Lindbom på franska

President Emmanuel Macron använde för en kort tid sedan en term som nu väcker debatt i Frankrike. Han konstaterade att det förekommer tendenser till décivilisation i samhället. Med det menar han, och uttrycket har använts av filosofer och intellektuella under perioder långt tillbaka på 1900-talet, att samhället hotas av att bli mindre civiliserat, skadat av attityder och handlingar som inte kan accepteras i ett gott samhälle.

Detta kan tyckas vara ett sympatiskt sätt att värna ett lands kultur och identitet. Det förklaras också av Macrons medarbetare som hans försök att tala om en realitet, brott mot civilisationen förekommer, och inte som ett färdigt koncept. I ett värderingsmässigt polariserat land som Frankrike uppfattas detta ställningstagande av presidenten som en positionering till höger, bland konservativa. En högerextrem och främlingsfientlig intellektuell, Renaud Camus, har använt begreppet under senare årtionden. Camus har kopplats till rader av positioner som det moderna samhället med hetta tar avstånd ifrån som antisemitism och förslag om att Frankrikes befolkning måste renas från invandrare.

Frågan är förstås om det går att ha synpunkter på att ett land blir mindre civiliserat utan att kopplas till åsikter som framförts av Renaud Camus. Flera filosofer, bland dem Hannah Arendt, lyfte samma fråga när de menade att nazismens utbredning i Europa på 1930-talet ledde till att massan tog över de individuella mänskliga rättigheterna och därmed gjorde samhällena mindre civiliserade. Ett konstaterande som få personer lär kunna invända mot.

Emmanuel Macron menar, och ger exempel, på hur företrädare för staten utsätts för våld i större utsträckning. Det har inte minst på senare år talats om våldet mot polisen. I ännu högre grad ges exempel på attacker från enskilda eller våldsamma minoritetsgrupper mot folkvalda på lokal nivå eller i parlamentet i Paris.

Från delar av vänstern finns en misstro mot att lyfta fram den här typen av resonemang om décivilisation. Det underblåser högerextrema stämningar. Företrädare för högerextrema element kan använda detta begrepp till att öka hetsen mot migranter, särskilt muslimer. Det frestar delar av vänstern att tala om fysiska angrepp mot statens företrädare med små bokstäver.

Emmanuel Macron fortsätter sin politiska gärning med att göra ställningstaganden som ibland verkar vänster och ibland höger. Jag återkommer till uttrycket en même temps (på samma gång) som fästs vid honom. Alla grupper, både högern och vänstern, ska omväxlande få någon formulering av presidenten som är tilltalande. Allt fler börjar genomskåda detta taktiska grepp och misstror presidenten för att snarare vara varken eller.

Franska presidenter fascinerar därför att de har så mycket makt och befinner sig i fokus för de allra flesta fransmän. De jämförs med enväldiga kungar och kejsare i landets historia. Det är också typiskt att franska politiker ofta jämförs med olika dynastier i den monarkiska traditionen. Vem är bonapartist, orléanist och så vidare? Emmanuel Macron är mer kejserlig än flera av de presidenter som förekommit honom. Han kan däremot under den femte republikens tid utmanas av sådana dominerande gestalter som Charles de Gaulle och François Mitterrand och möjligen Valéry Giscard D´Estaing som regerade på 1970-talet, före Mitterrands era.

Två grävande journalister på tidningen Le Monde, Gérard Davet och Fabrice Lhomme, skrev en biografi om Macron något år före dennes omvalskampanj som president 2022. Jag återvänder till den nu när det är dags att summera den franska politiken inför sommarledigheten. De båda journalisterna intervjuade över hundra personer i och nära den politiska maktapparaten under Macrons första mandatperiod. Det är en intressant biografi rent metodologiskt därför att de endast redovisat källor med namn. Alla intervjuoffer har fått ge sina synpunkter rakt in i en bandspelare och de har inte, med två undantag, tillåtits kontrollera citaten inför publiceringen.

