Så röstar de religiösa
Så röstar de religiösa 150 150 Tomas Lindbom

Igår besökte Nicolas Sarkozy påven Benedictus XVI för tredje gången sedan makttillträdet 2007. Denna gång var det inte av artighet utan för att betvinga den väljargrupp i Frankrike som är troende katoliker, cirka 4 procent av befolkningen. TV-bilder av påven och den franska presidenten är ett i raden av taktiska drag som den nuvarande regimen i Elyséepalatset ägnar mycket möda åt.

De troende katolikerna röstar traditionellt till höger och det gällde också i presidentvalet 2007. Deras hållning, att moral handlar mer om individuell etik än klasspolitik, passar bättre ihop med en högerregerings värderingar. Sarkozy har däremot skrämt bort en del kristna väljare under de år han regerat. Bling bling passar inte katoliken. Som en katolik uttryckte det: ”En president åker inte på lyxyacht med en av landets rikaste affärsmän direkt efter valsegern. Det hade varit bättre om han sökt lugn och vila efter valrörelsen på en retreatgård.” Inte heller hans svaghet för storfinansen har fallit riktigt i smaken. Den stora smällen kom med utvisningarna av romerna. De bröt mot den katolska moralen att hjälpa de svaga och inte brutalt utmana deras mänskliga stolthet.

De troende katolikerna utgör visserligen bara en minoritet bland väljarna men de röstar vanligen till höger och de röstar mangrant. Det är människor som är väl integrerade i det franska samhället och därför en stöttepelare för vilken regering som helst. Detsamma gäller protestanter och judar, andra religiösa minoriteter. Dessa grupper röstar däremot mest till vänster. Protestanterna har också förebilder i det socialistiska partiet. En av de mest kända är förre premiärministern Michel Rocard. Judarna röstar inte bara efter en höger vänster-skala utan också efter hur en regering förhåller sig till staten Israel.

Den nya stora gruppen muslimer röstar vänster men uppvisar ett dåligt valdeltagande. De är dåligt integrerade i samhället. Enligt sociologerna spelar de en mindre roll för partierna när dessa ska positionera sig mot olika väljargrupper. Muslimerna är en marginell grupp också i den offentliga debatten. De syns sällan i TV:s politiska debattprogram. De kan bli föremål för diskussion men denna diskussion förs över deras huvuden. Muslimer får sitta hemma och höra hur andra fransmän lägger ut texten om dem.

Den stora gruppen i Frankrike är de uttalat icke-religiösa. De bedöms vara 30 procent av befolkningen. De försvarar också starkast den sekulariserade staten och ser sig själva som höjda över alla egenintressen. De ser sig som bärare av den upplysta, rationella och demokratiska republiken där alla är jämlika och inga särintressen får företräde.

En ljuvlig kväll i Paris
En ljuvlig kväll i Paris 150 150 Tomas Lindbom

Paris upplever en varm och behaglig höst. Nu talar jag om vädret. När jag landar på Charles de Gaulle-flygplatsen möts jag av svaga, milda vindar och en temperatur på 23 grader. Parisarna ser lyckliga ut. Politiken och ekonomin står i nedan men solen glittrar och värmer som under en sommardag fast vi redan är en bit inne i oktober.

Vid tiotiden går jag genom Marais efter middag hos mina krögarvänner på Etamine Café. Marais är ett av många områden i Paris där restauranter, barer och klubbar ligger tätt. Prägeln är ungdomlig. Den är gay, den är tolerant, den är okomplicerad. Alla sitter ute på trottoarerna och äter. I ett gathörn har några plockat ut ett piano och spelar jazz och pop helt ogenerat. Bilarna är inte tillåtna på de små gatorna så här regerar det uppsluppna gatulivet. Jag får istället tränga mig fram mellan människor. Vid min port kommer jag nästan inte in. Gäster från den intilliggande baren står i klasar och pratar och gestikulerar.

Paris lever. Det är som det alltid har varit. Människor pratar, skrattar. Jag ser också henne som sitter i en port och gråter. Det går att skära den mänskliga intensiteten i luften med kniv. Paris lever därför att festen alltid pågår. Galna politiska beslut, arbetslöshet, dåliga boendeförhållanden. Festen fortsätter lika intensivt ändå. Ikväll ska Sarkozy träffa påven för att lugna den katolska opinionen i Frankrike efter utvisningarna av romerna. Det är inget som ungdomarna i Marais bryr sig särskilt mycket om. Festen pågår och den fortsätter att pågå också när höstregnen kommer och temperaturen sjunker. Paris lever. Och vi som kommer på besök hit är alltid välkomna att delta i festen.

När ombildar Sarko sin regering?
När ombildar Sarko sin regering? 150 150 Tomas Lindbom

I Sverige har vi haft val och alla väntar nu på Fredrik Reinfeldts nya regering som ska presenteras i nästa vecka. I Frankrike sker en ombildning som skulle ha kommit i våras efter det usla resultatet för den politiska majoriteten i regionalvalen men som kommer nu i höst istället. Tror alla. Men när?

