Politik

Nathalie Kosciusko-Morizet. Det tog lång tid för mig att lära mig det namnet. Kanske måste man vara född i Frankrike för att inte staka sig på alla stavelserna och få till stavningen. Men det är värt att lägga namnet på minnet. Hon var Nicolas Sarkozys talesperson i senaste valrörelsen och kandiderar nu för borgmästarposten i Paris.

NKM  kallas hon i dagligt tal. Fransmännen gillar den sortens förkortningar. Den numera ökände Dominique Strauss-Kahn kallas normalt bara för DSK. Hon är i alla fall den nya stjärnan för dem inom högern som är trötta på flörten med Nationella fronten och en alltmer arkaisk politik i frågor som invandring och  familjepolitik. Hon är en typisk bobo de gauche, säger också Marine Le Pen som hatar liberaler över allt på jorden. Hon får raseriutbrott mot politiker som lever ett storstadsliv, har kontakter i etablissemanget, tänker internationellt och är fördomsfria kring invandring och tror att brottsligheten inte bara motas genom hårdare straff. NKM uppfyller alla de kriterierna som får Marine Le Pen att gå i taket.

NKM kommer ifrån en familj som suttit vid makten i generationer. Hon har anfäder som varit vänster likaväl som höger. Hon var visserligen talesperson för Sarkozy i valrörelsen men det blev knappast lyckat. Hans politiska rådgivare var den reaktionära Patrick Buisson med rötter i högerextermismen. Han skulle bestämma om politikens inriktning och hon skulle endast vara ett lockbete för mittenväljarna, tänkte sig presidenten. Resultatet vet vi. Han förlorade valet. Hon var frustrerad mest hela tiden under valrörelsen.

NKM är ändå ingen duvunge trots sin relativt låga ålder och lite spröda framtoning. Hon är tydligt liberal och därmed kritisk till vänstern som åtminstone i sin retorik fortfarande försöker behålla delar av ett kollektivt tänkande.Hon vågar utmana högern genom att lägga ner sin röst i omröstningen om äktenskap för alla.

Nathalie Kosciusko-Morizet hoppas nu bli borgmästare i Paris. Det blev Jacques Chirac innan han blev president. Hon tänker förmodligen likadant. Hon har goda utsikter att vinna valet. Hennes utmanare tycks bli Anne Hidalgo, en relativt okänd socialist. Kanske kommer någon annan högerman att utmana henne. Tidigare har Francois Fillon, premiärministern under Sarkozys fem år vid presidentmakten, visat intresse.

NKM har rätt profil i Paris. Det är en liberal stad i ett land som annars är allt annat än liberalt. Socialisterna och de gröna i Paris är progressiva och inte statskramare. Högern kan inte utmana den rödgröna koalitionen med traditionell konservatism. NKM har goda utsikter att vinna. UMP är ett parti som i dag slits mellan två män som i något som liknar tuppfäktning försöker skada varandra men samtidigt skadar sig själva. En modernare kvinna som då kan sitta som borgmästare i Paris skulle bli ett starkt hot mot dessa män. Borgmästarvalet i mars nästa år i huvudstaden kan komma att betyda oerhört mycket för utgången av presidentvalet 2017.

Det politiska läget i Frankrike är alltid mer eller mindre laddat. Inte sällan svallar vågorna högt. Ibland, som nu, är det bara allmänt stökigt och oroligt. Francois Hollande och hans regering verkar ha fått ordning på regerandet och kriserna är inte så många som under förra året.

Frankrike lever i Europa på ett helt annat sätt än Sverige som ju nu åter blivit en randnation i Europa. David Camerons utspel till förmån för en engelsk folkomröstning om EU skakade om i den franska debatten. Det är  visserligen ingen diskussionsfråga i dag men frågan om  EU:s framtid är alltid aktuell. I en av tevedebatterna i veckan diskuterades eurons allt starkare ställning i förhållande till dollarn. Detta faktum försvårar ännu mer för Frankrike att exportera sina varor.

Franska ekonomer konstaterar samtidigt ganska samfällt att EU-krisen nu bedarrat. Det är svårt att tro att vanliga greker och portugiser håller med om det men den akuta krisen där många fruktade att hela EU skulle rasa samman är i alla fall för tillfället avvärjt. Storbirtanniens hot om att lämna EU känns mer som inrikes utrikespolitik på andra sidan kanalen.

