Léo Ferré skrev Till Saint Germain des Près ära i början av 50-talet och sjöng den själv. Jag lyssnar på den och tänker på denna stadsdel på vänstra stranden i Paris som jag alltid älskat. Visst är det mycket nostalgi kring platsen med kyrkan och kaféerna Aux deux Magots och särskilt Café Flore där Jean Paul Sartre och Simone de Beauvoir satt och arbetade åren efter andra världskriget och där existentialismen hade sitt epicentrum i världen under några år.
I dag är Saint Germain des Près det dyraste bostadskvarteret i den franska huvudstaden. Priserna på en lägenhet har krupit en bit över 10 000 € per kvadratmeter. Området befolkas alltmer av affärsmän och rentiers med ofantligt mycket pengar. Parisarna säger att det mest rör sig om amerikaner och japaner fast så säger parisare gärna när de vill kritisera ett fenomen.
Ändå kryper jag gärna längst in på Café Flore. Jag passerar verandan där översminkade äldre damer poserar med en kopp te och sätter mig därinne där det fortfarande förs intima och ibland intellektuella samtal vid små träbord. Vid apéritifen finns politikerna där och kopplar av efter en dag av debatter i nationalförsamlingen några kvarter därifrån och i väntan på att klockan slår nio och det är dags att gå över gatan till Brasserie Lipp och äta middag. Sent på kvällen kommer de ibland tillbaka och tar en kaffe och en konjak och beblandar sig med en och annan journalist eller författare och unga sökare av båda könen.
Det kostar att dricka på Flore och få är de som arbetar vid borden som på Sartres och de Beauvoirs tid. Men samtalen pågår än och det gör en deltidsparisare som mig lycklig.
Senaste kommentarerna