Politik

Frankrike har gått in i inbördeskriget i Mali, på regeringstruppernas sida mot den islamistiska rebellrörelsen i norra delen av landet. Det är ett krig mot terrorismen, förklarar Francois Hollande. Han får ett brett stöd politiskt och folkopinionen verkar i huvudsak också stödja krigshandlingen. Frågan är bara hur länge det stödet håller i sig .

Francois Hollandes ställning i opinionen var katastrofal vid nyår. Det har redan blivit mycket bättre. Regeringens lagförslag om äktenskap för alla har visserligen dragit igång en massiv konservativ kampanj men kommer säkert att ge honom ökad självsäkerhet och respekt när väl lagen har röstats igenom i parlamentet. Hans uppmaning till arbetsmarknadens parter om att söka avtal istället för strid har redan lett till en första överenskommelse mellan arbetsgivarorganisationen och den tunga fackliga och reformistiska organisationen CFDT. Och så får han beröm för sitt mod att gå in i kriget mot terrorismen i den forna franska kolonin Mali.

Framtidsutsikterna för kriget i Mali är förstås inte lika ljusa som läget just nu. Politologen Roland Cayrol påpekade i teve häromdagen att alla krig där stormakter intervenerar ser bra ut i början. Det finns ett gott motiv och alla tror på en snabb seger. Det som brukar hända, konstaterade han, är att invasionstrupperna kör fast, begär alltmer förstärkning och börjar åka på bakslag. Opinionen blir alltmer otålig hemma. Uppgifter om döda soldater kommer allt oftare. Det krig som skulle vinnas snabbt och ärofullt blir en kvarnsten om halsen för de politiker som startat det.

Redan efter en knapp vecka ser vi de första orostecknen. En av städerna som skulle intas snabbt av de franska och regeringstrogna trupperna är fortfarande i rebellernas händer. Hittills har fransmännen främst ägnat sig åt beskjutning från luften men snart krävs insatser på marken. Då kommer också ovillkorligen soldater att dödas och såras. Då finns också risken att kriget börjar visa sig bli utdraget och kännas mindre ärofullt.

Frankrike kan också konstatera att landet står ensamt – i varje fall hittills. EU:s utrikesminister Catherine Ashton har hittills mest i allmänna ordalag stött interventionen men inte kommit med några konkreta löften. Hur många av länderna inom EU vill ge sig in i detta krig? Hur många stormakter är beredda att ta den risken som ett krig alltid innebär.

Det sägs att Francois Hollande länge varit tveksam till kriget men låtit sig övertalas av sina militära rådgivare. De flesta bedömare i Paris verkar också mena att ett ingripande i Mali förr eller senare hade varit nödvändigt och att det då var klokare att ingripa i ett tidigare skede.

Några röster är kritiska. Jean-Luc Mélanchon, ledaren för vänsteralliansen Front de gauche, kritiserar Hollande för att ha ett kolonialt perspektiv på Afrika när han intervenerar i Mali, en gammal fransk koloni. En av de gröna parlamentarikerna, Noël Mamère, uttryckte liknande synpunkter. Det är rimligt att tro att de rösterna blir fler om kriget kör fast. Och varför skulle det inte göra det. Rapporter i teve ger redan en bild av en rebellrörelse som kan terrängen, som slåss till sista blodsdroppen och säkert får materiellt stöd från grannar i Afrika som ogillar västerländsk inblandning. Terroristhandlingen med tillfångatagandet av 41 västerlänningar i Algeriet igår är bara ett exempel på vad som kan vänta.

Francois Hollande lovar att kriget ska pågå tills fienden är nedkämpad. Förhoppningsvis lyckas han med det. Det är ingen munter rörelse som skulle kunna ta över makten i landet. Men det finns all anledning att känna oro för att Mali blir ännu en i raden av smärtsamma och misslyckade interventioner av en stormakt på främmande mark.

Jag går utefter ett av tre demonstrationståg i Paris denna söndag den 13 januari 2013. Jag ser tiotusentals stå på det stora Marsfältet nedanför Eiffeltornet. Klockan är halv tre och det dröjer ytterligare över två timmar innan alla samlats och talen kan börja från den stora scenen. Folk väntar tålmodigt i kylan. Paris upplever en av sina kallaste dagar i vinter. Polisen räknar ändå till 350 000 människor. Arrangörerna bedömer siffran till 800 000. Alla vill de hindra lagen om äktenskap för alla.

