Lindbom på franska

Den politiska temperaturen har möjligen dalat ett par grader efter valet i söndags men knappast mer. Nu väntar skiftet mellan avgående och tillträdande president i Elyséepalatset och en spännande regeringsbildning. Dessutom ökar intresset för Hollandes första månad som president fram till de avgörande valen till nationalförsamlingen i juni då det avgörs om han får en majoritet med sig bland de folkvalda eller om han snabbt måste byta ut sin nya vänsterregering mot en nygammal högerministär.

Den 15 maj tillträder Francois Hollande. Han kommer samma dag att tillkännage vem som blir hans premiärminister och som kommer att leda regeringen, i första hand fram till valet till nationalförsamlingen. Det spekuleras förstås ivrigt om vem som blir den nya premiärministern. Två heta namn och två outsiders finns på listan.

Eftersom valet inte blev en katastrof för Nicolas Sarkozy och eftersom Hollandes försprång till vänstersocialisten Jean-Luc Mélanchon blev ganska stort i den första valomgången räknas Jean-Marc Ayrault som främste favorit till posten. Ayrault är socialisternas gruppledare i nationalförsamlingen. Han är också borgmästare i staden Nantes. Ayrault är en av Hollandes gamla trotjänare. Han står snarare till höger än vänster inom partiet. Han är en stabil om än okarismatisk person. En annan fördel med Ayrault anses vara att han tidigare var gymnasielärare i tyska. Han kommer att ha glädje av sina språkkunskaper i mötena med Angela Merkel och hennes tyska ledning.

Martine Aubry är också ett hett namn. Hon anses stå mer till vänster och engagerar sig mer i miljöfrågor. Hon har de senaste åren varit partiets generalsekreterare och i den roll skapade hon uppgörelsen med de gröna om ett gemensamt miljöprogram och om samverkan i det kommande valet till nationalförsamlingen. Hon lär ha mycket goda relationer till sin motsvarighet i det gröna partiet, Cecile Duflot som för övrigt har en god möjlighet att ta plats i den nya regeringen. Aubry hade varit ett ännu hetare namn om Jean-Luc Mélanchon fått en högre procentandel i första presidentvalomgången. Nu kan Hollande möjligen tänka sig att Aubry passar bättre i en annan roll. Hon har själv tidigare sagt att hon är intresserad av kulturfrågorna, ett viktigt område i Frankrike.

Två outsiders är Pierre Moscovici och Manuel Valls. Moscovici tillhörde tidigare gruppen kring Dominique Strauss-Kahn och står till höger i partiet. Han är en typisk fransk toppolitiker med de allra bästa skolorna bakom sig och en lång karriär inom politiken, bland annat som Europaminister under Jospins regering 19997-2002. Moscovici har lett staben kring Hollande genom hela valrörelsen och kan möjligen passa bättre som högste rådgivare åt Hollande i Elyséepalatset men utan ministerpost.

Manuel Valls tillhör också högerfalangen inom partiet. Han har varit kommunikationsansvarig under valrörelsen och sett till att alltid finnas i närheten av Hollande och påminna denne om sin förträfflighet. Valls är borgmästare i en av Paris tuffa förorter. Han skulle också kunna passa som inrikesminister med ansvar för polisen och för kampen mot brottsligheten. En duktig yngre politiker med tydligt sikte upp mot toppen.

Kanske blir det någon av dessa fyra eller någon annan. Mycket beror på det politiska läget och vem som då passar bäst. Utrikesministerposten bör gå till Laurent Fabius, tidigare premiärminister under Francois Mitterand. Fabius är en äldre slipad politiker – en god representant för det som i Frankrike kallas för kaviarvänstern; en kaviar som kommer från Iran eller Ryssland, inte från Abba med den blonda pojken Kalle på tuben.

Fortfarande är det mest spekulationer om vem som ska få olika poster i regeringen. Troligen låter Hollande några gröna ministrar ingå i den. Däremot är det inte aktuellt med vänstersocialister och kommunister och inte heller med någon breddning mot Francois Bayrous mittenparti Modem.