I biografin framträder bilden av en president som är multibegåvad. Han har framgångsrikt gått igenom ett par av de främsta elitskolorna i Frankrike, Sciences Po för politiska studier och ENA, den högsta administrativt inriktade högskolan. Han har försökt men inte lyckats komma in på Ecole normale supérieure, den främsta högskolan för litterära studier. Han hade gärna velat få etiketten litterär häftad vid sig. Den intellektuelle presidenten. Denna image krackelerar när läsaren av biografin tar del av dem som känner honom väl. Macron läser mycket, kan mycket, talar gärna om litteratur och citerar gärna passager i olika diktverk. Däremot finns inte djupet i hans litterära tänkande. Han poserar som en intellektuell utan att vara det i djupare mening.

Biografin ger bilden av en man som poserar en hel del. Framförallt var han en förförare av de människor han mötte på vägen mot makten. Det var betydelsefullt i hans karriär. Han är extremt charmig och den charmen har han särskilt öst över äldre personer, de som haft högre positioner än han själv och som han förfört i överförd mening. Det är inte bara hans fru som är över tjugo år äldre. Det finns exempel på rader av äldre personer i och runt makten som blivit förtjusta och bländade av honom.

Som president har hans svagheter uppenbarat sig. Han skrev bländande promemorier när han arbetade i Elyséepalatset åt François Hollande under början av dennes presidentperiod. Han hade en närmast övermänsklig förmåga att ta in, tolka och formulera tankar som skaffade honom beundrare i många olika läger. Hans charm attraherade så småningom medarbetare när det var dags att bygga rörelsen En Marche (På väg) med initialerna i hans namn, EM. Hans bok Revolution lovade mycket av förändring i landet och tjusade delar av befolkningen, tillräckligt många för att vinna presidentvalet. Bekymren började när människor tyckte sig snarare se en person vid makten som inte kunde politik, som inte visste att alltid säga det som borde sägas och som kryssade mellan olika ståndpunkter. Han blev känd för sitt uttryck ”En même temps (på samma gång). Antingen eller, både och. Charmen räckte inte för alla. Många vanliga fransmän tyckte han var mer snorkig än förtjusande. Den utstrålning som han visade i salongerna tycktes inte gå hem på samma sätt i mötet med väljarna under resorna ute i landet, på gator och torg.

Kanske är biografin av Davet och Lhomme en bra pusselbit i förståelsen av människan Emmanuel Macron. Ingen fransk president är omtyckt. Var och en har sin karaktär. Macron framstår allt mer som begåvad, en bländande teaterfigur men som inte riktigt har skaffat sig erfarenheten av att vara politiker.

Tennis är en av fransmännens favoritsporter. Många gånger har franska spelare varit framgångsrika i de stora tävlingarna och särskilda på favoritanläggningen Roland-Garros i Paris. Där spelas en av de fyra så kallade grand slam-turneringarna varje år i juni. I år var vädret  vackert, nästan inget regn störde programmet över två veckor med herrfinal igår. Bara en smolk i glädjebägaren: Inga franska framgångar vare sig på herr- eller damsidan.

Anläggningen Roland-Garros ligger i den berömda Bois de Boulogne strax sydväst om Paris, vid vägen ut mot Versailles. Den är naturskön och har också renoverats med känsla för stil och smak. Huvudbanan Philippe Chatrier har fått tak men också restaurerats. Den är vacker och magnifik på samma gång och påminner om den ursprungliga utformningen.

Årets upplaga av Roland-Garros-turneringen blev ingen succé för de inhemska spelarna. Ingen kom längre än till den andra omgången och det var en besvikelse förstås. På herrsidan verkar utvecklingen ha stått still. Damerna klarar sig lite bättre men inte ens Caroline Garcia gjorde något större intryck. Det är klart att läktarna på de stora banorna också i år fyllde på rätt bra under de större matcherna men risken finns förstås att intresset mattas under kommande år om inte Frankrike får fram nya stjärnor.

