Lindbom på franska

Nu vet vi vilka som ska försöka hjälpa Francois Hollande fram till en seger i presidentvalet nästa vår. Inga överraskningar och just därför ger namnen i teamet en fadd smak i munnen. Francois Hollandes val av medarbetare bekräftar misstanken om att allt blir vid det gamla.

Francois Hollande är en klok man i både god och dålig mening. Han är eftertänksam, en man av goda kompromisser och samförstånd. Han sägs också vara en trivsam person som sprider god stämning omkring sig. Inga dåliga egenskaper och en positiv förändring mot nuvarande presidentens alla koleriska utbrott och lömska maktspel.

Ändå är vi nog många som sätter ut en del frågetecken. Hollande påminner i mycket om  Fredrik Reinfeldt. Tämligen färglös, försiktig och obenägen att utmana de svåra framtidsfrågorna. Han värnar om historien och utmanar inte etablerade värderingar kring industrisamhällets behov av ständig tillväxt av BNP, billig energi och tron på att kunna använda skatterna i det egna landet som instrument för att uppnå större social rättvisa.

Francois Hollande är väldigt mycket inrikespolitiker och gör sällan uttalanden som tyder på att han vet hur han ska handskas med Frankrikes roll i världen eller ännu mindre hur han ska vara en av ledarna för en global värld där utrymmet för nationerna som slutna och självständiga aktörer blir mindre för varje år som går. Få förväntar sig att han ens kommer att få det genomslag i EU-politiken som Nicolas Sarkozy. Och då talar vi om en president för Frankrike som för det mesta suttit i passagerarsätet bredvid Angela Merkel under den turbulenta krisen det senaste halvåret.

En blick på listan över medarbetarna i Francois Hollandes valteam ger snabbt upphov till två viktiga frågor: Var finns kvinnorna och var är representanterna för förorternas Frankrike? Ett franskt socialistparti behöver de intellektuella med utbildning på Sciences Po och  ENA men ändå… Hur ska Hollande med trovärdighet kunna tala om rättvisa om han inte inser att hans team är alltför manligt dominerat och att de grupper i landet  som verkligen är diskriminerade – invandrarna i förorterna –  knappt har någon representation.

Francois Hollande har nu delvis kommit överens med de gröna om en färdväg inför valet men överenskommelsen är inte komplett och den ställer nya frågor som inte minst regeringspartiet UMP kommer att ta alla chanser att störa Hollande med. Hur blir Hollandes miljöpolitik? Är han en man av den gamla socialistiska industrigenerationen eller vågar han gå in i en tid som kräver radikala grepp för att lösa en hotande klimatkris? Svaren är verkligen inte givna.

Ibland känns Hollande som en man som talar vackert om ökad rättvis men som inte har verktygen att genomföra sina visioner i konkret sakpolitik. Det lurar en fara i att han som president blir en förvaltare av det gamla Frankrike. Han är för mån om att ligga i mitten, hålla sig väl med det gamla socialistiska etablissemanget (hans medarbetare i teamet består till stor del av män som han står i tacksamhetsskuld  till) och för osäker på vad framtiden ställer för krav på sina ledare. Det är symptomatiskt att en av hans sympatisörer lär vara förre gaullistiske presidenten Jacques Chirac.

Vi är många som ändå hoppas att Hollande kommer att vinna. Sarkozy är ett sämre alternativ. Vi hoppas med en möjligen falsk förhoppning att han är radikalare än varningssignalerna antyder. Måtte han vara den förnyare han påstår sig vara!

Ikväll kom de gröna och socialistpartiet överens om en valplattform inför parlamentsvalet 2012. Men överenskommelsen är inte total och den tar inte ställning till om de gröna ska ingå i en socialistregering i händelse av valseger.

De gröna och socialisterna har stor åsiktsgemenskap i Frankrike. De gröna är radikala och står stadigt med båda fötterna till vänster i politiken. Men samtidigt är de gröna ett parti med fokus på ekologi. Socialisterna har sitt arv från industrisamhället med krav och förväntningar från sin väljarkår på billig el för industri och hushåll.