Francois Hollande sitter redan i möten med olika företrädare för EU. Krisen i Grekland spelar en viktig roll för hur han nu vill gå vidare med sitt förslag om stimulansåtgärder i ekonomin och en omförhandling av EU:s finanspakt. Redan dagen efter presidentinstallationen åker han till Berlin för det första officiella mötet med Angela Merkel. Det förefaller som om flera EU-länder, bland annat krisländerna i södra Europa nu sätter sitt hopp till att Hollande kan ge dem en viss lindring i sparbetingelserna. Det är ingen vågad gissning att Hollande redan före sommaren kommer att dras in i en europeisk ekonomisk kris som blir större än den som världen upplevde efter Lehman Brothers konkurs 2008. Han lär arbeta från tidig morgon till sen kväll denna vecka för att på bästa sätt klara sitt övertagande av makten i Frankrike. Han lär behöva det. Europa  skakar för närvarande i sina grundvalar.

Nu kommer det att bli en del juridik. Det kan inte hjälpas det. Frankrikes president har befogenheter och roller som statschef som kan vara svåra att förstå för oss som lever i en monarki med en uttalad parlamentarisk demokrati. Jag plockar upp den fråga som Simon ställde till mitt förra blogginlägg och som är viktig. Håller den nuvarande konstitutionella ordningen i Frankrike på att upplösas? Går landet till och med mot en ny ordning, från den femte till en sjätte republik?

General de Gaulle skapade i samband med sitt makttillträde 1958 en ny konstitution som i Frankrike kallas för den femte republiken. Den byggde på viktiga principer som skilde den klart ifrån den fjärde republiken (1944-58). Makten förflyttades från den folkvalda församlingen till statschefen, presidenten. Den senare utser i den femte republiken premiärminister och i praktiken hela regeringen. Premiärministern och inte presidenten står ansvarig inför parlamentet. Presidenten kan också själv upplösa parlamentet. Presidenten har en direkt relation till folket, väljs i direkta val av folket och ansvarar för sina handlingar inför folket. Presidenten är inte en partiföreträdare utan folkets företrädare. I nationalförsamlingen däremot regerar partierna.

I de Gaulles konstitution valdes presidenten på sju år och parlamentet på fem. Det var en tydlig markering av att statschef och regering hade olika funktioner. Det ledde snart till så kallat samregerande (cohabitation) när presidenten tvingades att utse en premiärminister av en annan politisk färg än sin egen. Därför ändrades vallagen och även presidenter väljs numera på fem år.

Femåriga presidentperioder och lika många år mellan ordinarie val till nationalförsamlingen leder ovillkorligen tanken mot en större samordning av statschef och folkvald församling. För de Gaulle var inte samregerandet (cohabitation) en aktuell fråga. Trots att han i grunden var en konservativ statschef såg han sin egen rörelse, gaullismen, som fristående från partipolitikens motsättningar. Det har inte gått att hävda för senare gaullister som Jacques Chirac och Nicolas Sarkozy. Nu gäller det istället för presidenterna i funktion att till varje pris undvika samregerandet. Francois Hollande har anledning att med oro följa vad som händer i juni när franska folket väljer en ny nationalförsamling. Skulle högern vinna har han förlorat en stor del av sitt manöverutrymme. Han kommer till exempel inte att få igenom nya lagförslag som måste gå genom parlamentet.

En högerseger i juni skulle omedelbart sätta igång en ny konstitutionell debatt i Frankrike. Det är inte rimligt, menar många redan, att konstitutionen tillåter möjligheten att kunna låsa den exekutiva makten från att regera fullt ut, särskilt i ett land som har majoritetsval som Storbritannien. Majoritetsval fyller ju den funktionen att ge starka och solida regeringar.

Henri Guaino, Nicolas Sarkozys viktiga rådgivare under sina fem år i Elyséepalatset, menade i en teveintervju nyligen att Hollandes makttillträde innebär att Frankrike åter styrs enligt fjärde republikens principer. Det är ingen ovanlig iakttagelse från en gaullist mot en socialist. Socialisterna har varit och är egentligen fortfarande motståndare till den femte republiken. Socialisterna tror inte på statsmän som står höjda över politiken. Det är en konservativ ståndpunkt att så skulle kunna vara möjligt. Francois Hollande vill dessutom tona ner presidentens roll i politiken och lämna över mer ansvar till sin premiärminister än vad Sarkozy gjorde under sina fem år som hyperpresident.

