Francoise Giroud och L´Express – minnen av kulturradikalismen
Francoise Giroud och L´Express – minnen av kulturradikalismen 150 150 Tomas Lindbom

När jag började resa till Frankrike på 70-talet läste unga och vakna fransmän tre tidningar: Le Monde som på den tiden var en osannolikt välfylld tidning med täta utrikessidor som täckte hela världen och fylld av viktiga debatter i olika samhällsfrågor. Veckotidningen Le Canard enchâiné som med vässad penna fyllde sina sidor med giftiga artiklar riktade mot makten och maktmissbruk. Slutligen L´Express, den politiska veckotidningen som leddes av paret Jean-Jacques Servan-Schreiber (JJSS) och Francoise Giroud.

Alla tre tidningarna stod i en radikal tradition och var präglade på olika sätt av revolten 1968 och den vänstervåg som präglade franskt kultur- och samhällsliv också under 70-talet. Alla tre tidningarna hade sin särskilda profil. Le Monde var tung och informativ men med hjärtat mer till vänster om man skrapade  lite på ytan. Le Canard enchâiné var oppositionell och under gaullismens glansålder var positionen till vänster självklar. L ´Express var den kulturradikala med en öppenhet mot hela västvärlden som gav den en särställning i förhållande till det mesta i fransk media där den egna nationella traditionen styr perspektiven.

Påfallande många i kretsen kring JJSS var kvinnor. Han tjusade dem men visste också att släppa fram starka kvinnor. Sådana finns i detta land. En märklig paradox att dessa starka kvinnor också tar plats i detta patriarkala land. Francoise Giroud levde med denna tidning som med JJSS som senare bröt med henne och skickade henne i en period av djup depression. Giroud skrev jämt och deltog i tidningens starka engagemang i Algerietfrågan, kring USA:s roll i världen och för en friare hållning i moraliska frågor. I de kulturradikala frågorna hittade tidningen ofta stöd av 70-talets president Valéry Giscard d ´Estaing. Han öppnade under sin tid vid makten för rätten till fri abort, en fråga som var helt naturlig för L´Express att kämpa för.

I dag är kulturradikalismen ingen stark kraft i Frankrike – inte någon annanstans heller för övrigt. L´Express såldes av JJSS på 80-talet. Francoise Giroud blev senare kolumnist på den enda politiska veckotidning som i dag står för radikalismen, Le Nouvel Observateur. Hon ägnade sina sista år före sin död 2003 till att närmast maniskt arbeta på nya böcker. Jag hittar tre böcker av henne i min privata bokhylla och då har jag inte ansträngt mig för att samla på mig böcker av just henne. Hon skrev till den dag då hon föll i koma för att aldrig mer vakna upp.

Två biografier har utkommit efter hennes död. Den senaste är skriven av Laure Adler som tidigare gjort ett porträtt i bokform av Marguerite Duras. Boken har titeln Francoise och är utgiven på Grasset

Nationella fronten från far till dotter
Nationella fronten från far till dotter 150 150 Tomas Lindbom

I dag har Nationella Fronten på sin kongress valt en ny partiledare. Det blev som väntat Marine Le Pen, dotter till grundaren av partiet, Jean-Marie Le Pen. Framtidsutsikterna för detta invandringsfientliga parti ser ljusa ut.

Valet av Marine Le Pen innebär en viss förnyelse av partiet. Hon är något mindre provokativ i sina uttalanden om invandring än sin far. Hennes motkandidat Bruno Gollnisch hade fortsatt den gamla linjen och representerat den hårda klassiska kärnan i partiet. Det hade förmodligen på sikt inneburit en belastning. Med Marine Le Pen som kronprinsessa till sin far har partiet redan kunnat attrahera nya grupper, allmänt konservativa väljare som inte är öppet kritiska till Nicolas Sarkozy och den moderata högern men som vill ha en hårdare och tydligare politik av nationell karaktär och med mer repression gentemot brottslingar och invandrare.

Marine Le Pen talar kritiskt om islamiseringen av Frankrike. Hon kopplar islam till en annan kultur som inte representerar fransk tradition. Hon har inget emot invandrare som anpassar sig till den franska kulturen. Hon är benhårt emot ett samhälle med olika kulturer som lever sida vid sida.