Det är också kring engergipolitiken som samarbetsproblemen är som störst. I överenskommelsen konstaterar båda parter att de inte är överens i frågan om avvecklingstakten när det gäller kärnkraften. Socialisterna vill avveckla merparten av de franska kärnkraftverken inom femton år men vill samtidigt bygga ett nytt och modernt verk i Flamanville. Det senare är uteslutet för de gröna. Kring detta finns ännu ingen överenskommelse och Eva Joly, de grönas presidentkandidat sa uttryckligen i kväll att hennes parti inte sätter sig i en regering med socialisterna om de senare inte ger vika i den frågan.

De gröna har fyra platser i nuvarande nationalförsamlingen. De garanteras nu mellan 15 och 30 platser i den församling som väljs i juni nästa år. Det innebär att socialistpartiet redan lovat bort en del av de platser (30 platser om vänstern vinner valet) som normalt skulle tillkomma dem. Frankrike tillämpar ett majoritetssystem som missgynnar de gröna rent proportionellt mot valresultatet. Dagens överenskommelse är ett sätt att delvis kompensera de gröna för majoritetsvalssystemets orättvisor.

Det är visserligen ställt utom allt tvivel att Nicolas Sarkozy blir UMP:s och därmed den så kallade republikanska högerns (alla utom Nationella Fronten) kandidat vid nästa presidentval, i april och maj nästa år. Hans kronprinsar tänker förmodligen mindre på det än hur de ska positionera sig inför nästa presidentval, 2017, då Sarkozy enligt vallagen inte kan ställa upp igen. Kronprinsarna heter Jean-Francois Copé och Francois Fillon och de gillar inte varandra.

Den som vill bli president i Frankrike får inte vara en blygsam typ. Kampen fram till makten är alltid tuff och inget heller för veklingar. Båda herrarna vill verkligen bli presidenter men de är på många sätt olika. Deras kamp om makten gör de också till allt bittrare fiender.

Francois Fillon är Nicolas Sarkozys premiärminister sedan han vann valet 2007. Det är en lång period i den femte republikens historia (sedan 1958). De flesta premiärministrar sitter bara en halv period. Det betyder inte att Sarkozy är nöjd med Fillon. Det handlar som allt annat kring den nuvarande presidenten om maktspel. Han har ändå en viss kontroll över Fillon när denne sitter i premiärministerpalatset Hôtel Matignon. Fillon kan beskrivas som en något mer traditionell och mer socialt orienterad högerman i den gaullistiska traditionen. Han tycker inte om extremism. Han värnar om ett samhälle med klassklyftor men där människor ska känna att de alla är under statens omsorg. Han vårdar de republikanska värdena om allas lika förutsättningar och om den sekulära staten. Som människa förefaller han lite tråkig. Prydlig och välklädd men inte uppseendeväckande.

Han har länge haft en parlamentsplats i en valkrets långt från Paris men vill nu till nästa val skaffa sig en placering i huvudstaden och i dess burgna kvarter i den västra delen av staden (arrondissemangen 5, 6 och 7). Med sin egen auktoritet och inflytelserika vänner har han bestämt detta själv utan att fråga det lokala partifolket och allra minst den nuvarande parlamentsledamoten från denna valkrets, förra justitietministern Rachida Dati. Denna kvinna från enkla förhållanden, uppväxt i en invandrarfamilj från Algeriet, ska man inte utmana. Hon har ställt till med ett fruktansvärt rabalder och gått ut i media och förklarat hur oförskämd Fillon är som helt självsvåldigt bestämt att han ska företräda UMP i hennes valkrets. Och hon har fått stöd. Inte så oväntat från den andra kronprinsen, Jean-Francois Copé.

Jean-Francois Copé är ledare för UMP sedan ett knappt år tillbaka. Tidigare var han partigruppens ledare i parlamentet. Han har inte varit minister under Sarkozys tid som president men det har varit medvetet. Copé bygger sin maktbas fri från en ministers alla åtaganden och bindning till premiärministern som han bekämpar och även sin president som han vill efterträda.

Jean-Francois Copé är en mer hårdför högerpolitiker än Fillon. Han är tuffare men flörtar också mer öppet med högerfalangen inom UMP (la droite populaire som blivit en allt tyngre maktfaktor inom UMP) och även med de väljare som i dag röstar på Nationella Fronten. Copé har bland annat varit drivande i frågan om att införa slöjförbud i Frankrike.