Ingenting tyder ändå på att de stora partierna vill göra en författningsrevision som förändrar grunderna i den femte republiken. Det finns tvärtom tecken som tyder på att opinionen i landet snarare uppskattar att presidenten i vissa sammanhang representerar hela nationen och bortser från sin egen partipolitiska och ideologiska hemvist. Igår uppträdde både den avgående och den tillträdande presidenten vid den militära ceremonin på Champs Elysées i samband med firandet av fredsdagen den 8 maj. Det var en storartad symbol över att det finns frågor där det handlar om folket och dess historia och där det råder enighet över partigränserna. Hollande har också i valrörelsen mycket tydligt betonat att han vill bli hela folkets president.

Problemet kvarstår ändå att en president kan tvingas samregera med en regering av politiska motståndare. Det är inte uteslutet att det görs en mindre författningsreform i framtiden. Under de perioder av samregerande som Frankrike upplevt har det skett en naturlig uppdelning mellan president och premiärminister. Presidenten har representerat landet och tagit huvudansvaret för utrikespolitiken. Regeringen har skött ekonomin och förvaltningen av landet. På det hela taget har det fungerat relativt bra.

Francois Hollande vann franska presidentvalet med en mindre övervikt än många trott. De sista dagarna krympte försprånget men det var aldrig riktigt dramatiskt. Han fick 51.6 procent av rösterna i ett val där över två miljoner av 44 miljoner röstberättigade röstade blankt med en röstandel på drygt 80 procent. Hollande vann på sitt program och på det utbredda missnöjet med Nicolas Sarkozy.

Frankrike befinner sig i en besvärlig ekonomisk kris. Under de gångna fem åren har President Sarkozy genomfört vissa besparingar, bland annat en pensionsrefom som retade upp stora delar av franska folket men också en del hårda indragningar av personal i den offentliga sektorn. Det har inte hindrat att statsskulden har växt och att alla andra parametrar som är viktiga i den ekonomiska politiken har pekat neråt. Ökad arbetslöshet, minskad köpkraft och ökad utslagning av människor.

Missnöjet med Sarkozy grundas till en del på dessa impopulära reformer som till viss del varit nödvändiga. Sarkozy som person har provocerat väldigt många fransmän och det gällde även väljare som normalt röstar höger. Han har provocerat bilden av hur en fransk president ska uppträda. Han har varit provokativ, uppträtt oförskämt i vissa officiella sammanhang. Han har av folk upplevts som alltför tävlingsinriktad och hans omnipotenta ambitioner har inte uppskattats.

Francois Hollande är i många avseenden motsatsen till Sarkozy och han har också modellerats för att än mer framstå som en president som franska folket behöver i dessa kristider. Hans program är socialt inriktad. Som person söker han gemensamma lösningar och splittrar inte nationen som Sarkozy gjort oupphörligen under sin mandatperiod.

När ungdomar strömmade i tiotusentals till Place de la Bastille i natt var det för att uttycka en lättnad över att de fått en president som visar respekt för alla. ”Vi är här tillsammans oavsett hudfärg,” sa en ung kille. Sarkozy är inte rasist men för många har hans år vid makten släppt fram en ökad xenofobi och till viss del öppnat för ren rasism.

Hollande vänder sig särskilt mycket till de unga. Det är deras utanförskap som han vill råda bot på. Ungdomsarbetslösheten är ett av hans prioriterade områden för de fem år som nu väntar honom som landets president.

Den 15 maj sker officiellt överlämnandet av makten i Elyséepalatset, från Sarkozy till Hollande. Dagen efter lär vi få namnen på ministrarna i den nya regeringen. Kanske blir det Martine Aubry som utnämns till premiärminister men flera andra namn är också aktuella.

I juni sker val till nationalförsamlingen. Troligen kommer väljarna att bekräfta Hollandes seger genom att rösta fram en vänstermajoritet. Ingenting är emellertid säkert. Skulle högern vinna i detta val kommer Hollande i en svår situation. Han ska då försöka driva igenom sina lagförslag i ett parlament med högermajoritet. Det är en situation som han absolut vill förhindra och därför börjar nu omedelbart förberedelserna för en ny intensiv valrörelse.