Det konservativa Frankrike finns verkligen. Göran Hägglund skulle bli lycklig om han såg denna demonstation. Dessa människor är uppenbarligen vad han kallar för verklighetens folk. Det är det traditionella Frankrike. Jag ser faktiskt inte en enda svart person i hela tåget och jag ser ändå tiotusentals personer passera förbi. Jag anar att det är så här det blir om man fångar in katolikerna från hela Frankrike. En stabil medelklass som bär på plakatet Riv inte upp våra rötter.

Jag går hem mitt under demonstrationen och ser de sista timmarna på teve som sänder direkt. Demonstranterna intervjuas: ”Jag demonstrerar för andra gången i mitt liv”, säger flera av de äldre. Första gången var demonstrationen för en starkare ställning för de katolska privatskolorna i landet och det skedde 1984. ”Ett barn ska ha en mamma och en pappa”, säger andra.

Allt går mycket städat till. Det konservativa Frankrike är inte aggressivt utan värdigt. Plakaten är också få. De flesta bär på en blå flagga med texten Manif pour tous, huvudorgansationen för kampen mot regeringens lagförslag att tillåta äktenskap och adoption också för homosexuella.

Den politiska högern går tillsammans med katolikerna. Ledaren för UMP, Jean-Francois Copé som många väljare hoppas blir nästa högerpresident efter Sarkozy, är med i tåget och samlar fler katolska röster inför kommande val. UMP:s väljare är mer kritiska mot lagförslaget än Nationella fronten. Marine Le Pen väljer att avstå men uttalar sig ändå välvilligt om dem som går i tåget och flera av de ledande partifunktionärerna deltar. Några av de mer liberala politikerna inom UMP avstår, bland annat Natalie Kosciusko-Morizet som en del hoppas ska kunna ta över partiet och hindra den snabba högervridning som började med Sarkozy och som nu fullföljs av Jean-Francois Copé.

De politiska kraven från demonstranterna sammanfattas i en begäran till president Hollande att dra tillbaka förslaget och utlysa folkomröstning. Ingenting tyder på att han kommer att göra det. Det vore ett erkännande av sin egen politiska svaghet och skapa en fruktansvärd besvikelse i hela vänstern, inte minst bland de organisationer som kämpar för homosexuellas rättigheter. Däremot finns risken att han gör vissa koncessioner och till exempel skjuter på förslaget om assisterad befruktning för lesbiska kvinnor. Detta förslag är planerat att presenteras i en särskild familjeproposition senare i vår. Den massiva demonstrationen igår kan ha givit honom kalla fötter. Han är angelägen om att vara en president för alla och nu visar det sig att en majoritet av fransmännen är emot assisterad befruktning. Stödet för adoption har nu också krupit under 50 procent av väljarna.

Lagen om äktenskap för alla och adoptionsrätt tas upp i nationalförsamlingen och senare i senaten under de kommande veckorna. Före dess ska också försvararna av lagförslaget demonstrera, söndagen den 27 januari. Det blir förstås spännande att se om denna demonstration kan bli lika stor eller större än den som genomfördes igår.

Frankrike kommer med all säkerhet att få sin lag. När den är genomförd lär den politiska högern få en baksmälla. Dess taktiska spel före beslutet kan straffa sig efteråt. Högern döms som hopplöst efter sin tid. De konservativa katolikerna som demonstrerade på Paris gator igår är trots allt ingen grupp att luta sig emot när landet går mot framtiden.

Lagförslaget om samkönade äktenskap har blivit en stor politisk stridsfråga i Frankrike. Den öppnar dessutom för andra konflikter: om religionens roll i samhället och om skolans neutralitet i värdefrågor.

Det drar ihop sig till den stora nationella demonstrationen mot regeringens lagförslag som kallas ”äktenskap för alla”. På söndag kommer den politiska högern och de religiösa samfunden att visa upp sitt motstånd mot lagen. Alla förväntar sig en kraftfull manifestation. Både den republikanska högern och Nationella fronten kommer att visa sig i demonstrationstågen även om partiledarna inte lär framträda. Katolikerna kommer också att demonstrera.

Kritiken mot lagförslaget kan sammanfattas i att dessa grupper motsätter sig att jämställa samkönade civila vigslar med heterosexuella vigslar. Äktenskapet är en förening av en man och en kvinna. Äktenskapet är också till för att fortplanta släktet och alla barn bör ha en mamma och en pappa. Erfarenheten visar att barn inte utvecklas väl om de växer upp i samkönade familjer.

På franskt vis kopplas denna fråga till andra konflikter i samhället. Landet har 8 300 privata skolor som huvudsakligen är katolska. Generalsekreteraren för dessa skolor skrev den 12 december till alla rektorerna och föreslog i vaga ordalag att varje katolsk skola borde på lämpligt sätt ta initiativ till att klargöra frågan om samkönade äktenskap. Vagt uttryckt men mellan raderna gick det att läsa ut att de privata skolornas lärare borde ta upp frågan med elever och föräldrar och – vilket regeringen tror – bedriva en kampanj mot lagförslaget.