De franska politologerna grubblar och grälar om tiden för ombildandet och hur den nya regeringen kommer att formas rent personellt. Nicolas Sarkozy har dröjt med ombildningen därför att våren blev så stökig. Pensionsreformen stötte på hinder och skandalerna runt Liliane Bettencourt och ministern Eric Woerth hindrade honom. Nu är pensionreformen i princip i hamn och alla har glömt turerna kring de olagliga penningtransaktionerna från Bettencourt till Sarkozys parti, UMP. Men ombildningen är ändå ett komplicerat pussel att lägga.

En ny regering måste vara allmänt regeringsfähig och klara att ta sig förbi de politiska blindskären fram till valen 2012. Samtidigt måste regeringen präglas av nytänkande så att människor vågar satsa på samma regeringsmajoritet i ytterligare fem år. Fransmän vill ha förändring i den meningen att det nuvarande  tillståndet alltid uppfattas som mer eller mindre en katastrof. När svensken ropar på trygghet och samma gubbar och gummor i ledningen ropar fransmännen på nya kvastar som äntligen ska göra Frankrike till ett acceptabelt land att leva i.

Premiärministern Francois Fillon kommer att avskedas. Därom är alla säkra. Fillon har redan distanserat sig från sin chef. Hans ställning är ändå stark bland de traditionella högerpolitikerna och väljarna. Långa tider har han varit populärare än Sarkozy. Han är prydlig, okontroversiell i sin allmänna konservatism och gör sällan utspel som hotar eller förvirrar. Vem kommer att ersätta honom? Många tror på Jean-Louis Borloo. Han är ledare för det så kallade radikala partiet, en tveksam benämning på ett parti som sedan länge regerar med högern men ändå… Borloo har varit miljöminister sedan 2007. Hans departement har blivit totalt överkört i år av Sarkos nya antiekologiska linje – som uppstod efter förlusten i regionala valen i år – men Borloo har en förmåga att alltid komma ner på fötterna. Evigt leende och evigt smuttande på sina drinkar tricksar han sig fram mot makten. Presidenten gillar honom. Han tar heller inte strid. En smygis i politiken helt enkelt.

Det finns andra kandidater men de är omöjliga på olika sätt. Jean-Francois Copé har högre ambitioner. Många skulle bli förvånade om han inte blir president 2017. Han har redan börjat distansera sig lite lagom från presidenten för att ha spelutrymme för sina stora ambitioner. Han skulle inte heller själv vilja förknippas för mycket med Sarko nu två år före ett val. Christine Lagarde är en duktig ekonomiminister men verkar mer teknokratisk än politisk och faller bort. Sarkozy har också en politisk bulldozer vid sin sida, generalsekreteraren i partiet Xavier Bertrand. Han blir aldrig president och ser säkert själv att en roll som premiärminister skulle bli  toppen på hans karriär. Han kan göra regeringen till en kamporganisation för omval av Sarkozy. Frågan är om väljarna gillar det.

Det finns förstås fler kandidater. Frankrike saknar inte män och några kvinnor som har stora egon, gigantiskt maktbehov och samtidigt utbildning och kompetens för ett uppdrag som premiärminister. Problemet för Sarkozy är att flera av dessa personer inte i dag vill förknippas med presidenten som har så uppenbara problem med väljaropinionen. Hellre avvakta lite i skymundan och sedan skaffa sig en plats i solen när Sarko inte längre lägger en stor skugga över dem eller någon annan tar över som högerns ledare.

Nutid med Stendhals ögon
Nutid med Stendhals ögon 150 150 Tomas Lindbom

Jag hittar en liten litterär reflektion i senaste numret av Le Nouvel Observateur. Philippe Sollers skriver och han låter 1800-talsförfattaren Stendhal se på Frankrike i dag. Stendhal som var realisten under det svärmiska nittonde seklet. Han som skrev Rött och svart 1831 och flera andra samhällskritiska romaner och reseskildringar i opposition mot de reaktionära strömningarna som gjorde sig breda efter revolutionsåren.

Det är Philippe Sollers som lånar Stendhal när han vill se på nutiden. En eländig tid i Frankrike. Lika eländig som 1830-talet. Stendhal kommer att gäspa när han läser nutidens romaner, tror Sollers. Stendhal blir förvånad när han ser hur hans egen barndoms stillsamma men grå Grenoble nu är ett av Frankrikes centra för brottslighet. Sollers döljer knappast hur han använder Stendhal för att få sucka över tidens elände genom en berömd historisk gestalt.

Philippe Sollers klagar över litteraturens svaga roll i dagens Frankrike. Själv var han vän med Roland Barthes och de flesta av de stora filosoferna på 60-talet. Han har alltid varit utmanande och chockerat omvärlden både med sitt uppträdande och sina tankar. Den tid i TV:s barndom när ingen visste vad som skulle hända under de litterära och filosofiska programmen. När rökande författare och filosofer – inte så få på lyset – brottades med sina idéer och inga ståndpunkter ansågs olämpliga att framföra. Och mitt i denna mediala tummelplats fanns Sollers. I dag handlar Frankrike enligt honom om ”upphetsning kring lag och ordning”  där människor är deprimerade, söker sin identitet och där klyftorna ökar i samhället.