Francois Hollande har denna vecka en kort smekmånad med franska folket. Men redan den 15 maj kommer allvaret. Stora utrikespolitiska avgöranden väntar och inrikespolitiskt måste han visa prov på kraft redan före junivalet. Den politiska våren fortsätter att vara intensiv i Frankrike.

Fransmännen saknar verkligen inte opinionsmätningar. De duggar lika tätt som regnet över Paris de senaste veckorna. De har fördelen av att vara påfallande samstämmiga. Det har heller inte hänt särskilt mycket under senare valkampanjen. Francois Hollandes försprång har successivt krymt från ett orealistiskt försprång på tolv-fjorton procent till dagens 5-6 procent. Nu pekar alla mätningar sedan några dagar på cirka 53-47 procent med små variationer. Inga utspel, debatter eller ställningstaganden från utslagna kandidater från den första valomgången tycks ändra på detta försprång för den socialistiska utmanaren.

Presidentval i Frankrike ger inga jordskredssegrar. Enda undantaget var valet 2002 när den sittande presidenten Jacques Chirac ställdes mot Nationella Frontens Jean-Marie Le Pen i den andra valomgången och segrade med över 80 procent av rösterna. Nicolas Sarkozy vann valet 2007 över Ségolène Royal med 53-47 och det ansågs vara en klar seger. Det lär därför knappast väckas alltför stora förhoppningar i staben runt Sarkozy att en av flera mätningar i dag på morgonen ger den sittande  presidenten 47.5 procent mot Hollandes 52.5.

Mellan valomgångarna på fjorton dagar har det inträffat några händelser som skulle ha kunnat påverka valutgången. Den första är Sarkozys tydliga justering av sin politiska position denna andra vecka. Han har tonat ner sin extremt aggressiva hållning mot invandrare och börjat tala mer som en klassiskt gaullist  . Han har helt enkelt lyssnat mer på sina moderata rådgivare som konstaterat att den hårda högerlinjen inte hjälper honom att ta fler väljare från Le Pen.

Den andra händelsen är Marine Le Pens personliga ställningstagande – som kom i talet vid Operan i Paris den första maj – att rösta blankt nu på söndag. Det har visat sig i mätningarna att det inte påverkat i någon riktning. Tvärtom har några fler väljare från Nationella fronten valt att stödja Sarkozy de senaste dagarna. Det rör sig dock om marginella förändringar.

Den tredje händelsen som hade kunnat påverka utgången är förstås valduellen i onsdags kväll i de stora tevekanalerna. Hollande klarade den galant och franska folket gav honom till och med segern i duellen.

Den fjärde händelsen inträffade igår när centerkandidaten Francois Bayrou oväntat meddelade att han personligen stödjer Hollande. Han uppmanade däremot inte sina väljare att göra detsamma. I likhet med Marine Le Pen gjorde han bara en personlig deklaration. Detta ställningstagande kom sent igår och har inte hunnit påverka mätningarna som publiceras i dag på morgonen. Det kan ändå knappast påverka opinionen i favör för den sittande presidenten.

Det är svårt att se att någon ny händelse ska förändra styrkebalansen mellan kandidaterna. Nicolas Sarkozy lär kämpa tappert fram till ikväll när valrörelsen avslutas men har troligen inga större förhoppningar på en ny mandatperiod i Elyséepalatset. Han skulle bli lika häpen på söndag kväll om väljarna ger honom nytt förtroende som alla andra; hans huvudkonkurrent i valet och alla politiskt initierade i Frankrike. Osvuret är bäst men allt pekar mot maktskifte på presidentposten i ett av Europas stora länder. Det får betydelse för landet men också för hela kontinenten.

Igår kväll satte sig minst 20 miljoner fransmän vid teveapparaterna. Nu skulle det avgöras. Duellen mellan President Nicolas Sarkozy och utmanaren Francois Hollande. Tevekanalerna hade själva skapat en spänning kring mötet som i deras dramaturgi utmålades som direkt avgörande för utgången av presidentvalet på söndag. Torra, sakliga forskare har kunnat konstatera att slutdueller i teve aldrig kastat om styrkeförhållandena mellan kandidaterna, knappt ens ändrat mer än en decimal i de siffermätningar som gjorts före och efter debatterna. Igår kväll blev det en hetsig och spännande kraftmätning men… den lär inte heller denna gång förändra styrkebalansen.