Utbildningsminister Vincent Peillon kritiserade detta utspel i Le Monde strax efter nyår. Han manade till återhållsamhet och ansåg att skolor inte skulle vara platsen för propaganda för och emot detta lagförslag. Det bröt mot principen att även de privata skolorna måste respektera separationen mellan kyrka och stat och respektera en form av objektivitet i värdefrågor.

Olyckligtvis letade högeroppositionen upp ett nyhetsinslag i teve från oktober förra året där ministern för kvinnofrågor och regeringens taleskvinna, Najat Vallaud-Belcacem varit ute i en statlig skola tillsammans med en gay och lesbisk organisation och pläderat för samkönade äktenskap. Hennes uttalande vevas nu i teve och citeras av motståndarna.

Lagförslaget om samkönade äktenskap har nu blivit en fråga om hur skolor, privata och offentliga, ska tala om samlevnadsfrågor. De katolska ledarna i landet visar sig alltmer angelägna om att få använda skolorna till evangelisering. Flera biskopar menar att staten i dag tränger tillbaka kyrkan alltmer, att allt färre går i kyrkans mässor och att kyrkan därför behöver sina skolor för att sprida de goda kristna värderingarna till en ny generation.

Vänstern i Frankrike är av tradition kopplad till den offentliga, religionsbefriade skolan. Högern har alltid litat på de katolska rösterna samtidigt som den är angelägen om att framstå som lika stark försvarare av den sekulära staten. I den aktuella striden kring samkönade äktenskap går ändå högern hand i hand med katolikerna med undantaget för att dess ledare inte vill gå i demonstrationstågen med biskopar och andra kyrkliga ledare.

Inget tyder på att regeringen kommer att backa i sin inställning till frågan.

Gérard Depardieu har blivit en följetong i Frankrike och i världen. Den stenrike skådespelaren har nu bett om att bli rysk medborgare och välkomnas av sin vän Vladimir Putin. Historien om den missförstådde miljardären vars rikedom hotas av en ny skatt i sitt hemland. En skatt som nu dessutom underkänts av Författningsrådet.

Den franska regeringen förlorade popularitetspoäng i de första turerna kring Depardieus exil ur sitt hemland. Han beslöt sig först för att flytta till Belgien, fyra kilometer från franska gränsen, när regeringsförslaget om 75-procentig marginalskatt för inkomster över 1 miljon euro per år presenterades. När premiärministern gjorde ett moraliskt fördömande av Depardieus agerande beslöt sig artisten för att riva sitt franska pass.

Nu har nya turer alltså tillkommit. Depardieu vill bli rysk medborgare och lär också få bli det om han inte ändrar sig igen. Hans vän Putin är välvillig och njuter av att hans vän Depardieu offentligt sagt att Ryssland är en verklig demokrati. Till skillnad från den franska får man förmoda. Ett intressant uttalande.

Möjligen lever Depardieu kvar i tron att Ryssland fortfarande är ett statssocialistiskt land. Han är nämligen fram till de första åren av 2000-talet en öppen kommunistsympatisör som också stött det gamla franska och stalinistiska kommunistpartiet med pengar. Det var med förvåning som fransmännen tog emot beskedet att Depardieu 2007 stödde Nicolas Sarkozy  presidentvalet. Sarkozy segrade och förärade Depardieu med en orden som tack för hjälpen.

Depardieu är en gammal vänsterman som kramat om både stalinister och personligen hyllat Castro vid besök i Cuba. Men nu vill han inte betala mer skatt. Hans stora vingårdar i Frankrike lär ändå inte undgå beskattning. Hur han gör med sitt slott mitt i Paris på 35 Rue Cherche Midi återstår att se. Flera framstående ryska politiker har redan lovat Depardieu ett motsvarande slott, bland annat i Tjetjenien.

Gérard Depardieu är förstås ingen man som väger alla sina ord och handlingar på guldvåg innan han meddelar sig i media. Många är beredda att förlåta honom och vilken fransman kan inte känna sig upprörd när staten vill inkräkta på varje individs ekonomiska rörelseutrymme. Men historien om Depardieu håller på att anta så komiska proportioner att den möjligen hjälper regeringen mer än den stjälper. Åtminstone glömmer många pinsamheterna i hanteringen av regeringsförslaget om 75-procentig marginalskatt. Möjligen räddar Depardieus tokigheter regeringen från mer granskning av media och opposition. Det var kanske inte avsikten när skådespelaren drog igång hela denna cirkus i december.