Marine Le Pen representerar en hållning som är mycket uppskattad hos franska väljare. En nyligen gjord mätning visar att en tredjedel av UMP:s väljare delar Marine Le Pens grundvärderingar. UMP är alltså Sarkozys eget parti. Det är rimligt att anta att Nationella Fronten under Marine Le Pens ledning har en väljarpotential på 20-25 procent. Det partiet kan i nästa val bli lika starkt procentuellt som de två största partierna i dag, UMP och socialistpartiet.

Foucault i sin stora Parisvåning
Foucault i sin stora Parisvåning 150 150 Tomas Lindbom

I en våning på Rue de Vaugirard bor filosofen Michel Foucault. Våningen är magnifik. Han bor högst upp med magnifik utsikt genom sina stora perspektivfönster. Stor balkong. Salongen är tio meter lång och fortsätter i fil till nästa rum som kallas biblioteket och som är nästan lika stort. När hans unga vänner är på besök händer det att de kastar frisbee i salongen. En fransk filosof har det gott ställt, särskilt om han är världsberömd och guru. Professor och föreläsare vid Collège de France. Under de sista levnadsåren ständigt på resa till USA.

Jag var inte där. Den som berättar är Mathieu Lindon, son till den berömde Jerome Lindon, förlagschef på Minuit, ett unikt och mycket exklusivt förlag som på den tiden gav ut Samuel Becket och Marguerite Duras bland andra. Sonen Mathieu växte upp med dessa litterära celebriteter.

Michel Foucault gav aldrig ut någon av sina böcker på Minuit. Mathieu Lindon träffade honom genom sina tidiga bekantskaper i Paris gayvärld som han tillhörde. Foucault omgav sig med unga män som tidvis bodde hos honom eller i hans lilla enrummare vägg i vägg med den stora våningen. Mathieu bodde där i perioder i sex år fram till den store filosofens död i aids 1984.

Mathieu Lindons Ce qu´aimer veut dire är en av flera märkliga böcker som skrivits av söner om fäder i vinter. Han är romanförfattare med en flitig utgivning men denna bok är mer av en litterär biografi. Vi får inblickar i det litterära och kulturella livet under 70-talet. En period av läsande och skrivande men också en form av drönande tillvaro där dag och natt verkar upplösta i formerna. Liksom mycket annat. Drogerna spelar en central roll. Där sitter Lindon med Foucault i salongens så kallade Gustav Mahler-hörna och lyssnar på symfonierna samtidigt som de tar sina LSD-trippar.

Poststrukturalismen firar triumfer på alla plan. Det är en intressant bok att fördjupa sig i och en väg till att förstå lite mer om sambandet mellan Foucaults filosofi och hans egen livshållning.

Upptäck restauranger i Paris
Upptäck restauranger i Paris 150 150 Tomas Lindbom

En  viktig upplevelse i Paris är förstås restaurangbesöken. Jag återvänder gärna till mina gamla favoriter men visst vore det synd att inte pröva nya ställen när den franska huvudstaden är ett riktigt gastronomiskt centrum. Det finns turistfällor men de är ändå få i stan som helhet. Man behöver inte äta lunch bland vykortsstånden invid Notre Dame

I söndags åt jag lunch med familjen på en restaurang i Montmartre som låter tala om sig i hela Paris. En liten pärla med en spännande mix av matinfluenser från Mauritien och Japan. Ägaren är nämligen mauritier och hans kökschef  japan. Restaurangen heter Chamarré Montmartre och ligger på 52, Rue Lamarck precis vid metrostationen Lamarck-Caulaincourt. Maten är lätt, inte särskilt kaloririk. Det är omisskännligt franskt i formen med tartar,  grillad fisk och kött men ingen runt bordet hade tidigare ätit den fisk vi åt och grönsakerna har en kryddning som känns exotisk. Du är lätt till kropp och sinne när du ätit dina tre rätter.

Kvarteret är charmigt. Klassiska Montmartre precis nedanför kullen med Sacré Coeur. En promenad efter lunchen – varför inte bort till den kända kyrkogården – är att rekommendera. Turistområdet uppe på kullen kan gott vänta till någon annan gång.