Kriget i Mali är ingen daglig förstasidesnyhet. Uppenbarligen har de franska trupperna lyckats flytta fram sina positioner – tillsammans med regeringstrupperna – norrut och de allra flesta som bor i landet visar fortfarande stor glädje över fransmännens närvaro.

Regeringen har nu också fått igenom lagförslaget om äktenskap för alla och rätt för homosexuella att adoptera. Efter flera veckors debatt röstade nationalförsamlingen med klar majoritet igenom förslaget. Högern var emot och särskilt en handfull representanter för UMP ägnade sig åt en förhalande debatteknik. Ledamöterna tvingades till nattliga sejourer för att ta ställning till flera tusen reservationer till lagförslaget.

En ny stjärna har samtidigt tänts på den politiska himlen; justietministern Christiane Toubira. Hon ställde upp i presidentvalet 2002 som en oberoende vänsterkandidat. Hennes retoriska förmåga och karismatiska framtoning bidrog till att många yngre vänsterväljare då valde henne framför socialistpariets kandidat Lionel Jospin. Detta gav delvis till följd att Jean-Marie Le Pen knep fler röster än Jospin och skapade den stora demokratiska kris när Chirac ställdes mot Le Pen i den andra valomgången det året.

Nu sitter alltså Toubira i den socialistiska regeringen. Hennes begåvning har visat sig på nytt i debatten om äktenskap för alla i parlamentet. Dag och natt har hon suttit på regeringsbänken med kappan över axlarna i den lite kyliga lokalen. Med jämna mellanrum har hon rest sig upp, tagit mikrofonen framför sig och  gått i svaromål på högerns attacker mot reformen. Hon har gjort det med hetta och med ett skarpt intellekt som imponerat även på många inom oppositionen. Hennes ord om att var stolt över reformen har gjort intryck. Hennes vision om homosexuellas rätt att leva i en fullvärdig familjerelation har hon uttryckt med ord och tankar som inte gått någon förbi.

Francois Hollande och regeringen kommer med säkerhet att dra fördelar av att högerns så högljutt attackerat ett förslag som ändå bland merparten av fransmännen uppfattats som ett steg mot förbättrade mänskliga rättigheter i landet. UMP är efter valförlusten förra året ett stukat parti. Splittrat i en falang som stöder en mer populistisk högerpolitik med ett närmande till Nationella frontens idéer och en mer gammaldags men lätt förstelnad konservativ falang. Detta parti har nu i frågan om homosexuellas rättigheter ställt sig med ryggen mot framtiden.

För tillfället surfar Hollande och hans regering på en viss framgångsvåg. Den akuta EU-krisen är över, kriget i Mali går bra och vänstern kan visa upp en modernare profil i fråga om mänskliga rättigheter och stöd till minoriteter.

Undersökningarna duggar tätt i Frankrike. Allt ska mätas. Vissa siffror pekar i en tydlig riktning. Allt fler fransmän tolererar Nationella fronten. Alltfler misstror muslimer. Klasskampen har ersatts av en kamp mellan kulturer med en nationalistisk klangbotten.Det gäller att ha rätt religion eller vara sekulär för att godkännas som en riktig fransman eller fransyska. Det verkar numera vara en majoritetsuppfattning. De lågutbildade bildar kärnan inom denna riktning.

Undersökningsföretaget TNS Sofres har för bland annat Le Monde nyligen mätt fransmännens attityd till Nationella Fronten och dess idéer. För ett år sedan ansåg 35 procent att FN inte innebar ett hot mot de demokratiska värdena. Toleransen har ökat. I dag menar 47 procent att FN är ofarligt på den punkten

Marine Le Pen har nu varit partiledare i två år och hennes skickliga taktiska manövrerande har givit resultat. Hon talar mer om ekonomi än sin pappa och lite minde om invandring men ingen svävar i ovisshet om hennes inställning i den frågan. Hon är angelägen om att tona ner antisemitismen mot judar men attackerna mot muslimer fortsätter med oförminskad kraft om än i något mindre vulgära ordalag än sin pappa. Marine Le Pen fortsätter traditionen att ge FN prägeln av ett nationalistiskt parti där nationalism också innebär en kultur baserad på kristendom och västerländsk tradition.