Francois Hollande lär se tillbaka på 2012 med blandade känslor. Han lyckades vinna presidentvalet i våras och det var en imponerande bedrift av en politiker som fransmännen före 2011 inte tog riktigt på allvar. Hans första åtta månader som president har däremot kantats av motgångar. Den senaste var Författningsrådets underkännande av regeringens förslag om skattesatsen på 75 procent för inkomsttagare med en årsinkomst över 1 miljon euro.

Några dagar före årsskiftet fick Hollande och hans regering en smocka rakt i ansiktet. Conseil consitutionnel (Författningsrådet) underkände regeringens förslag om att lägga en skatt på 75 procent för inkomsttagare över 1 miljon euro per år. Observera att det rör sig om en inkomstskatt och inte berör förmögenheterna. För att vara korrekt: den del av inkomsten som överstiger 1 miljon euro skulle beskattas med 75 procent. Problemet enligt Författningsrådet är att beskattningen i Frankrike sker per hushåll och inte per individ. Det innebär att den familj där  båda tjänar till exempel 900 000 euro per år (totalt 1.8 miljoner) slipper den höga marginalskatten medan ett par där den ena till exempel tjänar 1.1 miljon euro och den andra 0 blir taxerad (75 procent av 100 000 euro).

Det är i ock för sig för en svensk märkligt att sambeskattningen fortfarande gäller i Frankrike men ännu märkligare att regeringen inte tänkt efter innan den la fram förslaget. Politiska bedömare menar att förslaget snickrades ihop mycket snabbt i februari förra året, mitt under valkampanjen, när vänstersocialisten Jean-Luc Mélanchon började klättra i opinionsmätningarna. Hollande behövde ett politiskt utspel av vänsterkaraktär för att övertyga marginalväljare mellan honom och Mélanchon om att Hollande var en vänsterkandidat och inte en socialliberal mittenkandidat.

Utspelet blev populärt bland stora väljargrupper och kan ha haft betydelse för valutgången. Uträkningar har visat att bara 1 500 personer i Frankrike skulle komma att beröras av reformen, främst idrottsstjärnor, några internationella artister och toppledarna inom näringslivet.Det var alltså få fransmän som kände sig hotade av förslaget för egen del.

Nu har Hollande och hans regering fått bakläxa på förslaget och ånyo visat upp en viss form av amatörism i hanteringen av politiska frågor. Gerard Déparedieu som är en av de rika fransmän som skulle beröras av reformen har redan lämnat landet för en liten by i Belgien, några kilometer efter den franska gränsen och rivit sönder sitt franska pass. Han är omåttligt populär i landet och förknippas inte med den rika överklass som kanske en hel del fransmän skulle önska en rejäl skattehöjning. Regeringen förlorar poäng dels på att vara orsaken till att Déardieu lämnar Frankrike och dels på att få underkänt rent juridiskt för sitt förslag.

Inom regeringen är förtjusningen måttlig inför hela förslaget. Nu måste regeringen komma med ett omarbetat förslag som kan accepteras av Författningsrådet. Det är möjligt att förslaget utformas så att endast de familjer där den totala inkomsten i hushållet överstiger 2 miljoner euro per år kommer att taxeras. Då blir förslaget än mer uttunnat. Det ursprungliga förslaget hade inbringat statskassan en knapp halv miljard euro. Ett reviderat förslag skulle knappast ge något tillskott alls till att minska budgetunderskottet. Det är också möjligt att Hollande och hans socialdemokratiska ministrar (högerflygeln i partiet)) som dominerar i regeringen ser till att hela förslaget begravs i tysthet.

Det viktiga för Hollande är egentligen att slippa den här typen av frågor. Han behöver visserligen göra radikala utspel ibland för att lugna en vänsteropposition som han redan har vissa problem med. Men främst måste han blidka marknaden, sina grannländer och ges förutsättningar för att i lugn och ro förbättra ekonomin i landet. Det är en svår uppgift i sig och den förenklas inte av att störas av reformer som har liten verkan i praktiken och retar upp farliga motståndare i den stora världen. Det är bara att konstatera: Manöverutrymmet för vänsterpolitik i Europa i dag är oerhört litet. Den misslyckade reformen kring de 75 procenten visar hur svårt det är att driva en verklig rättvisepolitik. Hollande liksom Blair och Schröder i Tyskland tvingas att balansera mellan en socialliberal politik och understundom göra vissa radikala retoriska utspel för att blidka den vänsteropinion som dessa politiker måste luta sig emot röstmässigt för att sitta kvar vid makten.