Nicolas Sarkozy är alltid på offensiven. Hans temperament är sådant. Han attackerar, han insinuerar, han utmanar och är fräck. Han vinklar som en sensationsjournalist. Han är oberäknelig eftersom han sällan håller en fast kurs över en längre tid. Men han är en fighter och en förförare av gigantiska mått. Lyssna till Sarkozy och du kan väldigt lätt bli övertygad om hans förträfflighet, hans förmåga att lösa alla problem.

Francois Hollande är motsatsen. Han talar långsamt, lite hackande. Han övertygar mer med sin framtoning som klok farbror. Han är egentligen retsam, sticker hela tiden motståndare med lilla nålen på obehagliga ställen på kroppen. Han är inte så vänlig som man kan tro. Du blir heller inte riktigt berörd av vad han säger men i sin lätt gråmelerade personlighet anar betraktaren att han nog har rätt och att han är en sansad man som vi andra bör kunna överlämna våra liv till.

Sarkozy och hans stab lät i förväg meddela att nu skulle alla korten på bordet. Presidenten skulle berätta sanningen om sina fem år vid makten och om Hollandes fallfärdiga förslag. Utmanarens program skulle falla i bitar under duellens gång. En vital och engagerad Sarkozy skulle i stort sett förinta sin utmanare.

Det blev inte så. Det är bara att imponeras av Hollande och hans stab. Deras förberedelser för att möta Sarkozy med rätt taktik lyckades till hundra procent. Hans strategi under hela debatten var att hacka sönder alla försök från Sarkozys sida att med målande beskrivningar, försmädliga kommentarer och andra retoriska grepp söka lyssnarens och tittarens bifall och stöd. Hollande avbröt mer än Sarkozy. Ömsom hackade han med sitt spett och ömsom stack han med sin lilla nål. Varje gång Sarkozy försökte tänja på sanningen om hans egna insatser under mandatperioden eller försökte nagla fast motståndaren med hjälp av en lögn eller halvsanning var Hollande direkt framme med en invändning och med motstånd.

Mot slutet av den närmare tre timmar långa duellen – utan paus – verkade faktiskt den sittande presidenten något stukad för att inte säga förtvivlad. Han kom ingen vart. Det var som om Barcelona spelat en match mot Milan och haft 70 procent av spelet men mött ett försvar som trasat sönder alla anfall med Messi och Xavi och så i 89:e minuten förlorat med 1-0 på en kontring. Sarkozy orkade inte riktigt hålla masken hela tiden. Det blev några oförskämdheter som ”du din lilla lögnare”. Kommentarer som Hollande tog väl vara på och vände till sin fördel.  ”Se hur Sarkozy talar till mig. Sådan är han…”

I sak gav debatten inte mycket nytt. Det växlades hårda ord och debatten innehöll såväl principiella uttalanden som konkreta sakpåståenden. De flesta väljare vet att Sarkozy inte är orsaken till allt negativt som kommer i krisens spår. De vet också att Hollande vid makten inte kommer att ändra särskilt mycket. Det politiska utrymmet för en vänsterpresident i ett liberalt Europa är ändå väldigt begränsat. Men franska folket verkar ha bestämt sig. Det räcker med fem år med Sarkozy. Han har egenskaper som gör honom så illa omtyckt bland stora grupper i samhället. Han må ha gjort en del bra och varit oskyldig till många av de svårigheter som människor lever under. Det hjälper inte. Manegen krattas nu för skifte på presidentposten. Det är svårt att tro att Hollande skulle förlora när rösterna räknas på söndag.

Duellen var Sarkozys sista chans att vända ett väntat nederlag till seger. Nu blev det oavgjort eller en liten seger för Hollande. Sarkozy åkte hem nästan omedelbart efter konfrontationen med sin motståndare. Hollande dröjde sig kvar och svarade på journalisters frågor med ett leende på läpparna.