Marine Le Pen får stöd av stora delar av befolkningen vars okunskap och fördomar om muslimer är närmast häpnadsväckande. En annan undersökning som genomfördes för en månad sedan visar att tre av fyra fransmän anser att islam är en intolerant religion. Mer än varannan fransman anser också att muslimerna är helt eller delvis integrister. Det innebär att de bejakar den extrema, islamistiska varianten av sin religion. Kom då ihåg att 5 miljoner av Frankrikes befolkning eller 7.5 procent är muslimer och de lär inte i någon större utsträckning finnas bland denna redan överväldigande majoritet som betecknar islam som en religion att fördöma.

Nationella fronten arbetar i ett landskap där människor hyser en sådan stark misstro mot en viss religion och vissa kulturer. Det är sannolikt en röra av föreställningar där ras, kultur och religion blandas ihop. Inte desto mindre bildar dessa föreställningar en grogrund för politisk extremism.

Frågan är vart Frankrike och Europa är på väg. Under en stor del av 1900-talet, under industrialismens och kollektivismens period, stod konflikten mellan kapitalister och arbetare, mellan kapital och arbete. Under de senare decennierna har samhällena brutits upp i alltmer individuella och rörliga grupperingar. Nyliberalismen har haft framgång och drömmen om att lyckas själv utan kollektivt stöd har vuxit  hos människor i alla samhällsgrupper.

Nu är frågan om vi går mot en ny konflikt. Liberalismen och individualismen har inte givit människor ett bättre liv i allmänhet. Arbetslösheten växer. Klyftorna ökar i samhället även om många fortfarande har det bättre än någonsin materiellt. Mobiliteten med samhällen där olika kulturer ska samsas ökar oron hos många som kläms åt ekonomiskt. Det förefaller mindre sannolikt att utsatta grupper vänder sig till de gamla vänsterrörelserna för att rikta hatet mot makten och överheten. Delvis gör de det men det finns nya förförare som riktar sin kamp både mot invandrare och mot makten. Marine Le Pen är en tydlig exponent för detta. Hennes aggressiva propaganda har udden riktad både mot muslimer och mot EU:s maktelit och finanskapitalet. Undersökningsföretagen i Frankrike visar med all önskvärd tydlighet att det är en framgångsrik politisk agenda hon driver.

Sedan några dagar är debatten igång. Årets heta politiska fråga i Frankrike; om rätten till äktenskap också  för samkönade par. Hettan i debatten går inte att ta miste på.

Frankrikes parlament har två kamrar, nationalförsamlingen och senaten. Alla lagförslag måste behandlas i  båda men det avgörande ordet har ändå nationalförsamlingen, den direktvalda kammaren. Här pågår nu debatten och den lär fortsätta en  vecka till. Regeringen lägger i princip fram ett förslag om rätt för samkönade par att gifta sig civilt och adoptera. Oppositionen som i princip består av högern säger nej och föreslår istället folkomröstning. Det finns också förslag om civilrättsliga konstruktioner som ger samkönade par ökad rättigheter men som ändå inte helt vill likställa dessa par med heterosexuella par.

Spänningarna inom högeroppositionen finns också. Några mer liberala representanter för det stora högerpartiet UMP vill ha en utveckling av en alternativ konstruktion som i princip ska ge samkönade par samma rättigheter men ändå inte. Andra är öppna motståndare bara till tanken att legalisera kärleken mellan två män eller två kvinnor. Många inom högern är nu mest inne på att sätta stopp. De tänker, som förre primiärministern Francois Fillon i ett uppmärksammat tal i nationalförsamlingen häromdagen, att denna lagändring som nu regeringen driver igenom bara är ett första steg mot något värre. Hotet är rätten till insemination och i förlängningen att kvinnor skaffar barn åt homosexuella män som lever i parförhållanden.

Högerns attacker riktar sig också mot barnens rätt. Den anses hotad. Barn behöver en mamma och en pappa, konstaterar ledamöterna till höger och hänvisar till psykologisk forskning.

Socialisterna och den övriga vänstern hävdar att lagförslaget är ett framsteg för de mänskliga rättigheterna. De visar också på exempel från andra länder, däribland Sverige, där en motsvarande lag inte givit de katastrofala följder som högern tror.

Denna konfrontation är ett klassiskt exempel på när konservatism möter krav på utökade mänskliga rättigheter. De konservativa ser hotet mot samhällets traditionella struktur. Det finns värden som måste bevaras. Samhällets grundpelare är den klassiska familjen. De radikala ser på minoriteters utsatta situation. De värderar positivt hur samhällena förändras och är beredd att möta en ny verklighet med nya lagar. Familjen behöver inte se ut 2013 som 1950.