Igår kväll åt jag middag på A L´Ami Pierre på 5, Rue de la Main d ´Or i 11:e arrondissemanget, strax öster om Bastille vid metron Ledru-Rollin. En enkel och typisk fransk restaurang i de tidigare folkliga kvarteren i östra Paris. Innanför entrén finns den klassiska bardisken där det var fullt med folk när vi anlände strax efter klockan 20. Dessa människor smakade av restaurangens stora utbud av viner. Sedan försvann de – kanske hem för att äta middag. Det var rätt tomt i lokalen när vi satte oss men så småningom fylldes borden. Här sitter kvarterens nya invånare, les bobos eller bourgeois bohèmes. Det är de som röstar grönt eller socialistiskt i Paris och som gör att stan styrs till vänster trots att du knappt längre hittar en enda arbetare innanför stadsgränsen.

Jag åt oxmärg som serverades i ihåliga benpipor. Därefter en köttbit och en ostbricka som var både annorlunda och mycket välkomponerad. Vi drack ett Medocvin från 1998 som var alldeles utmärkt och som kostade 27 € för en flaska. Det tyckte kyparen själv var dyrt.

Ute regnade det. Den franska vintern har nu övergått från snö och kyla till regn och 10 grader. Dags att åka hem och pulsa i snön igen.

Islam skrämmer allt fler
Islam skrämmer allt fler 150 150 Tomas Lindbom

Närmare hälften av det franska folket och nästan lika många tyskar ser muslimerna som ett hot mot deras länders identitet. Identitetspolitiken har ersatt klasspolitiken som den faktor som delar en nation. Det är förmodligen en trend i hela Europa men nu har vi siffror från en helt färsk undersökning som lyfter fram en tydlig utveckling i två stora länder mitt på kontinenten.

Undersökningen är beställd av Le Monde. Den ger intressanta siffror och visar att misstron mot muslimer ökar snabbt i både Tyskland och Frankrike. Islam anses i dag av fler fransmän stå för en människo-  och samhällssyn som avvisar de västerländska värderingarna. I den nya undersökningen påstår 31 procent av fransmännen att så är fallet. För femton år sedan var siffran 12 procent. Fler fransmän är i dag motståndare till moskébyggen. Siffran var 22 procent år 2001 och i dag 39 procent. Allt fler är motståndare till att muslimska kvinnor bär slöja på allmänna platser. Siffran har nu stigit till 59 procent.

Det är också anmärkningsvärt hur fransmän och tyskar svarar på frågan om orsaken till att ”muslimer inte är integrerade i samhället”. Den viktigaste orsaken sägs vara att muslimerna själva vägrar anpassa sig. Detta anser 61 procent av fransmännen och hela 67 procent av  tyskarna. På andra plats kommer förklaringen att de kulturella skillnaderna är för stora. Därefter med betydligt lägre procentsiffror (40 respektive 37 procent) kommer påståendena att ghettona och muslimernas ekonomiska problem skulle vara orsaker till den dåliga integrationen. Rasism och brist på öppenhet från de franskföddas sida är en förklaring som bara får stöd av 18 procent bland fransmännen.

Skillnaden mellan höger och vänster i befolkningen är stor i denna fråga. Inte oväntat menar 98 procent av Nationella frontens väljare att muslimer utgör ett hot mot den egna kulturen och identiteten. Även anhängare av Sarkozys högerparti UMP påstår detta till 62 procent. Socialisterna, de gröna och yttersta vänsterns väljare har en annan inställning. Bara 24 procent ser muslimerna som ett hot och 40 procent som en kulturell rikedom för landet.

Om denna blogg

Fransk samhällsdebatt är både bred och djup. Den innefattar filosofi, kultur och politik. Den är också intensiv och utan uppehåll. Från skolstarten i början av september och fram till nationaldagen den 14 juli pågår ett ständigt utbyte av tankar, idéer och konkreta förslag inom detta breda fält.

Jag startade min blogg 2009. Debatten är lika intensiv på 2020-talet som tidigare. Visst skiftar den karaktär. Nya perspektiv framträder och därmed nya konflikter. Samtidigt finns vissa politiskt-filosofiska grundtankar kvar. Politiker brukar fortfarande i sina tal referera till franska revolutionens paroller frihet, jämlikhet och broderskap men med tillägget sekularism (laïcité). Jag gläder mig om du vill följa med i det franska åsiktsutbytet genom att läsa mina blogginlägg.

Arkiv

RSS-flöde

För dig som vill ta del av mina inlägg genom ett RSS-flöde är det möjligt. Använd då url-en https://www.lindbompafranska.se/feed/.