Själv minns jag sommaren 1961 när jag besökte Paris för första gången som barn. Med mina föräldrar tog vi oss ut till RolandGarros en helt vanlig dag i juli. Det var öppet och vi gick in och såg två spelare som tränade. En av dem var väldigt bra. Min pappa frågade en åskådare vem som var den skickligaste av de båda. Pierre Darmon, blev svaret. Jag visste vem han var. Hade sett honom spela mot Sverige, Ulf Schmidt och Sven Davidsson,  i Davis Cup. Han kom också till final i Roland-Garros-turneringen ett år. Han var en av stjärnorna i den franska tennisvärlden under många år.

Det har funnits en rad stora franska spelare. Yannick Noah var stor under 1980-talet och slog bland annat Mats Wilander i finalen på Roland-Garros 1983. Amelie Mauresmo var en färgstark kvinnlig spelare med stora framgångar. Hon var under en kort period rankad som världens bästa spelare.

Frankrike har verkligen haft rader av skickliga och framgångsrika spelare genom åren men nu verkar det gå trögt att få fram utmanare. På damsidan finns det rader av stora spelare från östra Europa. Bland herrarna är det mer blandat. Novak Djokovic från Serbien är fortfarande en av världens bästa spelare men utmanas av en spanjor och faktiskt två skandinaver, en från Norge och en från Danmark. Norrmannen, Casper Ruud, mötte igår Djokovic i finalen på Roland-Garros men fick se sig besegrad.

Den franska publiken väsnas och gör tydliga avtryck på matcherna även med icke-franska spelare. Den franska publiken anses mer kritisk, mer stökig än på andra håll, särskilt i Wimbledon där den vita sporten fortfarande framstår som välputsat och publiken respektfullt artig. Den franska publiken tar ställning och buar gärna ut spelare när de uppträder på ett sätt som inte faller i smaken. Ganska franskt, om man få uttrycka sig lite fördomsfullt.

I dag var det återigen en dag för demonstrationer på gator och torg i Frankrike. Återigen handlade det om Macrons pensionsförslag som nu godkänts av parlamentet och förklarats giltigt av författningsrådet. Sommartemperaturen stiger och det var typiskt att antalet demonstranter i dag var betydligt lägre än vid tidigare tillfällen. Tv-kanalerna passade dessutom på att visa demonstranter som låg utsträckta i parker och plaskade barfota i små vattenfyllda dammar. En och annan skärmytsling med polisen och en attack mot restaurangen La Rotonde i Montparnasse som är känd som en av president Macrons favoritkrogar. I övrigt inget uppseendeväckande.

Den här striden har uppenbarligen presidenten och hans regering vunnit. Nåja, kanske inte vunnit men stormen har ridits ut. Den folkliga frustrationen är, som jag skrivit på denna blogg tidigare, säsongsbunden. Sommaren ägnar de upproriska åt semester men övriga årstider är öppna för revolt. Det viktigaste är att konflikten som vi sett under nästan ett halvår kring pensionerna inte i ytterst  handlar om den speciella frågan. Det råder en djupgående spänning mellan makten och folket och den har fördjupats sedan början av 1980-talet.

De första trettio åren efter andra världskriget upplevde Frankrike en stark period av tillväxt och ökad materiell standard för fransmännen i allmänhet. Därefter har tiderna förändrats. Steg för steg har folk upplevt att välståndet minskat. Presidenter och regeringar har försökt spara in på reformer som under de lyckliga trettio åren genomförts med stor – delvis för stor – generositet. Fransmännen har heller inte visat sig särskilt välvilliga till den ökade globaliseringen och att överlämna mer makt till EU i Bryssel. Regeringarna har inte lyssnat på den folkliga kritiken och det har också bidragit till ökad misstro gentemot den så kallade eliten.

Det är högst sannolikt att alla stora frågor av social karaktär som denna och kommande regeringar lägger fram lär stöta på motstånd av den styrka som vinterns revolt mot pensionsreformen. Det är möjligt att också migrationspolitiken kommer att föremål för social oro på gatorna. Även andra mer kulturella frågor kan komma att leda till revolter.

