Tomas Lindbom

I dag har förre kulturministern och socialisten Jacques Lang låtit meddela att han inte godtar det angrepp på hans person som riktats från en av det socialistiska primärvalets kandidater, Arnaud Montebourg. Den senare har i ett rättsligt dokument som offentliggjordes den 21 november  påstått att det förekommit korruption inom ett av partidistrikten, Pas-de-Calais, dit Lang hör och att dennes namn också finns bland personer som ägnat sig åt ekonomiska oegentligheter. Lang polisanmäler nu sin partibroder för förtal.

Frankrikes främsta politiska företrädare tillhör en elit i landet, väl avgränsad från resten av befolkningen. Jag har ägnat en längre artikel åt detta fenomen i tidningen Arena (december 2011). Det finns oändliga exempel på hur ledande politiker också från skilda politiska läger skyddar varandra men också – som i detta fall – attackerar varandra. Maktspelet på toppen av den franska nomenklaturan är spännande och upprörande på samma gång. Detta maktspel sysslesätter en kår av politiska journalister och minst lika många politologer vid landets högskolor och universitet.

Tidningen Le Monde har med jämna mellanrum fördjupade artiklar kring elitens agerande. Affären DSK är naturligtvis inget undantag. I en artikel i dagens tidning finns många exempel på hur välkända DSK:s olika snedsprång var för president Sarkozy och den politiska majoriteten i UMP. En typisk historia är lunchmötet mellan DSK och Elyséepalatsets främste rådgivare i säkerhetsfrågor, Alain Bauer. De båda herrarna känner varandra sedan många år. DSK tar initiativet till lunchen. Han frågar Sarkozys säkerhetsansvariga hur säker han kan vara på att inte hans mobiltelefon skyddas från avlyssning. ”Inte alls säker”, svarar Bauer men jag kan hjälpa dig att kryptera den så att du kan tala utan oro för främmande öron. Han påstås också ha hjälpt DSK  med detta och fått ett tack från sin gamle vän.

Det förefaller som om Bauers hjälp bara var tillfällig eller en bluff. Något tid senare när DSK avslöjades på hotellet i New York pekar uppgifter på att åtminstone ett samtal samma morgon som mötet med Nafissatou Diallo fanns avlyssnat i UMP:s partihögkvarter.

I artikeln i Le Monde görs tolkningen att presidenten och regeringen aldrig på allvar försökte utnyttja och offentliggöra uppgifter om DSK:s vidlyftiga sexliv därför att Sarkozy aldrig trodde att DSK skulle på allvar klara en valrörelse. Hans livsstil var så präglad av synd i klassisk mening att han förr eller senare skulle avslöjas. Sarkozy satt bara och väntade på kollapsen. Den kom också mycket riktigt i maj i år…

Det går inte att hymla om det. De franska arbetarna, ungefär var fjärde yrkesarbetande, föredrar Marine Le Pen och Nationella fronten. Närmare varannan fransk arbetar påstår sig i dag stödja detta högerextrema parti medan Sarkozy kommer på en svag andraplats med stöd av knappt var fjärde. Socialisternas kandidat Francois Hollande hamnar ett par procent bakom den nuvarande presidenten.

Det är chockerande siffror för den som lever kvar i bilden av att vänstern är en naturlig position för de grupper som står längre ner på stegen när det gäller inkomst och inflytande i samhället. Frågan är hur det blivit så och hur nästan varannan arbetare kan stödja de högerextrema.

Arbetarna är besvikna på vänstern. Socialister och kommunister uppfattas av många som svikare. De har inte infriat löftena om bättre standard. Arbetarväljarna minns Mitterands år och svagheterna i Lionel Jospins socialistregering 1997-2002. Klyftorna har ökat  under de senaste decennierna och den unga generationen arbetare uppfattar att deras levnadsstandard sjunkit i förhållande till föräldragenerationen.

De är besvikna på att socialisterna talar till medelklassen och till dem som är arbetslösa eller invandrare utan klara papper att vistas i landet.De tror inte heller längre på den mer extrema vänstern. Marxism och trotskism lockar inte längre vanliga löntagare. Det var andra tider på 70-talet  när kommunisterna var det stora arbetarpartiet.

För arbetarna är lag och ordning en central fråga. Socialisterna förefaller dem för akademiska. Deras program talar om frågor som inte berör; den sekulära staten, en humanare invandringspolitik och internationella frågor som att försvara EU och ekonomisk tillväxt på ett mer teoretiskt plan.

Nicolas Sarkozy har ett litet försprång framför Francois Hollande i den aktuella mätningen men även den sittande presidenten har problem med arbetarväljarna. Han förförde många av dem i valrörelsen 2007 men har inte kunnat infria deras förhoppningar. Hans position är alltså ungefär lika svag som den akademiske Hollande som i sin framtoning främst attraherar  den välutbildade, vänsterliberala medelklassen.