Frankrikes justitieminister Christiane Toubira driver frågan för regeringen och hon gör det med en rad starka och känslomättade inlägg i nationalförsamlingen. Hon är lysande i sin retorik och plockar poäng efter poäng när de konservativa gång på gång gör sina domedagspredikningar. Hon talar för alla människors rätt att leva i ett tryggt förhållande på jämlik grund. Den kampen för honom även retoriskt på ett lysande sätt.

Storbritanniens premiärminister David Cameron har hållit ett nytt EU-skeptiskt tal och denna gång med ett budskap som borde sända chockvågor in i EU-högkvarteret. Om inte landet på andra sidan kanalen helt enkelt bestämmer sig för att lämna EU så väntar åtminstone svåra omförhandlingar. I Paris ledande kretsar är alla kritiska men ser engelsmännen mest som olydiga barn. Och de ska behandlas med samma medel som traditionellt används mot barn i det franska samhället; smisk på fingrarna kombinerat med en överseende attityd. ”De vet inte sitt eget bästa.”

General de Gaulle lär ha kallat engelsmännen för krämare. Självupptagna, giriga och perspektivlösa. Ett land utan karaktär. Ett småfolk, helt enkelt. Det går att föreställa sig Generalen från sin höga utsiktspunkt, även rent fysiskt, se ner på dessa hårt arbetande människor som delvis räddade Europa undan en bestående hitlerism men som inte uppträdde med den värdighet som han säkert ansåg präglade hans egna landsmän.

Nåväl, detta var General de Gaulle. När jag lyssnar på C dans l´air, ett populärt samtalsprogram om politik i en av de statliga tevekanalerna, påminns jag ändå om denna traditionella syn på engelsmännen. Här sitter tre män, ekonomer och politiska journalister, och bemöter David Camerons EU-skeptiska tal som resonemang utan värde. ”Storbritannien kommer aldrig att lämna EU,” förklarar de unisont. ”De behöver EU”, förklarar de vidare. Cameron talar till sina egna väljare men talet saknar egentligen betydelse som riktmärke för landets framtid.

Dessa tre herrar är också övertygade om att det engelska folket till slut, vid den folkomröstning som Cameron föreslår om EU-medlemskapet, kommer att rösta nej till utträde.Det måste helt enkelt bli det som är bäst för Storbritannien. Vara med i EU på de villkor som gäller i dag. På Frankrikes villkor.

En fjärde deltagare i samtalet i teve, Sophie Peddar, är ansvarig för tidningen Economists Parisredaktion. Hon försöker hävda att det faktiskt i dag finns en stark EU-skeptisk opinion i landet. Hon ber herrarna att vara lite mindre tvärsäkra men hennes försök studsar tillbaka. Herrarna ler på sin höjd när hon argumenterar men svarar inte.

Från Paris horisont byggs EU av den tysk-franska unionen. Övriga länder är med som statister. Nägra uppfattas som lojala som länderna i den ursprungliga kol- och stålunionen från 50-talet; Beneluxländerna och Italien. EMU-länderna uppfattas också som hyggliga länder som det i allmänhet går att umgås med. Länder som Sverige och Danmark finns inte. Storbritannien är för stort och har en historia som korsat Frankrikes i alltför hög grad för att kunna ignoreras men uppfattas alltså mer som ett besvärligt barn.

Det europeiska projektet är i fara. Det inser förstås också herrarna runt bordet och i ögonblick av insikt brukar politiska analytiker i Paris ofta konstatera att den ekonomiska krisen i Sydeuropa hotar framtiden för EU. Däremot är det förnedrande för en fransman att ens tänka tanken att krämarfolket på andra sidan kanalen skulle kunna sätta käppar i hjulet för detta europeiska förbund. En sammanslutning som de sedan begynnelsen uppfattat som franskt. Franskinspirerade institutioner, en fransk kultur i ämbetsutövningen och ett rent geografiskt epicentrum mellan Strasbourg och Bryssel.

Cameron kan väl till nöds få hållas med sin inrikes utrikespolitik. Men i sak kommer Storbritannien aldrig att kunna påverka den franska hegemonin eller ens skaka om dess europeiska förbund genom ett utträde. Sitt kvar i båten!