President Macron har nu till sommaren 2023 släckt en eld eller snarare fått den att falna och verka mer kontrollerbar. Ingenting motsäger att en ny eld flammar upp i höst igen. Mycket beror på hur väl de fackliga organisationerna och regeringen kan komma överens. Det råder ständigt misstro mellan dessa parter och det förefaller som om de aldrig lyckas förenas i överenskommelser som minskar risken för stora, oöverstigliga konflikter. Det finns därför skäl att tro att de fackliga och andra mer fria oppositionsgrupper som politiska partier och fria folkliga rörelser som de gula västarna på nytt kommer att skapa politiska och våldsamma aktiviteter på gatorna och genom strejker.

Det går att säga att det franska politiska livet alltid kommer att se ut som i vintras. Frankrike förblir ett revolutionernas land. Jag vill ändå påstå att de politiska spänningarna för närvarande befinner sig i ett mer akut läge. Avståndet mellan den politiska makten med sina institutioner och stora delar av folket har ökat längre än som är tillrådligt. Macron behöver sannolikt genomföra institutionella reformer som stärker demokratin. Han måste också göra verklighet av sina ord från valrörelsen 2017 om bättre samverkan med till exempel de fackliga organisationerna. Han kan nämligen inte vara säker på att han kan tygla nästa eld som garanterat flammar upp under nästa arbetsår.

En ständigt återkommande fråga i det analyserande politiska samtalet i Frankrike är förhållandet mellan den sittande presidenten och hans premiärminister. I dagsläget heter presidenten som bekant Emmanuel Macron och premiärministern Elisabeth Borne. Den senare utnämndes av Macron i samband med presidentvalet för ett drygt år sedan. Deras relation har stadigt försämrats och nu väntar alla på tidpunkten när hon avskedas. Det finns skäl för att det sker snart men också för att det sker vid en senare tidpunkt.

Elisabeth Borne var inte Macrons eget förstahandsval när han omvaldes till president. Han hade blicken riktad mot en kvinnlig politiker med bakgrund inom den moderata högern. Rådgivare till Macron varnade för att ännu en mer högerprofilerad premiärminister skulle försvåra för macronisterna att bredda sitt politiska underlag. Under Macrons första mandateriod kom allt starkare invändningar mot att han valde fler ministrar och rådgivare från höger än från vänster. Nu var det nödvändigt att visa de moderata vänsterväljarna att han inte glömt bort sin gamla hemvist, som socialist och ekonomiminister i president François Hollandes regering.

Elisabeth Borne kommer ur Socialistpartiet. Hon är tveklöst i dag en mittenpolitiker men det går att skönja vissa skillnader i hennes attityd jämfört med Macron och till exempel inrikesminister Gérald Darmanin. Hon ville inte använda paragrafen 39:4 för att driva igenom pensionspropositionen i parlamentet utan votering men fick böja sig för presidenten. Hon lär också ha velat ha mer dialog med de fackliga organisationerna inför beredningen av pensionsförslaget i nationalförsamlingen.

För närvarande råder spänningar också i hur Marine Le Pens parti Nationell Samling ska bemötas och beskrivas. Elisabeth Borne talar gärna om partiets rötter i den del av Frankrike som anpassade sig till tyskarna under andra världskriget. Macron svarar att det är fel väg att gå när man som regering använder moraliska argument mot Nationell Samling. Han påtalar att alla väljarna som stöder Le Pen knappast känner igen sig i kopplingen till Marskalk Pétain under kriget och att det inte heller gynnar försöken att hindra denna rörelse från att växa ytterligare i styrka.

En fransk premiärminister är alltid i underläge mot sin president. Den senare har rätten att tillsätta och avsätta inte bara premiärministern utan alla ministrar efter behag. Regeringen står ansvarig inför presidenten, inte inför parlamentet. En del tror att Borne kan tvingas avgå när som helst. Kanske väljer dock Macron att vänta med att ge Elisabeth Borne silkessnöret. En franska politisk journalist sa helt kallt häromdagen att Macron för närvarande vill ha en blek premiärminister. Det kan hjälpa honom att stärka sin egen skamfilade image gentemot det franska folket. Hon är samtidigt duktig och har varit lojal mot presidenten. Hennes konkreta resultat under sitt dryga år på posten har emellertid  inte varit särskilt imponerande. Det har inte Macrons resultat heller men nu är det han som avskedar och tillsätter premiärministrar. Hon har ingen talan.