Det franska nyhetsprogrammet ikväll lät några arbetare uppställda framför kameran svara på frågan vad som fick dem att föredra Nationella fronten. ”De är närmare folket”, svarade en. ”Frankrike åt fransmännen”, sa en blond kvinna.  Någon tyckte att Marine Le Pen talade ett rakt språk. ”Hon är tydlig och klar.” Några ytterligare personer sa sig rösta på Le Pen därför att de var besvikna på både socialisterna och Sarkozy.

Ikväll visar Rapport att en stor del av LO:s väljare tycker att alliansen har en bättre ekonomisk politik än socialdemokraterna. Arbetarrörelsens partier kämpar i motvind i många länder i Europa. Socialismens analys av samhällets orättvisor biter inte på den grupp som borde vara mest benägen att bejaka den. Det franska socialistpartiet och de svenska socialdemokraterna har olika tradition och deras kader av medlemmar skiljer sig åt. Deras partier visar på olika brister i förmågan att attrahera arbetarväljarna. De franska socialisterna sysslar med fel frågor och är för akademiska. De svenska socialdemokraterna är så splittrade i de viktiga frågorna att de tappar tydligheten. När de någon gång lyckas formulera en gemensam ståndpunkt brister den istället i analys och skärpa.

Francois Hollande får inte bli nummer tre av huvudkandidaterna i tävlan om de franska arbetarväljarna i valet nästa år. Han måste kravla sig upp några procent  för att överhuvudtaget ha chansen att bli vald till president.

En ny akt i dramat kring DSK och händelsen på Sofitel i New York den 14 maj i år har nu vecklats ut. En äldre och erfaren amerikansk journalist, Edward Jay Epstein, har i en lång essä i New York Review of Books visat att det kan ha förekommit någon form av samspel mellan UMP, President Sarkozys parti, och säkerhetstjänsten på Sofitel, en del av hotellkedjan Accor. Det handlar bara om indicier men tillräckligt intressanta för att frågan om UMP:s inblandning i affären måste tas upp och därmed också frågan om Nafissatou Diallos roll i sammanhanget.

Epstein visar i sin artikel att sms från DSK till sin hustru Anne Sinclair cirkulerade bland tjänstemän på UMP:s högkvarter och att DSK fick rapport om detta på morgonen den 14 maj. Hans mobiltelefon försvann under dagen och han upptäckte det när han hade lämnat hotellet efter mötet med Diallo i sviten. Telefonen stängdes av mycket snabbt men återfanns aldrig. Det finns också kamerabilder på förtjusta säkerhetsmän som ett par minuter efter det att Diallo lämnat DSK:s svit gjorde så kallad high five.

UMP planerar nu att stämma Epstein för förtal. Även denna del av affären kommer förmodligen aldrig att leda till ett klart svar på frågan vad som hände denna dag. Rättsväsendet och allmänheten kommer att fortsätta att leva i visst tvivel om att det förekommit våldtäkt i sviten på Sofitel den 14 maj eller om allt var en komplott iscensatt av någon grupp som hade intresse av att utnyttja DSK:s svaghet och därmed göra honom omöjlig som presidentkandidat i Frankrike.

Det finns intressen för olika tolkningar och olika slutsatser. DSK är sannolikt för alltid dömd i människors ögon. Hans kvinnohistorier under många år gör honom så lite trovärdig att dessa nya uppgifter (indicier) som kommit fram i essän i New York Review of Books knappast ändrar den bilden. Men Epstein visar hur komplicerade dessa rättsaffärer är som involverar maktens män. Det är aldrig svart eller vitt. Inte heller kring DSK och hans förehavanden i New York för ett drygt halvår sedan

Eva Joly är en bestämd kvinna som hårt driver motståndet mot kärnkraften och som inte drar sig för att markera avstånd till socialistpartiet

Det kärvar i samarbetet mellan Europe Écologie Les Verts (de gröna) och socialistpartiet. Häromveckan slöt de båda partierna en övenskommelse som pekar mot ett samarbete inför parlamentsvalet som följer några veckor efter presidentvalet nästa vår. Överenskommelsen riktade in sig på att socialistpartiet garanterar de gröna ett antal platser i den nya nationalförsamlingen, betydligt fler än nuvarande fyra ledamöter  och fler än de kan räkna med att få i ett valsystem som gynnar de största partierna. Däremot lyckades parterna inte komma överens hela vägen när det gällde främst kärnkraftsfrågan där de gröna vill ha ett snabb nedmontering av all kärnkraft medan socialistserna vill skära ner i beståndet med försiktighet och även bygga ett nytt verk som ska garantera en bättre säkerhet än de gamla.

Eva Joly är de grönas presidentkandidat. Hon är inte partiledare. Detta är viktigt att komma ihåg. När hon nu riktar kritik mot socialisterna och Francois Hollande är det som en kandidat i tävlan med en annan inför den första valomgången i presidentvalet. Hon tar förstås hänsyn till partiernas överenskommelse men känner sig samtidigt fri att säga vad hon tycker som presidentkandidat. Hon kritiserar öppet Hollande för hans relativt kärnkraftsvänliga linje och har bland annat undvikit frågan om hon kommer att stödja honom i en andra valomgång. (I den andra valomgången sker avgörandet med bara två kandidater kvar och rimligtvis finns det bara tre som kan aspirera på att överleva den första omgången; Nicolas Sakozy. Francois Hollande och Marine Le Pen.)