Jean-Francois Copé har genom sin position som ledare för nationalförsamlingens UMP-grupp och nu för hela partiet haft mer fri tid i teve än Francois Fillon. Han sköter den uppgiften med stor skicklighet. Han är stilfull och elegant i sina framträdanden men oerhört retoriskt skicklig och precis så demagogisk att det ger effekt hos tittarna utan att demagogin sticker i ögonen. Han vinner i stort sett alla debatter mot sina socialistiska motståndare med att vara skärpt, tydlig och lagom fräck.

Rachida Dati kommer att tvingas lämna över valkretsen i Paris till Francois Fillon. Copé har bara gjort en markering för att rispa lite i skinnet på sin vedersakare men han vet att han inget har att vinna på att på allvar försvara den förra justitieministern. Men bråket med Dati kommer ändå att försvaga Fillons ställning när han går ut i valrörelsen inför parlamentsvalet i juni.

Vad händer då mellan 2012 och 2017? Vi vet inte om Sarkozy sitter kvar som president. Förmodligen tjänar Copé på att socialisterna vinner. Han lär få svårt att hålla sig utanför regeringen i ännu fem långa år. Med en socialistisk president kan han bli den bländande oppositionsledare han har alla förutsättningar att bli. Sarkozy kommer att försvinna från ledningen av partiet efter en valförlust 2012. Positionen  som partiets generalsekreterare har Copé ju redan. Det är bara att fortsätta och sitta i teve och slita sina motståndare i stycken med sin retorik.

För Francois Fillon är situationen mer besvärlig. Oavsett om Sarkozy vinner eller förlorar kommer Fillon att spela en mindre viktig roll på det nationella planet. Han kan inte bli premiärminister för ännu en femårsperiod. Han lär inte vilja nedgradera sin position genom att ta en annan ministerpost. Om Francois Hollande vinner presidentvalet blir Fillons ställning underordnad Copés.

Francois Fillon har ett trumfkort att spela ut. Han vill bli parlamentsledamot i Paris för att därifrån kunna kandidera som borgmästare i huvudstaden. Det blir val 2014. Som stadens borgmästare har han närmare  tre år på sig att förbereda sin kandidatur som presidentkandidat för 2017. Som borgmästare i Paris kan han utmana Jean-Francois Copé som då antingen är UMP:s ledare eller sitter i en regering.

Kronprinsarna förbereder sig sedan länge för en spännande tuppfäktning om makten i Elyséepalatset. Kanske snuvar socialisterna dem på makten 2017 men de flesta presidentval brukar högern vinna. Det är alltså läge att lägga två nya politikernamn på minnet, Fillon och Copé.

Premiärminister Francois Fillon presenterade i dag en ny tuff sparplan för att minska skulden i de offentliga finanserna med 65 miljarder euro fram till 2016. Under nästa år ska regeringen spara 7-8 miljarder euro. Högre skatter och minskade statliga utgifter är receptet.

Den franska regeringen  har ett hot som vilar över den. Deras kreditvärdighet kan sänkas inom en eller ett par månader av de självständiga amerikanska kreditvärderingsinstiuten. En sådan sänkning skulle få katastrofala följder dels för Frankrike men också för Europa, mitt i en svårartad ekonomisk kris. Frankrike kan fortfarande tala med auktoritet mot sina bröder och systrar i södra Europa som avkrävs stora uppoffringar. Det är helt uppenbart att Frankrike förlorar den auktoriteten om kreditbetyget sänks. Därför agerar nu regeringen på ett sätt som den förstås skulle ha gjort för flera decennier sedan.

Samtidigt finns det anledning att fråga sig vad detta åtstramningspaket får för konsekvenser för landets förmåga att öka den tillväxt som nu är mycket svag, enligt beräkningar runt 1 procent för 2012. Regeringen höjer ett antal skatter på konsumtionen som moms på restauranger men också en åtstramning av sjukvårdsförsäkringarna och en höjning av inkomstskatten genom att skatteskalorna fryses och bara delvis anpassas efter inflationen

Regeringen föreslår också en snabbare omläggning av pensionssystemet. Det innebär att vissa åldersgrupper tidigare än planerat kommer att avkrävas fler månader i arbetslivet innan de kan lösa ut sin pension.

