i kiosken tittar  en man fram med rödvinsbrusigt ansikte och muttrar 1.40 när jag lägger Le Monde på disken. Det är iskallt för honom nu på vintern och förmodligen kokhett inne i kiosken på sommaren men vem tänker sig att sälja tidningar i en affär? Jo, det ligger faktiskt en i mitt område, i hörnan av rue de Rivoli och rue de Jouy men det är lika kallt därinne och mer ogästvänligt. Där står en kvinna och fryser med avklippta vantar på händerna och muttrar också 1.40 fast på ett charmlöst sätt.

I morgon blir det middag på Balzar, mitt favoritbrasserie i Paris, nära Sorbonneuniversitetet. Jag har bloggat om detta brasserie förut. Det är omtalat därför att dess traditionella meny var hotad vid ett ägarbyte för några år sedan. Majonnäsen till äggen började tappa i kvalitet och det fanns tankar hos den nya ledningen att förändra konceptet. Då beslöt stamkunderna att boka bord till Balzar samma kväll och där gjorde de en manifestation mot den hotande förändringen och kritik riktades mot ledningen. Allt löste sig. Den nye direktören insåg det lönlösa i att förändra konceptet och majonnäsen till äggen är återigen lika bra som före ägarbytet. Jag kommer att testa den som vanligt i morgon kväll när jag äter den klassiska förrätten oeuf majonnaise.

Nej, det finns ett drag av oförsonlig konservatism i Frankrike när det gäller vissa vanor. Jag kan reta mig på det men jag charmas också av detta drag. Att byta Stockholm mot Paris är för mig som att byta attityd till livet för några dagar. Yin och yan. Förändring och stabilitet. Vi människor har nog behov av båda tillstånden.

  • 1
  • 2