Kultur

I dag har den franska förbundskaptenen Raymond Domenech tagit ut truppen på trettio spelare för fotbolls-VM i Sydafrika. Överraskande är att Patrick Vieira och Karim Benzéma inte finns med i truppen. Viera börjar bli till åren men varför väljer Domenech att ställa Benzéma utanför de trettio. Hans affär med en minderårig prostituerad kan inte vara orsaken eftersom två andra spelare i laget, Ribéry och Govou, varit inblandade i samma affär men återfinns trots det i truppen.

Frankrike har goda chanser att göra ett framgångsrikt VM. Kvalmatcherna gick visserligen på kryckor och det var på håret att laget kvalificerade sig för Sydafrika men väl där bör de kunna komma vidare från gruppspelet till åtminstone en kvartsfinal. I brist på ett svenskt landslag är det åtminstone lätt för mig att hålla tummarna för Frankrike.

Här är truppen i sin helhet, hämtad från Le Mondes nätupplaga ikväll:

Gardiens : Lloris, Mandanda, Carasso, Landreau

Défenseurs : Gallas, Abidal, Evra, Clichy, Fanni, Planus, Rami, Réveillère, Sagna, Squillaci

Milieux de terrain : Toulalan, Alou Diarra, Lassana Diarra, Gourcuff, Ribéry, Malouda, Govou, Diaby, M’Vila, Valbuena

Attaquants : Henry, Anelka, Ben Arfa, Briand, Cissé, Gignac

Frågan kan ställas vad Karl Gerhard har att göra på en blogg som uteslutande ägnar sig åt franskt politiskt och kulturellt liv. Faktum är att få av våra stora artister under 1900-talet var så intimt kopplad till Frankrike som han. Många texter har musik av franska visförfattare och själv vistades Karl Gerhard ofta i sitt hus på Côte d´Azur.

Jag lyssnar ofta på Karl Gerhard. Städningen av lägenheten i Stockholm går mycket lättare till tonerna av Jazzgossen eller den elaka och roliga satiren av Pauline Brunius, mångårig teaterdirektör på Dramaten. I Karl Gerhards repertoar återfinner jag mycket franskt. Jag känner igen musik från George Brassens, Charles Trenet och många andra.

Karl Gerhard behärskade franska språket. Det märks inte minst i hans underbara kuplett om herr och fru Jansson från Birkastan i Stockholm  på resa till Paris. Han interfolierar lagom många franska ord och uttryck, inte sällan karikerade och försvenskade, utan att den som inte kan språket ska behöva missa innehållet. Herr och fru Jansson – en drummel till man med sin struntförnäma hustru – möter kärleken och kulturen i Paris. Karl Gerhard spelar skickligt på våra föreställningar om klumpiga svenskar i möte med kultiverade och lite väl förslagna fransmän som alltid lurar skjortan av oss naiva nordbor. Bilden var naturligtvis mer sann för femtio år sedan när nation och kultur uppfattades som nästan synonyma. En del stämmer trots allt även 2010.

Karl Gerhard älskade sina franska förebilder – framförallt Maurice Chevalier – och lyfte fram dem i olika publika sammanhang. Han gjorde  på det sättet mycket för att hålla svenskarna kontaktvägar med Frankrike öppna. Först och främst var han revyns och visans kung  i Sverige under flera decennier, från första världskriget och ändå in på 60-talet när han dog. Hans visor och kupletter står sig mycket bra än i dag. De bildar  en del av Sveriges kulturhistoria.

På lördag är det årsmöte i Göteborg för Karl Gerhard-sällskapet som  arrangerar föreläsningar och musikevenemang till hans minne. På sällskapets hemsida, www.jazzgossen.com, kan den som är intresserad söka medlemskap och beställa cd-skivor och böcker om och av honom. För en frankofil är Karl Gerhards texter en rik källa att ösa ur.

Julen närmar sig även i Paris. Det innebär trängsel i affärer och tunnelbana och kyla utan snö.

Jag befinner mig några eftermiddagstimmar i Galeries Lafayette vid Operan mitt i Paris. Går mellan huset för kvinnor och huset för män. Det är bättre i huset för män eftersom färre män handlar och framförallt stannar kortare tid i varuhuset. Med dottern hittar vi snabbt en skjorta till mig och betalar snabbt och enkelt. Jackan till dottern  i kvinnohuset (förlåt!) är inte lika enkel att finna. Så många olika butiker i samma hus, så många olika jackor och så många som trängs. Jag följer med henne från butik till butik och tittar samtidigt på den gigantiska julgranen som räcker upp fyra eller fem våningar i huset. Magnifik, väl dekorerad och fullständigt artificiell.