Oppositionen kritiserar paketet. Orättvist och ineffektivt, menar socialisternas presidentkandidat Francois Hollande. Han och alla övriga presidentkandidater menar att förslagen slår hårt mot de svaga grupperna. Den fackliga organisationen CGT har redan gått ut och fördömt förslaget. Det är rimligt att anta att Frankrike kommer att få uppleva en vinter med många demonstrationer och strejker.

Åtstramningspaket delar alltid Frankrike i två delar. Borgerligheten och den mer välbeställda medelklassen i de stora städerna tar det hela med ro. Som en restaurangbesökare i Paris innerstad konstaterade om momshöjningen på en dryg procent. ”Det märks knappt.” Däremot kommer stora grupper av lägre medelklass och arbetare att se detta förslag som ännu ett exempel på hur en regering beskattar vanligt folk medan banker och finansbolag klarar sig.

Nicolas Sarkozy och hans regering har inte haft något val. Risken att kreditvärderingsinstituten sänker kreditbetygen är ett större hot än strejker och demonstrationer hemma i Frankrike. Bankerna skulle heller inte acceptera om staten underlåter att spara på sina utgifter i ett läge där Sarkozy och Merkel ställer stora krav på dem att ställa upp för den grekiska och italienska staten. Sarkozy har att välja mellan två dåliga alternativ. Han väljer det för honom minst dåliga. Han vill ju i maj 2012 försöka bli omvald som president. Han kommer aldrig att bli återvald om han bidrar till att dra ner landets kreditbetyg och dessutom inte klarar den ekonomiska krisen inom eurozonen på ett acceptabelt sätt. Han har i alla händelser en svettig vinter framför sig.

Igår kväll sände de största tevekanalerna en gemensam utfrågning av USA:s president Barack Obama och hans motsvarighet i Frankrike, Nicolas Sarkozy. Det var en pinsam föreställning i underdånig journalistik.

Franska tevejournalister är vana att krypa inför makten. Statsmän och politiker är i regel starkare än journalisterna. En fransk president har möjligheter att påverka utformningen av politiska program på ett sätt som inte den anglosaxiska världen känner. Under President Sarkozys tid har både tevechefer och journalister bytts ut för att det passat den politiska maktens män och kvinnor.

Ofta slås man som tittare av hur lätt en politiker kan dominera en utfrågning. Journalisten klarar inte av att få svar på sina frågor. Politikern väljer sin vinkel och låter sig inte avbrytas. Det är precis tvärtemot en intervju i till exempel Agenda i Sveriges Television där politikerna får acceptera att dansa efter journalisternas pipa.

Gårdagskvällens utfrågning av presidenterna var sällsynt pinsam  i detta avseende. Både Obama och Sarkozy tilläts i ungefär tjugo minuter berätta om hur mycket de tyckte om varandra. Ingen av de två franska journalisterna gjorde ens vaga försök att pressa de båda statsmännen på de klena resultat som kommit ut ur G20-mötet. Obama öste lovord över sin franska kollega men gav inget konkret stöd till Europa i den kris kontinenten befinner sig i. Om det senare sas ingenting i utfrågningen.

Nicolas Sarkozy slickade förtjust i sig berömmet från Obama. Han tänkte förstås att detta kommer att ge utslag i nästa opinionsmätning hemma i Frankrike. Journalisterna verkade lika glada över att USA:s ledare var så vänlig mot deras president och också mot deras land. Obama förklarade vilken respekt amerikanarna har för Frankrike och dess folk. Har han glömt vad de tyckte efter Frankrikes modiga nej till USA:s Irakinvasion. När french fries fick ett nytt namn: freedom fries. Det påpekade förstås inte heller de franska journalisterna.

Fransk politisk journalistik kan vara lysande i sin intellektuella fördjupning. Det gäller så länge makten inte hotas. När Elyséepalatset upprörs av en analys i media eller av impertinenta frågor då viker sig  journalisterna. Igår kväll behövde Sarkozy inte ens höja rösten mot sina utfrågare. En skolklass hade ställt tuffare frågor än dessa båda stjärnjournalister.