Stendhal kan på 1800-talsmanér tala om sitt älskade Bordeaux där kärlek råder. Människorna är förtjusande och inget är tråkigt och trist. Vem har lust att säga det om någon fransk stad i dag?

Philippe Sollers har också lugnat sig. Han svarar snällt på programledarnas insnirklade frågor i de allt tamare litterära programmen på TV. Han är över 70 år men det handlar nog mindre om ålder och mer om tidsandan. Allt är rätt grått och vem kan riktigt bry sig. Frankrike är alldeles för nergånget. Visionerna är för få. Det finns inget att slåss för. Inte med pennan som vapen i alla fall.

Skam över Frankrike
Skam över Frankrike 150 150 Tomas Lindbom

Frankrike skämmer ut sig i Europa genom sin regerings och sin presidents politik. Efter förlusten i regionalvalet i mars månad i år har Sarkozy tagit flera stora steg mot en mer främlingsfientlig politik och ökad repression också i andra frågor.

Ingen europé som följer internationell politik har undgått bråket inom EU mellan Frankrike och kommissionen kring utvisningen av romer från franskt territorium. President Sakrozy får i princip bara stöd av Italiens premiärminister. Axeln Paris-Rom har etablerats i denna fråga och det är bara att hoppas att denna allians inte cementeras i framtiden.

Det är oerhört beklagligt att ett land som hyllar människovärdet och stolt pekar på sin frihetstradition från upplysningstidens 1700-tal hamnar i skamvrån. Det är uppenbart att Sarkozy gör en del av sina utspel av taktiska skäl. Dels vill han återvinna röster från Nationella fronten, röster som han tog i valet 2007 men förlorade i regionalvalen i våras. Dels ville han under sommaren avleda uppmärksamheten från den besvärande affären med korruption runt Lilian Betancourtc där hans egen arbetsmarknadsminister Eric Woerth var inblandad. Det senare har han lyckats med men på bekostnad av att Frankrike nu ses som en mindre trovärdig företrädare  för de mänskliga rättigheterna inom den europeiska gemenskapen. Det taktiska draget att attrahera högerextrema väljare verkar mindre framgångsrikt. Sarkozy är fortfarande mycket impopulär hos det franska folket och om detta består och hans popularitet vidgas högerut kommer hans ambition att vara hela landets president definitivt få ett löjets skimmer över sig. Vem kan tro att en ledare som har en fjärdedel av väljarna bakom sig och söker stöd hos de främlingsfientliga på yttersta högerkanten ska kunna väljas som landets president för ytterligare fem år?

Pensionsreformen är i hamn. Det är en urholkad reform men den kommer att genomföras och ingen eventuell socialistregering kommer att riva upp den i framtiden. I övrigt har sommarens främlingsfientliga politik försämrat stämningen inne i landet och grumlat imagen utomlands. Sarkozys utspel om romerna får stöd av många fransmän. En undersökning har visat att två tredjedela av väljarkåren stöder hans politik i det avseendet. Men samtidigt river han ner förtroenden mellan fransmän, ökar irritationen i samhället. Frankrike har ofta haft perioder när medborgarna mår dåligt av de politiska konflikterna. Uppenbart återvänder ett folk till ett nytt arbetsår med oro eller bitterhet i själen. Är grannen rasist? Ska jag känna ökad misstänksamhet mot invandrargrupper? Kommer vintern att bli het i förorterna och när slår våldet till igen? Det  frågar sig den vita medelklassen. Och hur tänker andra invandrargrupper som redan mött en motsvarande repression mot dem som i sommar riktats mot romerna. När attackerar regeringen oss? Kommer hatet från de högerextrema att sätta ökat tryck på oss och hota oss i vår vardag?

President Sarkozy måste nu visa prov på statsmannaskap och bli en ledare för alla fransmän. Få tror att han klarar det men det är hans uppgift. Annars riskerar landet att ytterligare sargas av interna kulturella och politiska motsättningar som kan få svåra följder i en snar framtid.

Om denna blogg

Fransk samhällsdebatt är både bred och djup. Den innefattar filosofi, kultur och politik. Den är också intensiv och utan uppehåll. Från skolstarten i början av september och fram till nationaldagen den 14 juli pågår ett ständigt utbyte av tankar, idéer och konkreta förslag inom detta breda fält.

Jag startade min blogg 2009. Debatten är lika intensiv på 2020-talet som tidigare. Visst skiftar den karaktär. Nya perspektiv framträder och därmed nya konflikter. Samtidigt finns vissa politiskt-filosofiska grundtankar kvar. Politiker brukar fortfarande i sina tal referera till franska revolutionens paroller frihet, jämlikhet och broderskap men med tillägget sekularism (laïcité). Jag gläder mig om du vill följa med i det franska åsiktsutbytet genom att läsa mina blogginlägg.

Arkiv

RSS-flöde

För dig som vill ta del av mina inlägg genom ett RSS-flöde är det möjligt. Använd då url-en https://www.lindbompafranska.se/feed/.