Jul för parisarna är minst lika kommersiell som i Sverige. Det är mildare, + 3 grader och regnet hänger i luften. Väldigt få juldekorationer, inga tomtar, inte ens några expediter med glitter i håret. Precis som vanligt i Paris varuhus men mer hysteriskt. Alla verkar ha sparat sina julklappsinköp till de sista dagarna. Men parisarna har en bonus. Den 24 december är det normal arbetsdag och alla affärer är öppna som vanligt. Det som inte har inhandlats före julafton går att skaffa när vi svenskar redan ligger dästa av jullunchen framför Kalle Anka på TV. Först sent på julaftons kväll börjar det korta franska julfirandet som egentligen avslutas redan på juldagen.

Jag ser fram emot julaftonskvällen med kalkon och en läcker sockrig efterrättstårta kompletterad med gravad lax från Mariahallen på Södermalm. Sedan är det dags att återvända till Stockholm

Igår kväll var det julfest på mitt kontor.En väldigt rolig fest. Och… Ett inslag som las in som en muntration var en musiktävling. Vi julfirande murvlar, formgivare och konsulter med köttbullar och sill på faten skulle tävla i att gissa rätt låt som de gör i Sveriges television ibland på fredagkvällarna.

Rolig tävling i sig. Men smärtsamt för mig att konstatera: Jag var helt värdelös och fungerade som sänke i den grupp jag  hamnade i. Jag kunde inte svara på en enda fråga. Alla låtar skulle för mig ha kunnat skrivas av samma kompositör och framföras av samma artist. Från Rolling Stones och framåt i tiden tills idag. Så kom jag på varför jag var så usel. Alla tävlingslåtarna i vår interna jultävling var inspirerade av samma slags anglosaxiska musiktradition. Även de svenska låtarna lät likadant som Bruce Springsteen eller … ja, vad hette de andra? Ur denna musik, slår det mig, har en hel kultur vuxit upp, en hel identitet formas som är större och bredare än någonsin idrottsrörelsen eller det politiska samförståndet. Ingen av mina kollegor verkade ha några problem med detta urval. Istället byggde denna musik en känsla av gemenskap. ”Thåström”, skrek någon, ”E-type”, ropade någon annan. Samma låt, samma oväsen, tänkte jag. Inte konstigt att vår kung en gång lär ha sagt att Ulf Lundells stora hit om att man borde vistas i naturen och dricka brännvin gjord på johannsesört skulle kunna bli en bra nationalsång.

Vi lever med en anglosaxiskt inspirerad ljudmatta runtomkring oss. Vart tog den franska chansonen vägen? Vinden kommer sällan från söder men det stormar från väster som lågtrycken. Inte undra på att kulturklimatet kan kännas tryckande och konformismen tyngande.

Karl Gerhard översatte George Brassens och Charles Trenets musik. Han tog hit Maurice Chevalier. De dj-a språkresorna till England som startade på 60-talet har knäckt hela kulturutbytet med den europeiska kontinenten. När hände det senast att en fransk musiker uppträdde på Globen? Och jag lovar. De är många och de är bra men de låter inte som ett surrande från Liverpools källarlokaler eller från någon ranch i mellanvästern. Det finns andra toner som gör att musik blir en upptäckt och en väg till mångfald, inte bara ett sätt att bygga kulturidentitet och skydda sig mot omvärlden. Så det så; )

”Fotboll är inte en fråga om liv och död. Det är betydligt viktigare än så” Det är ett klassiskt uttryck från en engelsk tränare. Uttrycket upprepas av franska media efter den minst sagt skamliga segern över Irland i den avgörande kvalmatchen till fotbolls-VM i Sydafrika nästa sommar. Frankrike lyckades kvalificera sig i nästan sista minuten i sista matchen genom en handpassning.

Nog kan det förvåna en och annan att denna regelvidrighet som inte uppmärksammades av den svenske domaren Martin Hansson får så stort utrymme. Det har väl hänt förr att segrar i idrottstävlingar säkrats med ojusta medel. Om inte om varit hade…osv. Den så starkt grumlade glädjen över en plats i nästa fotbolls-VM påverkas starkt av att spelaren som passade med handen till det avgörande målet var ingen mindre än Thierry Henry. Frankrikes stora stjärna och ständigt firad i Europas bästa lag, FC Barcelona. En spelare med det bästa rykte, en hedersman skulle de gamla svenska idrottsledare ha kallat honom. Lagkapten i landslaget. Han passar med handen och målet godkänns.

Frankrike har ett fotbollslag i kris. Förbundskaptenen Raymond Domenech är så starkt kritiserad av fransmännen för sitt sätt att leda laget att kvalificeringen till VM snarare blir stötande än väcker glädje. Nu får han det förlängda mandat som egentligen ingen hade hoppats på. Många önskade säkert i hemlighet att Frankrike inte skulle kvalificera sig till VM för att på så vis bli av med honom. Nu är Frankrike vidare men på starkt tvivelaktiga grunder . Och Domenech får fortsatt förtroende.

En usel förbundskapten och en lagkapten med hjälteglorian rejält på sned. Dessutom ett lag som är placerat i den oseedade gruppen inför lottningen. Förnedringen hade varit mindre om laget fått stanna hemma i fyra år till.