Som presidentkandidat agerar Eva Joly logiskt. Hon slåss för de grönas idéer och har som ambition att skaffa sig så många röster som möjligt i presidentvalet. Men det går inte att räkna bort det samarbete som upprättats mellan de gröna och PS. Hon kan inte hålla en alltför kärv linje mot Francois Hollande om väljarna ska kunna övertygas om att han också kan bilda en regering med ett inslag också av gröna ministrar.

En av ledarna i socialistpartiet frågade häromdagen Eva Joly  om hon fortfarande representerar de gröna eller om hon är en oberoende presidentkandidat. Spänningen mellan partierna har ökat. Socialisterna frågar sig om det var värt ansträngningen att dela med sig av platser i nationalförsamlingen till de gröna när deras presidentkandidat nu öppet kritiserar Hollande. Även internt inom det gröna partiet kritiseras Eva Joly. Hennes egen talesman inför media avgick omedelbart efter hennes kritiska uttalanden mot socialisternas presidentkandidat. Det är sannolikt så att starka krafter nu internt försöker få Joly att tona ner sin kritik mot Hollande. Den senare sjunker i opinionsmätningarna medan Sarkozy stärker sin ställning i motsvarande grad. Joly däremot ligger kvar kring 4 procent. Hon kan inte vara hur kaxig som helst.

Nu vet vi vilka som ska försöka hjälpa Francois Hollande fram till en seger i presidentvalet nästa vår. Inga överraskningar och just därför ger namnen i teamet en fadd smak i munnen. Francois Hollandes val av medarbetare bekräftar misstanken om att allt blir vid det gamla.

Francois Hollande är en klok man i både god och dålig mening. Han är eftertänksam, en man av goda kompromisser och samförstånd. Han sägs också vara en trivsam person som sprider god stämning omkring sig. Inga dåliga egenskaper och en positiv förändring mot nuvarande presidentens alla koleriska utbrott och lömska maktspel.

Ändå är vi nog många som sätter ut en del frågetecken. Hollande påminner i mycket om  Fredrik Reinfeldt. Tämligen färglös, försiktig och obenägen att utmana de svåra framtidsfrågorna. Han värnar om historien och utmanar inte etablerade värderingar kring industrisamhällets behov av ständig tillväxt av BNP, billig energi och tron på att kunna använda skatterna i det egna landet som instrument för att uppnå större social rättvisa.

Francois Hollande är väldigt mycket inrikespolitiker och gör sällan uttalanden som tyder på att han vet hur han ska handskas med Frankrikes roll i världen eller ännu mindre hur han ska vara en av ledarna för en global värld där utrymmet för nationerna som slutna och självständiga aktörer blir mindre för varje år som går. Få förväntar sig att han ens kommer att få det genomslag i EU-politiken som Nicolas Sarkozy. Och då talar vi om en president för Frankrike som för det mesta suttit i passagerarsätet bredvid Angela Merkel under den turbulenta krisen det senaste halvåret.

En blick på listan över medarbetarna i Francois Hollandes valteam ger snabbt upphov till två viktiga frågor: Var finns kvinnorna och var är representanterna för förorternas Frankrike? Ett franskt socialistparti behöver de intellektuella med utbildning på Sciences Po och  ENA men ändå… Hur ska Hollande med trovärdighet kunna tala om rättvisa om han inte inser att hans team är alltför manligt dominerat och att de grupper i landet  som verkligen är diskriminerade – invandrarna i förorterna –  knappt har någon representation.

Francois Hollande har nu delvis kommit överens med de gröna om en färdväg inför valet men överenskommelsen är inte komplett och den ställer nya frågor som inte minst regeringspartiet UMP kommer att ta alla chanser att störa Hollande med. Hur blir Hollandes miljöpolitik? Är han en man av den gamla socialistiska industrigenerationen eller vågar han gå in i en tid som kräver radikala grepp för att lösa en hotande klimatkris? Svaren är verkligen inte givna.

Ibland känns Hollande som en man som talar vackert om ökad rättvis men som inte har verktygen att genomföra sina visioner i konkret sakpolitik. Det lurar en fara i att han som president blir en förvaltare av det gamla Frankrike. Han är för mån om att ligga i mitten, hålla sig väl med det gamla socialistiska etablissemanget (hans medarbetare i teamet består till stor del av män som han står i tacksamhetsskuld  till) och för osäker på vad framtiden ställer för krav på sina ledare. Det är symptomatiskt att en av hans sympatisörer lär vara förre gaullistiske presidenten Jacques Chirac.

Vi är många som ändå hoppas att Hollande kommer att vinna. Sarkozy är ett sämre alternativ. Vi hoppas med en möjligen falsk förhoppning att han är radikalare än varningssignalerna antyder. Måtte han vara den förnyare han påstår sig vara!